Jag har verkligen försökt förmedla min känsla för det här fantastiska landet…
Men jag kommer aldrig riktigt kunna beskriva färgerna, tystnaden, den klara och friska luften…
Jag kommer aldrig till fullo kunna förmedla känslan av att rusa fram i en liten båt, på det stora turkosa vattnet, omgiven av den lummigaste grönskan…
Det här är inte grönt så som jag känner färgen grönt. Det här är en annan kulör. En annan natur. En annan värld…
Och när vinden dansar i mitt hår och saltvattnet stänker i ansiktet känner jag den där totala friheten. Den man pratar så mycket om men sällan får uppleva till fullo.
Känslan av att just nu leva ett liv som är klippt och skuret för just mig. Ett liv där jag bara får VARA. Ett liv som är mer som livet var tänkt från början… Ursprunget… Kärnan…Enkelheten i det ständiga flödet av häftiga upplevelser
Mot Costa Rica, April 2017
Vidare från Panama till Costa Rica…Med ytterligare några vackra och färgstarka minnen
Livet här kittlar dödsskönt
En dag fylld av regnskurar, häftiga korallrev, lätta simtag, sjöstjärnor och sjögurkor, solgass, delfiner, snabba och sköna båtturer kors och tvärs…
Jag har gått på upptäcksfärd i djungeln som omger byarna. Känt mig som Mowgli. Tittat upp mot det gröna taket och mött blicken från en sengångare.
Jag har suttit på min balkong, efter en lång händelserik dag, och tittat ut över hamnen. Beundrat det vackra kvällsljuset. Den gyllene timmen. Förväntansfullt spejat efter fiskleveransen…
Och jag har återsett min favoritfågel; Pelikanen!
Han väntade nog också på fiskleveransen…
Stoltheten sitter i hjärtat
Jag skrev nyligen om hur jag tror att vi hela livet bygger upp vårt JAG genom de bitar vi samlar på oss….
Jag är övertygad om att värdefulla bitar vi vinner, genom ”rätta” och ”sanna” handlingar, leder till att vi går mer rakryggade genom livet.
Hjärtat blir lättare och vi känner en stolthet över oss själva. Vi blir tryggare och lugnare och mer självsäkra. Vi vilar i oss själva på ett helt annat sätt.
Stoltheten sitter i hjärtat. Det är vad som försiggår där som betyder något. Det är vad jag tror…
Vårpirr
När jag bestämde mig för att ge mig ut på en ny långresa var jag först lite ledsen över det faktum att jag missar våren i Sverige.
Inget sånt där härligt vårpirr… Inga krokusar och inga blåsippor… Inget björkris, porlande bäckar och inga nyförälskade fåglar… Inga påskägg!
Men vårpirret hittar jag även här…. På andra sidan jorden…
Dagar då jag vaknar och solen skiner med ett alldeles speciellt ljus, då fåglarna sjunger med en fin melodi och mopperafset mot torra grusvägar får mig att tänka på kall folköl, glitttande ögon och tonårstid. Det pirrar rejält då…
Panama är fantastiskt!
De fantastiska vyerna, de höga bergen och de djupa dalarna, den friska och sköna luften, grönskan, stränderna, människorna, djurlivet, kaffet…
Bastimentos
Jag har lämnat Red Frog Beach och min lilla stranddjungelbungalow….
Nu har jag bosatt mig i Bastimentos lilla hamn istället…
Fantastisk pannkaksfrukost, nära till bra fiskrestauranger och goda anslutningar till övriga öar i Bocas del Toro…
Promenadavstånd till Wizard Beach, där jag tog ett svalkande eftermiddagsdopp…
På väg hem från stranden stannade jag till vid närmaste mataffär/kiosk/håll i väggen och hittade till min lycka jukachips…
Och när jag strosar fram… långsamt…på djungelstigarna… genom byarna… i mina sköna strandskor…och det enda jag tänker på är vad goda chipsen är och vilka bruna ben jag har…då är livet väldigt bra…
Då och då möter jag någon som ler mot mig. Som verkar se att jag njuter och som gillar att jag är ”manjana manjana”. Som inte har något emot att jag rör mig som en sengångare.
I Sverige finns alltid rädslan för att vara lat. Och för långsam. Oeffektiv.
