Bolivia

Vi har frusit, klättrat, fascinerats, fyllt på kolhydratdepåerna med boliviansk husmanskost, druckit öl med kokablad och quiona, klivit upp i ottan och beundrat månen, låtit solen värma oss, fyllt lungorna med bergsluft, lyssnat på vinden…

 

…vi har fotograferat massor och lekt flamingos och pysslingar och stuntkvinnor…

….vi har tvättat kläder i iskallt vatten, badat i varma källor, gnabbats lite och blivit sams igen….

 

….levt helt galet primitivt…men ändå så fantastiskt bra!

Livet i en saltöken…!

 

 

Salthotellet

Jag har alltid velat besöka ishotellet i Jukkasjärvi. Det har inte blivit av…

Men nu har jag i alla fall besökt Salthotellet i Bolivia.

Golvet, väggarna, sängarna, duschen, bord och stolar…allt var av SALT!

 

Lamor och alpackor

Här lever djuren ett långt och lyckligt och fritt liv och deras varma ull möjliggör ett liv i kylig bergsluft för människor i de små byarna här…

 

Det börjar kanske med en flykt…

För att ge sig ut på en tremånadersresa behöver man kanske något att fly ifrån…

Vad det är spelar inte så stor roll…Det kan vara jobbet, vardagen, hösten, ensamheten eller livet i största allmänhet.

Jag har hela tiden sett min resa som en flykt. Men en välbehövlig flykt. En nödvändig flykt.

Men ordet flykt klingar ju så illa…

Om man flyr är man feg och tar den enkla utvägen…

Men en flykt behöver inte vara den enkla utvägen. Det kan vara den svåra vägen, eftersom man måste släppa taget om allt som man känner till. Det där enkla och bekväma och trygga…

Det är ofta lättare att stanna kvar i en otillfredsställande enkelhet än att kasta loss.

Men risken är att man stelnar och blir trött och bitter tillslut

Och min resekamrat Tina sa nyligen något som jag tyckte var klokt;

”Du behöver inte se det som att du flyr FRÅN något. Se det snarare som att du flyr TILL något. Något bättre. Något utvecklande. Något som gör dig lycklig”

Och kanske behöver vi göra det lite oftare ; Lämna saker bakom oss som hindrar lyckan från att få ta plats i våra alldeles för korta liv?

 

Otursdrabbade fötter

Överallt ser vi flamingos i färgglada laguner….

I jakten på en schysst bild gick jag lite för nära en av lagunerna och lyckades trampa rakt ner i kladdig svavellera! Ni vet hur illa svavel luktar va?

Min sko fick tillbringa dagen på biltaket…

Och Tina skadade foten när vi lekte cowboys i Tupiza…

Det är mycket otursdrabbade fötter just nu…

Saltöken

För 40 000 år sedan låg hela saltöknen – stort som Skåne – under vatten.

När sjön med tiden torkade ut blev resultaten en öken. Fast en öken av klart udda art, bestående av över tio miljarder ton salt…

Saltet har länge varit en inkomstkälla, men det riktigt dyrbara här i dag är litium, ett grundämne som brukas i tillverkning av elektriska batterier.

Salar de Uyuni är vår planets största litiumförråd, över hälften av världens totala bestånd ryms här.

Uyuni

I fyra dagar har vi tagit oss runt med en fyrhjulsdriven Jeep som korsade bergen och saltöknen…

Det var som att befinna sig på en annan planet. Mars eller månen eller kanske något från Starwars…

 

Vi besökte byar med små lerhus, badade i en varm källa, aktade oss för att trilla ner i rykande Geijrar, sov i iskall bergsluft under varma täcken.

 

Husen var gjorda av salt. Stolarna, borden, sängarna, duschen- allt var uppbyggt av salt.

 

Vi såg röda sjöar och gula sjöar och turkosa sjöar. Och överallt flamingos.

Och sista dagen besökte vi kaktusön…

Om man kan kalla den en ö. En gång i tiden var det ett korallrev, när saltöknen var ett stort vatten.

Nu är det ett berg fullt av kaktusar, mitt ute bland allt det vita.

