Peru

Vistelsen i Arequipa börjar närma sig sitt slut…

Ikväll tar jag en nattbuss till Puno , för att därifrån korsa gränsen till Bolivia tidigt imorgon bitti.

Arequipa har varit bra för mig. Här har jag fått tid att sortera alla intryck och njuta av fina minnen.

 

Den vita staden…

Jag föll pladask för Arequipa

Jag föll för träden med de lila blommorna…gatstenarna, lyktstolparna, husen, kiosken på hörnet, doften, skratten.

Vinet. Nätterna. Bergen…

De tidiga mornarna då de spolar gatorna..

Kvällarna då alla är ute…

Parkerna.

Musiken från grannen.

Den ljumma kvällen och de prasslande löven.

Att vandra timmar längs gatorna.

Marknaderna.

Jag skulle kunna hålla på hela natten. Det här med att bli kär i en stad…

När man reser runt så som jag gör så skapar man så många hem.

Man vidgar sin värld…

Men medaljens baksida är alla avsked.

Så många platser man reser vidare ifrån…

Så många platser man inte visste fanns, som man nu kommer sakna…

Man lämnar delar av sig själv överallt. Men man får också med sig många delar. Man skapar och fyller tomrum. Hela tiden.

Det får mig att se livet som ett stort pussel, där vi ständigt letar efter de rätta bitarna.

Ibland byter vi bitar med människor och platser vi möter, och det är nog dessa som blir så minnesvärda.

Från kylan in i värmen, Oktober 2016

För bara några månader sedan var livet så mörkt. Nattsvart. Trångt. Meningslöst.

Jag kunde inte andas ordentligt.

Jag kunde inte se framåt.

Jag kunde knappt röra mig.

Det var som om jag gått sönder och sen med skakiga händer plockat upp bitarna och klistrat ihop mig själv med ett billighetslim. Det kändes som om jag när som helst kunde tappa allt.Smulas sönder till stoft.

Jag var tvungen att göra något.

Jag hade kommit till en vändpunkt i livet där jag var tvungen att fatta ett stort beslut. Välja väg.

Jag bestämde mig för att välja glädje…

Men det tog lång tid innan jag kunde känna det. Innan det började bli äkta.

Saker tar tid. Och det måste det få göra…

En av mina vänner sa; ”Det är för att du tillåter dig att känna hela registret som det kommer bli lättare för dig på sikt. Och jag tror och hoppas att han har rätt…

Nu befinner jag mig miltals från Sverige. Och miltals från där jag befann mig själsligt för ett halvår sedan.

Jag är övertygad om att vi ibland behöver distans till saker. För i vardagen är vi så fast i mönster, beteenden och känslor, som kan vara väldigt svåra att bryta.

Vad som händer när jag kommer hem igen om två månader är inte viktigt just nu. Vad som är viktigt just nu är ”just nu”.

Och just nu sitter jag på Zig Zag, dricker ett gott vin, ser Arequipa bada i kvällsljus och väntar på Tina.

Vår avskedsmiddag innan våra vägar ännu en gång skiljs åt. Kanske ses vi i Santiago i december. Jag hoppas det!

 

El Condor Paşa

Idag har jag besökt Colca Canyon.

Colca Canyon är väldens näst djupaste canyon, dubbelt så djup som Grand Canyon.

Jag har spanat på kondorer, kelat med örnar och lyssnat på ”El Condor Pasa” med Simon & Garfunkel.

 

Idag funderar jag mycket…

Idag fotar jag. Massor…

Bilder på hus. Bilder som i mångas ögon säkert är dötrista, men som i mina ögon är fantastiska.

Idag dricker jag kaffe. Massor av kaffe. Stannar på typ varenda cafe jag passerar…

 

Betraktar. Filosoferar. Rider ut en ny sorgvåg. Dessa fortsätter såklart att komma…titt som tätt… oavsett vart i världen jag befinner mig.

Idag funderar jag på närheten och avstånden mellan människor. Jag funderar på anonymiteten och ensamheten. Kärleken…

Idag funderar jag på tiden…Hur man tillslut greppar tiden eller hur tiden tillslut greppar oss.