Den rädslan existerar inte här. Inte för fem öre. Men saker fungerar faktiskt riktigt bra ändå…
Saker går bara lite långsammare. Så man hinner njuta på väg mot målet. Och så man inte tappar kreativiteten och glädjen…
Här lever människor ett liv som känns bra mycket mer naturligt….Ett liv som jag tror vi är gjorda för- egentligen!
Dagar som denna
Tittat på myrbrottning, krabbor som bygger sandtunnlar och på folk i små båtar…
Jag har inte varit på utflykter längre än till min strand och till min hängmatta…
Men jag har yogat i soluppgången och njutit av att kroppen känns smidigare och gladare…
Det där lilla ljuset i mig, som jag ett tag trodde hade slocknat, har verkligen börjat lysa igen…
Jag är fasiken tillbaka nu! På riktigt!
En fin berättelse
Idag har jag promenerat längs strandkanten och betraktat det mäktiga havet…
Jag har suttit i vattenbrynet och känt hur vattnet slitit och dragit. Hur havet – precis som ett otåligt barn- ryckt i mig för att få mig att leka en stund…
Jag har kastat tillbaka sprattlande fiskar, som havet spottat upp på stranden…
Och när jag satt där och kastade tillbaka småfirrar, så kom jag att tänka på en fin berättelse som jag hörde för några år sedan….
”En turist kom gående på en övergiven strand i Mexico och han kunde snart skönja en annan man på avstånd. När han gått en stund kunde han se att det var en av byborna från en by i närheten. Denne höll på att kasta saker i vattnet i jämn takt.
Turisten trodde att mannen kastade små flata stenar för att studsa på vattnet, men när han kom närmare såg han att det var sjöstjärnor som kastades ut. Hela stranden var full av hundratals sjöstjärnor som spolats upp av vågorna.
Mannen förklarade för turisten att om han inte kastade tillbaka sjöstjärnorna skulle de dö av brist på syre. Turisten blev förbluffad av mannens ambitioner och frågade om det inte kändes hopplöst.
– Det måste ju finnas tusentals sjöstjärnor bara på den här stranden, för att inte tala om alla andra stränder, sa han. Vad tror du att det har för betydelse att du står och kastar tillbaka några av dem?
Mannen log och plockade upp ytterligare en sjöstjärna och sade sedan:
– Det har betydelse för den här!”
Sol, bara ben och salta yukachips
Sol, bara ben och salta yukachips…
Vackra stränder där jag kan ligga och lyssnar på vågor…
Salta bad, uppfriskande simtag och perfekt mogen avokado…
Ett ”härochnu”… där jag kan sträckläsa romaner… Vagga i hängmattan… Släppa allt…
Gå mina 50 steg hem från stranden…till min enkla djungelhydda…när solen…eller magen…säger att det är dags…
Timmar, minuter och sekunder blir till något helt annat…
Och jag tänker på ödet och slumpen…och vilka roller de spelar i vårt lilla människoliv.
Bocas del Toro
Framme i Bocas Del Toro med hjälp av diverse olika transportmedel; Nattbuss, jeep, vattentaxi…
Nu sitter jag i Bocas Town, på ett litet cafe vid strandkanten, och blåser på mitt heta kaffe. Nickar till lite. Ögonen går nästan i kors av trötthet.
Snart är jag på den närliggande ön Bastimentos…så fort min andra vattentaxi dyker upp…och där ska jag slappa på Red Frog Beach hela dagen.
Mars 2017
Alltid den sista dagen
Varför hittar man alltid de stora smultronställena sista dagen?
Det är alltid sista dagen som jag får för mig att smita in på det pyttelilla matstället på ”hörnet”, som jag tidigare inte har ägnat en blick, och få – vad jag tror är- Panama Citys bästa lunchtallrik. Den kanske såg intetsägande ut, men den smakade ljuvligt!
Och det är alltid sista dagen som man hittar de mysigaste gatorna…
Panamakanalen
Den världsberömda Panamakanalen, färdigställd 1914. Världens åttonde underverk!
Historien om de ca 75 000 amerikanska arméingenjörerna som under 10 år byggde kanalen genom berg och svårforcerad djungel är en historia som både förskräcker och fascinerar.
Tunga transportfartyg som tränger sig fram genom djungeln längs den smala kanalen. En imponerande syn!
