Malaysia

Jag är helt förälskad i staden Kuching…

När jag inte vandrar runt i djungeln och letar apor, så far jag fram i staden på en moppe och dricker lite gott rödvin i snirkliga konstfyllda gränder. (Det är inte jag som kör moppen så jag får dricka rött…)

Efter en lång period av människotrötthet, har jag nu på kort tid träffat en mängd intressanta människor.

Människor som ger mig massor av energi och får mig att uppleva glädjerus efter glädjerus.

Snart skiljs vi åt. Men det är då…

Just nu är jag tonåring igen och livet är stort och spännande och pirrigt och för evigt

 

Streetfood, Mars 2018

Jag ar less pa restauranger med menyer och soker mig just nu bara till “streetfood-stallen” dar jag kan peka pa det som ser gott ut…

I Kuching finns det massor av “streetfood” och det mesta ar valdigt gott. Och jag gillar att man ser nar det tillagas..

 

Aporna ser rakt in i manniskohjartat, Mars 2018

Jag har träffat två nya vänner(från Barcelona) och vi har åkt buss och taxi och flak och jag har äntligen fått träffa orangutanger…

Den här dagen kommer aldrig mera igen! Men jag har haft den. Och det kan nog ha varit mitt livs häftigaste.

“Jag var nära. Jag var där. En stund på jorden”, som Laleh sjunger

Att komma så nära orangutanger och spegla sig i deras mörka och hemlighetsfulla ögon och känna hela vår gemensamma historia på jorden.

Aporna ser rakt in i människohjärtat…

 

Borneo!, Mars 2018

Få namn är för mig så exotiskt som just Borneo…

Ända sen jag var liten har namnet fyllt med mig något slags pirr, och en längtan…

Och nu har en barndomsdröm gått i uppfyllelse.Det kan liksom inte bli vildare och mer mystiskt än såhär…

Jag känner mig som Columbus när jag lämnar staden Kuching på Borneo och tar en båt över till den stora djungeln och naturreservatet Bako! Här väntar sagans värld…

Det är jag och tre andra resenärer:Två kineser och en indier- en spännande blandning av olika personligheter, kulturer och livsstilar.

Vi vadar upp på stranden, registrerar oss i någon besökspärm på ett ställe som påminner om forskningscentret i Juraciss Park-filmen, och sen slår jag följe med mina nya vänner.

Jag har två dagar i djungeln. Två dagar då jag ska leta efter coola djur och vandra fram lite nya muskler i benen.

Kineserna och Indiern är bara där över dagen. Kineserna förstår inte hur jag vågar tillbringa natten i djungeln. “Är du inte rädd?”, frågar de. “Rädd för vad?”, undrar jag. “För mörkret?!”, svarar de.

Jag skrattar och säger att det finns värre saker att värre rädd för än mörker. Jag hyr ju en av reservatets hyddor, och den har elektricitet. Och det är inte bara jag som ska sova över i djungeln.

Men kineserna förstår inte alls varför jag vill stanna i djungeln efter mörkret har fallit

Vi tillbringar dagen tillsammans och pratar om allt mellan himmel och jord, mellan Kina och USA, mellan ont och gott och mellan religion och vetenskap.

Ämnena tar aldrig slut och jag blir lycklig för att vi pratar om stora och viktiga saker utan att det blir jobbigt eller tungt. Vi bara pratar och funderar och tänker i gamla och nya banor.

När dagen är slut, och benen värker efter ett X-antal (varma!) kilometer på snåriga stigar, tar jag avsked av mina nya vänner och vi säger att vi MÅSTE ses igen.

Så säger man ofta, men ibland känns det som om man verkligen menar det och att det därför också kommer bli så

Jag överlever natten i djungeln- och det stora mörkret. Jag ger mig iväg på nya djungelstigar när solen stiger över havet- innan solen blir för stark.

Benen är lite trötta, men de bär mig utan att klaga allt för mycket.

Sagans värld består av höga klippor, okammade stränder, fåglar i regnbågens färger, håriga grisar med konstiga trynen, samt APOR i olika modeller och varianter.

Jag har inte sett några orangutanger men jag har stött på flera näsapor.(!)

Jag är på Borneo och det känns så förbaskat häftigt och stort!

 

Fran storstad till smastad, Mars 2018

Jag lämnar stora staden Kuala Lumpur och beger mig till den betydligt mindre staden Kuching på ön Borneo

Kuala Lumpur

Kuching

Jag styr kosan mot djungel och djurliv…

 

Lost in Kuala Lumpur, Mars 2018

Jag kommer fram till den stora staden Kuala Lumpur i Malaysia. Överallt skyskrapor och blinkande ljus och neonskyltar.

I trängseln på flygplatsen möter jag en grabb från USA. Vi delar en taxi och pratar om stort och smatt. Från flygplatsen till centrum är det nästan en timme…

Vi är framme på mitt hotell. Jag vinkar adjö och säger att vi kanske ses någon gång i framtiden, och kanske kan vi då fortsätta prata om allt stort och smatt

Jag är en främling i en främmande värld. Jag tar hissen upp till 28e våningen och hittar mitt hotellrum…

Staden kanns stor och svar. Overmaktig. Jag kanner mig liten och vilse. Kanske ar jag bara trott?

På väggen i hotellkorridoren står det skrivet med snirkliga bokstäver: “At the end of the day, we can endure much more than we think we can”

Sant!

Lämna en kommentar