Colombia

Sista dagen i Cartagena! Och en sista glass på Paletteri…

Nästan hela sortimentet har jag hunnit ta mig igenom – har med andra ord haft fullt upp senaste två dagarna. Puuuh!

Idag: Guabana med dulce de leche…

Och sen en sista Club Colombia på Cafe Havanas lillebror Cuba (Mycket kubanskt i Cartagena)

Livemusik. Poolhäng. Friterad yuka med syrlig sås…

Ute är det olidligt varmt. Jag håller mig inne mitt på dagen.

Bara att luta sig tillbaka och invänta kvällens behagliga svalka och den stundande vistelsen på det karibiska havet…

 

Med båt mot Panama!, Mars 2017
Så har jag då äntligen hittat en segelbåt som kan föra mig vidare till Panama- via de vackra San Blas-öarna.

Imorse fick jag klartecken…Det gick i lås…

5 dagar i Karibiska övärlden väntar på mig nu…

Jag lämnar Cartagena ikväll tillsammans med ett gäng andra förväntansfulla äventyrare…

Konsten att njuta

Den här mannen har just avnjutit sin lunch… och nu sitter han och blundar i fläktens sköna drag….

Smälter maten….I lugn och ro….Vilar en stund….

Hur ofta gör vi det?

Fisklunch för en tia

Jag börjar bli less på kokosris nu. Och sötsliskig mandarinjuice…

Friterad kokbanan börjar också bli lite trist. Allt friterat börjar bli väldigt trist…

Fisk är dock fortfarande gott! Och billigt…

10:- för en lunch med nyfångad fisk!

De händelselösa dagarna
Ofta gör små händelser mycket större intryck på mig än de stora äventyren…

Fast det märker jag först senare. När det gått en tid…

För då är det av någon anledning oftast de ganska händelselösa dagarna jag kommer ihåg….De minst äventyrliga dagarna…De minst spännande dagarna

Men oftast innehåller dessa dagar någon liten händelse som måste vara väldigt viktig. På något sätt….

Livskonstnärer

Det får vara som det är med den svenska kulturen…folk jag möter i dessa länder har helt klart en betydligt högre hjärtats bildning än vad västerlänningen har…

De är livskonstnärer, som verkar få ut oändligt mycket mer av tillvaron än vi jäktade västerlänningar.

Det är mer själ i allt här..!

Det sorgliga är att vi verkar ha så oändligt svårt att tillägna oss den där enkla livsstilen som ger lycka åt dem som är födda med den..

Ett nytt liv

Mitt nya liv på resande fot har gett mig så mycket…

Det har skärpt mitt intellekt, skänkt mig lugn, stärkt min förståelse för livet, gett mig tusentals insikter, krossat många av mina begränsade uppfattningar om hur saker SKA vara, ökat min förmåga till medkänsla, förlåtelse och tacksamhet samt gett mig oräkneliga gåvor som jag inte kan sätta ord på.

Jag önskar bara så att jag kunde hitta ett sätt att behålla allt detta i den svenska vardagen.

Till viss del har jag kanske gjort det, men ändå är det så lätt att man faller tillbaka i gamla vanor när man återgår till det ”vanliga” och inrutade…

Allt är så mycket lättare när man byter miljö, får en nystart och blir ett oskrivet blad.

Det är lätt att få nya vänner i Colombia

”Hur lär du känna alla människor när du reser?”, undrar en del…

Det är väldigt lätt att lära känna folk här… i alla fall om man lyfter blicken lite…

En kväll när jag stod och beställde Arepas i ett gatukök klev en man fram och rådde mig att ta en annan sort som  (enligt honom) skulle vara mycket godare…

Så började vi prata. Han var från Bogota men hade flyttat till Cartagena för två månader sedan på grund av jobb. Vi stod där i folkhavet -bland grillat kött och frityros- och pratade lite om Sverige och Colombia och livet…

Och häromdagen frågade jag min favoritservitris om jag fick ta en bild på henne. Hon är så vacker och levande. Jag ville inte glömma hennes ansikte. Hon blev så glad när jag visade henne bilden…

För att inte tala om alla Kanadensare jag lärt känna här i Cartagena…

Idag tog jag en kaffe med ett väldigt trevligt (kanadeniskt) par…

De kom plötsligt fram och frågade om jag ville slå mig ner hos dem…(de tyckte väl att jag såg ensam ut)

Och ibland vill jag faktiskt det…slå mig ner... vid ett annat bord… och vara lite sällskaplig.

Det händer inte jätteofta eftersom jag kan vara lite av en ensamvarg… och gärna sitter i mitt egna lilla hörn… Tyst och filosoferande…Lekande med tanken på vilka personer jag skulle kunna tänka mig att spendera tid med…

Men lär känna folk gör man här. Och dessa människor fastnar. De etsar sig fast i hjärtat..

En tidsresa

Cafe Havana!…

Jag har passerat förbi där varje dag. Skrivit om gatukorsningen där jag ägnat många timmar åt att glo på det colombianska livet. Tittat längtansfullt på Cafe Havannas stänga port. En port till en till synes lite oåtkomlig, mystisk värld…

Och sen – vips!- stod jag plötsligt innanför portarna…

Jag är säker på att det var så Lucy kände när hon klev (in)ut ur garderoben och hamnade i Narnia. Lite förtrollat. Som att hamna i en tidsmaskin…

Och där satt jag alltså på Cafe Havana…på jakt efter en tid som flytt… med en Club Colombia i handen och ”salsande” människor runt mig…

Man vänjer sig

De flesta dagar känns allt så overkligt. Som om jag lever någon annans liv. Som om jag lånat drottningens tjusigaste strass.

Men man vänjer sig vid overklighetskänslorna. Man vänjer sig vid att nypa sig blå. Och man vänjer sig vid att sväva istället för att hasa fram.

Man vänjer sig vid allt!

Att bli mer av det man VILL vara

Häromkvällen när jag intog min middag, på en liten restaurang långt bort från turiststråken, ser jag en ung man i andra änden av lokalen som sitter tillbakalutad med en bok och ett fat med friterad yuka.

Han trummar lite i takt med musiken och ler åt något han läser. Mular in en yukabit och skrattar för sig själv. Tar en klunk av sin öl och vänder blad.

Han störs inte av människor som pratar runt honom eller servitriserna som jäktat springer fram och tillbaka mellan borden. Han är helt inne i sin bok och sin måltid.

Och efter att ha betraktat honom en bra stund tänker jag att; ”Det där vill jag bli mer av! Just det DÄR!”

Men hur gör man? Hur når man dit?

Man övar. Varje jäkla dag. Och plötsligt märker man hur livet sakta börjar förändras lite…

Att ta sig tid att betrakta människor runt omkring hjälper oss att bli MER av det vi vill vara och MINDRE av det vi INTE vill vara…

Jag äter upp mitt kokosris och min grillade fisk och lutar mig tillbaka. Fortsätter betrakta…

Ler för mig själv…

övar…

Sköna vindar
Idag duggregnar det i Cartagena…Luften är frisk…Lättare att andas…

Det blåser även en del…. Himlen är grå…. Rejält med palmbladsrassel.