Imorgon besöker jag Colca Canyon och letar efter kondorer!

 

Min vän(ster) Tina

Igår mötte jag upp Tina för en middag på den flådiga köttrestaurangen Zack Zack.

Vi åt alpackakött, och det var något av det godaste jag ätit under mitt 31-åriga liv.

Jag & Tina; våra vägar har korsats och skilts åt ett antal gånger under denna resa och hon har blivit en vän och vapendragare.

Vi är som natt och dag…

Tina är analytisk och extremt planerande. Jag skämtar ofta om att hennes hjärna fungerar som en dator- hon kan samla mängder av information inom loppet av några sekunder och sen processa och spara den för att ta fram när man bäst behöver den.

Hon är alltid förberedd på allting- som en liten scout.

Själv skulle jag behöva ett minneskort till min hjärna. Den vill inte ha för mycket information och jag kastar bort det så fort det är använt. Jag har inga rum att arkivera i.

Tina hatar att fråga sig fram- jag älskar det.

Hon går på fakta och detaljer-jag på känsla och intuition.

Vi använder olika delar av hjärnan. Hon använder vänster hjärnhalva och jag höger.

Vi kompletterar varandra.

 

Vårkänslor och ostglass

Arequipa, som ska vara ”Den vita staden”, har förvånansvärt många färgglada hus.

Här sjunger fåglarna vårvisor och solen lyser från en klarblå himmel.

Jag har ätit gott och vilat ut.

Dagens höjdpunkt var ”ostglassen” som är typisk för Arequipa.

 

Mot ”Den vita staden”

Jag sitter på en buss någonstans i Peru…

På väg mot Arequipa. (Den vita staden!)

En plats där jag ska vila ut ett par dagar, innan jag ger mig på nästa gräns; den mot Bolivia…

Den senaste tiden har det varit så svårt för mig att inse vart jag faktiskt är, vad jag faktiskt ser och hur många otroligt fantastiska saker jag är med om. Det är svårt att beskriva det och lika svårt, om inte svårare, att faktiskt förstå det.

Efter veckor på resande fot så blir du van vid att se häftiga saker hela tiden..

Det låter fruktansvärt bortskämt att säga så men på något konstigt sätt så vänjer du dig vid äventyret…

Jag säger inte att jag inte njuter. För det gör jag. Varje dag. Varje timme. Varje sekund. Det är bara svårt att ta in allt…

Jag ser så mycket nya saker, får så många nya intryck – saker jag inte kommer förstå förrän jag är hemma igen.

Men så då och då slås jag av att…

”Jag är fan i Sydamerika”...

Och…

”Jag skulle inte vilja vara någon annanstans för det här är så underbart stort och magiskt…!”

Och den lyckan som då sprider sig ner från hjärnan enda uti i fingertopparna och ner i tårna är obeskrivlig…

Jag sitter fortfarande på en buss någonstans i Peru…

Det är gryning. Solen stiger sakta bakom bergen…

Jag ser hur den vita staden träder fram, långt borta i fjärran.

Och just nu har jag ett av dessa ögonblick som jag precis beskrivit.

Jag är otroligt lycklig över att vara där jag är just nu…

bort från gamla äventyr på väg mot nya

 

Sista dagen i Cusco

Vi har sovit länge. Njutit av att kura under ett varmt täcke.

Jag har ätit en kaloririk frukost bestående av våfflor och nutella. Druckit riktigt starkt och gott kaffe.

Vi har varit på marknaden och tittat på alpackakläder. Handlat ett par varma vantar,som jag garanterat kommer glömma på någon SL-buss i vintersverige.

Avrundade dagen med en trerätters för en väldigt blygsam slant.

Nu är det alldeles snart dags att säga adjö till Cusco.  Arequipa väntar på mig!

 

Regnbågsberget

Jag har haft två intensiva dagar med lite sömn.

