Innan vi fortsätter vidare mot Argentina gör vi ett kortare stopp i Puerto Natales….
Bland annat så dricker vi grymt gott kaffe i en charmig kaffevagn ..
…och så tittar vi på svartvita svanar
En trevlig fiskmiddag hinner vi också med…
Jag älskar pingviner!, Februari 2020
Pingviner!
Överallt Pingviner!
Jag älskar pingviner!
Mathimlen, Februari 2020
Jag hade inte alls räknat med att Punta Arena skulle ha ett så stort utbud av bra caféer och restauranger…
Till och med en fransk restaurang i världsklass(med en härlig mix av franskt och chilenskt)
Vi dröjde oss kvar en vecka till bara för att äta(och dricka) gott…
Att trampa vatten över okända djup?, Januari 2020
Nästan alla tycks komma in i livsskeden när de omprövar sina liv och vill ha mer tid för eftertanke…
Det tycks som om det är just i livspassager, när vi bryter upp för att ändra livsriktning, som vemodet och dess kusin längtan försiktigt knackar på dörren….
I en del av samtidens påtvingade uppsluppenhet och en smula alltför euforiskt hysteriska gapskratt- fjärran från humorns renande lätthet- anar jag en kluvenhet.
Å ena sidan en önskan att finna tillfällen och sammanhang där man får resonera om livsgåtor utan vare sig ironiska flin eller falskt djupsinne.
Å andra sidan en vag oro eller ett motstånd mot att närma sig sitt eget inre.
Kanske är vi rädda för den torftighet eller den slumrande nedstämdhet vi skulle upptäcka om vi stannade…
…alltså rusar vi vidare; trampar vatten ovanför okända djup….
Kanske gör skräcken för den ödslighet vi anar inom oss- om vi stannade upp- att vi försöker undgå djupen….
Kanske kan vi till och med tala om en vemodsundvikande kultur, en rädsla för allvar?
Det stela leendet som flykt…
Men till slut kan människan inte komma undan sig själv….
Vi är många som minns Magnus och Brasses skämtsamma, men samtidigt bråddjupa, sång i Fem myror är fler än Fyra elefanter;
”Här är där, där där man är. Där är där, där man inte är. Och här har man alltid med sig. Här har man alltid med sig”
En del av att vara medvetet närvarande i sitt liv- egentligen en terapeutisk facktermer som smugit sig in i svenskan och blivit ett modeuttryck– är att också vara medveten om livets bräcklighet.
Detta handlar inte om melankoli eller sorg, utan snarare om saklighet eller mod.
När antikens människor talade om Memento Mori –betänk att du är dödlig– var det inte ett tecken på svaghet eller melankoli. Det var snarare en uppmaning till dem att leva sina liv medan det pågår….
Punta Arenas!
Punta Arenas är huvudstad i Magellan’s….
….och Chiles Antarktiska region
Den sägs vara den region som ligger längst söderut i världen.
Pingviner, Lord Lonsdales Skeppsvrak och mysiga krogar med värmande mat och dryck….
Det är Januari….vilket betyder högsommar i denna del av världen…
….men på 54 graders sydlig latitud är sommaren kort och det är den antarktiska vinden som regerar….
Framkomstens melankoli, Februari 2020
Varje människa är nedsänkt i den tid som kommer mot henne och snart förvandlas till minne…
Var och en av oss halas alltså längs tidens axel. (Kronos var ju enligt den grekiska mytologin en gudom som sakta slukade människan)
Hela livet blir därför till ett slags utdraget försoningsarbete mellan de ideal vi vill hinna förverkliga innan det är försent och insikten om att allt inte kommer att hinnas med…
De flesta människor som drabbas av svår sjukdom ångrar inte det som de faktiskt gjort, utan det som de inte förverkligade av sina drömmar
En annan vemodsgenerator handlar inte om tid, utan snarare om en obegriplig leda. Inte så att vi är deprimerade eller ledsna, snarare så att vi ibland nuddar vid vaga men uppenbara påtagliga tomhets- eller fåfänglighetskänslor. De kommer ofta just när vi är färdiga med något, när vi kommit fram, när vi har lyckats med något…
Efter att vi har slitit en period, just när allt borde vara fulländat och vi äntligen inte längre har något projekt att baxa upp för ett berg- kan en luddig svartsyn stiga fram. Men den har ingen direkt orsak, tvärtom. Istället säger vi; ”Underligt, jag som har det så bra, jag borde ju vara lycklig.”
Kanske kan vi kalla detta ”framkomstens melankoli”. Många som just är färdiga med ett större projekt (och därför har alla skäl att vara tillfreds!) känner bara tomhet. ”Jag borde ju vara glad. Varför denna nedstämdhet? Vad ska jag göra nu då?”
I samband med detta förekommer en form av leda, något som de antika författarna kallade acedia(likgiltighet). Just när allt är som bäst anas fåfängligheten
Tomheten finns väl beskriven i den klassiska skönlitteraturen, för att inte tala om i de stora religiösa berättelserna. Ofta är det känslan av tomhet som föregår ett uppbrott eller förebådar en brytpunkt i livet. Sådana perioder av leda och tomhet leder till val av en ny livsväg.
Buddha hade allt: pengar, makt, välsmakande rätter runt omkring sig…men ändå kom ledan krypande in under skinnet på honom- så han begav sig iväg. Detsamma gjorde den unge Franciskus från Assisi.
I moderna litterära myter, som exempelvis Paulo Coelhos Alkemisten, beskrivs denna leda och sökandet, men också uppbrottet för att anträda en resa mot sig själv
Insikten om att vi lever ytligt och istället vill rota våra liv i något mer väsentligt gör att vi vill gå åt ett annat håll: söka en djupare källa.
Inte utan skäl är Coelhos böcker storsäljare!
Ett kort stopp i Puerto Mont, Februari 2020
Vi umgås lite snabbt med Puerto Mont…
Vi äter en enkel middag på hotellet (med utsikt över staden) samt tar en kort promenad för att växla pengar och få oss lite dock(rock!)teater…
Lämnar vårt lilla paradis!, Februari 2020
Vi lämnar vårt lilla paradis och tar sikte på Patagonien…
Livsvemodet, Februari 2020
Jag tror att livsvemodet, eller snarare reaktionerna på de existentiella villkoren, är terapiresistenta.
Att försöka ”bota dem” förblir undanmanövrer, att tänka i kategorier sjukt eller friskt leder fel.
Att ta dessa frågor på allvar är avgörande. Kanske är vemodets och längtans starka känsla av samtidigt lycka och sorg livets eget sätt att påminna oss om dess ofrånkomliga skörhet.
Det vemod som jag talar om går inte att komma undan, inte heller går det att psykoterapeuta, medicinera eller coacha bort- istället kan det kanske identifieras, granskas och benämnas- så att vi får ett mer medvetet förhållande till det…
Jag läser; ”Att förtränga existentiella stråk- genom att ständigt rycka upp sig, köpa mer grejor, gå på nya kurser, lära sig hantera sin stress, träna ännu hårdare, blir mer kulturell eller rusa ännu snabbare – kan också tolkas som undanmanövrar och flyktförsök
När vi drabbas av vemod är det därför inte särskilt fruktbart att vi säger till oss själva ”Äsch, nu blir jag för djup! Jag kan väl inte sitta här och deppa. Har jag blivit gråtmild och sentimental?”
Kanske är det rentav kontraproduktivt att försöka rycka upp sig?
Kanske är det flykten som gör oss sjuka?
Att tillåta sig själv att möta tillvarons blå underton är snarare en förutsättning för mänsklig mognad, identitet och resning”
Om livsvemodet reduceras till ytterligare en störning som skall få diagnos och behandlas av experter, riskerar vi att förlora något.
Gud bevare oss för vemodsterapeuter!
Att väja för och aldrig tillåta sig att känna av livsfrågornas heta lågor är kanske istället ett tecken på att vi fjärmat oss från oss själva…
Längtan, Januari 2020
Den icke-specificerade eller ”vida” längtan..
….den längtan som gränsar till vemod...
…längtan bort, ut, in, mot något större, något annat….
Människan är i grunden en längtande varelse.
Grundsymbolen är ofta hemlöshet eller rotlöshet.
I de stora abrahamitiska religionerna är människan allt sedan hon kördes ut ur Edens lustgård en främling, hon är ständigt på jakt efter sin förlorade hemvist.