Ibland kändes det verkligen precis som jag klivit rakt in i en Dali-tavla, med smältande klockor och annat surrealistiskt…

Jag önskar så att jag kunde fånga känslan av att stå bland de skyhöga, illröda klipporna i Bolivia. I en kritvit saltöken som upplevs lika oändlig som Universum. Och den där tystnaden…

Man krymper. På ett bra sätt…

Det är som om det där egot- som bor mer eller mindre i alla människor-kapitulerar och ger plats för något som är så mycket större…

Kanske att man fylls av någon sorts ödmjukhet. Jaget krymper i alla fall och blir litet som ett dammkorn. Och det är en fantastisk känsla…

Jag försöker så gott det går att förmedla upplevelsen av saltöknen med ord, men det räcker bara inte till. Och en bild gör aldrig detta rättvist. Djupet, färgerna, livet…

Jag tänker inte tjata om stjärnhimlen, månen, soluppgångarna och solnedgångarna. Det har jag gjort allt för många gånger. Men de fanns där- såklart- och de var fantastiska.

Och när jag sett två stjärnfall så hade jag slut på önskningar. Det måste betyda att jag är ganska nöjd med livet igen. Allt faller på plats. Tillslut.

 

Vilda västern

Jag och Tina är framme i Tupiza…

En liten vildavästernliknande stad omgiven av röda berg…

Här rider vi. Massor. Leker Sundance Kid och Butch Cassidy.

När vi tröttnat på att leka cowboys ska vi ge oss ut i Bolivias saltöken…

Efter 4 dagar släpper de sedan av mig vid gränsen till Chile, som ju blir mitt nästa land…

Jag har hört att saltöknen ska vara som på månen. Som en annan planet. Något ojordiskt, övernaturligt.

Jag slutar inte att förvånas över hur mycket Sydamerika har att erbjuda…

Den här kontinenten! Jag förstår att folk blir fascinerade och förälskade och återvänder gång på gång.

Hur kan man inte bli dödligt kär i en kontinent som rymmer så många världar?

 

När man får smak på något annat…

En av de saker jag uppskattar mest under min resa är hur människor jag möter får mig att må så bra. Hur de får mig att växa…

För jag möter många lyckliga globetrottersjälar som har tagit klivit ut ur en vardag de inte var helt tillfreds med. Och de utstrålar alla lycka och frihet. Det smittar av sig.

Vi går alla runt och är sådär irriterande glada och levande.

Sådär så många människor säkert tänker att ”sådär jäkla lycklig kan man ju bara inte vara. Det kan ju inte vara helt äkta”

Men just precis sådär lycklig kan man faktiskt vara. Och det kan faktiskt vara just precis så äkta.

Och när man är sådär jäkla lycklig och äkta så blir man också väldigt snäll mot sina medmänniskor.

Lyckliga människor är snälla människor…

Och jag reflekterar över det faktum att de människor jag möter som har väldigt lite, ofta tenderar att ha de mest varma och generösa själar.

För ju mindre vi har desto mer beroende är vi av att hålla ihop och hjälpa varandra- som det flockdjur vi faktiskt i grund och botten är.

Har ni sett filmen ”Pay it forward” där folk skickar vidare godare gärningar?

Det är som om jag lever i den där filmen just nu. Så många människor som har hjälpt mig och lyft mig här.

Här lyfter folk varandra. Här skrattar vi med varandra, inte åt varandra. Och här hjälps man åt.

Här ser man varandra, är nyfikna på människor man möter och har inget behov av att trycka ner, trycka till eller trycka bort.

Här är det minst lika viktigt att lyssna som att prata. Här behöver man inte briljera eller vara bäst. Här kan man sitta tysta och bara vara tillsammans.

Här finns inget ord för ”normalt” eller ”lagom”. Här finns ingen jantelag. Här finns ingen rädsla för att sticka ut lite.

Jag önskar att jag kunde skicka hem en gnutta av detta till Sverige, som -i mitt tycke -dessvärre blivit lite väl kyligt, individualiserat och statusfixerat. Där det är viktigare att saker ser bra ut än att saker faktiskt är bra…

Hemma i Sverige har jag mycket att vara glad för… Många fina vänner och en fantastisk familj. Många som har peppat mig från det land som jag utrycker är så kallt…

Men när man får smak på något annat- en annan livsstil och känsla- ser man det man tidigare befann sig i med helt nya ögon…

Kontraster är så viktigt! Vetskapen om att det faktiskt kan se ut och kännas på ett annat sätt…

Jag är fan i Bolivia!

När jag sitter på Plaza de 25 i Sucre får jag plötsligt bevittna en helt fantastisk scen…

20-30 illgröna papegojor flyger in över torget, högljutt tjattrande.