När jag kom tillbaka från Machu Picchu, sov jag någon ynka timma för att sedan ta en ohyggligt tidig buss till Regnbågsberget.

Mörkt och kallt ute. Påbyltad upp över öronen. Trött. Ett naivt försök att få lite sömn på den skumpiga bussen.

Jag var inte alls sugen på att bege mig upp på ett 5000 meters höjd…

Jag var mör i benen efter den långa klättringen upp på Machu Picchu dagen innan. Frusen. Seg.

Men efter lite frukost och värmande te, i en dal vid Regnbågsbergets fot, så kände jag mig glad och förväntansfull igen.

I dalen fanns massor av lamor och alpackor som vant betade i nästintill 90 graders backsluttningar. Där fanns också hästar. Massor av hästar.

När jag fick höra att det var möjligt för mig att låna en häst och ta mig upp till toppen, kändes det som det självklara valet.

Vissa sträckor var branta och svåra och där fick jag leda hästen. Jag blev fort trött och flåsig av att knata på så hög höjd, då var det skönt att kunna återhämta sig i hästsadeln.

Alla gick eller red i sitt eget tempo. Det var en stor skara som tog sig upp mot toppen. Turister,bybor, hundar. Men det fanns gott om yta att röra sig på och det blev aldrig någon trängsel.

Jag njöt av friheten i att få rida fram över vidderna, på en häst som var mer vild än tam- men ändå så mjuk och följsam.

Efter si sådär 2 timmar hade vi en helt fantastisk utsikt över Rainbow Mountain…den snöklädda jätten Ausangate glittrade i solen tillsammans med hundratals andra bergstoppar.

Uppe på toppen var det såklart kallt och blåsigt. Jag var glad över att jag tagit på mig varenda varmt plagg jag hittat i resväskan…

Vi vilade en stund, njöt av vyerna, färgerna och tystnaden som ibland uppstod när vinden hämtade andan.

Sen var det dags att bege oss hemåt igen…tillbaka till Cusco

Vi somnade ovaggade igår. Stöp i säng före nio, utan middag.

Idag tar jag en lugn dag, för att sedan ta nattbussen till Arequipa (den vita staden)

Men jag hade lätt kunnat fastna i Cuzcos sköna lunk några veckor…

 

En dröm blev verklighet

Så länge jag har drömt om Machu Picchu. Idag blev det verklighet…

För att toppa listan över världens hetaste turistattraktioner krävs det ju liksom något som får en att tappa andan. Och andan tappade jag ett oräkneligt antal gånger.

Jag kände inte för att delta i någon av de organiserade flerdagars-vandringarna som tar en från Cusco till ruinerna. Jag ville göra Machu Picchu på egen hand- utan en guide.

Så jag valde att ta tåget från den lilla byn Ollantaytambo.

I en dal längs med Urubambafloden finns denna charmiga och väldigt historiska plats som en gång byggdes av inkafolket. Det ser man fortfarande både i de välbevarade ruiner som omger byn och på de inkabyggda väg- och vattensystem som finns i staden.

Det var en väldigt vacker resa från Ollantaytambo- med ett rustikt ”tufftufftåg”- där jag kunde njuta av den omgivande naturen.

Från fin höghöjdsnatur med snötäckta berg till mer djungelaktig vegetation när vi nådde ändhållplatsen: byn Aguas Calientes. En kort bussfärd senare stod jag utanför portarna till Machu Picchu..

Ruinerna bredde ut sig framför mig i morgonljuset. Så obeskrivligt häftigt att se den klassiska vykortsbilden med mina egna ögon.

Det tog mig drygt en timme att ta mig till toppen. Det var definitivt ingen enkel stigning längs med smala och branta inkatrappor, och en sol som gassade från en klarblå himmel.

Men jag gav mig fan på att jag skulle palla- för det gör man. Och sen kände jag mig som drottning över världen, för utsikten och känslan av att stå på bergstoppen och blicka ut över detta är helt oslagbar. Och jag skapade minnen av vyer som nog är svårslagna i denna värld…

 

Där fanns de spetsiga gröna bergen som man förknippar med platsen. Mellan dem fanns de dramatiska dalarna där den stora Urubambafloden slingrade sig fram.