Cartagena är inte lika proppat med folk(desto fler taxibilar)

Jag njuter av utrymmet och att slippa en ny stekhet dag, där jag ständigt måste leta skugga under de varmaste timmarna.

Hemma i Sverige gillar jag verkligen inte när det blåser.
Jag blir sur och lustlös då….

Här får vinden mig att piggna till. Den får mig att känna mig klartänkt och nyfiken på vad som väntar.

Det är skillnad på vind och vind…

Jag dricker kaffe på det kubanska haket och lyssnar på nostalgimusik. Bitar från en barndom.

Och så väntar jag besked från en sjökapten…

Lulo- den gyllene frukten
Varje morgon går jag ner till ”fruktdamen” på torget och beställer en juice gjord på hälften Maracuyá och hälften Lulo.

Inget socker, inga tillsatser- bara ren och fräsch syrlighet. En morgonshot som får smaklökarna att vakna.

Lulo är en helt underbart god frukt. Men det är inte riktigt en frukt som man äter bara sådär, utan oftast intas den i juice-form.

Den är känd som den gyllene frukten ifrån Anderna och av colombianerna anses den vara Guds gåva till folket…

Snurrar min jord i igen

Jag snurrar min jord igen.För allt jag drömde en gång.

Och det soliga och varma Karibien ger mig pärlor i pannan.

Helado

Jag har hittat bästa glasstället här i Cartagena…

Italiensk glass- som colombianerna gör bättre än Italienarna- i en uppsjö av smaker!

Igår var det outhärdligt varmt mitt på dagen, och vad kan då passa bättre än att testa glassutbudet?

Banana split & Pistage blev storfavoriter. Men då har jag såklart inte hunnit testa hela sortimentet…

Idag är det jag som äter glass till lunch…

Hjärta och smärta
Solen sjunker ner i Karibiska havet och lämnar himlen i ett rosa glödande skimmer.

I bakgrunden spelas musik som handlar om hjärta och smärta.

Jag hade tänkt berätta…
Jag hade tänkt berätta för er hur det gick till när jag började pruta på två kanariefåglar i Cartagena…

Jag hade tänkt berätta om symboler och metaforer och känslan av upprymdhet när jag gick med mina nyinköpta fåglar till stadsmuren och släppte ut dem ur buren och såg dem flyga iväg…

Jag hade tänkt berätta om vad som kan hända i ett enda litet människohjärta…

Men det gick liksom inte riktig…Det blev för svårt att återberätta…

En dag måste jag skriva om alla människor jag mött…

Jag knallar runt i nya kvarter. Drömmer mig bort. Går vilse. För hundrade gången…

Tänker på alla människor jag mött…

Jag inser att jag på ålderns höst måste skriva en bok. En bok om alla människor jag mött och hur de har påverkat mig…

Att lära känna en stad

Från det öppna fönstret letar sig ljud från torget nedanför in och ljuden ekar mellan husväggar och färgglada katedraler…

Ljudet av hästskor som slår mot stengator…

Att bara ligga på ett överkast och lyssna på ljuden utanför fönstret är också ett väldigt bra sätt att lära känna en stad…

Meningen med livet?

Tja, det kan till exempel vara att strosa runt i en sval gränd, en stekhet dag, och fotografera gamla hus…

Det kan vara att känna dofter som väcker något avlägset och fint minne…

Det kan vara att slinka in på ett cafe och beställa en läskande lemonad..

Det kan vara att känna att man är en del av något förbaskat stort och häftigt…

…Av människosläktet och universum och LIVET!

Ett land med så mycket skratt och glädje!

Det här är ett land fyllt av skratt! Höga och hjärtliga skratt…

Överallt möts man av vänliga leende och blickar…

Folk ser varandra här…

Tänk om vi alla kunde öva oss på det…bara det…att försöka se varandra!

Café Havana
Långt bort från Cartagenas turiststråk finner man Cafe Havana.
Ja, inte så långt bort som på Kuba- utan vi är fortfarande kvar i Cartagenas gamla stadsdel…

I det gatuhörn där Cafe Havana ligger händer det alltid något spännande. Dag som kväll…

Spännande i den bemärkelsen att man kan slå sig ner på trottoarkanten och betrakta Cartagenas äkta vardagsliv och alla dess människor. Sånt gillar ju jag!

 

Det dyrbaraste jag har…
Mina minnen och mina bilder…

De är det dyrbaraste jag har. Mina allra finaste smycken.

Jag vårdar dem ömt och putsar dem tills de glänser…

Att kunna säga nej och välja bort

Jag hade gärna velat besöka nationalparken Tayrona – som tydligen ska vara helt galet fin.

Men det är en bussresa på minst 4 timmar(*2) och jag vill inte spendera så mycket tid på en buss just nu. Jag vill hellre umgås med Cartagena- nu när vi äntligen klickat så bra.

Därför väljer jag bort en av Columbias höjdpunkter…

Men det är något jag börjar bli allt bättre på…att prioritera, välja bort, känna efter hur viktigt något är för mig.

Det är en av de stora fördelarna med att resa själv; Man lär sig känna efter vad man vill och vad man behöver.

Och man lär sig även att säga NEJ till saker.

NEJ- jag vill inte gå ut och ta en öl med dig. NEJ- jag vill inte vänta! NEJ- jag vill inte provsmaka komage eller fårhjärna! NEJ- du får inte följa med mig, för jag vill vara ensam!

Det är nyttigt att kunna säga NEJ utan att behöva hitta en ursäkt eller en förklaring. ”NEJ- jag känner inte för det!” räcker faktiskt gott och väl.

Det kanske inte alltid uppfattas så artigt men måste vi verkligen vara så jäkla artiga hela tiden?

Jag tycker det är viktigare att vi lyssnar till vad vi faktiskt VILL och vad vi KÄNNER och sen är ärliga med det. Det kommer leda till att vi blir bra mycket gladare och trevligare medmänniskor i långa loppet.

Och då kommer vi garanterat gå in helhjärtat i det vi säger JA till.

Havsglitter i ögonen

Jag har badat i en lervulkan som gjorde underverk för narig svensk vinterhud, frossat i fisk och kokosris, beskådat stora magroveträsk och flirtat till mig en båttur ut till Isla Baru och Playa Blanca som finns i Cartagenas skärgård..

Nu står jag inför beslutet hur jag ska ta mig vidare till nästa land; Panama!

För att ta sig runt i Sydamerika är buss helt klart ett av de vanligaste transportsätten, både för långa och korta sträckor.

Men när det gäller att ta sig från Colombia till Panama bör man inte ta bussen om man vill vara säker på att komma fram. Den gränsen och djunglerna som omger den ska vara väldigt osäkra och det finns många exempel på personer som helt enkelt inte kommit fram till sin tänkta destination. Därför finns det i princip bara två sätt att färdas mellan länderna, nämligen flyg eller båt.

