Nicaragua

Scener jag vill ska fastna för alltid…Mäktiga vyer…Tropiska nätter…Berg och dalar…
Sånt jag verkligen vill ska fastna i huvudet så att jag kan återvända när jag känner för det…
Och jag minns en av alla strandkvällar…när jag tittade på fullmånen med värmande rödvin i kroppen och avhållde mig från en återfallscigg… för att luften var så märkbart frisk och ren.

Det var ännu en sådan där stund

En kväll som blev så minnesvärd och vacker och precis vad jag behövde….

Sista måltiden i Nicaragua, Maj 2017

Har precis ätit min sista måltid i Nicaragua. Aptiten är inte på topp när det är så varmt som nu…

Men jag har hittat ett buffeställe där jag kan beställa en lagom stor måltid för typ 10 kr!

Kom igen ”inre frid”! Jag har inte hela dagen, Maj 2017

”Men kan du berätta vad som förväntas hända under meditation? Vad är målet?”, frågar jag James.

Han svarar att;  ” Det som är så fantastiskt med meditation är inte vad som händer under meditationen, utan det som händer under resten av dagen. Meditationen för in stillhet i kaoset. I stillheten äger förändringen rum. Sakta, sakta börjar saker hända…du kanske inte ens märker det till en början”

Han fortsätter…

”Dina tankar, val och handlingar blir mer medvetna. Din intuition ökar.
En dag upptäcker du att du har vidgat ditt perspektiv, att du har blivit lugnare och fått ökad insikt.

Du inser att du oftare spontant fattar rätt beslut. Du märker att du blivit mer äkta. Mer av dig själv.

Den du är under titlar, roller, masker, ego och livets alla komplikationer”

Så jag kämpar på med meditationen..även om James säger att det inte handlar om att kämpa…och hittar dagligen nya ställen att utföra min meditation…

Kyrkan fungerar bäst. Där är det tyst, svalt och jag är omgiven av andra som sitter stilla och blundar.

Efteråt…när jag sakta vaknar till efter mina 30 min…känns det som om sinnet tvättats rent.

James har rätt. Det här med meditation är ganska grymt..

Vissa kallar det Gud

Jag frågade nyligen den rara damen med Leons godaste kaffe…(som alltid stänger caféet vid 12-tiden för att sitta en stund i kyrkan)

”Vad tror du på? Vad är GUD för dig?”

Hon svarade att ”det finns något som är större och mer expansivt, insiktsfullt och intelligent än vad vi är. Man skulle kunna kalla det ett universellt väsen. Som aldrig fötts och aldrig dött. Som existerar i varje ögonblick och som står i förbindelse med allting samtidigt. Vissa kallar det GUD”

Och jag tänkte; Jag tror nog också på Gud. Så som hon beskrev det…

Vi flyr alla från saker
En bekant skrev häromdagen att hon önskar ge sig iväg på en långresa, men att hon är rädd för att hennes längtan kanske bara bottnar i ett flyktbeteende…

Samma tankar som jag slogs med för ett halvår sedan…då när jag gav mig ut på min långresa.

Länge analyserade jag skälet till min resa och huruvida det var bra eller dåligt…rätt eller fel…

Tillslut gav jag upp analyserandet och konstaterade det enkla; ”om jag är lycklig, då är det RÄTT!”…då spelar det andra ingen roll…

Man kan vända och vrida på saker hur länge som helst och man kommer ofta ingen vart. Man kan montera ner saker i smådelar och granska dem med lupp…man blir inte klokare.

Ett par jag mötte från USA nyligen, gick i samma resedrömmar som min bekant.

Hon strålade när hon berättade om drömmarna…

Han ville och drömde…men det var ju allt det där praktiska…

Han berättade för mig att han var den lite mer jordnära av de två…det var därför han drog  handbromsen…

Och jag tänkte; ”Nej, du är inte jordnära. Du är feg eller bekväm…du hittar ursäkter… Du har fastnat i stadiet där du analyserar sönder saker och monterar ner saker(själen kanske?) i så små beståndsdelar att du sen inte kan hitta något i kaoset.”

Jag tror det är livsfarligt att fastna i för mycket analyserande. Jag har tidigare gått i den fällan -många gånger!- och man murar bara in sig själv.

Och till min bekant som brottas med frågan ”Skulle en långresa bara vara en flykt?”

Tja, det finns många sätt att fly verkligheten i vardagen…med alkohol/droger, överdrivet tevetittande, träningsmissbruk och internetberoende…

Både tevetittande, träningshets och internetberoende är ganska accepterade “flykter”… Och vem tar inte några glas rött då och då? Helt normalt!

Så varför skulle det vara så illa att fly ut i världen ett tag?

För jag tänker att om man flyr från saker…vilket de flesta på ett eller annat sätt gör dagligen…är det nog ganska bra att kliva ut ur sin bubbla ett tag för att kunna SE vad man faktiskt flyr ifrån…

En resa och ett miljöombyte kan kanske fungera som en nystart… och det kanske kan vara ett verktyg för att bli medveten om vad som rör sig i själen…bortom tevetittande, dataknappandet, löpbandet, telefonen, vardagsstressen och jobbmöten.

Världen behöver mer meditation?
”Världen behöver mer meditation”…

Så säger min nya hippiegranne James, och flinar stort…

Han flinar jämnt. Han är sån; glad och bekymmerslös. Och väldigt lugn.

James berättar för mig hur han har sett många människor gå från känslor av stress och ångest till självförtroende och lugn, från rädsla och ilska till självkänsla och kärlek, från förvirring till klarhet och från tomhet till meningsfullhet- enbart med hjälp av daglig meditation.

