Ecuador

Ecuador var så mycket finare och häftigare än vad jag hade förväntat mig…

Att färdas genom Ecuador med buss var helt rätt beslut. Så mycket jag har fått se när tagit mig från Tulcan till Cuenca. Det var värt varenda busstimme…

En obeskrivligt vacker natur. Bergen, dalarna, vidderna, vattenfallen & färgerna.

Ursprungsbefolkningen. Djuren. Vidderna. Friheten.

Jag kommer sakna Ecuador. Som jag kommer sakna mycket annat jag lämnar bakom mig här i Sydamerika.

Men nu har jag Peru framför mig. Och imorgon, efter 8 timmar på en nattbuss, befinner jag mig i Mancora; En liten surfby.

Där tillbringar jag minst en natt, i någon liten bambuhydda vid stranden- och funderar på bästa sättet att ta mig vidare till Lima.

 

La Cascas

Då nattbussen till Peru inte går förrän vid 22-tiden, har jag haft hela dagen på mig att utforska Cuenca.

Jag har bland annat vandrat i naturreservatet La Cascas och besökt en liten bergsby med fin utsikt över Cuenca…

 

Cuenca, Oktober 2016

Efter 7 busstimmar, genom ett oräkneligt antal bergsbyar, kom jag till Cuenca. En vacker stad med många pampiga kyrkor…

När jag installerat mig i mitt nya- och kortvariga- hem, gick jag ut och köpte mig en strut med nypoppade popcorn,slog mig ner vid en fontän och tittade på folk.

Så enkelt. Så lugnt. Bästa kvällen på länge.

 

En oväntad vänskap, Oktober 2016

För drygt två veckor sedan träffade jag Esperanza, på den colombianska landsbygden. Hon tog hand om en småvilsen flicka från det avlägsna och kalla Norden.

Hon välkomnade mig i sitt spartanska hem, bjöd på middag och mättade min mage samt lärde mig lite spanska.

Hennes engelska var nästan obefintlig- min spanska lika så. Men ändå kunde vi göra oss förstådda, mötas- och bli vänner.

Igår fick jag ett meddelande från henne. Hon skrev;

”Hola amiga donde quiera que estes que el creador este. Contigo”

Det betyder ungefär;

”Hej vännen, Var du än befinner dig så är skaparen med dig.”

Det var fint. Jag blev så glad. Att hon tänker på mig…

 

Det här med att resa solo, Oktober 2016

Sista kvällen i Baños…

Det har varit skönt att vara få lite solo här och pyssla på med mitt.

Jag inser allt mer hur länge jag har skrikit efter egentid och att få vara ifred med mina tankar och känslor.

Imorgon bär det av till Cuenca…

Upptäckarlusten i en främmande stad är alltid stor. Att resa ensam har verkligen sin charm. Här vet ingen vem jag är och jag vet heller inget om någon. Det gör mig mer öppen och nyfiken.

Här befinner jag mig i en främmande värld och är lite av en okänd iakttagare.

Mina solokvällar påminner mig om att de bästa minnena delar man ibland enbart med sig själv och sin egen upptäckarlust.

 

 

Gungan vid världens ände, Oktober 2016

Idag har jag vandrat i timtal för att nå ”gungan vid världens ände”.

Den gjorde verkligen skäl för sitt namn, för jag trodde aldrig jag skulle komma fram.

På branta bergstigar, i en tryckande värme, kämpade jag på…

Plötsligt var jag framme. Där var den; ”gungan vid världens ände”.

”Dödsgungan” kallas den tydligen också, men jag föredrar det förstnämnda namnet.

Och visst pirrade det till ordentligt i magen när jag tog sats och gungade över kanten…

 

Baños, Oktober 2016

Från ett paradis till ett annat…

Baños! Här tillbringar jag två nätter innan jag fortsätter till Cuenca…

Jag har inte hunnit tillbringa så mycket tid i Baños men jag har redan:

  • lyckats lokalisera vad jag är säker på är stadens mysigaste cafe
  • badat i vulkaniska källor
  • suttit på min balkong och tittat på det fina vattenfallet utanför
  • vandrat lite bland de gröna, mäktiga bergen
  • nypt mig i armen så många gånger att den börjar bli blå. (Att det existerar sådana här platser!)

Jag är så glad att jag inte valde att spendera några veckor på Seychellerna, Maldiverna eller på någon liten karibisk ö, som jag var lite inne på ett tag. Det hade inte gett mig det jag behövde…

Jag behöver mer än en fin strand och ett hav just nu…

Jag behöver olika miljöer; från bergsluft till storstad, från ett hänförande djurliv till öde vidder.