Jag satte mig och njöt av tystnaden och utsikten från toppen av Machu Picchu…

Jag strosade sedan runt i Inkastaden resten av dagen. Jag fotade och åt min matsäck.

Det är såklart en alldeles sinnesjuk känsla att gå runt bland ruinerna och fascineras över Inka-folkets kraft att forsla upp stenblocken (som inte fanns där naturligt) när de bestämt sig att ”Här ska vi bo”

En sådan komplex stad mitt ute i de mest otillgängliga av bergsområden

På eftermiddagen började turistströmmen sina rejält och ruinstaden blev näst intill öde.

Jag såg hur det vackra kvällsljuset lyste upp ruinerna. Jag hade sett dem skifta i färg under hela dagen och detta var utan tvekande den vackraste stunden.

Plötsligt såg jag något stort, svart som avtecknade sig mot himlen. Vad som måste ha varit en kondor gled på vinden långt borta vid de omgivande bergen. Jag hade ända sedan jag kom till Colombia hoppats på att få se den största flygande fågeln på västra halvklotet, och nu fick jag äntligen den möjligheten.

En perfekt avslutning på denna magiska dag…

Denna dag ett liv

Idag har jag lagat min älsklingsbyxor. En Cuscobo lappade ihop dem på nolltid…

Och nu är byxorna ännu mer älskvärda. De har fått lite mer själ. Cuscotråd och Cuscosjäl.

När magen sa att det var dags för lunch letade vi reda på en buss som tog oss till La Finka Restaurang Campestre- en peruansk, traditonell pärla-20 min från Cusco.

Jag har smällt i mig lomo saltodo & cabrito. Maten är viktig i Peru. Och jag äter glatt allt som serveras…

Imorgon är en stor dag. Imorgon sitter jag och blickar ut över Machu Picchu

 

Inka

Staden Cusco känns luftig och ren. Den tunnare bergsluften är frisk och solen värmer…

Jag är uppe i ottan som vanligt. Dricker en kanna med koka-te och förbereder mig sakta för ännu en dag på denna underbara plats.

Natten har varit kylig. Hade inte räknat med något annat. Men vi hade varma och sköna filter, så det var inga problem med sömnen.

Jag och Tina- en vän från Galapagos- delar på en helmysig lya i Cuscos stadskärna.

Vi strosar runt och njuter av atmosfären här. Tempot är avslappnat.

Imorgon tar jag mig till Inkastaden; Machu Picchu . Ryser av välbehag vid blotta tanken.

Men jag ger Cusco några extra dagar efter Machu Picchu . Vill inte rusa igenom denna pärla.

 

Höjd och djup i Cusco! 

Äntligen är jag här! I Cusco!

Så glädjepirrande nära en av mina stora drömmar; Machu Picchu!

Jag är lite groggy. Det brukar man bli när man landar på 3 400 möh.

Men jag har blivit serverad koka-te av min underbara värd och fått göra mig hemmastadd i en helmysig lägenhet.

Det var en ganska skakig och nervös tjej som startade sin resa i Bogota för en månad sedan. En tjej som undrade om hon hade tänkt igenom sin resa tillräckligt noga, om hon verkligen var redo för att resa runt i Sydamerika tre månader- helt solo.

Sanningen är den att man kan aldrig bli 100% redo för något här i livet. Man kan aldrig vara 100% förberedd. Man måste bara våga ta steget och se vad som händer. Och i de allra flesta fall tror jag att det blir väldigt bra…

En månad! Och så mycket jag har samlat på mig här. Erfarenheter som får mig att känna mig så mycket äldre- på ett bra sätt.

Från stora ”farliga” städer till paradisöarna på Galapagos till vildmarken och bergen till Inkastaden Machu Picchu.

Det är sannerligen en varierad resa jag gör.

Och min största insikt under resan är att drömmar inte behöver förbli drömmar. Det är upp till var och en att avgöra vad som ska bli en verklighet.