Talet om och längtan efter det förlorade eller framtida hemmet är närvarande i allt från predikningar till soulmusik
En nödvändig frihetens yrseln, Januari 2020
Jag tänker ibland på friheten som en börda …men oftast tänker jag på den som en välsignelse….
Friheten är kreativitetens, konstnärsskapets och lekens källa….
Om människan inte hade en möjlighet till en öppning, att ”bli” något, förmågan att förändras, skulle hon aldrig uppleva glädje, upprymdhet och salighet….
Hon skulle inte heller ha förutsättningar för att ge andra lycka.
Det existerar därför en nödvändig frihetens yrseln…
Trollskogar och Tankar på Friheten, Januari 2020
Vi gör långa vandringar i vackra trollskogar och jag blickar framåt och bakåt…
Det finns ett slags frihet som gränsar till svindel inför alla de oceaner av möjligheter som öppnar sig.
Men det är också svårt att längta efter något som man inte vet vad det är….
Varken jag själv eller det jag söker står ju still…
Allt rör sig…
De senaste årens nästan gränslösa frihet –med vidöppna dörrar precis överallt!- fick mig allt mer att förstå lockelsen i att leva ett mer ordnat liv…med fler regler…
Det kändes till och med lockande att gå in i en klosterorden eller skriva under dogmer från en kyrka. (Ibland kan det vara skönt att bara låta någon annan bestämma åt oss)
Postmoderniteten talar ofta om att alla stora berättelser för alltid är försvunna, att sanningen inte finns, utan alltid konstrueras på nytt, att talet om en andlig väg snarast är en återvändsgränd- ett nostalgiskt längtande efter en förmodern tid som för alltid flytt….
Men jag var inte på jakt efter sanning, jag längtade bara efter ordning…
De svarta fåglarna flaxar över alla, Januari 2020
”Det diffusa vemodet– den känsla av längtan som är parad med hemlöshet– kan uppträda vid de mest skilda tillfällen….
Det kan ha att göra med var vi befinner oss i livscykeln. Är man ung kan tonen höras inför den hisnande känslan av att världen ligger helt öppen, man kan gå vart man vill….
Gränslösheten bortom barndomens trygghet är både fascinerande och skrämmande. För hur ska man veta vad man vill och hur starkt man vill det?
Över oss alla kan svårmod lägga sig, de svarta fåglarna slå sig ned…
Denna typ av svårmod (vemod) finns såväl hos den lycklige som den orolige….
Det slår genom alla åldrar. Varför?
Kanske därför att det i det skenbart objektlösa vemodet döljer sig en generell orsohärd.
Denna oro gränsar till de undringar som är inbyggda i tillvaron.
Ingen är expert på dem.
I en viss mening förblir var och en ensam inför dem….”
Fina promenader i storslagen natur, Januari 2020
Jag läser (slukar) en hel del Albert Camus just nu…
Framför en brasa på kvällen låter jag hans ord sjunka in ..
Och sedan bearbetas de under långa promenader i de djupa skogarna ….
….med utsikt över de mäktiga vulkanerna
Vi befinner oss verkligen på en plats som bjuder in till reflektion…
….och livsvemod
Den existentiella ångestens grunddrag, Januari 2020
“Människan- till skillnad från de andra högstående primaterna är inte bara utrustad med medvetande, hon är medveten om sig själv.
Detta att behöva tänka över sig själv gör att hon mer eller mindre är dömd till frihet, att fatta beslut, att välja inriktning på sitt liv….
Just denna utsatthet, och i grunden ensamhet, har kallats den existentiella ångestens grunddrag.
Människan kan gå utanför sig själv…
Det betyder att hon tycks vara ensam om att fundera över varför hon överhuvudtaget finns till, vad livet syftar till, om det finns någon innebörd eller om allt är tillfälligheternas spel….
En metafor för människans irrande– eller snarare alla hennes påtvingade valsituationer- är att hon saknar kompass.
Hon är utan ett mentalt GPS….”
Lyx!, Januari 2020
”Luxury to me is not about buying expensive things; it’s about living in a way where you appreciate things…”
Frisk luft, en sprakande brasa och nybryggt kaffe….
Den som är framme har lång väg att gå, Februari 2020
Jag uppfattar det gamla talesättet ”Ju mer tro, desto mindre vetande, och tvärtom” som förenklat….
Tron framstår då som ett slags utfyllnadsmaterial för det vi inte vet.
Jag tror (!) att den religiösa tron (religionen som upplevelsevärld, inte som forskningfält) – inte rör det vi inte vet, utan det vi omöjligt kan veta.
Det är detta Sisyfos arbetar med, detta är människans grundupplevelse inför frihetens börda, tidens gång, döden och meningens gåta…
Och då är vi tillbaka till att religionens och existensens inre upplevelsespråk, sanning och kunskapskriterier med nödvändighet rör sig på en annan precisionsnivå än forskningens.
Vi vet exempelvis att vi skall dö, men vi vet inte vad döden innebär. Innebär detta att vi måste avstå från att förhålla oss till döden?
Nej, men det innebär att vi kanske måste förhålla oss till döden med ett annat språk än det språk i vilket vi vet eller inte vet…
Och där är vi tvingade till insikten om att en viss grad av osäkerhet, längtan eller aning kvarstår- vare sig vi intellektuellt säger ja eller nej till en annan verklighet.
Den som har rätt brukar i regel inte ha rätt. Den som är framme har lång väg att gå…
En liten blomma, Januari 2020
”Just living is not enough… one must have sunshine, freedom, and a little flower…” 🌸
Simply doing what needs to be done, Januari 2020
”I think that the way animals live in the tropics, stepping outside in the morning and evening to see if there is something to eat, and taking a long nap in the afternoon, must be a wonderful life. For human beings, a life of such simplicity would be possible if one worked to produce directly his daily necessities. In such a life, work is not work as people generally think of it, but simply doing what needs to be done…” -Masanobu Fukuoka
Off-line i Paradiset!, Januari 2020
En liten stuga i bergen, vacker natur, djurliv, lugn och ro…
Roam!, Januari 2020
”That thing the nature of which is totally unknown to you is usually what you need to find, and finding it is a matter of getting lost. The word ‘lost’ comes from the old Norse ‘los’ meaning the disbanding of an army…
I worry now that people never disband their armies, never go beyond what they know. Advertising, alarmist news, technology, incessant busyness, and the design of public and private life conspire to make it so.
A recent article about the return of wildlife to suburbia described snow-covered yards in which the footprints of animals are abundant and those of children are entirely absent.
Children seldom roam, even in the safest places…
I wonder what will come of placing this generation under house arrest….”
Lämnar storstadslivet bakom mig
Vi lämnar Santiago och beger oss ut i vildmarken…
Till trollskogar…
….och (sovande) vulkaner ….
….och till en liten stuga där vi kan andas ut
Sisyfos, Januari 2020
Den grekiska mytens Sisyfos har fått som straff att i dödsriket kämpa med en stor och hal stenbumling. Han försöker få den över en bergskam. Men just när han är på väg att få över stenen på andra sidan trillar den tillbaka mot honom igen. Av sin egen tyngd brakar stenen förbi Sisyfos och ned i dalen. Sisyfos får gå ned för att på nytt börja baxa upp stenen. Detta är grunden till vårt uttryck ”Sisyfosarbete”- ett tungt och oändligt slit….
Berättelsen om den man som förgäves kämpar med ett alldeles för tungt stenblock kan ses som en metafor för människans universella känsla av tyngd eller kanske kampen med de eviga, oundvikliga gåtorna.
Gång på gång försöker Sisyfos lyfta dem över bergskammen. Sisyfos- inom oss- vill komma undan och slippa gåtorna som finns inne i stenen. Men istället kommer den trillande mot oss igen…
Berättelsen är kopplad till människans trotsiga kamp mot det absurda. Sisyfos försöker inte hitta en fantiserad reservutgång. Sisyfos vidhåller tillvarons meningslöshet, men gör det med resning. Det ges inga svar. Stillsamt och troget går han tillbaka ned i dalen och börjar om sin vandring- till synes outtröttlig.
