Jag vaknar utvilad efter en sista natt i Lhasa…
Även om jag har surat lite över att Tibet är svårrest och att jag har behövt förboka alla aktiviter och boenden, så klagade jag inte när jag fick se mitt lyxiga hotell
Jag är inte så van vid lyx. Och aldrig har jag haft ett så stort hotellrum. Det är liksom inget rum, det är en lägenhet. En hel svit!
Sviten har till exempel två badrum! Två badkar!
Men efter att jag har glidit runt i min lyxsvit så känns det extra jobbigt att behöva se fattigdomen ute på gatorna. Kontrasterna mellan överflöd och fattigdom.
Tibet ar inte sa lattrest, November 2017
En sista kväll och natt i Lhasa innan det är dags att flyga iväg till nästa drömresmål; Nepal.
Jag skulle vilja tillbringa mer tid i Tibet, men det är inte lätt att resa runt i detta land. Den frihet som vi så ofta tar för given finns inte här.
I Lhasa känner jag mig dock hyfsat fri. Här får jag strosa runt som jag vill.
Jag dricker mitt te på det anonyma och undangömda tehuset. Tehuset- utan namn- med takterrass och utsikt över bergen.
Jag äter underbart god jakstek med vitlök och ingefära och jag halsar en gigantisk flaska med lhasaöl.
Människor passerar förbi. Alla dessa människor. Denna långa kedja. Så lika och så olika varandra.
Var jag verkligen i Tibet? Allt känns så overkligt.
Jo, för ett ögonblick var jag nog i Tibet. Det var ett viktigt och stort ögonblick i mitt liv.
Tillbaka till Lhasa, November 2017
Jag lämnar de stora bergen bakom mig. Jag lämnar byar och vildmark och munkkloster. Nu är det dags att återvända till myllret i Lhasa…
Tibets hjarta trampas sonder, November 2017
Hur vacker Tibetsagan än har varit, så finns det tyvärr alltid en mork baksida…
Den mörka baksidan är Kinas kontroll och tvångsmodernisering av Tibet
Nomadfolk som tvingas leva ett liv de inte vill leva. Nomadfolk som tvingas sälja sina marker till löjligt låga summor och flytta in i nybyggen.
Hur de sedan ska överleva i dessa nybyggen utan sina boskap och det som de tidigare har livnärt sig på…det bryr sig inte de ”stora grabbarna” om.
Jag ser hur delar av Tibets hjärta trampas sönder. Hur något rent och fint och viktigt håller på att gå förlorat.
Detta är såklart inget unikt för Tibet. Det händer överallt i världen. Men det är svårt att smälta…
Fina Tibet-minnen, November 2017
Att möta Everest var häftigt och stort som bara den…
Men det är ju oftast de små sakerna vi minns…
Som lukten av rökelse, munkar som skrattar, tibetansk yoghurt med honung, ljudet av klockor, vackra dörrar som står på glänt…
Ja, tänk vad många små saker som blir till stora minnen.
Mitt mote med Everest, November 2017
Så kom dagen då jag äntligen fick möta den största av bergsgudarna; Mount Everest.
Först på avstånd, där den reste sig majestätiskt bland de övriga vita bergstopparna, och sedan nära- så kittlande nära- vid Everest basläger.
Jag blev som förhäxad och kunde inte sluta stirra. Det var som att Everest kallade på mig, drog i mig, viskade med förförisk stämma…
Nu förstår jag alla ”galna” äventyrare som bestiger berg! Det är inte bara ett berg. Det är så mycket mer.
För aldrig har jag känt mig så levande som när jag såg solen sänka sig över Everest. Den röda himlen, den vita snön, den friska luften, fåglarna som svävade fram över vidderna…
Men sen kom kylan. Och aldrig har jag upplevt en sådan kyla…den bet sig igenom alla mina lager av varma klader
Jag började fundera på hur fasiken jag skulle ta mig igenom en natt på 5000 meters höjd. Hur kan det bli SÅ kallt? Varför hade ingen gjort upp en eld? När går solen upp? Vad hade fört mig hit?
Så tändes stjärnorna. En efter en.Orions bälte tindrade mot mig. Alltid detta bälte- vart man än befinner sig i världen. Stjärnhimlen var så vacker, och plötsligt kändes kylan mer uthärdlig.
Någon ropade på mig att nu fanns det varmt te med ingefära och honung. Jag såg månen stiga bakom bergen och lägret badade plötsligt i månljus.
En kopp rykande te placerades i handen på mig och sen stod vi där och lyssnade på tystnaden. En tystnad som inte finns på så många platser i världen.
Everest hade också tystnat. Berget kallade inte längre på mig. Kanske stod det klart för den stora bergsguden att längre än såhär får den mig aldrig. Hit men inte längre. 5000 meter räcker gott och väl.
Natten blev kall. Jag hade inte förväntat mig något annat. Men solen gick upp och med solen kommer värmen och livet. Och med solen kom också en ny kopp rykande hett te med ingefära och honung…
Den Stora Bergsguden, November 2017
Vi äter gott i små byar, lär känna några munkar, fotar, mediterar i en grotta, fascineras över Tibets skonhet…och så närmar vi oss den stora bergguden!
Spegelblanka sjoar och maktiga berg, November 2017
Jag rör mig sakta mot Everest…
Genom sagolika landskap med spegelblanka sjöar och mäktiga berg.
Genom små byar med rynkiga och leende människor…
Genom boskapshjordar och herdaland.
En natt sover jag i en iskall stuga, en natt sover jag i svit på lyxhotell. Kontrasternas resa.
Vaknade med en skon kansla! Jag ar i Tibet!, November 2017
Dricker mitt te, ater lite yoghurt, blickar ut över Lhasa och drömmer mig bort över de närliggande bergstopparna…
Jag vaknade med en skön känsla…
Skallebanken är borta och lungorna har vidgat sig några millimeter och anpassat sig till högre höjd.
Det här kommer bli bra!
Dricker smorte och smygfotar munkar, November 2017
Efter en lång tågresa- med rejäla doser av syrgas i tågvagnarna – kom jag äntligen fram till Tibet.
Här acklimatiserar jag mig, äter jak-ost-dumplings och dricker smörte.
Jag strosar runt på Lhasas gator tillsammans med munkarna och nymper mig i armen da och da. Jag ar verkligen har!