Jag vet vad jag vill; Jag vill segla till Panama och se paradiset på vägen dit!

Så jag har blivit tjenis med männen i hamnen- med förhoppning om att någon av dem kan ta med mig till Panama. Det ser ljust ut.

Jag stryker runt bland båtarna dagligen. Med äventyr och havsglitter i ögonen…

Kvällssol över Cartagena
Kvällssol över Cartagena…
Ett behagligt sorl ligger som en skön filt över torget…
Det klirras i glas och då och då hör man ljudet av en flaska som korkas upp…

På San Pedro samlas ung och gammal för att äta kvällsmåltiden, besöka den vackra kyrkan, prata och titta på folk…

En äldre man spelar trumpet. Musiken får alla att sitta tysta, värdigt uppmärksamma.

Trumpeten förför och ljudet fortplantar sig genom varenda cell…

Ljudet får människor att lyfta blicken och se varandra och sin omvärld…

Kvällen är ljummen och behaglig efter dagens heta timmar…

 

En ny favoritjuice!
Idag har jag promenerat fram några tjusiga skavsår…

Och så har jag ätit mig igenom stora delar av Cartagenas gatumatsortiment. Allt från friterade kokbananer till ostfylld yuka…

Hittade en pytteliten juicebar som inte såg mycket ut för världen- men det var den!

Lulojuice är en ny storfavorit!

För att inte tala om sorbet gjord på kokosvatten. Mums!

Här finns verkligen möjlighet att testa en uppsjö av olika glassar/sorbeter gjorda på diverse exotiska frukter….Guyana, Zapote, Granadilla etc etc.

Såååååå himla gott!

 

Vindarna viskar…

Ett uppfriskande dopp i havet, på Playa Blanca, och medan jag soltorkar bubblar ett skratt upp- glädjen över att vara där jag är…

Glädjen över att få äta nygrillad fisk vid strandkanten och se hur min vinterbleka hud börjar bli gyllenbrun igen…

Väl tillbaka i mina kvarter hör jag kyrkklockor blandas med vågskvalpet när jag strosar fram längs Cartagenas gamla stadsmur…

Temperaturen är perfekt och solen värmer skönt…

Det är något väldigt speciellt med vindarna som leker mellan Cartagenas husväggar…

De viskar om något…lite hemlighetsfullt… Kanske om svunna tider… Kanske om något viktigt vi människor tappat på vägen?…Något lite smått andligt

Plötsligt- efter 2 dagar!- ser jag Cartagena. På riktigt. Jag har hittat det där

 

Röda och ilskna bett

Jag äter äggröra och fruktsallad till morgonmål och njuter av att få vakna till i min egen takt. Ganska långsamt. Ifred. I samklang med Cartagena.

Mina ben fulla av röda, ilskna bett. Jag hoppas det inte är Zikamyggor som har varit framme…

Jag kliar sönder några bett, kladdar  med en mango och tänker att man oroar sig för mycket. För allt och ingenting. Får jag zika så får jag…

Nu spenderar jag dagen på Playa Blanca och får förhoppningvis en härlig snorklingsdag med vackra fiskar och en eventuell småbränd rygg

Ljudet av en ny värld
En tropisk natt med stjärnhimlens kupol. Ljudet av hav och vind och ännu en ny värld…

Jag tycker väldigt mycket om 10%

Jag bor i Cartagenas historiska kvarter. Denna världsarvsstad som ligger vid den colombianska karibiska kusten…

Gamla stadsmurar och fort. Grönskande träbalkonger. Hästdroskor…

Och överallt små torg där gatu­musikanter spelar för fullt på kvällarna…

Jag tar mig sällan ut ur gamla stan, då resten av Cartagena är förskräckligt trist med skyskrapor, shoppingcenter och hotellannex….

Man kan säga att jag tycker väldigt mycket om ungefär 10% av Cartagena.

Det är dessa 10% jag tänker skriva om kommande dagar…

Jag ska ladda batterierna nu…

En helt underbar förmiddag i Cartagena- med salta havsvindar, söt vattenmelon, strålande sol och vackra promenadstråk…

Men det övergick i en jobbig och ganska dramatisk eftermiddag. Nu är jag helt tömd på energi…

Jag behöver vila kropp och knopp några dagar…

Så jag har bestämt att jag ska göra så lite som möjligt här i Cartagena.

Slappa på någon schysst strand och sitta på cafer och surpla islatte är typ planen. Och fortsätta fylla på vitaminförrådet med diverse färgglada frukter…

Kvällen har jag tillbringat på ett (kubanskt!) cafe med livemusik och en liten pool framför scenen. Där satt jag och svalkade mina trötta fossingar i vattnet, blundade, drack en cuba libre och lyssnade på den härliga musiken.

Sämre kan man ju ha det…

Farliga och lyckliga Colombia
En undersökning som gjordes för några år sedan visade att Sverige uppfattas som världens näst bästa land. Canada kom tydligen på första plats.

Colombia hamnar på fyrtiosjätte plats och följt av Nigeria, Pakistan, Iran och Irak.

Jag befinner mig alltså i världens femte sämsta land. Fast jag deltog ju aldrig i den där undersökningen och få människor har frågat mig hur bra eller dåligt Colombia faktiskt är…

I Colombia finns fattigdom, rikedom, skratt, krig, höga berg, korruption, stränga militärer med stora vapen, en gigantisk biologisk mångfald(världens största till och med), salsa, omänskliga rättigheter, brott, respekt, kärlek, våld, ondska, klassklyftor, majsodlingar, bönder, kaffebönor, rom, orättvisor, hjältar, färgglada själar, djungel, solgudar och mycket mycket mer…

Hur värderas lycka och välstånd egentligen? Det är upp till var och en att avgöra…

Att människorna i världens femte farligaste land är så glada måste ju ändå betyda något.

Hur kan colombianer vara så glada efter all skit de gått igenom? Hur kan de se så positivt på tillvaron?

Det är inte bara en känsla jag har, det är även statistiskt fastställt: de senaste åren har landet legat på topp tio-listan över världens lyck­ligaste folkslag.
Trots allt.

Lång bussresa från Medellin till Cartagena

Lång resa från Medellin och melankoliska visor på bussradion….

Mörker och eldflugor utanför…

På väg mot turkosa hav…

En rodnande gryningshimmel och överallt träd med stora rosa blommor. De vackraste träd jag någonsin sett. Ett hav av rosa….

Och solmogna, tunga avokado & mango som hänger från trädgrenarna…

Människor som brukar sina jordar, hästar som betar stillsamt , morgonpigga barn som leker i byarna.