Yukachips och gratiskaffe
Panama (City) är ganska så dyrt! Jag lever på yukachips, gratiskaffe och frukt…
Igår unnade jag mig dock en middag på den stora fiskmarknaden. Friterad Corvina och en kall öl…
Jag har haft en så konstig känsla senaste dygnet. Kan inte sätta fingret på den…
Kanske är det overklighetskänslor som spökar lite igen. Det kan vara skönt ibland, men tidvis också lite obehagligt…
Att hoppa direkt från ett segeläventyr, bland isolerade paradisöar i Karibien, till det stora Panama City är förvirrande. Ett ganska dramatiskt miljöombyte. Inte konstigt att allt känns lite konstigt…
Jag tar mig vidare till Bocas Del Toro, och ön Bastimentos, inatt.
Där ska jag ha några lata dagar på stranden och låta tankarna falla på plats.
”You always meet twice
”You always meet twice in life”
Det uttrycket tröstar lite när man träffar folk man verkligen vill lära känna. På riktigt. På djupet.
Konstigt va hur vissa kan etsa sig fast så, medan andra bara glider obemärkt förbi?
Allt har ett pris?
Just nu består min lycka av att resa, skriva, fota och uppleva den stora världen.
Allt har ett pris sägs det…
Mitt pris består i att jag gjort mig bostadslös på obestämd tid (genom att hyra ut min lägenhet) och att jag har valt att avsäga mig ett fast och tryggt jobb för att istället arbeta några månader i taget- också på obestämd tid…
Men för mig ligger det en frihet i att göra mig av med sådant som förut fungerande som hinder för det liv jag var nyfiken på och drömde om att leva…
Och idag känns det inte längre som om jag har betalat ett pris.
Det är nog egentligen bara just precis DÅ-när man tar det där första tunga steget ut ur tryggheten och stabiliteten- som man känner att det kostar
Klyschigt?
Jag vet att jag skriver en del om saker som en del människor kanske upplever som lite uttjatade; Enkelhet, tacksamhet, lycka, nuet och att hitta sig själv…
Man skulle kunna kasta ner mig i klyschbrunnen… men jag tycker liksom inte riktigt att jag passar där… För jag skriver om sådant som är genuint viktigt för mig, sådant som betyder något…
Och viktiga saker tål att upprepas – utan att de ska behöva räknas som klyschor.
Min vän Olof!
Olof var en av äventyrarna som delade segelbåten med mig till Panama.
Vid första anblicken kändes han dock inte så vidare värst äventyrlig. Mest tråkig. Väldigt tråkig till och med.
Jag suckade lite inombords när jag pratade med honom första gången…För han var långrandig och malande och stel.
Fem dagar på en liten båt- med en stiff tysk. Jag var faktiskt övertygad om att jag skulle dö av tristess i hans sällskap.
Men det gjorde jag nu inte. Tvärtom.
Olof kom att bli en väldigt god vän och en av de personer i vars sällskap jag trivdes bäst.
Det visade sig att han, bakom sitt yttersta skal, rymde en stor portion humor, många hjärtliga skratt och enormt mycket värme.
En snabb blick mellan oss kunde räcka för att förstå precis vad den andra tänkte. Våra minspel och våra tankar kunde vara näst intill identiska.
Vi fyllde i varandras meningar och skrattade åt saker i exakt samma sekund. När vi väl klickade, så klickade vi ordentligt.
Och det blev ännu en gång en påminnelse om vad lätt det är att döma människor för snabbt.
Det blev en påminnelse om att saker och ting inte är svart eller vitt.
Människor är inte roliga eller tråkiga. Onda eller goda. Bra eller dåliga. Snygga eller fula. Smarta eller korkade.
Vi rymmer ju så mycket. Består av så många lager…
Människor är lite som kristaller – olika spektra syns när vi lyser på dem från olika vinklar.
Panama City
Värmebölja i Panama City…Och inget turkost hav att dyka ner i…
Jag vaknade tidigt och stekte mig pannkakor, som jag åt med lönnsirap och banan…
Läste lite… Slöade…
Jag tog mig senare till bussterminalen, där jag köpte en biljett till Bocas Del Toro för imorgon. ..Det gick snabbt och smidigt!
Känner mig effektiv. ”Flowig!” Saker som tidigare känts krångliga har jag nu rutin på…
Tillbaka till den gamla delen av Panama City. Historier om plundring, gömda skatter, hemliga gångar och hemska tortyrhålor finns det gott om här. Spår från en tid då pirater härjade….
Prutade på frukt. Trängdes i ett folkhav. Tröttnade på att trängas. Degade i en vacker park…
Tänkte att sist jag degade på det sättet så var jag i Santiago…det var i December…
Det känns så nära. Det känns så avlägset. Tidens svårbegriplighet.