Jag behöver se olika länder och olika människor

Jag behöver få känna att jag klarar saker, att jag växer, att jag tror på mig själv igen.

Och efter bara dryga 3 veckor så känner jag mig inte längre ensam. Inte det allra minsta. Detta trots att jag befinner mig så många mil bort från vänner och familj.

Jag tror det beror på att jag börjar landa i mig själv igen. Och när man gör det, så känner man sig inte ensam. Inte på samma sätt…

 

Varm choklad med ost!, Oktober 2016

I Colombia – och även i Ecuador- har man ost i sin varma choklad. Det är fruktansvärt gott!

Jag älskar varm choklad och jag älskar smält ost.

Och här är det ok att gegga runt med den smältna osten i chokladen utan att någon rynkar på näsan.

 

Lantliv vid Cotopaxi, Oktober 2016

3 dagar med frisk lantluft, god mat, långritt på vackra hästar i cowboymiljö, varma bad samt utsikt över en Fylkedal med betande djur överallt. Härligt avskärmad från omvärlden, då vi inte haft någon internetuppkoppling…

Jag har haft två nätter med den skönaste sömnen på länge. Somnat till ljudet av tusentals kväkande grodor- under en stor och mäktig stjärnhimmel…

Jag har vaknat tidigt och druckit mitt morgonkaffe under milky way. Sett hur morgonljuset sakta suddat ut stjärnorna och lyst upp Cotopaxi- med dess vita hatt.

Hundar, ankor och paradisfåglar…

Öppna spisar, banankakor och kamomillte…

Vi har vilat i hängmattor, sakta vaggats fram och tillbaka…

Sovit lite, tittat på bergen, njutit av tystnade(den där som man så sällan tillåter sig att njuta av)

Vi har pratat om livet och döden- och om att leva varje dag som om det vore den sista.

 

Ut i vildmarken, Oktober 2016

Att tillbringa några timmar ute i vildmarken, på hästryggen, med vinden, bergen, vidderna och boskap som strövar fritt, får saker att lossna och läka.

Jag funderade över vårt förhållande till naturen och över existentiella frågor; så som vilka vi är, vad vi vill och vart vi hör hemma.

Jag funderade över hur jag tycker livet BORDE kännas lite oftare

 

Paradiset på jorden?, Oktober 2016

Människorna här säger att Ecuador är paradiset på jorden. Och världens mittpunkt.

Ett land med så många goda frukter…

Ja, hur skulle det inte kunna vara paradiset?

Jag äter vattenmelon till frukost varje dag. Och papaya och mango. Och bananer…

Idag skiner solen över Quito, luften är härligt frisk och jag ska snart dricka varm choklad på Kallari.

Efter det ska jag vidare till Cotopaxi, någon timme söder om Quito.

 

Borta men hemma, Oktober 2016

Jag älskar känslan av att hitta vardagslunket någon annanstans och skapa ett hem någon annanstans.

Det där med att vara rotlös men ändå slå nya rötter i nya marker. Det är känslan av att vara hemma och borta samtidigt som får mig att längta till nya städer.

Quito som nu är hemma och borta…

Min gata och mitt kvarter…

Min park, min affär och mitt favoritcafé.

 

Befinner mig nu lagligt i Ecuador, Oktober 2016

14 busstimmar kan kännas som en evighet…

Jag har fördrivit tiden med att glo på amerikanska (spanskdubbade) filmer och ätit vattenmelon. Och så har jag njutit av att ännu en gång få se bergen runt Otavalio.

Passet är nu stämplat korrekt. I systemet befinner jag mig inte längre i Colombia utan i Ecuador. Denna gång legalt. Migrationen vid gränsen hälsade mig varmt välkommen till Ecuador – för andra gången på kort tid.

Jag har nu landat på mitt hotell i Qutio och resan kan fortsätta – åt rätt håll

 

Bråk med migrationsverket, Oktober 2016

Bråkat med Migrationsverket i Quito hela morgonen, gällande mitt ostämplade pass.

De kan inte hjälpa mig med detta- så det ser inte bättre ut än att jag måste åka tillbaka till Colombia och lösa det. Annars kan jag bli hemskickad till Sverige med första bästa plan när jag kommer till den peruanska gränsen. Alternativt fastna i Ecuador. Inget av detta känns överdrivet lockande.

Jag har utnyttjat alla kontakter jag har här, men de kan inte hjälpa mig.

Så nu blir det ett X-antal busstimmar åt helt fel håll. Peru får vänta på mig några dagar längre än planerat.

