Mongoliet

Jag är med mina vänner igen!

Som jag har längtat…

Vi äter på en koreansk restaurang i Ulan Batar och pratar om allt som har hänt sen vi skildes åt den där natten vid ryska gränsen…

Livet känns sååå bra igen…

 

Ulan Batar, Oktober 2017

Ulan Batar är en av världens mest förorenade städer. Den är stökig och rörig och ocharmig på många sätt…

Men människorna är väldigt gästvänliga och varma. Folk är nyfikna och hjälpsamma.

Folk ler. Inte alls som på den ryska sidan där (nästan) alla ansikten är bistra och stränga.

Jag har flera gånger fått frågan om vart jag kommer ifrån, vad jag heter och om jag letar efter något (oftast, ja!…)

 

En dag hos nomaderna, Oktober 2017

Från mardrömsdygnen hos Ryssarna till en sagolikt bra vistelse i Mongoliet och hos Nomadfolket…

Olyckan kan snabbt omvandlas till den allra största lycka. Lyckan får knappt plats i bröstet idag…

Jag känner mig fri och glittrande och pånyttfödd…

Det var inte meningen att jag skulle få träffa Nomadfolket…Men sen ledde det ena till det andra…

Frukost med en framling, en nyfunnen vanskap, en gratis guidad tur i Ulan Batar och sen vidare ut ur staden…

Till nomaderna och hastarna och den stora friheten

 

Bort bort bort fran Ryssland, Oktober 2017

Jag har äntligen kommit över ryska sidan av gränsen och rullat in med tåget på mongoliska sidan…

Jag slogs direkt av en mentalitetsförändring…Folk ler! Till och med de uniformerade ansiktena är mjuka och tenderade att spricka upp. Och jag behöver verkligen leenden nu.

Ett stort lugn sprider sig över mig när jag ser de mongoliska landskapen svischa förbi. Bort bort bort från Ryssland och arga pälsmössor…

Tänker på alla dagar jag tillbringat på tåget. Tiden förändras på tåg

Att förflyttas kilometer efter kilometer, mil efter mil, timme efter timme. Man kapitulerar liksom inför rastlösheten.

Dagarna går och allt faller till slut samman. Vi stannar och släpper av några och släpper på några.

Återföreningar och separationer. Stora leenden och sorgsna ögon. Vi färdas i tiden och mot klockan.

Jag sover bort resten av kvällen, helt slutkörd av Rysslandsrysaren, och vaknar någon gång på natten.
Klockan är 00.05. Lokal tid. Jag är redan lite förlorad mellan zonerna.

Hur många tidszoner har jag tagit mig igenom senaste dagarna?Fem? Sju? Jag minns inte längre…

Tåget gnisslar och stannar till. En vagn som ska justeras.

Jag kliver ut på perrongen i den stjärnklara natten. Här har jag ju min mongoliska stjärnhimmel! Den är gigantisk och den viskar med mig och blinkar mot mig.

Det är kallt och tyst när tåget slutat gnissla. Någon står och röker.

Det luktar som en vinter från tonåren. En annan tid. Ett annat liv.

Det har ar mitt liv nu!

Mardromsdygnen i Ryssland övergick tillslut i ett nervkittlande och glädjetårsfyllt avslut.

Nu är jag äntligen ute ur Ryssland och inne i Mongoliet. Nu kan jag andas ut…

Vilken jäkla story!

 

Lämna en kommentar