Och jag drabbas återigen av den där känslan av overklighet.

Jag är fan i Bolivia och allt är så jäkla häftigt.

 

Långt bort från kyla och snö

Idag fick jag en hälsning från ett vitt och blött Sverige. Ett ganska ocharmigt Sverige…

Meddelande löd;

”Kom inte ens till jobbet idag. Det tog en timme att bli körd till bussen, sen vänta jag på bussen en timme, sen satt jag fast på bussen i 2,5 timme. Bestämde att det va bäst att vända hem och va hemma typ halv tre.Alla bussar i nacka va då inställda. Henrik får nog sova på kontoret, han kommer ingenstans. Njut av värmen!”

Och så några bilder på översnöade bilar och påbyltade svenskar som kämpade sig fram på gatorna…

Jag gillar snö. När den är kall och knarrig och kombinerad med blå himmel och en värmande sol.

Jag längtar inte hem till vitt snöblask och råa och kalla nordanvindar. Och trafikkaos.

Jag lutar mig tillbaka med mitt banankaffe och raderar snabbt bilderna från ett kallt och trist Stockholm…

Jaga lyckokickar

Ikväll; vidare mot Tupiza och lite hästäventyr!

Jag är aldrig så lycklig som när jag befinner mig i sadeln, mitt ute i vildmarken. Och jag fortsätter styra min kos dit lyckokickarna troligtvis finns.

Det är ett väldigt farande och flängande på mig, men faktum är att jag inte känner mig ett dugg ”flängig”.

Det känns som att jag rör på mig i ett behagligt tempo och hinner se och uppleva saker…

Det känns som om jag har så mycket TID

Kanske för att de timmar jag tidigare tillbringade på ett kontor, på en tunnelbana eller på ett gym nu kan användas till min resa. Det är en väldans massa timmar när man räknar på det.

Jag har fått rutin på att upptäcka nya städer och platser, att plocka ut guldkornen.

Jag har fått rutin på att varva ner och bara vara. Faktum är att jag inte behöver varva ner längre, för jag kommer på mig själv med att inte längre vara uppvarvad.

Jag har fått rutin på att välja och välja bort. Att känna efter vad jag verkligen vill och vad som är viktigt för mig.

Jag har fått rutin på resandet och att boka diverse biljetter.

Jag glider med och bara njuter av att man kan känna sig rik på ett helt nytt sätt. Rik på upplevelser och liv.

 

Ljus och mörker

När livet är här och nu och jag inte tänker på någonting annat än det som sker runt omkring mig.Då är allting perfekt

Det är så dagarna och nätterna ska vara. Fulla av liv!

 

Revan

Många människor verkar ha en reva i sig. Någon sorts oberäknelighet. En gåtfullhet.

I den där revan kan det onda finnas- det som skadar och bryter ned.

Ibland ser man revan så tydligt.

Jag läser…

”Förr i världen hade man inga terapeuter, men man hade sagor. Och sagorna var lite av detta. Man hade roligt samtidigt som man lärde sig lite om människors skuggsidor. Att det finns någonting ont, någonting mörkt, men du kan komma ut på andra sidan om du är modig”

Och jag försöker tänka att vi människor kommer hitta vägen ut på andra sidan- tids nog. Jag vill så gärna tro det…

 

 

Hoppar hage med de snälla barnen

Jag har klivit av den stora spelplanen och hoppar numera hage tillsammans med de snälla barnen…

Tillsammans med dem som tycker att alla ska få vara med och leka.

Tillsammans med dem som vill slippa vassa armbågar och tävlingshysteri.

Tillsammans med dem som bara vill må bra och ha KUL ihop

 

Sucre

I Sucre är det soligt, lägre höjd och varmare luft…

Jag har suttit på ett kyrktak och tittat ut över staden och varit uppe vid Mirador utkiksplats…

Vita murar, rött tegel och gränder med vackra dörrar…

Ett bageri med de ljuvligaste humidas….

Marknaden med frukt och grönt…och färskpressade juicer

En stor grön park med Sucres egna Eiffeltorn. Det är betydligt mindre än fransmännens, men Sucreborna är mycket stolta över sin miniatyrkopia.

Det känns som om tiden stannat i denna vackra stad.