Sånt är livet. Ibland fantastiskt underbart och ibland fruktansvärt krångligt

 

Det har nog blivit lite tokigtOktober 2016

Jag upptäckte häromdagen att jag inte fått en stämpel i mitt pass från det att jag lämnade Colombia.

Det betyder att jag nu vistas olagligt i Ecuador, för på pappret är jag fortfarande kvar i Colombia.

Eftersom jag inte vill stöta på problem vid nästa gränsövergång så måste jag besöka konsulatet i Quito och lösa detta lilla missförstånd.

Risken finns annars att jag inte får besöka Colombia igen- nästa år-,om mina 90 dagar nu tickar på.

Det verkar vara ett vanligt problem att de missar att stämpla pass mellan Colombia och Ecuador. Och Ja, jag tyckte att gränsövergången gick lite väl fort och smidigt…

Men det var första gången jag korsade en landgräns utan att flyga…jag visste i ärlighetens namn inte hur det skulle gå till

Men det var ju en väldans tur att jag upptäckte detta nu, innan någon tjurig myndighetsperson gjorde det.

 

Bergsguden Apu, Oktober 2016

Inkafolket dyrkade vulkanerna som gudar och jag kan förstå varför…

Bergen -eller guden- kallades för Apu.

I Ecuador -och Peru- är bergen oerhört mäktiga.

I augusti 2015 vaknade Cotopaxi till liv igen efter att ha sovit i över 100 år.

Samtidigt vaknade folket runt Cotopaxi också upp och man började förbereda sig för ett eventuellt utbrott.

Cotopaxi somnade om, men tack vare uppvaknadet har nu alla som bor i närheten av Cotpaxi en plan för hur de ska göra om Cotopaxi skulle få ett utbrott.

Quito drabbas ju inte alls eftersom Quito ligger på 2810 m höjd. Det är de som bor i de olika dalarna runt omkring Cotopaxi som drabbas eftersom glacieren kommer att smälta relativt snabbt och vissa dalar kommer att översvämmas.

Detta har dock aldrig hänt tidigare och nu sover ju Cotopaxi(förhoppningsvis) igen…

 

Gringa, Oktober 2016

Jag har aldrig varit så gyllenbrun som nu. Ögonen lyser illgrönt i mitt ansikte och håret är så solblekt att det nästan är vitt.

10 dagar på Galapagos gav mig en helt ny look- och jag gillar den.

Det händer att folk i Sydamerika vill ta kort på mig. Jag måste se ganska exotisk ut här…

Igår var det en mamma som undrade om jag kunde posera med hennes tre barn. Sen ville hon att jag skulle ta ett kort på henne och ta med till det avlägsna landet Sverige.

Jag gillar människorna i Ecuador…De är annorlunda. Märkliga. Intressanta. Spännande.

 

En fot på var sida om ekvatorn, Oktober 2016

Idag har jag strosat runt i Quitos gamla kvarter…

Gick ut på en tidig morgonpromenad på kullerstensgatorna och besökte några vackra 1600-tals kyrkor i barockstil.

Tog en paus på Plaza Grande, ett stort torg i hjärtat av Quitos gamla stadsdel.

Jag har ätit humitas och tarmales…gjorda på majs & insvepta i löv.

På söndagar stänger de av all trafik, och gatorna är härligt öde.

I Quito finns ett vackert centrum med många fina koloniala byggnader.

Mysiga torg med ibland snötäckta bergstoppar i bakgrunden.

Folklivet är spännande.

Ursprungsbefolkningen i sina traditionella kläder.

Gatu- och tidningsförsäljare och skoputsarpojkar.

En doft av matlagning från restauranger och bostäder sveper över gatorna.

På eftermiddagen tog jag bussen till La mitad del mundo(Mitten av världen) Nu har jag stått med en fot på varje sida av ekvatorn. Det är lite coolt!

Jag har också hunnit dricka ecuadoriansk varm choklad på cafet ”Kallari”

Imorgon ska jag ta El teleferico- som betyder linbana. Den tar mig upp till 4100 meters höjd, på berget Pichincha, med en fantastisk utsikt över Quito. Och  Quito är ju världens näst högst belägna huvudstad, efter La Paz i Bolivia.

På 2 850 meters höjd blir man lätt andfådd. Jag tuggar kokablad igen. Det smakar pyton, men hjälper mot yrsel och trötthet.

 

Tar avsked av Galapagos, Oktober 2016

Igår lämnade jag alltså Galapagos för att åka tillbaka till Quito och fastlandet…

Det var sorgligt att lämna denna fantastiska plats och det kändes lite vemodigt att se resans sista sjölejon ligga och vila vid bussen till flygplatsen.