”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig!”, skrev Albert Camus .…
Men jag har alltid undrat om dessa ord bara är trovärdiga för dem som- likt Sisyfos- tillhör de heroiskt viljestarkas krets, de människor som med stoiskt lugn lyckas hålla känslan av hopplöshet i schack med positiva tankar. De som kan ståndaktigt uthärda. Men är det så enkelt?
Sannolikt är Sisyfos slit allas vårt slit….
Det är befriande att någon i fjärran forntid så distinkt har kunnat kapsla in tillvarons tyngd i berättelsen om en otymplig och hal sten.
Sisyfos sten finns kvar.Den rullar nog fortfarande upp och ned i allas vårt inre….
Eller gör den det?
Sisyfos frågor gällde individens undran över existensen….
Vad händer om vi flyttar fram Sisyfos till 2000-talet (och kallar honom Sisyfos d.y)
Först så kan vi fundera över vår samtids breda längtan. De frågor som Sisyfos d.ä aktualiserar kvarstår sannolikt….
Undringarna och vemodet över varat, tiden och ändligheten tynger människan, vare sig hon vill det eller inte, vare sig hon kallar sig postmodern, religiös eller ateist, är gammal eller ung. Men någonting har hänt. Vad har skett med Sisyfos d.y och hans omgivning?
I förstone verkar han så upptagen med annat att han knappt får syn på, och långt mindre grepp om, livsfrågornas tunga och hala sten.
Vår sentida Sisyfos energi tycks snarare gå åt till att försöka få klart för sig VAR han egentligen befinner sig- eller åtminstone hitta en kompass.
Kanske är det inte Sisyfos den äldres svettiga kamp vi bevittnar i 2000-talet, utan snarare en handlingsförlamad och tvekande förvirring.
Samtidens Sisyfos är nedsänkt i en helt annan samhällelig terräng än den som beskrivs i den gamla myten.
Sisyfos d.y verkar ha fullt sjå med att inte förgås av kluvenhet och osäkerhet. Den plats han står på duger inte att ta spjärn emot, den tycks snarare glida undan. Avsaknaden av fundament är lika tydligt som halkandet. En skenbart tydlig bas har ersatts av ett halt underlag.
Sisyfos d.y är oklar över både var han befinner sig, vem han är, vart han skall gå och vem han vill vara…
Inte underligt att många går på kurs för att finna sin identitet och att modeorden sedan flera år är behovet av att vara sedd och bekräftad. Upplevelsen av att vara ”kränkt” har blivit lika vanlig som att känna skam.
Samtidens människor vadar i nya kollektiva, men huvudsakligen kommersiella och motsägelsefulla, menings(?) system.
Två förhållanden går hand i hand: idealisering av individualismen å ena sidan och misstänkliggörandet av gemensamma lösningar å den andra…
Många vill ha ut så mycket som möjligt av det samhälle som de samtidigt får allt svårare att känna sig solidariska med….
Gradvis avtar konsten att översätta privata problem till allmänna politiska förhållanden -och tvärtom!
Det betyder att det ansvar som tidigare ansågs tillhöra det gemensamma nu alltmer flyttats till den enskilde.
Konsekvenserna av individualismen är självklara….
Strävandet efter en bättre morgondag för många- något som kräver gemenskap och samarbete– har ersatts av ett febrilt jagande efter ett bättre NU för den enskilde.
Den längtan som sträcker sig framåt och som byggde på förväntan, förhoppning och att man ville avstå något för att nå ett större mål, ersätts numera allt oftare av krav på omedelbar -och inte sällan köpt- snabb lycka (och resultat!) för sig själv.
Men när även de professionellt (?) samhällsansvariga dumpar sina motsättningar och konflikter vid individens fötter och överger honom eller henne, är det inte underligt att Sisyfos d.y känner sig plågad…
Paradoxalt nog kan uppmaningen att vi skall ta livet i våra egna händer (”ingen annan än du själv kan rädda dig!”)leda till en känsla av att vi har allt mindre kontroll över livet….
”Se, bedöma och därefter handla….!”
Men Sisyfos d.y ser alldeles för många saker. Och bedömningen pågår konstant. Handlingen kommer han nästan inte fram till. Istället leder ambivalens och tveksamhet till ett tidsödande och nära nog ångestladdat ältande av olika alternativ.
Med stor möda kommer han fram till steg tre- att fatta ett beslut; att göra någonting. Och när han gör det blir det med många förbehåll, försiktighet och ”tjafs”; ”Kanske handlade jag fel. När jag valde X var jag ju tvungen att välja bort y och z.”
Men det är tröttande att leva i ambivalens. Att bli stående i en ständig isometrisk träningsposition tär på orken.
Kluvenhet är, liksom osäkerheten, fiende till trygghet, vila, lugn och trivsel.
I ambivalensen möts förnuftets tvivel och viljans obeslutsamhet; två av det mänskliga medvetandets grundbultar.
Förnuftets domäner tycks vara oklara och viljan är inte säker på vad den ska välja….
Världens oklarhet och viljans ovisshet leder till det grumliga tillstånd som vi lätt klibbar fast vid….
I en förvirrad tid ser vi hur längtan efter enkla, tydliga och distinkta svar fascinerar….
Inslängda i tillvaron och utrustade med en frihet som vi ofta knappt orkar med att bära– för att inte tala om frihetens frånsida; ansvaret och skulden– står vi rätt handfallna inför det underliga att ingen vet (och ingen heller kan veta) vad denna tillvaro går ut på. På samma sätt är det med de etiska frågorna- vad gör en handling riktig?
Vi får inte försöka smita ifrån dessa frågor genom att luta oss mot vetenskapliga modeller, politiska ideologier eller fasta trossystem.
Människan måste själv, ensam och med värdighet, lyfta sin ”sten”
Fuck this!, Januari 2020
“Life is tough, and you put up with it, you put up with it, you put up with it, you put up with it – and all of a sudden this one small thing comes and you say: ‘Fuck this!’”
Tumultuous times in South America! , Januari 2020
”Chile have been convulsed by violent protests (an expression of anger boiling over against the rule of what are perceived as out-of-touch elites)….
….that have led to declarations of states of emergency, the military on the streets of Santiago and the use of rubber bullets and tear gas…. and to the deaths of at least 20 people….”
Tillbaka i Santiago! , Januari 2020
Fina middagar & vinbarer….
Lyx och fattigdom. Ilska och glädje. Kontraster!
Hippa caféer med fiiiint kaffe
Familjer från Venezuela som tagit med sig grymt goda Arepas till Santiago
Hur knyter man ihop säcken efter en sån här resa? , December 2017
Jag befinner mig ännu en gång på Santiagos flygplats…
Och jag har en hel del tid att slå ihjäl…
Och samtidigt som jag slår ihjäl tid – och samtidigt som jag lyssnar på amerikansk julmusik- går jag igenom mina minnen från tiden i Sydamerika
Hur knyter man ihop säcken efter en sån här resa?
Ska man ens försöka sig på att knyta ihop en sån stor säck?
…Jag tror inte det…!
En bit av mig är kvar i en annan verklighet. Och den biten ska få vara där. Den verkligheten är nu ett med mig.
Jag har inte ångrat en sekund att jag packade min väska för tre månader sedan och testade mina -lite tilltufsade!- vingar ute i den stora vida världen…
Allt jag har upplevt. Jag förstår det inte. Jag kanske aldrig riktigt kommer att förstå det. Men det finns saker man inte till fullo ska förstå.
Känslor, tankar, själarum. Allt i en salig blandning som kallas LIVET!
Och min resa har varit ett LIV i ett LIV!
Jag är på sätt och vis tillbaka där jag startade. Men ändå inte. För att komma tillbaka dit man startade är inte samma sak som att aldrig ha gett sig av…
Har de sett vad jag har sett?, December 2017
Och de som säger att Santiago inte är så mycket att se…
Jag undrar; Har de verkligen tittat ordentligt?
Har de sett solen gå upp vid Jungfru Maria statyn?
Har de besökt den lilla vinbaren i Bella Vista?
Har de lyssnat till gatumusikerna och känt stadens häftiga puls?
Har de känt vindpustarna som för med sig doften av solmogna frukter från marknaden?
Har de smakat björnbärssorben på Emporio de Rosa?
Jag undrar om de verkligen har sett Santiago- så som jag har sett det?
Santiago
En snabbvisit i staden som fångat mitt hjärta. En del av det i alla fall…
En stor del av hjärtat har ju fångats av Galapagos, Matchu Pitchu, Amazonas, Saltöknen, Isla Del Sol och Påskön.