En inblick i så många människors liv…

Tänk vilka minnen jag skapar under mina resor och hur mycket jag hade missat om jag inte hade tagit mig fram så mycket med bussar…

Nattbussarna må vara förbannat obekväma (och kalla!) ibland- men känslan när det ljusnar utanför fönstret och man vaknar upp i en ny miljö- och bara bryr sig om att hitta någon slags frukost!- är helt oslagbar…

Det är lite som att man föds på nytt efter varje lång natt på en buss…

Jag är nu framme i Cartagena på Colombias karibiska kust…

Jag är trött, varm och resdammig…men väldigt väldigt tillfreds med livet…

Guatape
En liten stad full av livskonstnärer och regnbågsfärgade små hus…

Här är vädret så som jag minns de vackraste vårsommardagarna i mitt barndoms-Sverige.

Allt här är sådär lagom…som vi svenskar är så förtjusta i…

Lagom varmt. Lagom vindigt. Lagom mycket sol….vilsamt blååååå himmel

Människorna som bor här är också ganska lagom. Lagom trevliga och lagom sociala. Tillmötesgående men inte för PÅ…

 

3 äldre damer spatserar gatan fram under ett paraply de delar. Deras ansikten är lite rynkiga men deras själ verkar inte åldrad- de fnittrar tillsammans som tre bekymmerslösa tonåringar.

Jag vill också bli så när åldern sänker sig över mig. Och jag tror att om vi skapar ett liv som är rätt för oss – ett sant liv som vi verkligen trivs i- så kan det bli just så!

Det behöver inte vara häftigt och flådigt och materiellt rikt. Tvärtom!

Åter igen; det verkar vara i enkelheten vi finner lyckan.

Peñol! 740 steg…

Från Medellin gjorde jag en dagsutflykt till den lilla staden Guatape och dess märkligt formaterade klippa Peñol…

Innan tuppen var vaken befann jag mig i en taxi på väg till busstationen, där jag letade reda på en buss till Guatape… 2 timmar senare var jag framme!

Peñol, i mitten av den colombianska landsbygden, är ett nationellt monument.

En spiraltrappa på över 700 steg som ger tillgång till vad som av vissa anses vara den ”bästa utsikten i världen”!

En gång dyrkades den av Tahamies indianer. Jag förstår varför!

Men 740 steg…

Man nickar och ler ansträngt åt de få man möter. Försöker känna någon sorts samhörighet i sitt ymniga svettande och med sin mjölksyrefyllda ben.

Men utsikten var värd all ansträngning…

När jag äntligen var uppe på den högsta punkten njöt jag av att vara helt ensam där. Dimma hade lagt sig över landskapet och gav en dramatisk, sagolik effekt. Plötsligt dök det upp ett tiotal fjärilar som fladdrade runt mig och förstärkte den sagolika effekten…

Den magiska stunden varade såklart inte länge. Fjärilarna försvann och andra turister gjorde mig sällskap.

Jag gick de 740 trappstegen ner igen och landade på en restaurang vid den gröna floden. Dimman var nu borta och solen värmde ordentligt.

Jag beställde en kall öl med mango. Jag vet inte om det var ansträngningen och törsten som höjde betyget rejält, men mangoöl var riktigt gott!

Efter en törstsläckare tog jag mig vidare till den lilla staden Guatape där jag tillbringade resten av dagen…

Fredsfågeln i Medellin

Mitt i Medellin står en stor bronsfågel, kallad Fredsfågeln, av Fernando Botero.

Skulpturen sprängdes sönder av gerillan på 1990-talet och många dödades av explosionen.

Konstnären bestämde att den förstörda skulpturen skulle stå kvar, för att påminna om våldets meningslöshet. Och en ny fredsfågel har rests intill den söndersprängda…

I Escobars fotspår

”Pablo Escobar ledde den fruktade Medellínkartellen och har blivit symbol för de sydamerikanska knarkkungarna.

Hans förmögenhet var enorm. Han hade bland annat en privat djurpark med vilda djur importerade från Afrika.

Med sin förmögenhet och med sin armé av yrkesmördare kunde han ofta styra och ställa som han ville i Medellín och Colombia.

Pablo Escobars motto var ”plata o plomo” – ”pengar eller bly”. Den som inte ville göra affärer med honom fick en kula i sig.

Colombianska och amerikanska styrkor dödade tillsammans Pablo Escobar på ett hustak i Medellín 1993.”

Fyra år innan Escobar dog ska han ha varit ansvarig för 80 procent av allt kokain i USA och tidningen Forbes rankade honom som världens sjunde rikaste man.

En del av rikedomen gav Escobar bort till stadens fattigaste människor, och därför omnämns han fortfarande av vissa som Medellíns Robin Hood…

Café Astor
Cafe Astor med Medellins gulligaste miniatyrbakelser…
Hjärtat ska fladdra lite

Varje gång jag hoppar in i en colombiansk taxi synar jag chauffören mycket noggrant..

Har chauffören taxameter, namnskylt och gärna en bild på sina ungar, så vågar jag kliva in…

Rädslan för kidnappningar och skumma taxibilar sitter där den sitter liksom.

Jag tror att jag är bra på att se Cool & Lugn ut…

Men inombords fladdrar hjärtat som en liten skrämd fågelunge…

Aldrig säker. Alltid på min vakt. Sinnena på helspänn. Oro blandat med Spänning 

Det är bra att vara försiktig. Ha huvudet på skaft…
Colombiansk Festmåltid

Under mitt besök i Medellin hann jag med ett besök på Versalles- en restaurang med mycket gamla aaaaaanor.

Det var- och är!- ett speciellt ställe för författare,poeter och artister.

Här kan man äta ljuvliga argentinska stekar och karamelliserade kakor. Eller så kan man bara smita in för en liten drink på eftermiddagen. Mandarinjuicen är grymt god!

Efter flera dagar på en kost bestående av Arepas, grönsakssoppa och frukt kände jag för att fylla på med lite kött. Och rödvin…

Vi får inte glömma vår historia

Idag pratade jag med en franskfödd kvinna i Medellin om hur det är att bo i Colombia…

Hon menade att Europa håller på att gå åt helvete, att positiv utveckling helt stagnerat och allt präglas av ekonomisk kris & främlingsfientlighet…

I Colombia däremot- i Sydamerika- händer det grejer. Det är här och inte där historien kommer skrivas nu, sa hon…

Hon sa att det är här människor tänker, agerar och förändrar. ..

Det är här förlegade världsbilder faller som käglor och människor hittar nya alternativa sätt att leva…

Hon kanske inte har hundra procent rätt. Eller så har hon det. Sånt vet man sällan…

 

Men Medellins stadskonst är hursomhelst lite av en symbol. En symbol för de vindar av förändring som dragit fram genom landet…

Alltid vår i Medellin?

För många är Medellin känd som staden med ständig vår…

Och jag möter verkligen våren här!

En vår med en sol som tinar mina frusna vinterleder…

En nordbo som jag blir extatisk av den här solen. Den känns inte bara som en värmande himlakropp utan som en väldig livsgivande makt.

Det här är en sol som säger att den vill ha färg… och vackra, glada människor.

