Costa Rica har verkligen varit ett välbehövligt balsam för själen. Men nu är det dags att fortsätta vidare…
Mina reseplaner är dock lite luddiga och suddiga just nu…Jag vet bara att jag ska försöka ta mig till Nicaragua idag…Och att det känns jobbigt att behöva tänka och planera igen…
Enkla dagar, april 2017< Enkla dagar...dagar som värmer och inte ställer några krav... 
Dagar med en trave böcker och frukost på stranden…
Grillad kyckling, svalkande kokosvatten och färsk frukt till lunch…
Det vilda och fria
Jag älskar det vilda och fria som genomsyrar varenda liten del av Costa Rica…
Allt är så otämjt och levande här…
Träden, havet, djuren, livsstilen…
Pura vida!
Montezuma
Idag tog jag mig till den hippieaktiga och sömniga stillahavsbyn Montezuma…
Vajande kokospalmer… Enkla hus av bräder och palmblad… Här och där flammade en röd hibiskusbuske…
Jag har badat i några vattenfall, skojat med apor, ätit passionsfruktsglass och promenerat på ännu en sagolikt vacker strand…
Time of my life!
Jag vaknar ganska tidigt…Njuter av den svala(re) och friska morgonluften…Yogar lite på en öde strand…
Badar, dricker färsk kokosmjölk, släpar mig bort till affären för att köpa något lunchigt, badar mer och leker i de höga vågorna, kladdar med mango…
Då och då säger jag till mig själv att det inte blir bättre än såhär… det är paradiset…time of my life!
Inspiration
En av de bästa sakerna med att resa så som jag gör är att jag får möta så många vackra, intressanta, inspirerande själar, vars vägar jag annars inte skulle ha korsat…
Som en man jag mötte nyligen som tröttnade på sitt hamsterhjul i New York och stack iväg till Centralamerika utan någon direkt plan…
Nu har han rest i ett år. Och han kommer aldrig återgå till den vardag och det liv han hade innan…
Jag älskar dessa människor…
Människor som förändrar saker och gör verklighet av sina drömmar…
Folk som väljer och väljer bort…Lyssnar, känner efter vad de verkligen VILL och sedan gör aktiva val…Folk som inte bara flyter med strömmen…Folk som lever!
Hade det inte varit för dessa människor hade jag aldrig vågat ta det där steget och kasta mig ut i en främmande värld…en värld som var häftigare än vad jag någonsin vågat drömma om…
Och nu möter jag ofta många människor som står inför olika vägskäl i livet…
Människor som VILL men som inte vet HUR… Människor som LÄNGTAR men inte VÅGAR… Människor som fortfarande tenderar att se HINDER-istället för LÖSNINGAR…
Många drömmer om att lämna ekorrhjulet…Att leva enklare…Att ha mer TID…Och mindre stress….Att prioritera upplevelser framför materiella prylar…
Många vill ha ett annat liv…Men de är inte beredda att förändra sitt nuvarande…att ge upp och/eller byta ut…
Det är som om människor önskar sig en sån där ”testversion” av det nya livet innan det bestämmer sig… Eller rätten att lämna tillbaka ”det nya” om det inte skulle fungera.
Idag är vi så mycket konsumenter att vi även vill kunna reklamera våra liv.
Men livet fungerar såklart inte så…
Steget från tanke till handling är allt annat än lätt. Det kan vara en lång och besvärlig process
Men det man ser när man ger sig ut i världen är att det är långt ifrån omöjligt. Tvärtom. Man måste bara bestämma sig. Och göra det…
Att komma till insikt är obehagligt och kan bitvis göra ont. Men jag tror det ska göra lite ont. Det ska kännas lite skrämmande och jobbigt…
För ett år sedan befann jag mig i ett rum fullt av dörrar. Jag ville ut…Men alla dörrar var låsta och jag visste inte hur jag skulle komma därifrån. Jag kände mig så instängd. Ryckte desperat i alla handtag om och om igen…Men dörrarna förblev stängda.
Tillslut blev situationen ohållbar och det var då jag i ren frustration sparkade in en av dörrarna. Jag sket i vad som fanns på andra sidan…Jag behövde bara komma ut någonstans…
Och vad som hände då var att de andra dörrarna öppnade upp sig en efter en och världen blev så mycket större… Så mycket mer färgglad och levande.