Så nära vilda djur som jag varit kommer jag kanske aldrig komma igen.

Först när jag lämnat Galapagos inser jag -fullt ut- vilken makalös plats jag varit på.

 

Las Grietas, Oktober 2016

Vid 5-rycket imorse tog jag en båttaxi till Las Grietas…en plats där man kan simma mellan två höga klippor.

”Grietas” betyder just ”spricka”, och det såg verkligen ut som om jorden hade öppnat sig för att skapa denna lilla oas.

Runt sprickan fanns det flera sjöar med rosa vatten…

Jag hade platsen helt för mig själv. Dök ner i det klara blåturkosa och kände mig så liten mellan de höga stenväggarna.

Ljudet av vatten som droppade från klipporna, mina simtag i det stilla vattnet och fåglarna som drillade.

En perfekt morgon. En perfekt avslutning på min Galapagosvistelse

 

I Darwins fotspår, Oktober 2016

Sista kvällen på Galapagos och jag lyxade till det ordentligt genom att frossa nyfångad hummer.

När jag satt nere vid hamnen, och mörkret sänkte sig över Puerto Auroa, så myste jag med minnena från dessa dagar.

Jag fick 4 magiska dagar på båten ”Floriana”, i Galapagos övärld. Så mycket jag fick se och uppleva…

Vi var ett härligt gäng på båten, och vi lallade runt i ett ständigt lyckorus.

Kanske var vi lite ynkliga när vi snorklat länge och blivit frusna, men så fort vi kom upp på båten igen väntade varmdusch och rykande het choklad. Vi tinade fort. Lyckoruset fortsatte…

All snorkling gjorde oss hungriga. Och härligt trötta. Så vi åt och vi sov. Och så tog vi såklart en och annan öl på soldäck…

Första kvällen på båten, när vi ätit middag, kom besättningen in med en stor tårta och började sjunga ”cumpleaños feliz”. Det tog ett tag innan jag förstod att det var min födelsedag som vi firade.

Jag har fått många gratulationer. Det värmer så. Hela vistelsen på Galapagos har varit som ett enda stort firande.

Den bästa födelsedagspresenten fick jag dock imorse, när jag tog båten över till Puerto Aurora. Det var bara 5 passagerare och jag var den enda som inte sov under resan. Jag satt som vanligt med blicken klistrad på horisonten. Allt var stilla och tyst- bara ljudet av båtmotorn. Plötsligt dök de upp;- bland de solglittrande vågorna – delfinerna!

De följde båten länge. Så vackra, så välsynkad. Jag satt där- ensam med upplevelsen- och njöt av att ha den för mig själv.

 

Ett långsamt farväl, Oktober 2016

Tillbaka där jag började för 9 dagar sedan- i Puerto Aurora, staden på Santa Cruz.

Imorgon är det dags att lämna Galapagos. Jag Vill Inte det! Jag vill stanna här för evigt. Det här är det närmaste paradiset man kan komma, det är jag väldigt säker på.

Här finns känsla, färger och liv. Här finns på något märkligt sätt kärnan till det där ursprungliga och obeskrivbara.

Pelikanerna som svävar över stranden och plötsligt dyker ner och kalasar på fisk, sjölejonen som gassar sol, leguanerna som masar sig fram över den vita sanden och de rödblåa krabborna på de svarta vulkanisk stenarna.

Alla dessa djur. Överallt. Hela tiden. Det kryllar av liv. Och denna värld får jag ta del av, utan att behöva känna att jag stör den. Djuren fortsätter obekymrat med sitt. Som att kastas rakt in i ett naturprogram…

Det är så vackert att man blir tårögd.

Jag känner varje dag hur de där lyckosträngarna som finns någonstans djupt, djupt inombords sätts i gungning…

 

Fågelliv, Oktober 2016

Det finns en väldans massa fågelarter på Galapagosöarna. Har sett ett oräkneligt antal pippisar sen jag kom hit…

Den coolaste pippin var såklart Galapagosalbatrossen, som enbart gick att hitta på en väldigt isolerad ö på östra Galapagos.

 

Lata, händelserika dagar, Oktober 2016

Jag får nya vänner dagligen. Från hela världen.

Man blir snabbt ett sammansvetsat gäng. Delar så mycket. Stort och smått. Avslappnat & enkelt.

Igår tryckte vi in oss 8 pers i en taxi och drog iväg till en vacker strand på San Cristobal.