Det är en helt annan sol än den där bleka nordiska solen som lite tveksamt lockar fram små blommor och blygsamma leenden efter vinterns långa kval…

Arepas

Jag fortsätter trycka i mig Arepas…

Möter folk(turister) som inte alls förstår grejen med Arepas. ”Torrt och trist!” tycker en del.

Ja, Arepas kan vara lite torra. Men aldrig trista. Inte om man har mycket smält ost på…

Efter en frukost på äggröra och Arepas står jag mig lätt en hel dag…

Flottig men lycklig

Här i Medellin hyr jag en härlig lägenhet mitt i den gamla stadskärnan…

Det finns inget varmvatten och min hyresvärd svarar inte när jag försynt undrar om det kanske skulle kunna gå att ordna så jag får tvätta mitt flottiga hår…

Jag skvätter istället lite iskallt vatten i ansiktet och gömmer ”flottet” i en luvtröja.

Jag sitter på min gröna balkong och betraktar livet på gatan nedanför…

Dricker mitt kaffe långsamt och pillar i mig några salta kex. Ifred. Långt bort från saker som sliter och drar i mig. Mitt ända sällskap är de colombianska sparvarna som hoppas på några smulor.

Under dagen har jag sedan knatat runt i Escobars gamla hoods, besökt Plaza Botero – hem till 23 av Fernando Boteros “Larger-than-life”-skulpturer…

…samt hängt i Parque Berrio– en liten park fylld av juiceförsäljare och lokala begåvningar som spelar colombiansk musik…

Jag har tagit linbanan upp i kåkstaden och beundrat fin utsikt och ännu mer häftig gatukonst…

Och så har jag ätit en supergod löksoppa…

På kvällen, när jag var tillbaka i lägenheten, blev himlen dramatiskt svart och efterföljdes av en ordentlig åsksmäll. Sen öppnade sig himlen.

Jag satt på min balkong, drack långsamt mitt kaffe och såg hur folk skyndade förbi med sina paraplyer i det gamla och historifyllda Medellin.

Innan jag kröp till sängs klev jag förhoppningsfull in i duschen och vred på kranen…

…Fortfarande iskallt vatten. Livet på resande fot!

Medellin
Efter många timmar på en nattbuss kommer jag fram till Medellín…

Magen knorrar, staden är stor och jag är trött och vimmelkantig. Sminkrester under ögonen och en stel nacke…

Jag hämtar en pirog, en påse stark sås och en mugg kaffe från en rar tant med en matvagn.

Solen kikar fram. Jag har tidigare känt mig lite nervös, men plötsligt blir jag bombsäker på att allting kommer gå bra…

Tänker att det behövs så lite ändå. En tant, starkt kaffe, nybakad pirog och en strålande ekvatorsol över grönskimrande berg.

Min förlorade godtrohet
Jag tror att jag senaste året tappat lite av den glada godtroheten folk brukade gilla hos mig. Jag sörjer den ibland. Men jag vet också att det till viss del är bra, att allting bär på något bra…

Att man kan förvandla allt till något positivt, till ljus, till handling – och här är jag alltså nu i Bogotá med den höga himlen, bergen, solen, duggregnet och kalluften.

Bogotas hjärta
Jag vill resa på ett sätt som för mig nära destinationens hjärta…

Jag vill se kärnan i allt. Det är nog den jag alltid söker – i människor och i platser. Det där avskalade…

Och jag fortsätter strosa runt på Bogotas konstklädda gator och förundras över vad människor kan skapa…

A love letter to Colombia

”My heart is pounding from the altitude and I discover that sometimes you best remember to breathe where the air is thinnest, in the most breathless spaces.”

– ”A love letter to Colombia”, Roxanne Krystalli

Vad är så speciellt med Colombia?
Jag försöker sätta fingret på vad som är så satans speciellt med Colombia, varför jag är så uppslukad och tvärförälskad i detta land…

Kanske är det som någon sa ; “närheten till det gamla Maya-folket och det laddade förhållandet till död och liv som genomsyrar den colombianska kulturen”… Uttrycken. Konsten. Kontrasterna…

Ett stilla regn över Bogota

I Bogotas gamla kvarter kan jag vila själen…

Här är vackert!  Många små kaféer, olikfärgade hus och häftig gatukonst som ser ut att få ta så mycket plats den vill…

Jag avrundade dagen med chicha ur en blå mugg, lapade i mig de sista solstrålarna på torget och fick  värsta Déjà vu-upplevelsen. Exakt samma sol, en lika blå mugg som sist , lika god chicha och samma alltärsåbra-känsla som första gången jag befann mig i Colombia…

En solig eftermiddag avlöstes av en regnig kväll. Ett rofyllt och skönt regn. Allt tyst, friskt och färgglatt.

Färgglada Candelaria
Candelaria i Bogota är kreativt och regnbågsfärgat…

Med gatukonst som får mig att stanna överallt…

Här kan jag drömma mig tillbaka till en annan tid – en tid som kanske egentligen aldrig har funnits? Kanske har den bara funnits för mig…i min fantasi…och i mina dolda rum…

Det finns lagrat någonstans! Colombia har format mig…

När man har tillbringat en hel del tid på en plats sätter det sig i kroppen. Det är som att hjärnan programmeras efter allt det ”nya”…

Jag tycker att det är lite fint ändå, att kroppen minns, att Colombia programmerat en liten del av min hjärna. Att det har format mig och lämnat ett så stort avtryck i min själ…

Gudagod choklad!
I Sydamerika är det vanligt att man lägger ost i sin varma choklad och låter den smälta…

Jag som är barnsligt förtjust i både varm choklad och smält ost- speciellt i kombination- hoppade nästan jämfota av glädje när jag hittade ett mikrolitet café i Bogota som serverar chokladen på detta fantastiska sätt…

Dock verkar det inte vara överdrivet vanligt att turister ber om att få chokladen à la latino.

Personalen hade svårt att dölja sin förvåning. Sen log de glatt och sa att det är så lokalbefolkningen dricker sin choklad. Vad roligt med en gringa som tar seden dit hon kommer…

När jag satt där med min kopp himmelrike kom ägarinnan fram till mig och berättade att det vetenskapliga namnet, Theobroma Cacao, betyder just ”gudarnas föda”, och det var vad kakao kallades för hos Aztekerna…

Jag är i Colombia nu. Jag nyper mig lika blå som sist jag var i detta land. Men nu sitter jag alltså här ännu en gång. Från tanke, dröm, längtan- till verklighet…

Kärleken till Bogota
Bogota!

Det finns så mycket att vila blicken på här och jag befinner mig i det lyckorus jag väntat på…

Omgiven av den stad som inte liknar något annat…

…och den obeskrivligt magiska atmosfären…

Imorse när jag gav mig ut på jakt efter den ostigaste Arepan jag kunde hitta…och sköljde ner den med en mugg colombianskt kaffe….ja, då kände jag hur livet rusade genom mig igen

Detta ständiga sökande efter…det där..