Jag inser nu att det där rummet var min hjärna… Mitt sinne…Mina tankar…Mitt ego…
Jag var fånge i min egen skalle. Och när vi kan bryta oss ut därifrån, då börjar det hända saker på riktigt…då kan livet börja…livet i friheten
Inspiration är som ringar på vattnet. Vi inspireras och inspirerar. Vi skickar inspirationen vidare till andra och skapar en lite finare värld.
Och varje gång jag möter en människa som blir inspirerad är det som att ett litet ljus tänds i ögonen på dem…
Jag älskar det där ljuset. Jag lever för det just nu. Både mitt och andras…
Gitarrer och eremitkräftor
Majschips och guacamole. Mintlemonad. En lägereld på stranden under stjärnhimlen. Strålkastare. Livemusik. Gitarrer. Bob Marley. No women no cry. Redemption song. Minnen…
Plötsligt – i ljuset från en strålkastare-hundratusentals eremitkräftor, i alla möjliga storlekar och färger, som kommer krypandes förbi mig på stranden.
Jag har inte den blekaste aning om vart de alla kommer ifrån eller vart de är på väg….
Men jag sitter tyst och fascinerad.. och bara betraktar de målmedvetna kräftorna och livet. Livet när det är som häftigast…
Vems liv lever jag numera? Är det verkligen mitt liv?
Hur finns det plats att ta in allt?
Tropiska nätter
Skriver till några vänner i Vårnorden …om mina tropiska nätter…
Sandiga, solkrämskladdiga vykort…
Och jag tänker på min mamma. Jag tänker mycket på min pappa också såklart. Men just nu tänker jag mest på mamma…
För idag har jag sett henne så mycket i mig…
Jag har legat under ett skuggigt träd och stirrat på moln som seglat förbi på himlen. Jag har kastat mig i vattnet med samma kraftfullhet jag alltid har sett hos henne. Och jag har samlat snäckor och stenar…på samma sätt som hon kunde göra i timtal…
Jag har diktat och försvunnit in i skriftens vackra värld….Den värld som hon så ofta försvunnit in i….
Det händer ibland att det blir sådär extra påtagligt att vi är små kopior av våra föräldrar…Hur unika och speciella vi än vill vara…
Och vissa dagar är jag lite extra tacksam för alla människor i den långa kedjan, som sett till att jag får knata runt här på jorden och uppleva det stora äventyret LIVET!
Havet!
Stilla eller stormigt…
Man känner sig så liten inför det…
Saltigt hår och buckliga boksidor…
Havets förmåga att omvandla allt till vintage… Förgänglighet…och därav liv…
Havet tvättar bort och suddar ut….
Det där med att bli ett med havet.
Har ni känt det?
Santa Teresa
Framme vid en väldigt VARM Stillahavskusten…i Santa Teresa…
…efter att ha rest genom svala berg och regnskogar…
Det är inte helt lätt att resa med buss genom Centralamerika…
Till den ljusa sidan hör timmarna när man sitter med fladdrande hår i det öppna bussfönstret och tittar ut över djungeldalarna, havet och vulkaner…
Eller när man träffar någon som blir en räddare i nöden och en framtida vän.
Kärlek till döda ting?
Idag såg jag en man och hans fru som stod och grälade på gatan…
Eftersom de talade engelska kunde jag förstå att maken sa en hel del osmickrande och sårande saker till sin upprörda kvinna.
Sen vände han sig ifrån henne och började inspektera lacken på sin bil.
Glänsande och repfri, men ändå strök han oroligt handen över den för att att försäkra sig om saken.
Bilen var helt klart hans stora kärlek….
Och jag tänker på hur ofta det skrämmande nog ser ut såhär…Folk som kan känna så mycket kärlek till döda ting… men de verkar inte kunna känna så mycket kärlek till det levande…?