Hela staden är liksom som ett stort museum…

 

På kvällen kom ett ordentligt regnväder indragandes. Himlen blev svart, blixtarna lekte över himlavalvet och det mullrade i fjärran. Sen kom regnet!

Så befriande! Så uppfriskande! Så härligt! Jag har verkligen saknat regn efter veckor med gassande sol.

Hårresande god italiensk mat på en undangömd liten restaurang i Sucres historiska kvarter, ett glas rödvin och en promenad tillbaka till mitt hotell i det lätta regnet- i sällskap med en vän- och jag knyter ihop första Sucresäcksdagen med ett belåtet leende.

12 nattbusstimmar

Man blir lite småknäpp av att tillbringa allt för många timmar på en buss…

Som tur är har jag nu sällskap av Tina…

Vi äter godis och bråkar om vem som ska ha den varmaste alpackapläden…

Efter 12 timmar kom vi fram till Sucre, där vi ska tillbringa två dagar innan det är dags för nästa nattbuss…

 

Och så aktar du dig för…!

Efter tre dygn i djungeln är man ganska mosig…

Jag har känt mig som Ronja Rövardotter- men istället för att akta mig för helvetsgapet och vildvittrorna och grådvärgarna, så har jag aktat mig för aligatorer, anakondor, pirayor och blodtörstiga mygg.

Jag aktade mig för jaguarer också, för att vara på säkra sidan.

Efter allt aktande var jag tvungen att sätta mig i det lilla och skumpiga planet igen. Där lade jag mitt öde i piloternas händer. Och de hanterade mitt öde riktigt bra, för tillbaka till La Paz kom jag ju…

Idag degar och segar jag. Kanske äter lite popcorn på Plaza Murillo och matar duvorna. Njuter av att inte behöva akta mig så mycket. Nåja, man ska väl alltid akta sig i La Paz– och på de flesta ställen i Sydamerika- men jag behöver inte akta mig för vilda djur. Jag kan strosa runt utan att behöva oroa mig för att kliva på en solande, vasstandad alligator…

Ikväll tar jag troligtvis en nattbuss till Sucre– en stad som ser väldigt trevlig ut

Den föräldralösa rådjursungen

Jag kommer förbi en liten gård i Amazonas där en hund och en föräldralös rådjursunge leker med varandra

Jag ägnar sen en hel kväll åt att titta på barn som spelar fotboll i solnedgången…och den söta rådjursungen som på ostadiga ben springer efter.

Livet!

Lite förvildad…

Tre dagar i djungeln och jag känner mig som en inföding. Lite förvildad på något sätt…

Och jag ska säga er att det går fort att hamna där när man befinner sig så långt bort ifrån civilisation, och när dagarna går ut på att undvika en stekhet sol och farliga djur.

Vi bodde granne med alligatorer. Så länge vi inte gick för nära vattnet var vi säkra. Det hävdade guiden flera gånger. ”No problema, no problema”

Sista morgonen höll jag nästan på att snubbla över en alligator när jag nyvaken skulle till dass…

Till de fredliga grannarna hörde apor, myrslokar, vattensvin och floddelfiner. Och en uppsjö av olika fågelarter.

Dag 3 Amazonas

Ännu en soluppgång i Amazonas…

Inga delfiner och myrslokar, men apor som hängde i träden och nyfiket studerade mig…

Åt bananpannkakor till frukost samtidigt som jag funderade på vad dagen skulle bjuda på…

En stund senare badade vi med floddelfinerna.De skyddade oss från aligatorerna som lurade vid strandkanten.

Det var i alla fall vad guiden sa, när vi tveksamt hoppade i vattnet. ”No problema, no problema”…

Jag tänkte att vad händer om alla delfiner får för sig att packa ihop och dra lite hastigt? De har väl bättre saker för sig än att agera livvakter åt en bunt med dumma turister?

Men just denna dag verkade de inte ha det, utan de höll alligatorerna på betryggande avstånd.

Så jag överlevde tre dagar i djungeln…

Och har ytterligare ett fantastiskt äventyr att lägga till i minnesbanken.

Man tycker ju att det borde börja bli fullt i banken, men jag tror den vidgar sig och gör mer plats allteftersom.

Fina minnen har man alltid plats för, har jag märkt.

Dag 2 Amazonas

Vaknade tidigt. Det var fortfarande mörkt och de sista stjärnorna bleknade sakta på himlen.