San Blas – Panama City,
Från segeläventyr i San Blas…
…till storstadsliv i Panama City…
När vi lämnat San Blas bakom oss och tagit oss till fastlandet.. väntade 4 timmars bilresa mot Panama City…
Vi klämde ihop oss -7 personer!- i en liten jeep och tog oss igenom ett oräkneligt antal mil med bara vild djungel…
Vi kopplade in min Spotifylista och chauffören höjde snabbt volymen. Vi satt alla och sjöng med när ”No Woman, No cry” dök upp…
Den avlöstes av ”Stand by me”, ”Blowin in the wind”, ”Sound of Silence”, ”Let it be”, ”The Times they are changin”…
Villagers. Bob Dylan. Bob Marley. Beatles. Simon and Garfunkel. Buena Vista Social Club. Eddie Vedder.The Lumineers. Playing for change…
Min spellista har spridit mycket glädje här och jag tänker på hur musik kan fungera som en länk mellan olika världar. Knyta ihop och ena människor runt om i världen. Skapa så många färgstarka minnen…
För hur olika vi människor än må vara så kan vi nog alltid hitta något gemensamt i musiken…
Allt flöt på bra. Om man bortser ifrån en kontrollstation där vi fastnade ett tag. Man gick igenom våra väskor och hittade mina träningshantlar…
Det tog ett tag att övertyga vakterna om att det faktiskt var just hantlar. Och att jag använde dem för att behålla lite muskelmassa på semestern…
”Vem släpar med sig vikter i bagaget liksom?!”
4 timmar senare var vi framme i Panama City! ”Miami of the South”. Skyskraporna tornade upp sig runt oss och jag kunde känna lukten av en modern storstad.
Eftersom jag inte är så förtjust i för stora städer med shoppingcenter och trafikerade gator, landade jag på Hostel Luna Castle i Panamas gamla och historiska stadsdel; Casco Viejo!
Här ska jag skriva, läsa, strosa, äta billig snabbmat och besöka Panama kanalen…
Skeppshund
”En skeppskatt var förr i tiden vanlig på större båtar.
De som hade skeppskatt hade i regel bara en sådan på skeppet, och ofta var det kaptenen som var dess huvudsakliga människa.
De ansågs bringa tur, men de gjorde även stor praktisk nytta eftersom de höjde moralen hos besättningen och skyddade provianten från möss och råttor.
De ansågs också kunna förutse olycka. En skeppskatt som hoppade iland innan avgång ansågs till exempel vara det sämsta av omen. ”
Vår kapten hade ingen skeppskatt. Men han hade världens härligaste jycke!
Fucking Bueno!
Som ur en resekatalog deluxe
Svalkande turkosa bad, bikinipromenad med sandiga fötter, söt fruktsallad, kokosvatten och yoga…
Så har livet sett ut senaste dagarna…
Som hämtat från en resekatalog deluxe!
Denice
Denice delar segeläventyret med mig….
En levande och äkta människa, som verkligen står för det vackra och goda hos människosläktet…
På fem dagar kan mycket hända. På fem dagar kan djup vänskap uppstå…
Paradiset San Blas
Vinden fläktar mellan strandens palmer. Bladen rasslar tungt och lojt…
En melodi som bara finns vid tropiska hav…
Karibiens egen melodi…
Den viskar om äventyr…
Den viskar om vita stränder och blå blå känslor i natten…
Solen glöder på väg ner i havet och stjärnorna brinner snart klart på himlen…
Drömmen om Karibien
På en av öarna i Karibien mötte jag en man som har levt ett enkelt men lyckligt liv de senaste 50 åren. Han säljer fisk till turisterna…
Han är ett levande exempel på att lycka långt ifrån är relaterat till Välbetalt jobb, Volvo, Villa och Vovve.
Vi är alla så olika, och denna man har uppenbarligen funnit lycka och livskvalité i sin enkla och lugna boning på den karibiska ön…
När jag möter dessa människotyper ökar bara min lust att ha resandet som en livsstil så länge det bara går. Och fortsätta prioritera upplevelser och mental utveckling.