Tänk om vi kunde vara lika rädda om varandra, som vi är om vårt materiella. Då skulle världen vara bra mycket finare…
Kolibriparken
Igår fick jag höra att Monteverde har en liten kolibripark…
Hundratals kolibrier… i en uppsjö av färger…äter nektar och surrar runt förnöjsamt…
Jag fastnade bra länge i den där parken…
Mitt i naturen
Ibland är det som att gränsen mellan mig själv och naturen för några sekunder suddas ut…
Den blir i alla fall mindre skarp…
Columbus
”Du kan besöka regnskogen i Monteverde utan guide, men du kommer inte se något!”, sade hotellägaren till mig imorse…
Idag besökte jag regnskogen. Utan guide. Snörade på mig vandringskängorna och gav mig ut på stigarna, i den snåriga och syrerika grönskan…
Kilometer efter kilometer i en skog som ideligen viskade till mig. En skog som såg mig. En skog som bokstavligen andades. Man kunde känna hur alla växter vibrerade och kommunicerade…
Och plötsligt blev man väldigt liten, i denna främmande värld. En liten del av något ofattbart stort.
Och jag inte bara hörde och kände regnskogen. Jag såg den. Mer och mer för varje sekund…
Att vandra utan guide har både fördelar och nackdelar. Om du vandrar själv och inte vet vad du ska hålla utkik efter, finns det såklart en risk att du missar en del. Men känslan av att få upptäcka på egen hand är för mig oslagbar.
Utan guide lyckades jag dock utan problem hitta en flock med kolibrier…och några nyfikna näsbjörnar som ville dela min matsäck.
Det var som att kastas in i en saga…
Det är just sådana här minnen jag vill samla. Just den här känslan vill jag ha när jag reser. Att få känna mig lite som Columbus…
Monteverde
Igår tog jag avsked av min vän Geo och begav mig till Monteverde…
När jag äntligen kom fram fick jag en god natts sömn…på ett hotell beläget högt uppe i regnskogen…
…och en riktig dusch!…nytvättat hår…!…fritt från saltvatten och sand….
Frukost bestående av äggröra och fruktsallad. Kaffe odlat av hotellets ägare.
Jag njuter av att bara umgås med mig själv igen. Vila från intryck.
Hur roligt och bra vi än har haft det, så är det skönt att stanna upp, få vara lite ifred och reflektera över det som ligger bakom oss…
Vilt och vackert
Jag älskar det här landet…
Jag förstår att många semesterfirare blir kvar här för alltid!
Det är så vilt och vackert och behagligt varmt..
Sista dagen i San José
Vi skulle ta en buss till en av Costa Ricas vackraste nationalparker, klockan 9 på fredagsmorgonen.
Men tider är inte till för att passas i Costa Rica. Missar man en buss går det ju en ny buss två eller tre timmar senare…Och det var just vad som hände…Vi missade vår 9-buss. Detta efter att Geo sagt åt mig att inte stressa.
”Titta hur det blev nu!” tyckte jag. ”Vi kanske skulle ha stressat lite grann i alla fall?”
”Varför det?” undrade Geo. ”Det går en ny buss om två timmar. Kom så går vi till marknaden och äter en stadig frukost. Så som vi äter frukost i Costa Rica”
Sagt och gjort…Vi tog vårt pick och pack och klämde in oss på ett litet mathak i morgonruschen…
Det var väl egentligen inte mycket till rusch… Bara väldigt många Costa Ricabor som gled omkring överallt…
Vi åt Pinto Corriente som är ris med salsa, bönor, kött, banan och ost…
Så ser en stadig frukost ut i Costa Rica…
Jag lyssnade på Geo när han världsvant beställde in två rejäla portioner och en varsin milkshakeliknande dryck…
Det var kul att få känna sig som en riktig ”local”. Plötsligt gjorde det mig inget att vi missat vår buss.
Efter frukost strosade vi runt i San Jose. Provsmakade frukt på marknaden…
…besökte stadens vackra teater….
….och tittade på träd med rosa blommor… det förde tankarna till våren i Sverige och körsbärsträden i Kungsträdgården…
När vi plötsligt sneglade på klockan förstod vi att vi omöjligt skulle hinna med 11-bussen…
Så vi köpte med oss frukt, några majskex och lite vatten och satte oss på bussterminalen och väntade ytterligare två timmar. Två timmar går fort när man har roligt och inte sneglar på klockan stup i kvarten.