Ljudet av hundratals apor och fåglar och andra främmande varelser…

Tog en promenad i omgivningen, på behörigt avstånd från strandkanten…

Träffade på en morgonpigg myrslok. Vi tittade lika förvånat på varandra.

Jag konstaterade att de verkligen har långa näsor. Eller säger man nosar kanske?

Såg solen gå upp över Amazonafloden, fortfarande på behörigt avstånd från strandkanten, och fick sällskap av ett gäng floddelfiner som lekte i det första morgonljuset. Det var vackert! Så där vackert så hjärtat gör volter i bröstkorgen…

På dagen gav vi oss ut på anakondajakt.

Hittade inga anakondor men vi hittade mygg. Eller rättare sagt; myggen hittade oss…

Vi blev totalt uppätna. Jag gick klädd som en rymdastronaut i den bastuliknande värmen, men likväl fick jag myggbett överallt.

Det var en kurs i överlevnad…

Solen stekte. Svetten rann. Det var varmt. Så in i helsike varmt.

Hur fan kan det finnas så satans mycket mygg?

Det kändes inte som att vi var en liten turistgrupp som lotsades runt på en djungeltur- det kändes som om vi tagit värvning och skulle utkämpa ett gerillakrig.

I fem timmar letade vi efter kramormarna. Efter fem timmar var det inte vidare värst spännande längre. Jag ville inte längre se anacondor. Tänkte att jag har sett dem på tv- det fick räcka. Jag ville bada och dricka något svalt.

På vägen tillbaka till båten hittade jag anakondaskinn. Det var stora djur vi hade letat efter, det insåg jag när jag vecklade ut den övergivna ormkroppen.

När vi kom tillbaka till vårt läger tror jag vi alla hade lätt värmeslag. Och kliande myggbet överallt.

Vi åt vår lunch under tystnad. Ingen orkade prata.

Den lilla energi vi hade kvar gick åt till att föra gaffeln till munnen, samt klia några bett.

Efter en lång siesta gav vi oss ut och fiskade pirayor. Vi agnade med stora köttbitar. Pirayorna var snabba. Vi var soltrötta och loja. Men vi fick upp två vasstandade firrar som blev del av kvällsvarden.

Upplevelsen att sitta i Amazonas och fiska pirayor var ganska oslagbar faktiskt. Och myggen lyste med sin frånvaro, till skillnad från hur fisketurer brukar kunna se ut.

Vi hade även lite dramatik när en man i gruppen råkade få en alligator på kroken. Vi lyckades dock lirka ut kroken innan aligatorn hann upptäcka incidenten. Hårdhudade saker det där!

Dag 1 Amazonas

Efter en väldigt fin båttur kom vi fram till vårt lilla djungelresort…

Och efter att ha “checkat in” i min hydda, rekat lite, utrustad mig med extra starkt myggmedel…så gav vi oss iväg på en liten utflykt…

Vi letade efter sengångare som gömde sig i träden, gled runt på floden och bekantade oss med Amazonas vattenliv samt såg solen gå ner.

När mörkret sänkte sig över djungeln blev det verkligen mörkt…

Vi hade med oss ficklampor och roade oss med att rikta dem mot alla alligatorer i vattnet. Överallt lyste deras ögon – och det såg riktigt spöklikt ut. Ibland plaskade det till rejält precis bredvid båten och jag undrade om det någon gång hänt att en båt tippat och aligatorerna fått smaka turistkött. Fick svaret ” No problema”.

Vi såg stjärnor. Dessa har jag såklart sett förut, men aldrig i Amazonas och aldrig från en liten flodbåt- omgiven av ljudet från ett oräkneligt antal fåglar och apor.

Vi såg även eldflugor. Överallt. Hundratusentals.

Och jag tänkte på hur långt bort från Sverige jag befinner mig och hur jäkla annorlunda mitt liv känns nu…

Livet tar och livet ger…

Rurrenabaque

Jag har tillbringat ett dygn i den lilla djungelstaden Rurrenabaque. 

Nu ska jag hoppa i en liten båt och bege mig in i hjärtat av Amazonas.

Flyger till Amazonas!

Flygresan var precis så obehaglig som jag fasat för…

I ett litet plan som vi i princip fick krypa in i, spenderade jag 45 dödsångestminuter. Nej, 40 dödsångestminuter. 5 minuter kändes det helt ok. Då passade jag på att ta lite bilder…

Men sen skakade planet till rejält och jag började tänka på den där filmen; ”Alive”. Den där de störtar i Anderna och sedan börjar äta upp varandra.