Jag vill kunna ligga på min dödsbädd och blicka tillbaka på minnen istället för drömmar.

Jag vill kunna säga ”jag är glad att jag gjorde” istället för ”jag önskar att jag hade gjort”.

Nu blev inlägget djupt. Mina inlägg tenderar att bli det ibland…

Men när man befinner sig så nära den stora Inkastaden är jag övertygad om att det ska vara lite djupt.

 

Många fina möten

Jag träffade en ny vän i baren på ”central restaurante”…

Vi åt ljuvlig dessert och drack espresso. Jag hade en av de trevligaste kvällarna på länge.

Nu när jag väntar på mitt flyg till Cusco, skickar han ett långt meddelanden till mig där han beskriver hur han ser på världen…

Det berör. Jag tar med mig hans ord.

Lima blir ännu en sådan där magisk plats på min resa. En plats som jag sparar i mitt inre.

Taxichauffören som spelade ABBA

Jag är så fascinerad över hur många processer som kan dras igång i oss i mötet med en annan människa…

Som taxiföraren- på väg till Limas flygplats- som hade ett så vänligt och fårat ansikte och som skrattade så hjärtligt. Som älskade ABBA och som spelade ”Chiquitita” för mig

Som förgyllde min dag och värmde min själ. Som gav mig hopp och livslust och styrka.

Som gjorde att jag åter igen känner det där med att saker börja lossna. Läka. På riktigt.

 

Vädret i Lima

En sägen här säger att de invaderande spanjorerna hade frågat lokalbefolkningen var det bästa stället att bygga en stad var, och lokalbefolkningen hade–av illvilja!- pekat ut platsen där Lima ligger.

Många anser att klimatet här är det sämsta i hela Peru. Några mil söder om Lima är det betydligt soligare.
Tydligen är det ngt fenomen i vattnet där varma och kalla strömmar möter varandra och det bildas mycket kondens som kommer in från Stilla Havet.

Jag gillar dock vädret i Lima.Det är runt 25 grader och solen gassar inte sådär jobbigt. Den lyser bara blygsamt bakom molnen och värmer alldeles LAGOM (svenskens favoritord)

Kalas på La Mar

Testade magen med att ta en trerätters på den kända fiskrestaurangen ”La Mar”.

Maten var god, men efter den hemska magsjukan åt jag väldigt långsamt och med en viss oro.

Beställde en Pisco Sour. Stark!  Smakade inge vidare!

Testade en Chicha Morada istället(en dryck gjord av lila majs). Den slank ner…men oj så söt den var.

Kallsvettig efter mat och dryck…

Puh! Betalade snabbt och smet ut i friska luften…

Tänkte att nu dröjer det inte länge förrän kalaset straffar sig…

En våg av illamående. Pinnade på stegen… Trött. Trött. Trött.

Strandpromenaden tillbaka mot min lya…

Massa gröna fina parker. Utsikt över havet. Kvällssol. Folk som slumrade under träd.

Plötsligt var illamåendet borta. Kallsvetten likaså…

Jag anslöt mig till siestan i en av parkerna. Kände gräset under fötterna och friskheten från havet långt där nere.

Jag somnade till- med ett lyckligt leende på läpparna- och när jag vaknade någon timme senare insåg jag att det var nog precis såhär jag behövde spendera min korta tid i Lima. Med mycket vila och mycket enkelhet.

För när man inte gör så mycket, så blir upplevelserna mer minnesvärda på något sätt.

Enkelhet. Jag tjatar ofta om den. Men den betyder så mycket.

Det är inte den flådiga middagen på La Mar jag kommer ta med mig från Lima. Det är siestan i den där parken.

 

Miraflores

Lima kan vara farligt. Hög kriminalitet. Man ska ha huvudet på skaft här.

Jag är trött. Så förbannat trött. Har inte huvudet på något skaft direkt. Därför tar jag det väldigt försiktigt idag.