Vi pratade, tittade på folk och konstaterade att det inte är hela världen att missa en buss eller två…
Fram kommer man ju alltid…
…tillslut…
….och det är ju ofta det där som händer under tiden man väntar som kan bli så minnesvärt…
Att leva livet som en sengångare
I Costa Rica går allt väldigt långsamt…
Befolkningen ser upp till sengångaren, som blivit lite av en symbol för det lata och sköna livet…
Och de första två dagarna i San Jose hände inte mycket…
Vi satt mest i Geos lägenhet och pratade. När jag började bli uttråkad och ville se lite mer av Costa Rica, tog han med mig till kvartersbutiken så vi kunde handla lite mat- typisk för landet- och sen gå tillbaka till lägenheten. En liten utflykt. En promenad som kanske borde ta en minut kunde ta en timme. Costa Rica-tempo…
Jag kan ta det lugnt…Ibland…När jag väljer att göra det…
Men jag är inte van vid allt för händelselösa dagar…
Det började krypa i mig och varje gång det kröp sa någon åt mig att ta det lugnt…
Jag tänkte att det är ju just det jag tar det; lugnt!
… men hur länge?
Efter två dagar började rastlösheten släppa taget om mig. Den insåg att det var lönlöst. Den fogade sig. Och då började jag på riktigt kunna uppskatta händelselösheten. En ny värld öppnade upp sig. Jag blev som ett barn, som började upptäcka nya saker i min väldigt lilla omgivning…
Som jag skrivit tidigare så kan de händelselösa dagarna ofta bli de allra mest minnesvärda. För alla små händelser blir så stora.
Som när Geo plötsligt säger att vi ska ta bussen in till stan. Och där och då är en 10 minuter lång bussresa det mest spännande jag upplevt. Ögonen glittrar och jag tar in allt jag ser under bussresan. Skyltar, dofter, människor, ljud…Hjärnan har plötsligt massa utrymme. Den vill ha intryck. Den är hungrig och utvilad.
Vi köper en kaffe och sätter oss på röda plåtstolar – pratar om allt mellan himmel och gjord. Hur länge vet jag inte. Jag vet bara att solen fortfarande skiner. Och att det är varmt. Men väldigt svalt och skönt i skuggan.
Jag vet inte vad vi ska göra senare. För jag får aldrig veta något. Geo ser bara hemlighetsfull ut.
Jag övar mig på spontanitet. Att släppa kontrollerandet…Att flyta med…Att bli överraskad…Att inte ha några förväntningar.
Vi ser en dam med en gigantisk glasstrut. Jag tittar längtansfullt på den…
Plötsligt står vi i kön till glasståndet och jag väljer två smaker – bubbelgum och kakdeg…Och jag studsar lite av lycka…Sådär som när man var liten.
Allt är nytt…Spännande…Magiskt…Pirrigt…
Vi tar med oss glassarna till torget, och försöker äta dem innan de smälter för mycket. Samtidigt ska vi ta en bild på oss…
En bild blir många bilder som blir en väldans massa skratt… Skratt åt smältande glass och misslyckade bilder…
Jag kommer aldrig glömma den dagen. Bussresan, samtalen, kaffet, de röda plåtstolarna, den lila bubbelgumsglassen, känslan av nuet…
En ny bit föll på plats den dagen…
En lastbil med ondska?
Det är fredag 7e april…
Livet leker stilla och varsamt med mig i det lilla landet Costa Rica.
Jag känner mig trygg och lugn…Trots alla varningar om hur farligt Centralamerika kan vara.
Jag tänker för hundrade gången att hemska saker kan hända överallt. I alla länder…På alla platser…Även i säkra Sverige….
Sen går jag in på Facebook för att ge det regelbundna livstecknet till familj och vänner…Meddela att jag mår bra och att inget hemskt har hänt mig.
Jag möts då av ett oräkneligt antal meddelanden från vänner i Tyskland, England, Skottland, Irland, Colombia och Chile som alla undrar om jag befinner mig i ”säkerhet”
De undrar om jag är OK och om min familj och mina vänner är OK. Hjärtat drar ihop sig i ångestilningar…
Vad har hänt där hemma?!
Jag ser att jag och många andra har blivit markerade som ”i säkerhet” på en applikation som döpts till ”terrorattacken i Stockholm”.
Jag förstår ingenting. Terrorattack?
I mitt trygga och säkra hemland? På Drottninggatan i Stockholm?
En solig fredagseftermiddag i april. En lastbil med ondska. Döda och skadade. Blågul chock…
Jag tänker att världen kan vara väldigt vacker…Och ljus…Men den kan också vara väldigt, väldigt mörk.