Och det bara för att nämna en bråkdel av allt mitt hjärta fångats av här i Sydamerika…
Det är bra häftigt hur mycket som kan rymmas i ett människohjärta.
Jag skulle kanske skriva mer om min vecka på Påskön, men på något konstigt sätt vill jag vara lite hemlig med det. Inte dela allt. Behålla lite av den mystik som finns på ön…
För när något är väldigt, väldigt speciellt- och berör något djupt därinne- då blir man hemlig. Man vill behålla den där beröringspunkten för sig själv.
Och så måste det få vara med vissa saker…
Alla dessa kontraster under min tid i Sydamerika…
Jag fortsätter förundras över hur man kan färdas så snabbt mellan olika världar. Vi har inte tidsmaskiner(ännu!) men vi har flygplan som tillåter oss att besöka miljontals med små världar i den stora världen. Många olika verkligheter.
Att lämna sina sorger på en avlägsen ö
Lämnar mina sorger på Påskön. Delar av dem i alla fall.
Kan det finnas en lämpligare plats att lämna sina sorger på än världens mest isolerade ö?
Jag hade inte kunnat avrunda min långresa på en bättre plats…
Allt jag kommer sakna
Jag kommer sakna så mycket från Påskön…
Jag kommer sakna alla vänliga leenden…
Jag kommer sakna mitt fina boende…
Jag kommer sakna att vara saltig, sandig och gyllenbrun…
Jag kommer sakna att simma med sköldpaddorna…
Jag kommer sakna att slumra i skuggan under ett urgammalt träd, när solen står högt på himlen…
Jag kommer sakna att äta grillad fisk på favoritrestaurangen…
Jag kommer sakna min vän Fredag, som visade mig hur man spenderar en dag på lataste och skönaste sätt…
Jag kommer sakna att sitta vid den stora vulkanen, med alla små glittrande sjöar, och se hur mörkret sakta sänker sig över Påskön och hur stjärnorna dyker upp en efter en.
Jag kommer sakna att cykla bland vildhästarna vid havet.
Jag kommer sakna att känna mig sådär galet fri!
En sista empanada
Äter min sista empanada på ”Berta”…
En småsjaskig lokal som inte på något sätt skyltar med att de har stadens bästa krubb. Men så är det. Allt det där med att det är insidan som räknas.
Dagen har ett stort vemod vilande över sig…
Jag längtar hem. Jag vill stanna här på Påskön.
Sliten mellan flera världar…så olika varandra…
Moai
De gigantiska stenstatyerna moai…
De stod överallt på ön. En del stod med ryggen mot havet och blickade in över land…
Hur öns ursprungliga befolkning bar sig åt för att hugga ut, transportera och ställa upp dem förblir alltså en gåta…
En gåta är även deras mystiska skriftspråk rongorongo, som trotsar alla försök till dechiffrering – en samling okända tecken, som återger ett okänt språk.
För att göra mystiken total, uppvisar 40–50 av dessa tecken en helt oförklarlig likhet med en annan gåtfull skrift: indusskriften från den betydligt äldre induskulturen i dagens Pakistan på andra sidan jorden.
Utforskar grottor
En dag letade jag upp öns mest svåråtkomliga grottor…
Jag hade ju en del tid. Och spännande var det att på egen hand försöka hitta ingångarna och sen famla fram i mörker med en ficklampa…
Några grottor var riktigt stora och djupa…
Plötsligt fick jag besök i en av grottorna – av en Chilenska som också hittat dit…
Vi knäppte några kort, småpratade lite och delade för en kort stund lite påskömagi..
Lycka är att simma med sköldpaddor
Det finns inte mycket som slår känslan av att få simma med sköldpaddor.
Jag och sköldpaddorna…Inga andra människor som plaskar runt och stör oss…
Att hitta en alldeles egen liten strand, med bara hunden Fredag som sällskap…
…och sen kasta sig i vattnet och finna en sköldpaddsfamilj att simma med…
Det är Lycka med guldkant…
Påskön ger upphov till existentiella tankar
”Hur olidligt oändligt måtte inte detta hav ha tett sig för Rapa Nuis folk då den lilla gröna naveln mitt på den stora blå magen var överbefolkad och inte längre kunde föda dem alla.
När våldsamheter och kannibalism bröt ut och det inte fanns någon skog kvar att bygga båtar av, som hade kunnat hjälpa dem att fly.
Mysticismen, statyerna och öns olösta gåtor garanterar besökaren spännande dagar på ön…
Samtidigt ger utsattheten och den ofattbara tragiken upphov till många existentiella tankar.
Är Påskön en varningssignal?
Kanske är den en spegel av vår jord, en utsatt spillra i kosmos som vi överkonsumerar och sedan inte kan fly den dag vi tvingats börja förgöra varandra för att få mat för dagen.
Eller kanske tror vi att jorden är universums heliga och enda centrum, och därmed oberörbar, precis som Påsköns legend talade om Rapa Nui som Te Pito o Te Henua – världens navel.”
– DN
Hur hittade de hit?
Var de första invånarna på Påskön egentligen kom ifrån är inte klarlagt…
Thor Heyerdahl, hävdade efter sin berömda Kon-Tikiresa att de kom från Sydamerika, men nästan inga andra forskare tror på den teorin utan finner Polynesien som mer troligt…
Ändå är det märkligt att någon överhuvudtaget hittade hit – avstånden på öppet hav är svindlande, ön ungefär lika stor som Fårö och man kan undra hur många polynesiska kanotexpeditioner som helt enkelt försvann till havs…
Påskön från hästryggen
Jag har även sett en del av Påskön från hästryggen…
Det var kanske inte den bästa hästrygg jag suttit på. Det gick väldigt sakta och tveksamt framåt…
Men fram kom vi ju…och utsikten var fin…
Utan guide på Påskön
Och jag fortsätter cykla, vandra, klättra, upptäcka & fascineras här på Påskön…
Vad ska jag med en guide till?
Jag vill upptäcka Påskön på egen hand!
Påskön tar sig in i mina djupaste själarum
Så många gånger jag läst och drömt om mystiken här på Påskön…nu är jag en del av den…
Stränderna är helt sagolika. ..
Öde stränder med ett turkosblått hav… och en fascinerande undervattensvärld…gör upplevelsen på Påskön bättre än vad jag trodde var möjligt…
Jag har hyrt en cykel och det blir några mil varje dag. Till stränder och grottor och vulkaner …och allt annat man kan se och uppleva här på ön…
Jag cyklar sådär som man gjorde när man var liten…Lekfullt, snabbt och äventyrligt…
Jag njuter av att svischa fram bland vulkaner, vildhästar, palmer och mystik…
Solen värmer(ibland lite väl mycket) och vinden svalkar(som tur är).
Idag när jag cyklade mina 2 mil…hem från favoritstranden…blev jag plötsligt fruktansvärt trött och var tvungen att pausa…
Det var asvarmt och svetten lackade. Jag behövde skugga och det snabbt. Hittade en perfekt plats under ett ek-liknande träd…
Utan att jag visste ordet av hade jag somnat. Så där som man kunde somna till när man var liten…
När jag vaknade stod fyra vildhästar och glodde ner på mig med stora, nyfikna ögon. De glodde även väldigt suspekt på min cykel. Men de accepterade mig och lät mig dela deras skuggplats…
På kvällen äter jag grillad fisk på en restaurang vid havet…
Det är den godaste fisk jag någonsin smakat och med största sannolikhet någonsin kommer att smaka.
Maten här på Påskön är svindyr…
Detta för att det inte är helt enkelt att transportera mat hit, och det som produceras på ön räcker inte så långt.
Men den maten de lyckas få tag på och servera till gästerna är av världsklass. Jag betalar och ser glad ut. Och mätt. Och väldigt belåten.
Jag ser solen gå ner i havet.Och jag tröttnar aldrig på det…
Det tillåter mig att för en kort stund vila i en magi som kan vara så svår att fånga annars.
Och musiken som spelas här på ön…
Hur hittar man orden att beskriva den?