Jag hann tänka att jag inte alls är modig, som många menar att jag är. Jag är världens fegis.

Jag var kritvit i ansiktet och så rädd så jag inte kunde andas. När man är sådär paniskt rädd så det känns som om varenda cell i kroppen stannat upp.

Sen kom jag på att mod handlar inte om att INTE vara rädd. Det handlar om att vara rädd men göra det ändå.

Och jag gjorde det. Jag överlevde flygresan och tog mig till ännu en dröm; Amazonas

Och nu sitter jag i en djungelby och dricker en kall öl- en Pacena- och tittar ut över floden som rinner förbi.

Middagen intogs vid ett litet matstånd tillsammans med lokalborna. 10 kr. Sida vid sida satt vi och väntade på att det grillade köttet skulle bli klart. Det serverades tillsammans med någon smaklös risblanding som, trots smaklösheten, var riktigt god. Vi satt där i en avslappnad tysthet och åt förnöjt.

Det var den bästa måltiden på länge.

Kanske på grund av den där enkelheten…

Kalaspuffar till frukost

Jag äter kalaspuffar och syltmackor till frukosten. En stor kopp svart och starkt kaffe. Kanske inte den sundaste starten på dagen, men det smakar gott…

Jag bläddrar i en halvtrasig resetidning och läser lite om Bolivia; ”Bolivia kallades tidigare ”Övre Peru”. Landet styrdes av spanjorena från 1538, tills det blev självständigt 1825. Bolivias nuvarande namn är en hyllning till Simon Bolivar, frontfiguren för Latinamerikas självständighetsprocess.”

Mular in ännu en syltmacka. Har svårt att äta då jag har munsår för tredje gången på kort tid. Det gör ont…

Om några timmar sätter jag mig i planet på väg till Amazonas. Troligtvis ett litet, skumpigt plan- och jag som verkligen inte gillar att flyga! Men alternativet var en bussresa på sisådär 20 timmar, på farliga vägar.

Statistiskt sett är det så mycket säkrare att flyga än att ta sig fram med bil eller buss. Men det hjälper dock inte att tänka på siffror och statistik. Jag är lika skakis ändå…

Men eftersom jag verkligen vill till Amazonas biter jag ihop och låter mig föras upp i luften..

Jag har bokat boende i Rurrenabaque, som är utgångspunkten för utflykterna i Amazonas. Där tillbringar jag en natt innan det är dags för mitt djungeläventyr.

Amazonas

Att besöka Amazonas är en av alla de saker som jag drömmer om…

Många förknippar Amazonas med Brasilien, men Amazonas sträcker sig ju även till Peru, Colombia, Ecuador och Bolivia.

Och när jag nu befinner mig i Bolivia- bara en timme med flyg från djungeln- så bokar jag fasiken in en tredagarstur.

Bolivia var för mig det självklara valet när det kom till dessa utflykter.

Det är ruskigt billigt, den biologiska mångfalden är störst här och det finns ingen risk för malaria i djungeln runt Rurrenabaque.

Imorgon bär det alltså iväg till Amazonas. Tillbaka i La Paz på söndag…

Overstanding

Igår när jag satt på en restaurang i La Paz och åt en quinoarisotto, dök Bob Marley upp…

Ja, inte på riktigt alltså. Inte fysiskt. Det hade varit lite läskigt.Nej, han dök upp på restaurangens spellista.

Och jag vet inte om det var den där ”Peace, love and understanding-känslan”, som Bobban är så bra på att framkalla, som fick mig att tänka på vikten av att kunna förstå och förlåta människor som behandlat oss illa.

Det är jättejätteskitasvårt. Men det gynnar oss så i det långa loppet.

I Bob Marleys låttexter finns ofta ordet ”overstanding” med- istället för ”understanding”. Det uppmanar oss att se till helheten, istället för att stirra oss blinda på detaljer. Och det uppmanar till att inte dela upp allting i svart eller vitt.

Vi ska inte acceptera att andra behandlar oss illa. Men vi kan försöka förstå vad som ligger till grund för deras knasiga beteende.

För sanningen är ju den att vi alla har mörka och ljusa sidor. Vi har alla våra svagheter, osäkerheter och tillkortakommanden.

Men ju bättre vi mår och ju tryggare vi blir i oss själva, desto bättre förmår vi behandla våra medmänniskor.