Fyller lungorna med Bogotaluft, Mars 2017
Klockan är midnatt och jag har bara spenderat några timmar i min favoritstad; Bogota…

Fyller lungorna med min favoritluft( frisk & dimmig luft från bergen), dricker chicha, återser fina vänner och njuter av att vara tillbaka på den plats där allt startade… Den långa resan…Det nya livet…

Funderar på allt roligt man kan göra i den här staden…

Äta ostiga Arepas. Tagga en vägg och lämna ett bidrag till Bogotas gatukonstsamling. Lyssna på levande musik och skratta lite med vänner.

Eller helt enkelt göra det jag gillar allra bäst; vandra omkring ensam & anonym (gömd i min luva), titta på folk i stadsljuset.

Tänka på viktiga och oviktiga saker.

Den härligaste känslan!

Bogota; Du ändrade på något sätt på allt. Du gav mig gnistan tillbaka när jag som mest behövde den.

September 2016 
(Min första resa till Colombia)
Ett söndertrasat land?, September 2016

Colombia; ett farligt land, söndertrasat av brottslighet och inbördeskrig? 

Jag fick en helt annan uppfattning när jag besökte detta färgglada land som var fyllt av leenden och vänliga människor…

Detta land har verkligen tagit mig med storm. Jag är helt förälskad. Fascinerad. Och så tacksam för att ha fått vara med om detta äventyr…

 

Samlar kontakter, September 2016

Det är viktigt att ha bra kontakter när man reser ensam.

Några samlade jag på mig innan resan, andra har jag lyckats knyta under veckan som gått.

Folk reagerar på att jag reser ensam. ”Du ska vara väldigt försiktig! Är du inte rädd?”

Vet inte hur många gånger i ordningen jag har fått den frågan. Den tillsammans med ”var är din man?” är det sydamerikaner i alla åldrar vill veta om mig…

Och när de ser en ”gringa”, som ska resa runt i 3 månader, med ytterst lite spanska i bagaget, då vill de såklart hjälpa mig på alla sätt och vis.

Och det är det här som är charmen med att resa ensam…man får en helt annan kontakt med människor- för att man måste!

Och plötsligt känner jag en samhörighet som jag aldrig upplevt hemma i den svenska, trygga och förutsägbara vardagen.

 

Resefunderingar, September 2016

Jag har tagit igen den sömn jag blev berövad på under den förfärliga bussnatten…

Efter en enkel middag, bestående av soppa och en halv grillad kyckling, så stupade jag i säng igår.

Jag har bestämt att försöka ta mig över till Ecuador idag…men inte hela vägen till Quito, utan istället tillbringar jag en natt i Otavalo.

Otavalo är en stad där större delen av befolkningen är ursprungsfolk.

Dessutom är Otavalo bara 3 timmar från gränsen- istället för 7 timmar till Quito. Jag är lite mättad på bussresor nu, och 3 timmar låter lagom idag.

Ska bli skönt att lämna Ipiales nu. Det är den plats som har imponerat minst på mig hittills.

Staden känns lite mörk och dyster på något sätt. Den är full av människor- men saknar ändå liv. En ganska opersonlig och ocharmig stad

Det var fin utsikt från hotellet, bort mot de blå/gröna bergen och det var en bra utgångspunkt för utflykt till en vacker helgedomen. Men mycket mer än så var det inte…

 

Colombia till Ecuador, September 2016

Det lutar åt att jag försöker mig på Ecuador imorgon. Om jag är tillräckligt utvilad vill säga.

För att komma in i Ecuador och alla andra länder i Sydamerika behöver man som svensk medborgare ett giltigt pass. Man får automatiskt stanna 90 dagar i landet på turistvisum.

På pappret behöver du kanske en utresebiljett men när du korsar gränserna med buss är det inte så noga.

Du fyller i ett formulär. (Nej du smugglar inte konstiga grödor/knark/värdefulla diamanter för försäljning etc. )Det går tydligen ganska snabbt att fylla i.

En kvinna berättar att det är smidigt att ta sig över gränserna… ibland är det lite kö och du får vänta lite.

Ibland är det flera kilometer mellan ett lands gräns, till nästa landsgräns. Däremellan ett ingenmansland.

 

Allt mer avklippt, September 2016

Framme i Ipiales…efter en riktigt jobbig bussresa.

Bussen var en timme sen från Popayan, och det försökte busschauffören ta igen med råge. Har aldrig varit med om något liknande. En resa jag verkligen inte vill göra om…

Nu har jag landat på mitt hotell. Det är fint och fräscht, och jag har fått ta en varmdusch- något jag inte är bortskämd med här. Det var ljuvligt!

Jag har även fått i mig lite frukost; Äggröra… med blaskiga kaffet.

Sen jag lämnade Bogota har jag bara fått trist kaffe. Smakar som varmt vatten med mjölk.

I kaffets kontinent finns tydligen ingen kaffekultur. Jag kan inte vänja mig. Håller fortfarande hoppet uppe om lika perfekta koppar med kaffe som de i Bogota.

Internetuppkopplingen blir också bara sämre och sämre, vilket gör att jag har svårt att ladda upp bilder.

Idag ska jag försöka klura ut hur jag på bästa sätt tar mig över gränsen. Någon taxi, någon lokalbuss, lite knatande…ja, det blir nog bra.

Sen måste jag passa på att se lite av Ipiales naturreservat och den vackra helgedom som ska finnas i närheten. Det ska tydligen vara helt sagolikt…

Men just nu är jag så trött så jag lätt skulle kunna tillbringa några dagar i hotellsängen

 

Mot Ipiales, September 2016

Jag har nu lämna Popayan, för att ta mig vidare med nattbussen till Ipiales.

Det har varit en händelserik dag.

Imorse tog jag en buss till den närliggande byn Coconuco. Där hittade jag varma källor och fina vandringsleder…

Jag fick nya vänner(igen)- trots svårigheterna med kommunikationen. De bjöd på lunch och visade mig sedan vart jag kunde vandra.

När jag gav mig av upp bland bergen fick jag sällskap av deras hund. Han tyckte nog -precis som de tvåbenta- att det var spännande med en gringa i byn…

Varje dag är ett äventyr. Oftast helt fantastiskt underbart…men ibland också lite påfrestande.

För visst är det frustrerande när man inte förstår hur saker funkar, och vad som händer runtomkring en. Vissa dagar känner jag mig som E.T, när jag på bristande spanska försöker få hjälp med något.

Idag till exempel så hade jag ingen aning om vart jag skulle kliva av bussen när jag skulle till Coconuco. Jag bad busschauffören säga till- men antingen förstod han inte vad jag sa eller så glömde han bort det.

Hursomhelst hamnade jag i fel by, och försökte där få hjälp med att beställa en taxi tillbaka.  Efter mycket väntande kom taxin- som i och försäg visade sig vara en motorcykel- och körde mig rätt.