Vi hyrde snorklar och spanade på havssköldpaddor, lyssnade på musik och åt salta chips…småpratade, skrattade, tittade på det turkosa havet.

När det drog in en regnskur över oss klämde vi in oss under ett träd tillsammans med strandens sjölejon.

På kvällen gick vi till stadens lilla bageri och köpte nygräddade munkar med dulce de leche och choklad.

Sötkladdiga och glada gick vi ner till stranden och såg solen försvinna i havet.

 

Lyckokick, Oktober 2016

Lycka är empanadas, färskpressad guabanajuice och starkt kaffe till frukost.

 

Chill, Oktober 2016

Här är allt så relaxt. Så chill. Så härligt.

Häromdagen satt jag länge och glodde på San Cristobals sköldpaddor… det var balsam för själen.

 

Det här är min ö, Oktober 2016

Jag har verkligen hittat min ö…

På San Cristobal stortrivs jag, och här stannar jag tills det är dags att lämna Galapagos.

Jag behöver inte jaga mer upplevelser just nu. Jag har samlat på mig tillräckligt. Sett så många vackra öar och så många häftiga djur.

Nu vill jag bara njuta av minnena från de senaste dagarna på en lugn plats.

 

San Cristobal, Oktober 2016

Efter några dagar till sjöss, med miljontals intryck, är det skönt att lata sig lite på den mysiga ön San Cristobal.

Här vaknar jag till solsken och ljudet av båtarna som guppar i hamnen.

Imorgon gör jag en utflykt till Kicker Rock och letar efter Galapagoshajen- som jag fortfarande inte har fått en skymt av- eller så hänger jag bara på stranden och myser med alla sjölejon.

 

4 dagar på Floriana, Oktober 2016

Har spenderat några sagolika dagar på en båt, tillsammans med ett härligt gäng.

Vi har bland annat besökt öarna Floriana, Espanola och San Cristobal.

Vi har snorklat en massa. Vattnet var iskallt, men det blev uthärdligt med våtdräkt.

Vi har varit många mil från fastlandet, på en plats där två strömmar möts. Varmt mot kallt. Det är därför vi har sett både sjölejon och pingviner, intill stingrockor och sköldpaddor. Djur som i normala fall inte ses sida vid sida trivs här, tillsammans.

På kvällen satt vi på däck och pratade om allt vi fått uppleva.

Jag har spanat på revhajar som legat och vilat under stenblock. Deras rundade huvuden stack ut lite, liksom den karakteristiska stjärt-fenans vita spets.

Det var som ett gigantiskt akvarium…

Det var koraller, regnbågsfärgade papegojfiskar, gigantiska rockor som seglade förbi, och buttra stenfiskar.

Och överallt små och stora fiskar, randiga och prickiga, trubbiga och spetsiga.

Hundratals stora sjöstjärnor. Som en stjärnhimmel fast på havsbotten.

Småfiskar i massor bildade då och då en kompakt vägg framför mig och jag förberedde mig för att det skulle säga smack när jag krockade med dem. Men i stället bara formade de sig efter mig, gjorde en tunnel åt mig att simma i, kapslade in mig i blänkande silver.

På Floriana såg vi flera Galapagospingviner. De simmade längs med stranden och till min stora lycka hann jag knäppa kort på några.

Jag har lärt mig hur jag ska fånga sjölejonens intresse och få dem att leka med mig. Som missiler for de fram vid min sida och gjorde volter runt mig. Helt orädda…

Men av alla djur jag sett på Galapagos så är det havssköldpaddorna som fascinerar mig mest.

Jag simmade med dem långa sträckor, helt hypnotiserad av deras rörelser i vattnet, och när de gick upp till ytan för att hämta lyft så följde jag med.

Våra blickar möttes ovanför vattenytan och sen återgick vi till den undre världen. Perfekt synkade. När jag hamnade allt för långt bort ifrån guiden och gruppen var jag tvungen att slita mig. Sköldpaddorna gav mig en sista blick innan jag vände tillbaka in mot stranden.

Så fantastiskt att få ta del av deras värld- och glömma sin egen för ett tag.

 

Försmäktar på Isabela, Oktober 2016

Kl 6 imorse befann jag mig i Isabelas hamn, för att ta båten tillbaka till Santa Cruz- varifrån min kryssning skulle avgå kl 11.00.

Men det visade sig att företaget som jag köpt min returbiljett av hade glömt skriva upp mig på listan över passagerare som skulle tillbaka till Santa Cruz idag.