Den för mig tillbaka till ett eventuellt föregående liv, eller ett ovisst framtida liv eller mitt nuvarande liv i en helt ny känsla och färg. Den går ner i de djupaste och hemligaste rummen av själen- dit vi sällan tar oss. Den omfamnar den stora drömmare jag är…
Från att ha haft några veckor där hemlängtan börjat knacka på dörren allt mer intensivt, har jag nu plötsligt inte alls någon lust att återgå till den svenska vardagen. Inte efter detta.
Livets prövningar
Häromdagen besökte jag Santiagos stora kyrkogård. Plötsligt stod jag framför Victor Jaras grav. Många hade lämnat en hälsning till den stora vissångaren…
På kvällen mötte jag upp Luis.En Santiagobo jag träffade i Bogota för snart 3 månader sedan…
Vi åt hamburgare och drack öl, i ett pulserande stadsvimmel. Skrattade mycket. Lyssnade på gatumusikanter. Pratade om olika kulturer och människotyper. Skrattade ännu mer.
Jag slogs flera gånger av tanken att det omöjligt kan vara samma Johanna som Luis mötte i Bogota…
I Bogota var allt nytt och stort och ganska skrämmande. Spännande också såklart. Men till stor del nervkittlande. Det höll min hjärna ständigt distraherad från själsliga sår, vilket var väldigt skönt där och då.
Varje vaken sekund gick åt till att överleva i en främmande värld.
Att vara försiktig, förståndig men samtidigt lagom äventyrlig.
Jag hade inte tid att tänka på det förflutna. Jag hade kastat mig in i ett ”HÄROCHNU”…
Allt eftersom tiden gick började jag slappna av mer och mer. Och jag var plötsligt i ett annat ”HÄROCHNU” där jag bara njöt. Där alla celler i min kropp ägnade sig åt att glädjas åt äventyret. Jag var under en lång tid hög på livet. Lyckorusig. Den ena kicken avlöste den andra…
Men som med allt här i livet så har allt ett slut…
Lyckokickarna avtog lite.
Det blev allt mer en vardag.
Cellerna började plötsligt ägna sig allt mer åt att reparera saker i det förflutna.
När jag kom till Chile jobbade de hårt med läkning och bearbetning. Jag var tvungen att stanna upp och möta det jobbiga…
Det gjorde ont. Förbannat jäkla ont…
Men det var nödvändigt…
Men som med allt här i livet så har allt ett slut… Så även smärta…
Och när jag var färdig med det- för denna gång- så kunde jag återigen ge plats för lyckokickar och glädje.
Sorg kommer och går.
Likaså glädje.
Och ingenting försvinner förrän vi lärt oss det vi ska lära oss…
Livet undervisar oss varje dag…
En del lektioner klarar vi galant.
En del blir bara pannkaka…
Men vi får nya chanser; att göra om och göra rätt och att växa som människor…
Och jag är övertygad om att jag klarat mina livstest ganska bra på senaste.
Annars skulle jag inte känna mig så balanserad och harmonisk som jag gör just nu.
Annars hade jag inte skrattat så mycket och så hjärtligt häromkvällen.
Annars hade jag inte känt mig så nöjd och tillfreds med min tid här i Santiago.
Och det känns verkligen som om jag pluggat hårt inför ett prov som nu är överstökat.
Ikväll möter jag upp Tina som nu har anslutit sig till Santiago-skaran…
En avskedsmiddag innan det är dags för mig att bege mig till världens mest isolerade ö; Påskön!
Jag är där igen
Knatat några mil. Bättrat på brännan. Blivit varm och soltrött…
Degat i en av Santiagos vackra parker och borrat ner fötterna i grönt och svalt gräs…
Lyssnat på gitarrspel och fågelkvitter.
Ätit vattenmelon. Spottat kärnor.
Läst om Victor Jara. Lyssnat på några av hans visor…
Tittat på presidentpalatset Moneda och försökt ta in vad som utspelats där. Sånt är svårt…
Besökt Santa Lucia Hills. Den plats där staden så tidigt som 1541 först grundades…
Besökt San Cristobal Hills…
Åkt linbana…
Låtit mig hänföras av utsikten: Anderna. Skyskraporna. Koloniala byggnader. Gammalt och nytt…
Beundrat Jungfru Maria, som vakar över en stad med drygt fem miljoner människor…
Pratade lite med Gud. Fick inga svar- som vanligt. Men det gör inget…Jag börjar hitta mina egna svar.
Hjärtat känns lättare igen.
Och fler knutar har lossnat.
Stegen är starka och fria.
Idag är en bra dag. Riktigt bra.
Jag bara ÄR. Och det är nog det allra bästa man kan vara.
När man träffar en enprocentare och blir sådär SUPERGLAD
Är allt bara underbartjättefantastiskt här i Santiago?
Så klart inte…
Jag har blivit bajsad på av en vårkvittrande pippifågel. Grönt klet i mitt nytvättade och solblekta hår…
Jag har åkt vilse ett X-antal gånger i Santiagos Metro. Och suckat och stönat över folk som pratar konstig spanska…
Har blivit väckt av en dyngrak australiensare som skakade min säng klockan tre på morgonkvisten för han tyckte jag var tråkig som låg och sov.
Ångrade djupt att jag bestämt mig för att bo i sovsal med 9 kufar. Fulla partykufar. Jag är ingen backpacker. Jag är allergisk mot sovsalar. Vissa dagar är jag allergisk mot människor…Iaf 99% procent av alla människor!
Och när procentantalet är så stort vågar jag inte chansa. Då kliver jag in i min bubbla. Och glider runt som en osocial flashpacker…
Men sen träffar jag alltid någon från de där ynka en-procenten.
Någon som inte ger mig andnöd, klåda och röda utslag. Någon som får mig att kliva ut ur bubblan och plötsligt bli väldigt sällskaplig och glad.
Som när jag träffar Megan på Plaza de Armas och känner hur glädjen sprider sig i hela kroppen…
När det känns enkelt och givande.
Och när man lätt kan spendera några timmar med god mat och gott vin och viktiga samtal…
När man pratar om saker som betyder något. När man rotar runt lite på djupet, utan att det blir jobbigt och ansträngande och utelämnade.
När det bara blir sammanlänkande. Och när man känner att det är ganska fint att vara en del av det mänskliga släktet.
Ett sådant samtal är ovärderligt…
Historiens vingslag i Santiago
Jag befinner mig nu i min sista storstad; Santiago…!
Och jag har fjärilar i magen. Lycklig igen. Levande.
Jag gillar ju egentligen inte storstäder. Men precis som med Lima så ger myllret mig en upprymdhet…
En kick. Lite fart och fläkt. Men också ett lugn. En härlig kombination. En nödvändig kombination.
Och här finns massa historia.
En historia som intresserar mig…
Allende och Pinochet och militärkuppen…
Mycket finns att läsa om den tid då så många människor spårlöst försvann – under Pinochets diktaturtid. Troligtvis dumpade i havet. Aldrig återfunna.
I Santiago finns inte en enda staty av Pinochet. Allende har en del minnesmärken. Det säger något…
Pablo Neruda- i mina ögon- ; en av de största poeterna genom tiderna…har lämnat en hel del avtryck i Santiago.
Ibland finns han i vinden. Det är jag övertygad om. Och om jag sluter ögonen kan jag se honom framför mig när han satt i ett av sina hus – kanske det på Isla negra utanför Santiago- och knåpade ihop sina vackra kärleksdikter.
Pablo Neruda älskade havet. Och vin. Och att skriva.
Kanske känner jag någon samhörighet med den stora poeten som lämnade världen 1973. När jag ännu inte var påtänkt.
Jag tror att vi hade haft en del gemensamt- jag och Neruda.
Jag hade gärna delat en flaska vin med honom. Tittat på havet. Lyssnat på hans poesi.
Kanske är det därför jag känner honom i vinden…
Santiago andas historia.
Och jag andas Santiago.
Jag fyller lungorna med ny luft igen…
November 2017
Jag måste ingenting!
Jag funderade igår på att åka till vindistriktet Casablanca- en halvtimma från Valparisio…
Men jag kände inte för det. Jag kände för att sitta vid hamnen och glo på lastfartygen…och typ läsa en bok…
…dricka kaffe….Äta en chilensk pepparkaka…Kasta smulor till fåglarna…
”Att besöka en vingård i Casablanca är ett måste om man är i Chile”, sa en dam till mig nyligen. En fin dam som hade ett brinnande intresse för druvor.