Det blir som ringar på vattnet. Respekt och omtanke smittar av sig…

 

Lamafoster

La Paz är verkligen en stad fylld av dofter och smaker…

Gatorna är kryllar av små stånd där man kan köpa allt från friterade grillspett och empanadas till hårtorkar.

Stekos från stora metallgrytor som puttrar över små eldar. Överallt.

La Paz-bornas liv verkar utspela sig till stor del på gatan…

På torget Plaza de San Francisco tycks myllret av människor aldrig avta. Här sitter kostymnissar bredvid indiankvinnor med plommonstop och ballongkjolar och äter lunch på enkla träpallar. Maten serveras inte på engångstallrikar, utan i porslins- eller plastskålar som sedan diskas i baljor eller hinkar. Vattnet ser inte sådär jättefräscht ut.

I gathörnen säljer man juice. På vita små träbord står juiceglas prydligt uppställda, täckta med små fat för att det inte ska komma smuts i drycken. Människor stannar upp, dricker sin juice på stående fot och lämnar sedan tillbaka glaset.

Jag har idag tagit linbanan upp till staden El Alto. Staden sitter i stort sett ihop med La Paz , men medan huvudstaden är utspridd nere i en floddal på runt 3 600 m höjd, så ligger El Alto på en karg bergsplatå 400 höjdmeter ovanför La Paz…

På 4000 m strosade jag runt ett bra tag och besökte en marknad med diverse obehagligheter- så som torkade lamafoster.

Det sägs att dessa kan bota själsliga sår…

Men jag behåller nog hellre mina själsliga sår än att släpa med mig ett lamafoster hem

 

La Paz

Jag sitter på en takterrass och ser världens högst belägna huvudstad vakna till liv.

La Paz är färgstarkt, levande och kaotiskt.

Staden ligger i Anderna, cirka 3 600 meter över havet.

Tur att jag har hunnit acklimatisera mig genom att tillbringa tid i Bogota, Quito, Cotopaxi, Cusco och Arequipa. För att inte glömma Isla del sol i världens högst belägna sjö; Titicacasjön.

Jag känner mig oförskämt pigg och fräsch på denna höjd.

Jag tar en klunk av mitt morgonkaffe och bläddrar igenom de bilder jag samlat på mig under mina veckor i Sydamerika.

Det sägs att tiden går fort när man har roligt, men jag tycker inte att den har gjort det här. Det är som om tiden för en gångs skull är i samklang med mig och håller ett alldeles perfekt tempo

 

Mot La paz

Har en jäkligt bra feeling.

Lovar att vara försiktig.

Äventyret fortsätter…

Vad många världar det finns…

Åsnetransporten har lämnat av mig och min väska i hamnen- på Isla del Sol. Ön som jag verkligen inte vill åka ifrån. Jag vill stanna här för alltid.

Man tycker ju att det ska bli lättare med avsked när man övar sig på det.

Men det blir bara svårare och svårare för varje gång.

Kanske är det för att jag mår allt bättre och har lättare för att ta till mig varje plats jag besöker…njuta fullt ut och vara närvarande i livet som pågår

För ju mer närvarande jag blir, desto mer etsar sig varje plats fast i hjärtat.

Oftast tar man in platser och människor väldigt starkt under en begränsad period och sen.. lämnar man.. och då är det som att den där tillvaron inte existerar längre. Eller nu säger jag emot mig själv, Det är ju just precis det den gör. Vilket skapar en enormt bitterljuv känsla.

Bitterljuvlighet är min resa. Det är den ständiga känslan. Varje gång jag sätter mig i en taxi på väg till en bussterminal för att åka vidare så gråter jag lite inombords. Nej, okej kanske inte varje gång, men nästan…

För det är ju inte alla platser och människor som har framkallat den där explosionen av känslor och minnen som man förmodligen kommer bära med sig resten av livet. Det finns ju platser som också hamnar i en gråzon. Och tur är väl det annars hade det nog blivit för mycket känsloberg och dalbana.

Man gör så ibland…Stänger av när man inte orkar och sen tar man in otroligt mycket igen.

Nu; Vidare mot La Paz!

Oktober 2016

Solön!