Det spelade ingen roll hur mycket jag viftade med min returbiljett och hur arg jag var- det fanns inte plats för mig. Båten var full. Här går båtarna två gånger per dag.

Jag skulle missa min kryssning…

Till slut lyckades jag få en man att köra mig till Isabelas flygplats för att se om det gick ett flyg.

Det fanns ett plan- ett pyttelitet plan med plats för 6 passagerare. Om de lyckades hitta 6 passagerare skulle det skulle kosta oss 3000 kr per skalle.

Vi var många som stod med returbiljetter som vi inte kunnat använda. Många var desperata och arga. Många hade ett plan i Quito att passa. Dessa människor betalade motvilligt och packade ihop sig i det lilla planet.

Kvar stod vi som inte fick plats eller som inte kände för att betala 3000 kr…vi var fast på Isabela

Tillslut lyckades jag få tag på kryssningsföretaget i Santa Cruz…

Och de ordnar så jag får kliva på kryssningsbåten ikväll. Vilken lättnad!

Det löser sig trots allt…

 

Kryssningsdags, Oktober 2016

Efter 2 nätter på ön Isabela, är det nu snart dags för min kryssning.

Isabela har varit en underbar ö…

Den var väldigt lugn och charmig med en flera kilometer lång kritvit strand och vägar av sand och lavagrus istället för asfalt.

På Isabela kändes även kulturen väldigt latinamerikansk, med ett långsamt och skönt tempo.

Jag såg landsköldpaddor och jag såg flera små laguner med flamingos…

Jag såg pelikaner och blåfotade sulor…

För att inte tala om vad jag såg under vattnet på snorklingutflykten.

Höjdpunkten på Isabela var dock galapagospingvinen.

Världens mest sällsynta och näst minsta pingvinsort finns nämligen nästan bara längs med Isabelas kust.

 

 

Möte med en annan värld, Oktober 2016

”De är vackra- gud, vad vackra de är! De är som omöjligt perfekta maskiner. Lika graciösa som fåglar. Lika mystiska som vilket annat djur som helst” ”…

Det skrev Peter Benchley i boken Hajen…

Och när jag idag såg den första hajen komma simmandes, så kände jag inte skräck. Det var endast fascination och vördnad för detta uråldriga vidunder.

Jag såg inte bara hajar när jag försvann ner under vattenytan.

Plötsligt hade jag ett lekfullt sjölejon vid min sida. Den dansade runt mig och försökte få mig att hänga med i svängarna.

Då och då strök den sig vänskapligt emot mig, precis som en katt.

Det var helt fantastiskt! Jag lekte med ett vilt sjölejon! Det gick knappt att ta in att det faktiskt var på riktigt.

Strax därpå såg jag jättesköldpaddor. Överallt. Jag krockade i princip med dem, när de kom simmandes mot mig. Och eftersom de är så långsamma var det lätt att hänga med dem ett tag.

Att möta jättesköldpaddor och se in i deras ögon; Jag kan inte beskriva med ord hur magiskt det var. Det går bara inte. Det måste upplevas för att förstås!

Det var åter igen som att förflytta sig tillbaka i tiden, och känna hur man var en mikrobiskt liten del av en lång och väldigt stor kedja.

Dessa öar- denna djurens värld-trollbinder mig verkligen.

Jag sicksackar mellan slumrande sjölejon, har låtit mig slukats upp av massiva fiskstim samt iakttagit leguanerna på en meters avstånd.

Djuren är helt orädda, och fortsätter ostört med sitt.

Att det finns sådana här platser…

Det är verkligen läckert att vistats i sån harmoni med naturen, som man tillåts göra här.

 

Isabela, Oktober 2016

Sjölejon!

De sträcker ut sig på varenda bänk, trappsteg och brygga…

Och leguaner, lika svarta som lavastenarna på ön, gassar i solen och kikar nyfiket på besökarna.

Här vill jag vara ifred med djuren och naturen. Jag vill ha upplevelsen för mig själv.

Så imorgon eftermiddag hyr jag en cykel och utforskar ön på egen hand…

 

 

Sista- minuten -kryssning, September 2016

Började morgonen med en promenad till Tortuga Bay. En fantastiskt vacker strand. Perfekt för snorkling.

Efter det har jag svettats i ett X-antal agenturstolar och försökt få ett bra pris på en sista-minuten-kryssning…

Puh! Tillslut lyckades jag få tag på en schysst kryssning…

4 dagar- 5 nätter. 5000 kr! All inklusive…

Och jag kommer få se det mesta av vad Galapagos har att erbjuda.