Men alla dessa utmaningar gör att jag växer. Jag kan inte luta mig mot någon annan, utan jag måste själv lösa alla klurigheter som uppstår. Och på något sätt löser det sig fasiken alltid…

Dessutom har alla godhjärtade människor jag mött här, fått mig att-åter igen- känna hur jorden faktiskt är en ganska vacker plats…

Jag behövde verkligen den här resan, och de minnen jag samlar på mig här kommer för alltid leva kvar i mitt hjärta!

 

Frukt och arepas, September 2016

Jag mumsar vattenmelon till frukost. Jag har aldrig sett en rödare vattenmelon. Jag älskar vattenmelon.

Igår åt jag avokado. Och jag behövde inte oroa mig för att den var trådig eller brun.

Och överallt säljer de Arepas; grillat majsbröd.

Jag skulle kunna leva på det länge; frukt och majsbröd!

Som jag nämnt tidigare så är det väldigt svårt att göra sig förstådd, min spanska räcker inte långt.

Den fras jag använder mest är ”no entiendo” (jag förstår inte)

Om jag går på restaurang så finns det aldrig någon meny på engelska, och eftersom deras spanska meny ofta består av lokala maträtter, så finner jag ingen förklaring i min ordbok…

Det leder till att jag numera ofta chansar. Pekar på något och hoppas på tur. Det har gått bra hittills.

 

Nattljus, September 2016

Det där med att vandra omkring i nattljusen i en ny & främmande stad…

Det är spännande och magiskt. Och när jag går vilse- för det gör jag titt som tätt- så tar jag bara en taxi för några ynka kronor.

 

En stekhet dag, September 2016

Jag tar tillbaka det där om att Popayan är en sömnig småstad! Den var sömnig imorse innan den vaknade till liv- och när den väl vaknade så vaknade den ordentligt.

Hela dagen har jag virrar runt  på smala trottoarer, i trafikkaoset, och försökt fotografera allt fint. Det var verkligen inte lätt.

En stekhet dag har det varit. Saknar Bogotas kyligare bergsluft, även om jag är glad över att luften inte är så tunn här. Här kan jag röra mig i normalt tempo och lungorna är tacksamma över att jag nu befinner mig på betydligt lägre höjd.

Håller fortfarande på att kämpa med spanskan. Varje dag är en utmaning och jag önskar att jag hade läst mer spanska innan resan. Samtidigt är det nyttigt för mig att försöka göra mig förstådd på knackig spanska och när engelskan inte funkar alls så tvingas man ju lära sig…

Imorgon kväll fortsätter jag vidare till den colombianska landsbygden – i distriktet Narinjo.

 

Popayan, September 2016

Efter att ha överlevt min första bussresa, på 12 timmar, befinner jag  mig nu i Popayán-en sömnig småstad söder om Bogota som tycks ha minst en kyrka per gathörn.

Jag vaknade till någon timme innan vi anlände till Popyan…en storslagen syn; Dimhöljda, gröna berg omgivna av regnskog. Det är sådana miljöer man ser på film.

När jag installerat mig i min bostad, så strosade jag runt i den gamla delen av staden, åt väldigt gott och vilade ut i en park.

Jag har hittat mango, papaya och apelsiner i det vilda…allt känns väldigt exotiskt

Jag skulle vilja hyra en cykel för en längre dagsutflykt men jag vågar inte göra det på egen hand. Just detta område har länge plågats av militära grupper, gerilla och paramilitärer, som jag inte vill stöta på under en cykeltur ute på ”vischan”.

 

Vackra själar, September 2016

Det är verkligen med sorg i hjärtat som jag lämnar denna underbara stad ikväll.

Alla varma och hjälpsamma människor, den fina lägenheten, mina nya vänner, musiken, känslorna, de färgglada husen- detta är verkligen en stad att älska!

Idag har jag turistat mig lite- tillsammans med Gabriela. En varmhjärtad och levnadsglad själ som älskar sitt land och gladeligen vill visa upp sin stad…

Vi började prata på torget imorse och hon erbjöd sig att visa mig stadens alla sevärdheter. Vi hann också med att ta en chicha, en kaffe och en lunch.

Dessutom hjälpte hon mig med att kolla upp vilken buss jag ska ta till Popayan ikväll.

Jag drar mig till minnes vad Giovanni från Costa Rica sa till mig nyligen; ”För varje idiot du möter, så finns det 10 vackra själar som väntar på dig ute i världen”

Jag tror jag är uppe i de där 10 vackra själarna för länge sen…

 

Vad jag ska och inte ska, September 2016

Pratar mycket med lokalbefolkningen. Frågar vilka områden jag ska undvika och sådär.

De flesta säger att det bara handlar om att inte skylta med värdesaker.

Vi får se. Jag ska inte ge mig ut på mörka gator. Jag ska inte sätta mig i någon skum taxi. Jag ska inte…Ja, det finns mycket jag inte ska.

Vad jag däremot SKA; jag ska fortsätta knyta bra kontakter, öva spanska och njuta av min resa!

 

Långa nätter, September 2016

Klockan är 05.14 och jag kan inte sova…

Tidsskillnaden ställer fortfarande till det för mig…

Och så lite höjdsjuka på det…

Jag hoppas verkligen att det ger med sig snart…

Det blev tillfälligt bättre igår med koka-te, men på kvällen kände jag av det rejält.

När jag var på väg hem, tillsammans med mina vänner, så slog yrseln till. Jag kände hur jag tappade all färg i ansiktet och hörseln försvann.

Först blev jag orolig att någon smugglat ner något i min mat eller dryck, men när jag satte mig ner och vilade lite så gick det över fort.

Mina vänner berättade att det är väldigt vanligt att folk känner av höjden.Det tar några dagar innan man vänjer sig.

Jag fick också en påse koka-löv. Dessa går jag nu runt och tuggar på så fort jag känner mig yr. Det hjälper faktiskt!

Koka är narkotikaklassat utanför Sydamerika men Kokablad är inte samma sak som kokain.

Bladet av kokabuske eller kokaträd är en naturlig medicin i Sydamerika. Det är inte vanebildande- inte mer än kaffe!

Om några veckor ska jag besöka Cusco- staden vid Matchu Pitchu- och den ligger på 3 400 meter. Då är det bra att jag har varit här och acklimatisera mig lite innan.

Men senast imorgon planerar jag att lämna Bogota, för att se lite mer av Colombia- på väg mot Ecuador och Galapagos.

 

”You don’t plan the best nights of your life, they just happen.”, September 2016

Jag har precis haft en sån kväll. En sån där kväll som bara blev…

En kväll med härligt ruffiga barer och  ”chicha”(colombiansk drink).

En kväll som slutade med att vi hamnade på ett mysigt torg där folk samlades för att prata, skratta och äta…

Det var en skön stämning och det pirrade i magen- som på en julaftonsmorgon i barndomen

På torget stod en kvinna och grillade majsbröd med kryddiga korvar. Stekoset spred sig och kön växte snabbt…

Det tog inte lång stund förrän jag hade ett ostigt, nygrillat bröd med korv i handen. Och det smakade sagolikt gott…

Några ”locals” plockade fram musikinstrument och sen drog festen igång…folk började dansa och sjunga och ingen kunde låta bli att ryckas med.