Solön i Bolivia måste vara Edens lustgård. Eller Nangiala- utan Tengil och Katla. Eller kanske ”Landet i Fjärran”- utan riddare Kato…

Ja, ni fattar! Det är en härlig plats…

Jag bor på en liten gård med fantastisk utsikt över det stora blå och de bördiga slätterna…

Bara lokalbefolkning. Ingen pratar engelska. Jag förstår inte mycket av deras konstiga spanska…Men det gör ingenting. Jag njuter av att inte prata. Njuter av tystnaden.

Här kan man sitta en hel dag och bara titta. Och lukta på blommorna. Lyssna på vinden. Som tjuren Ferdinand under korkeken.

Här får man vara ifred. Tänka. Rensa. Landa.

En värld så avlägsen från den vi är vana vid; den värld där allt går så fort så vi aldrig riktigt får tid att stanna upp. Att njuta. Att känna. Att bara VARA

Turisterna lyser med sin frånvaro.Kanske för att platsen jag bosatt mig på inte är helt lätt att ta sig till?

En liten pojke med en åsna mötte mig i hamnen igår och vi gick sisådär en halvtimma för att ta oss upp till gården.

Det finns inga bilar på ön. Trafiken består av en och annan alpacka och några får och åsnor.

Båtarna glider fram på vattnet. Inga vrålande, vräkiga motorbåtar som skriker pengar och status.

Här finns ett hållbarhetstänk. En omtanke om miljön. Och det känns.
Det finns liv här. En plats som känns oförstörd. Långt bort från reklam, materiellt skit och informationsflöde.

Alla rör sig väldigt sakta. På 4000 meters höjd kan man liksom inte jäkta runt…

Ja, här går allt så långsamt. Och det är fruktansvärt skönt.

Jag har mediterat för första gången på väldigt länge. Gjort något så banalt som att bara andas. Lyssnat på fåglarna och humlorna. Och en panflöjt från en närliggande gård.

Jag har sett solen gå ner bakom bergen…

Gråtit en skvätt…av lycka eller sorg? Det vet jag nog kanske inte…

Tänker att det är ett bra tecken att vi kan både skratta och gråta. Känna lycka och sorg. Att det betyder att vi är i kontakt med oss själva.

Jag har fascinerats över hur mörkt det kan bli på denna ö. Och hur många stjärnor man kan se. Och hur liten man kan känna sig när man sitter under en stor stjärnhimmel på Solön.

Jag har sett himlen färgas röd utanför sovrumsfönster, tidigt på morgonkvisten. Sett hur solen stiger bakom månön- mittemot solön.

Jag har känt tacksamhet över att få uppleva det här. Och en tacksamhet gentemot mig själv för att jag lyssnade på den där lilla rösten- långt därinne- som för några månader sedan sa att jag behövde komma iväg och skapa mening i mitt liv igen.

För om det här inte är att skapa mening; då vet jag inte vad mening är…

Och jag hoppas att det bara är en tidsfråga innan jag klarar av att skapa samma känsla av mening hemma i Sverige. Att jag inte behöver vara på andra sidan jorden för att känna såhär…

Men just nu är det precis detta jag behöver…

Jag tar kanske den långa vägen hem. Och jag börjar i Sydamerika…

Jag tänker att mina blogginlägg tenderar att bli lite av upprepningar, men att det faktiskt inte gör något.

Kanske behöver jag påminna mig själv om vissa saker för att det ska fastna

Bolivia!

En nattbuss till Puno…Bekväma sovstolar, lugnt och skönt tempo.

Väl framme i Puno hade jag inte alls lust att lämna ifrån mig min varma pläd och mjuka kudde och kliva ut i mörkret.

Men för att ta mig till Copacabana, där gränsövergången till Bolovia väntade, var jag så illa tvungen.

Lite köande, ytterligare stämplar i passet, och så var jag plötsligt i ett nytt land- igen!

Att korsa en gräns och vistas i Ingenmansland innebär en hel del mellantid. Väntan.

Men det som händer då, under tiden på det jag förväntar mig ska hända, kan också bli så minnesvärt…

När det händer så mycket och ibland ingenting…jag färdas, flänger, flyter med, sover, äter.

Och de människor jag kommer att samtala med, som jag år senare kommer att minnas. Undra vad de gör nu, om de minns mig eller ens någonsin skänker mig en tanke.

Eller dem som jag kommer nära och bara träffade av en händelse.

Som är en liten men stor, viktig och fin del av resandet. Alla små möten mellan de stora händelserna.

Lämna en kommentar