Alla dessa måsten. Jag är trött på måsten…
Jag träffar så många människor som ger mig tips om ställen jag bara måste besöka & saker jag bara måste göra.
Men tror jag har hittat mitt sätt att resa på och det är att göra lite av varje.
Jag är gör oftast inte allt det där som man SKA.
Jag har lärt mig att ständigt nya intryck inte gör mig lyckligare.
Jag behöver inte göra allt hela tiden…jag behöver inte åka till alla platser. Jag KAN omöjligt det!
Jag har sett helt sjukt fantastiska platser i mitt liv, men vad jag minns, och vad som gör intryck, är oftast det där oväntade och oplanerade…
Delfinerna som lekte i soluppgången i Amazonas, taxichauffören i Lima som fick mig att skratta från djupet av hjärtat, fiskaren i Mancora som kämpade med sitt nät i det tidiga morgonljuset och barnen som flätade mitt hår, latinocowboyen med de vackra hästarna, det lilla konstcaféet i La Paz, kolibrin som plötsligt dök upp när jag slumrade i en hängmatta , hundarna i San Pedro, Supermånen i saltöknen, kondorerna i Tupiza, Esperanza på den colombianska landsbygden, Shamanen i Otavalo, den mystiska italienska restaurangen i Sucre…
Det där varma, häftiga och känsloladdade sakerna. När hjärnan kan ta in en upplevelse fullt ut- för den inte har några som helst förväntningar på vad som ska hända och hur det kommer att kännas.
Och trots att dessa minnen är så starka och levande är jag livrädd att jag ska glömma dem med tiden. Att de ska blekna och försvinna.
Men vissa minnen försvinner aldrig. De slumrar bara.
Det kan räcka med en vindpust. En doft. En låt. Och så blossar det upp och minnena vaknar. Allt finns där inne någonstans. I något av alla rum- i minnesarkivet.
Livet är inte bara sockervaddskladdiga leenden
Min resa har på senaste tiden varit kantad med en hel del melankoli.
Som en dyster skugga har den envist hängt efter mig och stört min sinnesro…
Jag har nämnt den, men inte velat låta den ta allt för mycket plats i min blogg. För jag vill skriva om roliga saker. Om lycka och ljus och skönhet och sockervaddskladdiga leenden.
Men livet är inte bara det…
Livet är inte bara lulllull och champagne och värmande solar…det är inte bara räkfrossa och kärlek…eller klingande skratt och vild galopp över ängar.
Livet är också smärta… Vissna trädgårdar….Ogräs…Taggtrådar och fula sår…. Besvikelser och krossade drömmar…
Och om vi inte kan skriva och prata om det där svåra och tunga och smärtsamma…då uppstår en obalans…Något oäkta.
Jag går samma gator fram och tillbaka. Varje dag…
Dricker mitt morgonkaffe på det lilla jazzcafet och betraktar Marley Monroe-tavlan som hänger i ett hörn. Tänker på alla människor som melankolin har lekt med genom tiden…
Vi är många som har drabbats. Vissa har drabbats hårdare än andra.
Jag låter melankolin få sitta vid min sida…tills den är färdig med mig…Jag vet att den kommer tröttna och lämna mig…tids nog…
Funderar på livet och på vart jag egentligen är på väg. Inser för hundrade gången under den här resan att det inte är någon ide att fundera för mycket över det.
Man hamnar liksom där man hamnar…
Han där uppe ( den stora beslutsfattaren!) har säkert någon plan för mig. När jag inte har någon plan får vi hoppas han har det…
Det är den svåra balansen. Att luta sig tillbaka och låta saker bara ske men att samtidigt inte låta livet rinna iväg…
När något har varit så stort, känslostormande och betytt så mycket är det ofantligt svårt att klippa. Tänka om. Tänka nytt. Acceptera. Förstå. Se saker för vad de är. Se vart man befinner sig just nu och ta det vidare därifrån.
Ibland blir jag orolig att det kanske är något fel på mig. Att jag saknar något filter. Något lock. Eftersom saker går så fruktansvärt djupt. Så bottenlöst. Men sen tänker jag att det kanske bara är att vara mycket människa.
Och att riva en dröm är smärtsamt och tidskrävande…
Man kan inte riva allt på en gång.
Man måste ta en bit i taget.
Bli färdig.
Lägga en ny grund.
Bygga nytt.
Bygga bättre.
Använda ett starkare och stabilare virke.
Och våga drömma igen. Drömma stort. Inte låta drömmar bara förbli drömmar. Och inte låta hjärtat bli hårt och avstängt och kallt.
Är det reströtthet?
Idag; Besökt Vina del Mar och Con Con…
Sandsurfat, ätit fisk, druckit för mycket kaffe och tvingats öva spanska på diverse lokalbussar.
Spanskan här är svår. Folk pratar fort och otydligt och jag förstår mycket lite…
Jag känner mig trött och lustlös…
Chile är kanske det land jag hittills har klickat med minst…
Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men jag märker att känslan får svårare och svårare att infinna sig. Jag hittar inte riktigt den där magin…jag blir liksom inte hänförd
Trots detta försöker jag plocka russinen ur kakan…
Kanske börjar jag bara bli sådär irriterande blasé och svårimponerad.
Jag menar…solen värmer lika mycket, fåglarna sjunger lika vackert, havet är lika blått.
Men något saknas?!
Nu har jag kanske sett så mycket och upplevt så coola saker att jag behöver lite andrum.
Eller kanske börjar jag sakta förbereda mig på resans slut…?
Mental börjar jag kanske klippa banden till Sydamerika och byta soliga äventyr mot en vardag i vintersverige…?
Nervös av en firre
Jag sitter på en av Valparaisos flådigaste restauranger och dricker ett rött vin…Minns inte namnet….Jag minns aldrig namnet på vinerna jag beställer…Men chilenskt är det….Och gott!
Blickar ut över den stora hamnen. De maffiga lastfartygen. Den hårt arbetande staden. Dyra restauranger och arbetarklass. Fattigdom möter rikedom. Två helt olika världar. Den ena så beroende av den andra…
Jag mular i mig den ena brödbiten efter den andra. Med massa vitlökssmör. En brödkorg på tok för stor för en ensam, liten tjej.
Men jag är torsk på bröd. Och vitlökssmör. Kanske borde jag spara en brödbit? För att det ska se bättre ut…
Jag får in fisken jag har beställt. Skruvar lite på mig. Blir av någon anledning alltid lite osäker på hur en firre ska ätas. Det här är en enkel vit fisk. Inga konstigheter egentligen…
Men ändå- jag äter fisk så sällan och varje gång jag beställer det känner jag mig lite bortkommen på något sätt…
Hur gör man egentligen? Vad ska ätas? Vad ska pillas bort? Hur mycket kan man pilla med händerna i maten?(det är ju ändå en fiiiiin restaurang)
Tänker att jag är bra märklig. Pratar om att kliva ut ur trygghetszoonen och VÅGA….Och ger mig iväg på en långresa….Till andra sidan jorden…Sen blir jag nervös av en firre?!
Försöker bestämma mig för om jag fortfarande njuter av ensamheten. Att göra min grej. Att få vara ifred med mina tankar…
På senaste har jag känt mig lite less på mina tankar och min ensamhet…
För många timmar på bussar och samma tjatiga Spotifylista.
Mellan Arequipa och Santiago är det mer än 35 timmar. Ingen behöver 35 timmar att tänka. Vad jag nu tänker på…
Om några dagar möter jag Tina i Santiago. Jag ser fram emot lite sällskap…
Vi kommer sitta och muttra över alla jobbiga och ocharmiga turister vi råkat ut för på senaste tiden. Som två sura damer kommer vi gnälla över människor. Som två osociala kufar som på något sätt funnit varandra. I olikheterna och likheterna.
Jag blickar ut över hamnen igen. Kvällsljuset. Måsarna…
Vinet värmer mig.
Jag tänder en cigg fast jag egentligen ska sluta. Men det är mycket man ska…
Mular in den sista brödbiten och betraktar den tomma brödkorgen.
Det är mycket man ska och inte ska…
Jag tänker på alla mina fina vänner som har funnits där och torkat tårar och kramat och plåstrat om mig.
Ruskat om mig och fått mig att se den jobbiga, mörka sanningen.
Utan skygglappar och förskönande. Utan ursäkter.