Det var musik som skulle ha kunnat tinat upp till och med det hårdaste och kallaste hjärta…

Jag är helt tagen av Colombia! Så mycket känsla…så mycket färger…så mycket liv!

Så här ska nog livet levas!

 

Stolt, September 2016

Så många intryck. Så mycket NYTT. Så mycket fint. Orden räcker inte till för att beskriva den här dagen…

Har hunnit skaffa nya vänner. Provsmakat Colombiansk snabbmat. Druckit kokate mot min ”höjdsjuka light”. Tagit linbanan upp till berget ”Monseratte”- på ca 3000 m. Druckit ännu mer kokate. Fotograferat. Tagit ut pengar. Klarat mig ifrån att bli rånad. Skaffat en karta och besökt Bolivar-torget….

Men framförallt har jag känt mig stolt. Stolt över mig själv…

Det vågar man väl säga nu när man är långt ifrån den svenska jantelagen?

För tänk vilken resa jag har gjort….Både fysiskt och mentalt.

Jag märker att jag växer. Och det är så fascinerande att se hur man faktiskt fixar saker. Både i det stora och i det lilla…

När jag kom till Bogota kände jag mig väldigt obekväm. En ny stad som jag inte hittade i ännu. Som jag inte direkt visste något om. En stad som kändes stor och lite skrämmande. Jag rörde mig försiktigt- med alla sinnen på helspänn.

Men efter bara någon timme hade jag fått lite kläm på staden, rörde mig mer självsäkert, log mot folk på gatan(som log tillbaka) och kryssade världsvant mellan bilar, hundar och försäljare. Jag har redan gjort mig hemmastadd..

Häftigt att det kan gå så fort…

 

Bekantar mig med Bogota, September 2016

Så fort solen gick upp var jag ute och bekantade mig med Bogota…

Jag försöker att smälta in så gott det går men det är inte helt lätt…

Känner mig lite rädd och bortkommen. Vilse

Köpte färskpressad apelsinjuice av en kvinna med ett vänligt ansikte…

Efter promenaden fick jag min efterlängtade frukost- majsbröd, äggröra och nybryggt(jättegott)kaffe

Alla pratar spanska med mig- ingen kan engelska. Jag förstår väldigt lite av vad folk säger men jag ler och ser glad ut…då brukar det gå bra….

 

Nu är det på riktigt. Nu är jag verkligen här…, September 2016

Och när jag befinner mig i ett sydamerikanskt myller av människor…och när jag pratar och skämtar med folk på knackig spanska… så påminns jag om hur jag blir när jag landar i ett annat land… på en annan kontinent…

Jag blir lugnare och mina sinnen vidgas…

Från kalla höstmornar, i ett Stockholm som kändes lite själslöst och trångt, var det skönt att påminnas om att andra världar existerar, där verklighetens problem ser annorlunda ut…

 

Regn och kurrande mage, September 2016

Klockan är nu 02:59 – Colombiansk tid. Hemma i Sverige är den 09:59…

Jag har sovit men är fortfarande trött efter den 14 timmar långa flygresan.

Och jag är hungrig. Det sista jag stoppade i mig var en sladdrig pizzaslize på flyget…

Ute regnar det. Eller det öser ner…Nonstop…

Men jag har ett mysigt rum att kura i. Och massor av varma filtar…Det behövs, då nätterna blir ganska kalla.

 

Första mötet med Colombia, September 2016

Jag har precis anlänt till Colombia….till Bogota 

Jag smakar lite på namnet…det känns exotiskt, men också lite farligt och nervkittlande…

Jag känner mig liten. Fruktansvärt liten…

När jag kommer fram till adressen där jag ska bo är det mörkt och öde.

Jag knackar på flera gånger men ingen öppnar.

Jag är trött. Galet trött.

Och här står jag utan boende och internetuppkoppling…

Jag letar snabbt upp ett hostel och de ordnar ett rum till mig.

Så fort jag får internetuppkoppling får jag meddelande från värden till den mörka bostaden. Hennes syster skulle möta mig där men hon hade tydligen somnat ifrån det.

-Var jag okej?…

Jo, jag reder mig alltid. Även i en främmande och småläskig världsdel…

Imorgon möter lägenhetsvärden (eller den trötta systern?) upp mig så jag får nycklarna till lägenheten.

Jag är i Bogota och jag har tak över huvudet. Det löser sig alltid..

Checklista Sydamerika, September 2016

 

  • Lägenheten är uthyrd och pengar rullar in varje månad
  • Alla räkningar är inlagda på autogiro
  • Vaccinerat mig mot gula febern
  • Införskaffat en vrålcool undervattenskamera
  • Funderat ut diverse sätt att gömma/förvara värdesaker under resan
  • Tagit kopior på alla viktiga papper- försäkringar, vaccinationsintyg, pass, flygbiljetter etc
  • Beställt ett ICA-kort med avgiftsfria uttag – samt två reservkort
  • Ordnat en lista med boende och kontakter i varje land jag ska besöka
  • Lämnat en resplan till familj och vänner
  • Laddat upp med ett husapotek(åksjuketabletter, höjdsjuketabletter, vätskeersättning, magsjuketabletter etc)

 

Den mörka bilden av Colombia

Hög kriminalitet, droghandel, rånade turister, skottlossningar, kidnappningar…?

Ja, det är bilden många har av Colombia…

Men folk som har besökt Colombia berättar för mig -med lyckoglitter i ögonen- om ett helt fantastiskt land…med underbara människor och en sagolik natur

Och jag tänker att världen sällan är så farlig som vi tenderar att måla upp den… många gånger är det faktiskt tvärtom

Så jag tar alla skräckhistorier med en nypa salt…och jag ser fram emot en resa så olik andra resor jag gjort, fylld med nya upplevelser och intryck och vackra platser…

 

 

Tanken på Bogota, Augusti 2016

Att sätta sin fot i en främmande stad, i en stad där man inte känner en själ…

Jag minns hur det känns när man kommer fram till ett nytt land och inte riktigt vet någonting…

Spänningen. Mystiken. Att inte veta vad som väntar runt nästa hörn…

Känslan av oskrivna blad…

Jag tror att första veckan kommer att kännas som en evighet med miljoner nya intryck.

Jag kommer gå runt i mina kvarter och säkert le för att det är så fint och jag kommer känna mig nöjd över att jag ska spendera 3 månader i Sydamerika.

Jag kommer sakna vänner och familj och jag kommer leta nya vänner…

Och förhoppningsvis kommer jag känna glädje över att jag tog steget ut i ovissheten och bokade en flygbiljett till Sydamerika..

Jag hoppas det och jag tror det. Men ändå…här och nu… i SensommarSverige… så vill jag att tiden ska vara där…men ändå inte.

Jag är orolig att jag missat något, även fast jag typ har koll. Pirrig och nyfiken på vad som väntar. Och peppad på äventyr..

Lämna en kommentar