Tog en taxi till Limas historiska stadsdel. Många fina byggnader. Fotade lite. Åt dagens första mål- en causa med tonfisk- och var glad att det fick stanna i magen.

Jag bor väldigt bra i ett fint och säkert område; Miraflores…

Här har jag strandpromenaden precis utanför och imorse roade jag mig med att sitta i parque del Amor och titta på kärlekspar, joggare och hundar som sprang efter bollar.

Lima är en miljonstad som rymmer lika många invånare som hela Sverige. Att vara i stora städer alltför länge gör ofta att jag känner mig kvävd…

Men i Lima känns det bra. Jag gillar palmerna, strandpromenaden och havet som glittrar långt där nere, solen som hela tiden försöker tränga fram genom diset.

Mitt i smeten finns jag…

Trött men förväntansfull på vad resten av Peru ska komma att erbjuda mig. Inga fler magsjukor hoppas jag!

Imorgon bär det av mot Cusco.

 

På bättringsvägen

Jag har sovit. Tagit små,små klunkar av vätskeersättning samt ignorerat min kurrande mage.

Jag har sovit. Tagit små,små klunkar av vätskeersättning samt ignorerat min kurrande mage.

Jag vill ha mat. Mycket mat. En pizza med fettdrypande ost. Men det är för tidigt för sådant…

Ikväll går jag till någon av Miraflores femstjärniga restauranger och kollar om de kanske kan servera mig risavkok och kyckling.

Ceviche(rå fisk i koriander och lime) vill jag aldrig mer äta. Har fått för mig att jag blev sjuk av en sådan…

Så funkar man…när man blir magsjuk så förknippar man det med något och sen är det kört.  Iaf för ett bra tag…

 

Magsjuk i Lima

Jag misstänkte starkt att jag skulle drabbas av någon magåkomma under min resa. Men jag kunde inte förställa mig att det skulle bli såhär illa…

Den här magsjukan har letat sig fram från helvetetets djupaste vrå och den slog till med full kraft när jag befann mig på planet från Mancora.

I en timme ockuperade jag flygplanstoaletten. Kräktes så kraftigt att magsäcken nog hamnade ut och in…

Man känner sig förbannat hjälplös och svag. Utelämnad…

När jag klev av planet i Lima så grät jag. Det var en liten, ynklig tjej på skakiga ben som letade rätt på en taxi.

Mycket har jag fixat här…men magsjukan är helt klart det värsta hittills.

 

Striden mot magsjukan 

Helt slut. Men jag lever…

…och jag gillar verkligen Lima.

Solen skiner(vilket jag har hört att den aldrig gör här) och palmerna vajar.

Min lägenhet ligger i Miraflores- med utsikt över havet.

Finns värre ställen att vara magsjuk på. (Typ som på ett flygplan)

Nu bäddar jag ner mig och hoppas på att må lite bättre imorgon.

Den första striden mot magsjukan vann jag redan på planet. Håller tummarna att strid nummer två är lite skonsammare.

Är det inte bra tragiskt att man ska bli magsjuk i den stad som kryllar av femstjärniga restauranger och grymma matupplevelser?!

 

Räddad av en italienare

Jag har blivit tjenis med en italienare, som driver ett närliggande hotell.

Han har bjudit mig på kaffe, som smakar som kaffe ska smaka. Stark expresso.
Innan jag åkte till Sydamerika drömde jag om färskrostade mörka kaffebönor.

En kopp kaffe med den där perfekta styrkan, smaken och doften.

Men till min stora besvikelse så finns det ingen kaffekultur här- på kaffets kontinent.

Jag kan inte vänja mig! Det smakar som vatten med utspätt kaffe.

Jag blir så ledsen att det varje gång blir så fel…

Jag älskar de lokalodlade grönsakerna. Fisken från floderna och havet. Majsen. Frukterna. Men det där med kaffet har varit en gåta för mig.

Har nu fått förklarat för mig att Sydamerika exporterar allt sitt fina kaffe. De har råvaran men de vet inte vad de ska göra med den…

Därför skriker Nestle med sin närvaro här, och det riktiga kaffet hamnar i de kaffedrickande länderna- typ kalla Sverige.