Kryssningen startar på lördag, vilket innebär att jag kommer ha gott om tid att fram till dess utforska ön Isabela…

Där finns pingviner, hajar och flamingos. Och någon vulkan.

Ingen rast, ingen ro just nu. Men ikväll på Isabela…då ska jag luta mig tillbaka och bara njuta!

 

Olika sätt att se Galapagos…, September 2016

Det finns flera olika sätt att se Galapagos på. Man kan åka helt på egen hand, kryssa mellan öarna eller åka på arrangerade båtturer där man sover på hotell.

Jag visste sedan innan att det i Puerta Ayora, där jag befinner mig just nu, går att få till riktigt bra sista minuten priser på kryssningar.

Därför har jag gått runt mellan de olika kryssningsbolagen och jämfört priser.

Har fått ett riktigt bra pris på en 8-dagars. Men 4 dagar på en båt känns mer lagom, så har jag mer tid över att utforska Galapagos på egen hand…

Hursomhelst har jag 10 dagar här, jag har mycket bra förhandlingsläge och eftersom det är lågsäsong har de svårt att fylla båtarna.

Det innebär att jag kan avvakta med att boka en kryssning till på lördag och tillbringa morgondagen på Tortuga Beach- en stor och alldeles kritvit strand…

Kan inte tänka mig ett bättre sätt att tillbringa min födelsedag på…

 

Galapagos!, September 2016

Jag har nog inte riktigt förstått det, men äntligen är jag HÄR! På Galapagos!

Så länge som jag har drömt om detta…nu är drömmen verklighet!

Det är på riktigt. Jag svämmar över av lycka. Förstår hur Darwin kände sig när han klev iland här…

Jag flög från Quito till ön Baltra och därifrån tog jag mig- med taxibåt- till Santa Cruz, en av fyra öar som är bebodda.

Där möttes vi av en pelikan som kom flygandes och landade på båträcket.

Strax efter såg vi ett antal stora, svarta fåglar som kretsade runt oss. De såg precis ut som flygödlor- och det var som att kliva rakt in i dinosauriernas tidsålder.

 

 

Snabbvisit i Quito, September 2016

Jag tror knappt det är sant, men imorgon bär det av till Galapagos.
Overkligt. Pirrigt. Alldeles underbart.

Jag ska tydligen få fira min födelsedag i paradiset. Nyper mig själv hårt i armen…

På flygbiljetten står det Galapagos 28/9!

Så en natt i Quito och sen…

 

Hur är Quito då?, September 2016

Farligt, farligt att knata runt ensam på vissa gator. Taxi överallt…

Empanadas, Canelazo och historia.

Dyrt.

En jäkla massa kyrkor.

Mörkret sänkte sig fort över staden.

Taxichaffisarna kör som galningar. Ingen stannar vid rött, det verkar betyda väjningsplikt här.

Frågar mig fram gällande det mesta. Det brukar bli bäst när man snackar med lokalborna….

 

En evighet sedan jag lämnad Arlanda, Oktober 2016

Det känns som en evighet sedan jag lämnade Arlanda..

Nu har jag precis anlänt till Quito.

En vecka har jag tillbringat på resande fot.

Jag misstänkte att en vecka här skulle kännas som en evighet men jag visste inte att en evighet kunde kännas så lång.

Vad är en vecka hemma liksom?

Det har varit mycket. Tusen nya intryck.

Mañana mañana är ett känt uttryck för att visa på latinamerikaners okänsla för effektivitet och bråttom.

Och jag tänker på det här med att vänja sig vid nya vanor. Nya tider…Nya skratt.

Snabbdusch innan varmvattnet tar slut…

Jag har haft fin utsikt från lägenheten i Otravalo.

Vattenmelon och avokados har jag redan prisat.

Vänliga ”locals” som har bjudit mig på middag.

Solen har stått högt på himlen och bergen här är vackra.

 

Lämnar Otavalo. Mot Quito, September 2016

Alla dessa avsked. Det är tufft. Jag känner att jag egentligen borde stanna här i Otavalo fler dagar, då jag trivs så otroligt bra- men suget efter Galapagos är för stort nu.

Och min kära mor kom med det kloka konstaterandet att det nog är nyttigt för mig att öva mig på avsked. Att kunna släppa saker och se framåt.

Jag försöker hitta en buss till Quito ikväll, där jag har ordnat med airbnb-boende i den gamla, historiska delen av staden.

Till Quito vill man helst inte anlända kvällstid, utan att ha ordnat boende i förväg. Jag har hört att kriminaliteten är förhållandevis hög, och jag ska ju inte utsätta mig för några onödiga risker- det har jag ju lovat!