Jag vill ha dem här nu…
Inte för att torka mina tårar. Utan bara för att få skratta med dem en stund…Och titta på allt vackert tillsammans…
Konsten att hitta konsten
Idag har jag hängt på ett litet jazzcafe, beläget högt upp i Valparasio…
Det var inte helt lätt att hitta det- men det är just sådana ställen jag faller för. Det ska inte vara för enkelt. Då är det tråkigt…
Enkelhet i all ära. Men vägen till enkelheten får gärna vara lite svår.
Jag har beundrat konsten som finns gömd lite överallt i Valparaiso. På husfasader, i trappsteg, i fönster…
Det gäller bara att se sig omkring och inte rusa för snabbt genom denna hamnstad.
Man ska inte rusa alls…man ska faktiskt bara strosa
Valparisio
Vid första anblicken tyckte jag Valparasio kändes ganska sjaskigt…
Stora, anskrämliga hamnfartyg…
Småläskiga gränder…
En röra av hus och bråte…
Men idag har det klickat. En härlig känsla har infunnit sig…
Det finns något här som gör mig lycklig…och lugn…
En charm. En historia. Något väldigt speciellt. En gåtfullhet och en magi…
Nu har jag hittat guldkornen…de fina kvarteren…
Jag har lyft blicken och sett förbi den lite småtrista fasaden…
Det är väl så man måste göra…
Tidsfördriveri
Tina frågade mig nyligen hur jag kan tillbringa så mycket tid i en och samma stad? ”Blir du inte uttråkad?” ”Vad gör du egentligen i städerna?”
För henne räcker det gott och väl med en dag. För mig tar det en dag innan staden börjar få själ och jag på riktigt börjar se den.
Jag strosar runt, hänger på cafer, betraktar människor och funderar över vilka de är och vart de är på väg i livet…hur deras vardag ser ut…
I kuststäderna tillbringar jag såklart en hel del tid vid havet…
Jag kan lätt ägna en del dag åt att bara glo…Sitta i tysthet och fundera…På allt och ingenting.
Jag njuter av att vara anonym….Av att ingen vet vem jag är och vart jag kommer ifrån….Av att bara vara en betraktare.
Men jag njuter också av när folk börjar se mig… När de nickar och ler igenkännande och jag upplever att jag blivit accepterad och välkomnad.
Och jag njuter av att plötsligt hitta överallt. …Efter att dag ett ha gått vilse ett flertal gånger.
Och så njuter jag av att fota…Gärna gamla och trasiga saker….
Rostiga cyklar, hus med spruckna fasader, krokiga damer. Jag gillar allt som har en historia. Som säger något. Som visar tidens gång…
Den där tiden som är så märklig, fantastisk och svårbegriplig.
Havet läker!
Vandrat fram och tillbaka i strandkanten hela dagen.
Kisat mot solen. Låtit vinden leka med mitt solblekta hår.Slickat havssalt från läpparna…
Tittat på rosa snäckskal och lila snäckskal och krabbor.
Sett fåglar med röda näbbar och blåa näbbar…Och långa, krokiga näbbar…Fåglar som skulle kunna platsa i ”Alice i underlandet”
Jag har tänkt att vad enkelt livet vore om man var en fågeljävel. Ursäkta språket. Men vad enkelt…Bara fånga fisk och spana på stranden hela dagen…
Vi människor är så komplexa varelser.
Jag läste nyligen att;
”Den mänskliga hjärnan är universums mest komplicerade konstruktion. Den innehåller fler nervceller än antalet stjärnor i Vintergatan.”
Och då kan man ju förstå att våra liv inte alltid är helt lätta att leva.
Att man ibland behöver vila den där komplicerade konstruktionen med alla nervceller på en fridfull plats.
Bara få ordning på alla tilltrasslade sladdar och känslor.
Att få tid att blåsa bort mörka moln…
Jag har nu lämnat Elqui Valley bakom mig…
Även om jag lämnade en stor del av senaste tidens nedstämdhet i vindalen, så fick jag ändå med mig ett litet mörkt moln tillbaka till La Serena…
Jag ska jobba med det molnet idag….
På ett mysigt strandcafe…Med solen i ögonen och havet i öronen… ska jag blåsa bort det mörka molnet från min himmel…
Toppar och dalar
Första kvällen i Pisco Elqui var jag olycklig. Utan någon direkt (ny) anledning. Bara en dal. I en annan dal.
Jag drack lite för mycket vin i min ensamhet. Satt vi hotellpoolen och såg dag blir natt…
Tittade upp på alla stjärnorna och kände att just nu är det lika långt till dessa som till mina vänner och till min familj…
Drabbades av en stark hemlängtan…
Plötsligt blev jag liten på ett jobbigt sätt. Inte alls på det där fascinerande viset som jag tidigare beskrivit.
Nej, det här var en jobbig form av litenhet. En uppslitande litenhet.
Så där satt jag i min (vin)dal och försökte räkna topparna.
Och det blev bättre. Som det alltid blir…
Och nya toppar fick jag…
Dagen därpå hyrde jag en cykel och letade upp en hästgård i bergen…
Där fann jag en cowboy som tog mig med på ett 7 timmar långt hästäventyr…
Han var en latinamerikansk Robert Redford och han lärde mig styra hästen på ett sätt som tidigare varit helt främmande för mig…
Den totala känslan av frihet att vara på en häst som läste mina tankar…
Det sägs ibland att hästar har förmågan att se rakt in i våra själar och läka djupa sår…
Jag tror det ligger lite sanning i det, för varje gång jag umgås med hästar så händer något i själen…Något stort…
Jag är fortfarande kvar i en dal… Vindalen!…Den andra dalen ligger bakom mig nu…
Och det kommer nya dalar. Och nya toppar. Så är Livet!
Vindalen
Jag är framme i min vindal…
Nu ska jag bara försöka leta reda på mitt boende… samt få tag på ett glas vin(det sistnämnda bör ju inte vara så svårt)
Elqui Valley
Imorgon åker jag till Elqui Valley, där jag spenderar två nätter på en liten vingård.
Jag ska dricka vin- vilket nog hör till när man besöker en vingård-, rida lite och titta på stjärnor…
Elqui Valley är nämligen bland annat känd för sin fantastiskt klara stjärnhimmel.
Herrens vägar
Det sägs att herrens vägar är outgrundliga. Och jag kan bara instämma…
Jag skulle bra gärna vilja träffa den stora beslutsfattaren. Han, hon, den eller det som styr över allt som händer här på vår jord..
Om det skulle gå att boka in ett möte där uppe i himlavalvet så misstänker jag att väntetiden kan bli mycket lång…
För vi är nog många som har frågor och funderingar…
Hur tänkte du där?
Varför lät du allt det där hemska ske?
Det sägs ju även att vi alla är Guds barn. Och det är ju gulligt…
Men om vi nu alla är Guds barn så måste jag säga att han, hon, den, det är en förhållandevis oansvarig förälder…
Kanske befinner sig Gud på en schysst strand någonstans…
Kanske drabbades Gud av en känsla av hopplöshet och bara drog!
Kanske är vi på samma strand? Kanske drabbades vi av samma hopplöshet?
Jag skulle verkligen vilja träffa Gud…
För jag har så förtvivlat många frågor som jag skulle vilja ha svar på
Det är helt OK att ha dåliga dagar ibland
Efter en lång period av grymt bra dagar, kom plötsligt en sån där dag som jag bara snabbt ville stryka.
En dag som påminde mig om hur dagarna kändes väldigt ofta för inte så länge sedan; Tomt, tungt, vemodigt, ensamt, trasigt, sorgset och väldigt lustlöst. Lite hopplöshet. Lite ångest. Ont långt ner i hjärterötterna.
Och jag blev frustrerad över att dessa känslor hade mage att komma och knacka på min dörr. Som ett gäng bråkmakare som förstör en fest med riktigt schysst stämning.
Där satt jag i kvällssolen, på en mysig restaurang, och kunde inte alls njuta av det.
Lyckan och nuet kändes som bortblåst…Som att jag bara försökt fånga en solkatt…
Då påminde jag mig själv om att vi (såklart!) inte alltid kan vara DÄR; I nuet…I lyckan…I lugnet.