Men idag blev jag alltså räddad av en Italienare…

 

Den lilla lilla kolibrin

När jag låg i min hängmatta på morgonkvisten hörde jag plötsligt ett dovt surrande…

Ljudet kom från en liten kolibri…

Den stoppade in sin långa näbb i en blomma och gottade i sig av nektarna.

Plötsligt var den borta. Lika plötsligt som den kommit…

Underbart är kort.

Några få sekunder av ren magi

 

Busstimmar

Jag har skumpat runt på många bussar efter det att jag lämnade Bogota…

I Sydamerika tar man sig enklast fram längre sträckor med buss. Korsa städer länder berg kontinenten. Och jag hatar det och jag älskar det.

Oförutsägbart! Bussbolag kan skilja sig åt från gång till gång- ibland serveras god mat och ibland erbjuds Wi-fi – ibland fryser och hungrar man. Men det är enkelt, smidigt och billigare än flyget och man överlever -peppar peppar-en natt på en guppig väg…

14 timmar kan bli 16 som kan bli 20 eller 32. Men jag har marginaler. 9 gånger av 10 är det problemfritt.

Man kanske känner sig lite ofräsch, men man vänjer sig. Lite stel i nacken men det har jag varit förut. Och efter en dusch och en natts sömn, friskt dricksvatten och riktig mat mår man finfint igen.

Jag minns en busstur då jag satt längst fram, högst upp. Hade avslutat en etapp på min resa och behövde precis den tiden för mig själv att reflektera och få ny energi…

Och att sitta där och följa dagen, skymningen och gryningen påminde mig om att det har med att “bussa” ibland kan vara det bästa sättet att resa på.

Men ikväll tar jag flyget till Lima.
Nu vill jag spara lite tid.

 

Surfa på lyckovågor

Har ägnat kvällen åt att titta på hur havet slickar stranden ren. Städar. Gör plats för en ny dag.

Surfare som fångar de sista vågorna i kvällssolen. Kämpar för att hitta den där perfekta vågen.

Och jag tänker att vi alla försöker hitta den där perfekta vågen. I vår strävan efter lycka. I vår strävan efter att vara kvar i en skön och behaglig känsla.

Ibland lyckas vi. Korta stunder då livet är sådär alldeles underbart jättehärligt. Korta stunder då vi är totalt närvarande i nuet.

 

Perspektiv på livet

Kidsen här diggar mig…

Flickorna vill fläta mitt hår…

En av flickorna visar mig sin blonda docka… Hon är mycket stolt över den. Sen försöker hon få mig att förstå att jag är lik hennes docka.

Pojkarna är väldigt fascinerade av min kamera. De vill att jag ska ta kort på dem och sen samlas de runt mig och granskar nyfiket bilderna.

Jag gillar att hänga med barnen i Mancora…

Barn är så Enkla. Nyfikna. Levnadsglada. De visar oss hur livet borde levas…

 

Sen jag kom till Sydamerika har jag…

Sen jag kom till Sydamerika har jag förlorat mina favoritskor till havet, repat min kamera, bråkat med Migrationsverket och spenderat 10 extratimmar på en buss tillbaka till Colombia, köat mitt i natten- i vad som kändes som en evighet- för att ta mig över gränsen till Peru…

Jag har flera gånger blivit lurad på pengar, väntat på folk som aldrig dykt upp samt lart mig att “no problema” ofta betyder det motsatta.

Visst har jag ibland undrat vad sjutton jag gett mig in på…

”Vad gör jag här?” ”Varför utsätter jag mig för detta?” 

Men när jag tänker efter så är ovan nämnda saker bara bagateller i förhållande till allt underbart jag får uppleva här.

Och jag tror att det är ett tecken på att livet är bra. Att man fått perspektiv.

Det är alla fina minnen jag kommer ta med mig från Sydamerika. Inte Migrationsverket eller de obekväma bussturerna. Inte mina förlorade favoritskor eller min trasiga kamera.