Både i de statistiskt farligaste länderna och i de statistiskt tryggaste och säkraste…
Omge dig med rätt människor…
Människorna i Costa Rica…De är naturliga och trivs med livet och därför trivs jag så bra i deras sällskap. Man ska omge sig med sådana människor, då blire alltid bra!
Vi äter glass, dricker öl och lever pura vida…
Landet utan armé
I Costa Rica finns inte en enda soldat…Jag nynnar på ”Inatt jag drömde något som…”- med Cornelis- och tänker på hur stolt befolkningen i detta lilla land är över sitt fredliga liv…
Långtråkigt! Eller Pura Vida?
Imorse vaknade jag med en krypande rastlöshet. En otålighet och en olustkänsla. En känsla av att inte ha den kontroll jag är van vid…
Det kanske är nyttigt för mig att öva mig på att inte ha kontroll. Det är något jag fått uppleva under mina resor.
Men jag börjar känna mig lite låst och fast här…Det går sååå segt…och man vet ingenting…Vart ”här” är vet jag knappt…
Jag befinner mig i någon liten förort utanför San Jose. En förort som inte är så vidare värst intressant.
Jag har mest sovit, kämpat med en dålig internetuppkoppling och ätit Kinamat.
Och så har jag försökt få tag på en kopp kaffe. Riktigt kaffe! Men det ända som finns i den här lilla hålan är ett bageri med en kaffemaskin. Det går inte att få svart kaffe, utan kaffet kommer med en rejäl dos socker och pulvermjölk. Det smakar inte alls som kaffe, mer som choklad.
Hyllorna i den närliggande affären gapar tomma. Inget kaffe någonstans!
Varje gång jag ber Geo hjälpa mig fixa kaffe säger han bara ”relax”.
Men jag har inte riktigt förstått hur länge jag måste slappna av innan det där kaffet dyker upp.
Så imorse tog jag saken i egna händer. Gav mig ut på en morgonpromenad och hittade en liten fruktaffär med en rar dam…
När jag berättade för henne om min kaffeabstinens placerare hon mig i en gungstol på affärens bakgård och gick in och gjorde mig en stor kopp riktigt kaffe. Med en hastigt uppskuren fruktsallad…med den sötaste och godaste mangon jag smakat..
Vad jag betalade? Ingenting! Hon var bara glad över att kunna hjälpa en kaffesugen flicka från Sverige.
Människorna i Costa Rica är fantastiska. Och efter en kopp riktigt kaffe känns allt mycket bättre… Mindre otåligt och rastlöst.
Jag börjar känna ”Pura vida” (det ljuva/rena/äkta livet!) i Costa Rica! (Hälsningsfras och livsmotto i detta paradisland!)
Uttrycket hör ihop med en livsfilosofi som värderar gemenskap, glädje och livsnjutning.
San José
Jag har bosatt mig hos min livscoach Geo i Costa Rica(en bit utanför San Jose).
Än så länge har jag inte sett mycket av landet, om man bortser från den 6 timmar långa bilresan från Panama.
Jag har sovit massor. Och så har vi pratat livsfilosofi och min resa…Både min fysiska och mentala resa.
Jag tror det är viktigt att hitta människor som ställer frågor och får oss att tänka…Människor som rotar lite i vårt inre och får oss att vidga vår värld lite…
Det var det Geo gjorde med mig för ett år sedan, och för det är jag honom evigt tacksam…Jag hade det redan i mig när vi träffades första gången men han gav mig knuffen i rätt riktning.
Och ett år senare befinner jag mig i Costa Rica, med helt andra ögon och ett lättare hjärta…
”Don’t fight the current, go with the flow”
Tänk hur vissa små saker blir så minnesvärda…
Som när jag träffade den amerikanska vattenpolospelaren i transporten från Panama till Costa Rica, och hur vi satt längs bak i jeepen och delade på en öl. Vi gjorde den där ölen till något lite småförbjudet och spännande och vi fnittrade som två fjortisar…
Som när vi stannade och rastade…och passade på att ta ett dopp i havet…för vi var så varma och trötta…
Och amerikanen lärde mig att simma i de starka vågorna utan att dras ner av dem….Hur jag skulle simma utåt istället för inåt när strömmarna blev för tuffa….Utåt och åt sidan tills vattnet lugnar sig.
Han lärde mig: ”Don’t fight the current, go with the flow”
Och jag tänker att det gäller inte bara havet. Det gäller även livet i övrigt. Att hitta flowet…