Hur mycket vi än vill…
Buddistmunkarna kanske kan, som har övat hela sitt liv(och ett X antal föregående liv)- men inte en helt vanlig Svensson som jag…
Jag påminde mig själv om att det är helt OK att ha dåliga dagar… Dagar när allt känns lite meningslöst och grått… Lika grått som en novemberdag i Sverige.
Jag påminde mig själv även om att en dålig dag som inkräktar på en ”bradagarfest” är betydligt sundare än en bra dag som plötsligt överraskar på en lång och seg ”dåligadagarfest”
Festens karaktär har ju faktiskt ändrats…De bra dagarna kommer inte längre som överraskningar.
La Serena
Efter en ordentlig långkörare- en bussresa på 15 timmar- är jag nu framme i den mysiga kuststaden La Serena…
Jag njuter av att vara vid havet igen. Ljudet av vågorna och fiskmåsarna.Sanden mellan tårna. Allt det där som jag älskar så…
Första dagen sov jag på stranden… Tittade på hundarna som jagade måsarna…Barnen som byggde sandslott och åt glass.
Jag drack den ena färskpressade juicen efter den andra…Typ det enda som är billigt här i Chile.
Letade upp stadens kända fyrtorn och såg solen gå ner i havet…
Blickade tillbaka på mitt äventyr, som startade i Colombia den 20e september…
På två månader har jag hunnit besöka 5 länder; Colombia, Ecuador, Peru, Bolivia och nu Chile…
Jag har sett Galapagosöarna, bullriga och småläskiga storstäder, ödemarker och ingemansland, berg, snö, Amazonas, bussterminaler, flygplatser, gränsövergångar, oräkneligt antal vägar, oräkneligt antal människokaraktärer, Machu Pitchu, ursprungsbefolkning, Vilda Västern, vulkaner, vattenfall, kyrkor, en gigantiskt saltöken, Kaktusön, sanddyner, Solön, Måndalen, fattigdom, rikedom, kärlek, frihet, ljus & mörker…
Jag har skrattat, gråtit, förundrats, fascinerats, slitit, slappat, sörjt och glatts.
Jag har tagit hand om och blivit omhändertagen. Jag har varit social och osocial. Jag har ibland känt mig liten och rädd. Ibland stor och stark…
Jag har fått nya vänner, nya erfarenhet och nya insikter.
Jag har fått nya skor(metaforiskt men även bokstavligt… då havet tog mina favoritsandaler)
Jag har grävt ner och sen grävt upp…
Stuvat om i bagaget. Packat upp och packat ner…
Jag har läkt och tänjt och skakat om mig själv. Hittat rum långt därinne som jag inte visste fanns…
Och för allt detta är jag så ofattbart tacksam…
Någon sa till mig att; ”För att hitta sig själv behöver man först förlora sig själv”
Och jag tror att det var precis det jag gjorde när jag gav mig av. Jag släppte allt. Jag orkade inte längre krampaktigt hålla fast mig själv.
Jag föll fritt ett tag. Men det blev inte den hårda smäll jag var så orolig för. Tvärtom så verkar jag ha landat ganska mjukt.
Och en sak som jag verkligen har insett är att vi oroar oss för mycket...För allt möjligt…För det mesta alldeles i onödan. Och vi låter orosmolnen komma emellan oss och livet.
Min självkänsla börjar sakta men säkert komma på fötter igen. Det där egenvärdet som är så viktigt.
För trots mina fel och brister kan jag faktiskt känna en enorm stolthet över att jag kämpar med att hitta den rätta vägen här i livet.
Det vill säga; Den rätta vägen för mig…
Denna långa kedja
Sista dagen i San Pedro ägnade jag åt att hänga med min hundflock. Köpte en grillad kyckling som vi delade på…
Jag fikade på San Pedros bästa cafe. Studerade deras fototapet med kända ansikten. Tänkte på alla människor som kommit och gått genom tiderna. Denna långa kedja…
San Pedro
Jag befinner mig alltså nu i San Pedro de Atacama…I Chile…
Har varit här i 2 dagar redan, men har inte riktigt haft tid att skriva om min nya vistelseort…
Dessutom har jag varit tröttare än tröttast. När jag kom till San Pedro efter många och långa timmar var jag verkligen slutkörd. Jag var gnällig och grinig och ocharmiga på alla sätt…
Klagade inombords på allt som kom i min väg och min start med San Pedro blev inte den bästa.
Då internetuppkopplingen i öknen varit så dålig var det svårt att i förväg boka boende i San Pedro, och jag fick nöja mig med en sovsal på ett hostels fullt av backpackers.
Sovsalen var mer som en sjukstuga. Folk låg och hostade och snorade hela natten…
Står jag emot en dunderförkylning nu förtjänar mitt immunförsvar en plats i Guiness rekordbok…
Men så igår bestämde jag mig för att hyra en cykel och ge mig ut i öknen på egen hand…
Bara jag och bergen och sanddynerna…Och vinden…
Jag tog mig till Valley de la luna(måndalen) och njöt av en helt sagolik utsikt.
Filosoferade. Åt min matsäck. Slappade. Fotograferade lite…
När solen började gå ner i måndalen var det plötsligt fullt av turister.( Måndalen är känd för sina vackra solnedgångar.)
Men då jag inte ville se solnedgången tillsammans med hundratals tjattrande turister och då jag inte ville cykla hem i mörker, bestämde jag mig för att offra solnedgången och trampa de 2 milen tillbaka till San Pedro. 2 mil är mycket när man ska ta sig fram i sand och grus…
Det var en väldigt mör men nöjd tjej som stöp i säng igår…
Idag är batterierna laddade och den dåliga starten med San Pedro är som bortblåst…
Imorse när jag gav mig ut på jakt efter ett frukostställe fick jag sällskap av San Pedros hundar. De kom från alla håll och slöt upp vid min sida…
Plötsligt gick jag mitt i en stor flock hundar..
Antagligen såg jag så glad och målinriktad ut att de tyckte att jag var en bra figur att hänga med.
Efter frukost bestående av de godaste crepes jag någonsin ätit och starkt kaffe känner jag mig sådär dumglad och knaslycklig igen.
Människotrötthet
Jag är lite mättad på folk just nu…
Det har varit för mycket folk ett tag, och jag vill inte ha folk runt mig hela tiden.
Några dagar räcker… sen vill jag vara ensam och samla tankarna.
Det räcker gott och väl att få spendera tid med Tina, Sara och Rick…
Men svärmarna med översociala backpackers på hostels undviker jag nu…
Ytterst sällan stannar jag på sådana ställen. Jag hyr en lägenhet istället- vilket är förhållandevis billigt här i Sydamerika…
Och här i San Pedro(Chile) är jag ytterst osocial mot folk jag möter. Inte otrevlig…bara osocial. Orkar liksom inte artighetsprata med folk.
Jag vill bara försvinna in i min egen värld ett tag. Man behöver det ibland.
Från Bolivia till Chile
Från Uyuni i Bolivia…
…till något ökenannex, där jag tillbringade en natt i väntan på att gränsen till Chile skulle öppna…
Resan till mitt nattlogi skulle ha tagit 3 timmar…men det slutade på 7 timmar
I en liten jeep klämde vi in oss allt för många personer och gav oss ut på kringelikrokiga vägar . (Troligtvis tog chauffören småvägarna för att slippa betala vägskatter…)
Jag var på ruskigt dåligt humör…
Hungrig och trött och skitig.
Längtade efter middag och en varm dusch…
Efter 4 dagar och många, många timmar i en bil började jag bli ganska less…
Jag var trött på att sitta ihopklämd tillsammans med andra människor.
Situationen blev inte bättre av att jag hade en på tok för pratglad tysk bredvid mig som ställde alla de frågor jag börjar bli ofantligt trött på; ”Vart kommer du ifrån?” ”Vart är du på väg?” ”Vad har du sett?”
Dessutom var han sådär irriterande svårimponerade, bara för att han sett så himla mycket.
Under min resa möter jag ju en salig blandning karaktärer…
Här finns de som gör det för svårt för sig, och de som gör det alldeles för lätt för sig.
Här finns de som längtar bort, längtar hem och de som nog egentligen letar efter något annat.
Här finns de som ständigt jagar upplevelser utan att på riktigt verkar kunna njuta av dem…
Och jag tror det är lätt att fastna i det sistnämnda…
Att jaga och bocka av sevärdheter…och bli lite blasé efter ett tag.. Sådär irriterande svårimponerad…