Imorgon hoppas jag på att hitta en sista-minuten till Galapagos…

När jag pratar med folk som besökt Galapagos ser jag alltid den där drömmande glansen i deras ögon, en glans som bara en ”omöjlig” destination, ett resmål som för många varit utom räckhåll, kan framkalla. Men Galápagos är ju numera inte så omöjligt…

Det viktigaste är att jag köper rätt flygbiljett. Köper jag en flygbiljett för ecuadorianer så riskerar jag att stå där på flygplatsen med en biljett som jag inte kan använda. Alternativt kan man få betala en tilläggsavgift på 500 dollar! Det har jag verkligen ingen lust med. Galapagos är dyrt nog ändå.

Jag nyper mig själv i armen varje dag. Det här är på riktigt…

Jag är i Sydamerika på väg mot ett av mina drömresmål. Helt ofattbart.

 

En del av mig har hittat hem, September 2016

I Otavalo kände jag mig hemma på en gång. Som om jag varit här förut och inte behövde någon inskolning.

Staden är liten och pittoresk, enkel och tillgänglig. Människorna pratar en spanska som är mer lättförstålig och alla är så snälla mot mig.

Jag känner mig välkommen och trygg här. Omfamnad av staden.

Det finns ett lugn och en harmoni i staden. Folk verkar trivas med livet och med varandra. En atmosfär som gör mig lyckorusig och får mig att gå runt och le.

Jag hörde en man beklaga sig över kylan – ”hacer frio” upprepade han gång på gång- men jag tycker det är perfekt väder. Inte som i Ipiales, där det var fuktigt och ruggigt.

Luften här är frisk och behaglig. Inte för varm och inte för kall.

Och lägenheten är fantastiskt fin- med en takterrass där jag kan sitta och titta ut över bergen.

För är det något jag ägnar mig åt så är det att titta. Äntligen har jag ro till det- och här finns det verkligen mycket att titta på. Man blir liksom aldrig mätt på vyerna.

Så tillfredsställd med livet när allt är lite nytt, spännande och pirrigt!

 

Otavalio, September 2016

Det blir svårare och svårare att blogga, för jag vet inte hur jag ska beskriva allt fantastiskt jag får se och uppleva här.

Så många intryck- hela tiden.

Vissa saker ska man inte försöka sätta ord på. Vissa saker ska man inte försöka fånga på bild. För det gör sig inte rättvist.

Men här kommer en kort sammanfattning av första dagen i Ecuador:

  • Jag har vandrat i bergen.
  • Badat i ett vattenfall.
  • Sett en solpyramid.
  • Blivit helad av en shaman.
  • Ätit soppa tillsammans med en indianstam.
  • Köpt en ullpackapläd – som jag verkligen inte har plats för i min lilla resväska.
  • Gjort mig hemmastadd i Otavalio- som jag älskade från första stund.
  • Njutit av utsikten från min takvåning.

Jag gör allt på egen hand. Inga turistgrupper! Jag frågar mig fram och hittar på så sätt alla små guldkorn…

Det är såhär jag vill semestra. Fri och ständigt glatt förvånad över allt som dyker upp.

Jag har bara varit här i en vecka…och så mycket jag redan har fått uppleva.

Det här är det bästa jag gjort…!

 

Ecuador!, September 2016

Jag är i Ecuador, efter en otroligt smidig gränsövergång i Ingemanslandet.

Jag har sett kvinnor bärandes på barn, lamadjur. Cyklar och mopeder och diverse ting tillsalu.

Hela grejen med ingenmansland är fascinerande…vad som pågår där och vem det tillhör. (I denna värld av nationer)

På något sätt känns ingenmansland som något helt främmande, även fast det borde vara det mest naturliga som finns.

Tog en taxi till Rumachaca- som är gränsstaden. Där ställde de några korta frågor och sen var det klart…Sen var jag i Ecuador!

Allt gick lite FÖR lätt…?

Växlade pengar- ny valuta- taxi från den ecuadorianska sidan till Tulcan, där bussen till Otavalo stod och väntade.

Överallt omkring mig; Gigantiska gröna kullar. En natur som gör mig mållös.

Jag älskar platser som får mig att känna mig liten…och som får mina problem att framstå som pyttesmå.

Mina sorg, som så länge tyngt mig, löses nu sakta upp och blir till ett lätt dis.

Levande fri och lycklig. Som i en film där himlen plötsligt öppnar sig och det inte finns något att göra än att springa…

Och pampig(Sydamerikansk) musik spelas i bakgrunden.

Lämna en kommentar