Ett liv med snäckskalsprassel
Under mina dagar i San Blas har jag sett människor som bor i hyddor under palmer, som lever på det som palmer och hav ger, som bara sitter och lyssnar till bränningar och snäckskalsprassel…
Sen jag har sett hur dessa människor har det tänker jag väldigt mycket på det där med att fly undan den västerländska hetsen och finna lyckan på korallsand under palmer…
Colombia till Panama (5 dagar)
Efter mer än 30 timmar på öppet hav nådde vi tillslut Panama…>
<
Det första 24 timmarna kräktes vi mest..och sov…7 väldigt ynkliga själar låg utslagna på däck…7 (sjösjuka) själar på en liten segelbåt mitt ute i ingenstans…
Plötsligt inser man hur stora haven kan vara när den pyttelilla sträckan på världskartan visar sig vara ändlösa horisonter av hav…
Jag sov näst intill konstant det första dygnet. Så fort jag var uppe blev jag kritvit i ansiktet.
Vi förlorade alla tidsuppfattningen, vilket var lite skrämmande…men på ett sätt också ganska skönt.
När jag inte sov stirrade jag på horisonten. Och sög på en citronskiva.
(Ett råd jag har fått från min mor som tillbringat mycket tid på sjön)
Ofta sov jag ute på däck. Bara för att få frisk luft. Jag brydde mig inte om att havet blötte ner mig eller att vinden stod i. Natten var ljummen och en skopa havsvatten i ansiktet då och då höll illamåendet på avstånd. Man torkar fort…
Ibland plaskade det till rejält i det mörka vattnet. Jag blev ännu en gång medveten om att vi inte var ensamma ute på havet.
Det finns en värld under ytan som fortfarande har mycket av mystiken kvar. Den där mystiken som så sällan kan upplevas i en värld där allt är så utforskat och kartlagt.
En morgon när jag vaknar- tidigt som alltid- ser jag plötsligt land…
En obeskrivlig känsla efter så många timmar på öppet hav. Jag ser San Blas Öarna!
Vi är äntligen framme i paradiset!
Plötsligt är alla jobbiga sjösjuketimmar som bortblåsa…
Att få kasta sig ner i kristallklart vatten…efter en så lång resa… är obeskrivlig underbart…
Att kunna äta igen!-och få en frukost bestående av äggröra, frukt, rostat bröd och jordnötssmör. Och kaffe!
Att se lyckan i de andra passagernas ansikten. Att känna lyckan i mitt eget. Att känna hur färgen återvänt igen. Livet! Hur vi föds på nytt…
Att få en hel dag att göra vad jag vill; Snorkla och se vrak och färggranna fiskar, paddla kajak, välja en av alla de obebodda öar runt båten och njuta av att ha den helt för mig själv…
Att köra ett yogapass i kritvit sand och få sträcka ut en stel kropp.
Att somna i skuggan under en palm- omgiven av turkost hav.
Att äta nygrillad fisk runt en lägereld på kvällen. Höra sprakandet under den karibiska stjärnhimlen…
Att promenera runt i den vackraste av resebroshyrer och tänka att ”det här kan bara inte vara på riktigt! Finns det verkligen sådana här ställen?”
Jag har sett delfiner som lekt vid båten, flygfiskar i tidigt morgonljusglitter och tonfisk som nappat på kaptenens krok och sen blivit middag.
Jag har sett soluppgångar och solnedgångar, lysande plankton och vackra sjöstjärnor, stingrockor och snäckor…
Jag har ätit kokosnötter.
Jag har tagit morgondopp från båten samtidigt som lukten från nystekta pannkakor skvallrar om ännu en fantastisk frukost.
Jag har dansat på stranden och ätit argentinska, saftiga stekar…
Jag har sovit i den ljumma natten, under Vintergatan, och vaggats till sömn av vågkluckande och vinden som rasslar i palmbladen…
Och under dessa dagar; hela tiden överraskade och glatt förvånad. För ingen av oss visste riktigt vad vi kunde förvänta oss. Det är det där med kontrasterna. Ljus och mörker. Himmel och helvete…och allt däremellan
Jag åker iväg på mina långresor för att söka något – kanske mig själv? Men jag hittar så mycket annat…
Ju mer jag ser av världen desto mer inser jag att man är en salig blandning av allt man erfarit i sitt liv. Och att man hela tiden forsätter forma sitt ”jag”. Jag plockar upp byggstenar lite överallt…
Det här segeläventyret gav mig en väldigt viktig bit. Helt klart…
Och ännu en gång har jag fått vänner för livet. Ytterligare en liten minifamilj ute i världen…