För livet tar…och livet ger

 

Nöjd

Jag är så nöjd med att jag tog ett stopp vid Perus kust, på väg till Lima.

Här sover jag i en hängmatta. Morgon, middags- eller kvällstupplur.

Lyssnar på vinden som rasslar i palmbladen. Fågelkvitter. Havet.

Jag serveras en frukostbuffé med de sötaste melonerna och frukterna jag någonsin smakat.

Nattdopp och morgondopp.

Jag har tittat på solnedgången och klättrat på klippor. Hela tiden barfota.

Badat och druckit fruktjuice.

Tittat på stjärnhimlen

Jag har skrivit. Sovit. Badat. Borrat ner tårna i sanden.

Jag skulle stanna en natt som blev till tre nätter…

Men det är också friheten med att resa såhär. En dag blir två dagar som blir tre dagar som kan bli en vecka.

Den totala tillfredsställelsen och inre lyckan över att vara totalt fri och på en plats jag inte hade förväntat mig ens hälften av.

 

Strandliv i Mancora

Tidig morgon på stranden. Ser hur fåglarna kalasar på fynden- det som spolats iland under natten.

Jag ser några stora fåglar med röda näbbar (gamar!), som äter på något stort. Det måste vara en tumlare…

Jag har aldrig sett gamar förut… Bara på naturprogram. Och i Djungelboken såklart.

Överallt springer det runt hundar…

Lyckliga hundar!

Fria hundar! 

Hundar som leker på milslånga stränder och svalkar sig i havet efter en lång dag.

Jag tror de flesta hundar har en ägare här, men ägaren syns aldrig. De släpper ut sin jycke på morgonen och sen får de sköta sig själva under dagen. Och hundarna verkar klara det väldigt bra. Jag ser aldrig några konflikter hundarna emellan. Avslappnat och enkelt.

Jag hade en fin eftermiddag och kväll med solnedgång och kall öl på stranden

Jag trivs!

 

Budgetresa

Jag ser det alltid som en kul utmaning att budget-resa…

Det innebär bland annat att jag bokar saker på plats istället för att betala för en skräddarsydd resa.

Jag snålar inte, jag äter precis det jag tycker är gott och vill ha vilket oftast är lokal mat och gärna en kall öl och tycker att det är trivsammare med en bambuhydda på stranden där man kan vakna av havets brus och läsa en bok i hängmattan, än en stor charmlös resort med pool, frukostbuffé och turister som gnäller på städningen, poolen, maten, solstolarna osv.

Jag tycker också att det är mycket mer spännande att resa på egen hand och själv hitta mitt boende än att boka en utflykt där en grupp turister lotsas runt för att sedan snabbt vara tillbaka till utgångspunkten utan att själva fått välja vad man vill se.

Jag vill känna mig fri när jag reser.

Peruansk vinter

Mancora är en väldigt slö liten surfby…

Här kan man surfa (eller titta på folk som surfar), promenera längs med stranden samt äta god cheviche.

I Peru är det vinter nu. Det blåser varma vindar! Deras vinter är som en bra svensk sommar.

Här är det tyst och lugnt. Skönt. Bara ljudet av vågorna som rullar in över stranden. Och lite Beatles i strandbaren.

Idag ska jag dega hela dagen och kanske dricka något svalkande ur en cocosnöt eller två.

Jag har rumsterat om i resväskan och lagt vandringskläderna underst och bikini och flipflop överst.

Mancora

Så var jag i Peru (i Mancora) efter några obekväma timmar på nattbussen. Lite sömn fick jag… men det var inte mycket.

Det är dock märkligt hur man tillslut kan sova i de mest obekväma ställningar… bara man blir tillräckligt trött.

Klockan är strax efter fem på morgonkvisten, tupparna säger att det snart är dags att kliva upp. Jag säger att det snart är dags att gå och lägga mig. Ta igen lite förlorad sömn.

Jag kryper ner i min säng, i mitt halmhus på stranden, och njuter av att vara framme.

Jag är fan i Peru

Lämna en kommentar