Jag har tidigare varit lite av en krismeditatör. Det vill säga; jag har kastat in några minuter av djupandning när vardagen snurrar för fort. Eller när jag har en stor utmaning framför mig. Men aldrig har jag på riktigt lyckats få rutin på meditationen och gjort den till en del av livet och vardagen.

Men efter ett långt samtal med James ger jag meditationen en ärlig chans. Jag vill också bli sådär lugn, lycklig och bekymmerslös.

”Två meditationspass per dag a 30 min. Morgon och kväll. Efter cirka tre veckor börjar det hända saker…”

Ja, så sa han.

Peligro?

El Salvador, Honduras och Guatemala ligger framför mig nu. Det är länder många varnar mig för…

Den farligaste delen av Centralamerika. Om man ska titta på statistiken…

I Nicaragua är folk väldigt skeptisk till att en ensam tjej ska bege sig dit.

”Peligroso!”(farligt!), säger de och skakar på huvudet.

Kanske borde jag lyssna till varningarna och hoppa över denna del av världen…men jag vill inte hoppa över den delen…Jag vill se allt fint som jag är övertygad om att länderna ruvar på…

Och i El Salvador kommer jag förresten inte att vara ensam…

För gissa vem som trillar in i landet samma dag som jag? Tina!

Vi möts halvvägs. Våra vägar korsas igen…

Och jag lovar att vi ska följa de tryggaste vägarna tillsammans…

Onsdag morgon bör jag kunna se solen gå upp över stranden El Zonte i El Salvador…

Kall öl och fotboll
Dricker iskall öl i skuggan och glor på några tjejer som lirar fotboll i Leon

Imorgon ska jag till El Salvador…

Jag har bokat den lyxigaste och bästa transporten. En sovbuss med  ett EGET säte och luftkonditionering.

Fåglar är inte tillåtna…

Och har jag tur slipper jag kladdiga blöjbyten…och kisslukt

Resans prövningar
Ägnade förmiddagen åt att testa Matagalpas flottiga snabbmat, medan jag inväntade min buss tillbaka till Leon…

Bussen dyker upp men vill aldrig avgå… busen är kanske trasig?….tom på bensin?…

Inte ett helt ovanligt scenario här…

En evig väntan. Tålamodet jag trodde jag arbetat upp under resan tömdes till fullo idag…

Män med stora magar och hårda blickar som vägrade svara på mina försynta frågor…

Mer snabbmat…

Hittade en affär med mina favorityukachips och köpte hela deras lager…

Fortsatt (evig) väntan. Tristess. För mycket chipsknaprande och sårigt tandkött.

Tillslut dyker det upp en minibuss/bil. Armbågar mig fram och haffar snabbt en plats.

Hamnar mitt emellan en blöjbytande mamma och en dam med en gigantisk fågelbur.

3 timmar på skumpiga vägar. Krismediterar. Hyperventilerar. Somnar. Vaknar med skallebank.

Det luktar kiss. Kanske från bebisen på min högra sida. Eller från de skräniga fåglarna på min vänstra sida.

Båda bebismamma och fågelmamma sover djupt.

Bara 2 timmar kvar. Det är bara att bita ihop…

Jag ska aldrig mer klaga på hur Stockholm känns i rusningstid…

Snustorra bullar

Idag har jag klämt in mig på stadens minsta bageri…

Kakorna och bullarna var snustorra. Ingen verkade äta av det man beställt, men man betalade löjligt lite och atmosfären var gemytlig.

Man pratade och skrattade och från mitt lilla hörn följde jag strömmen av folk som kom och gick. Lyssnade, funderade, knaprade på min torra kaka och läppjade på mitt kaffe.

Konstaterade att kakan inte var så tokig när man åt den i rätt miljö. Och när man doppade den i det blaskiga kaffet…

Tänkte att man skulle kunna äta den allra finaste vetebullen på kafét runt hörnet, men den skulle ändå inte smaka så bra bland stela och trista servitriser, kostymer, iPhones och välkammade frisyrer.

Jag gillar den andra världen allt mer.

Den värld där folk pillar sönder snustorra bullar, men skrattar tillsammans…

Den värld där folk har tid att se varandra för att de inte har en iPad emellan sig.

Den värld där folk rör sig lätt och ledigt och inte försöker vara så jäkla fina och märkvärdiga.

 

April 2017

Kycklingbussar

Kycklingbussarna i Nicaragua är…som namnet kanske skvallrar om… inte det bekvämaste sättet att ta sig fram på..

Bussarna fylls med människor(och då och då även med några kycklingar) tills det omöjligt får plats fler…Då fyller man på med ytterligare tio personer…

”Nej, nu GÅR det verkligen inte att få plats med fler…”, tänker man. ”En omöjlig ekvation!” Men på något sätt så går det alltid…

Det är lite som de där elefantskämten; ”Hur många elefanter får plats i en bil?””Tre bak och två fram”

Idag drog jag kortaste strået och hamnade längst bak i bussen…Vid bakdörrarna som ständigt öppnas och stängs…

Jag höll på att trilla ut när någon pressade sig in och bussen gjorde en vrålstart…

Som tur var grabbade man snabbt tag i mig…och drog in mig där jag egentligen inte borde ha rymts

Det är den avskalade och äkta Nicaraguanska vardagen man får se när man åker kycklingbuss. Oftast gillar jag det…

Idag kände jag mig dock bara som en svettig ostskiva på en överhettad burgare…

Ac? Hahaha! Har man tur får man sitta vid ett fönster där det eventuellt kan bli lite vinddrag ibland…

Bortsett från att ha trängts och svettats på en kycklingbuss… så har jag även knatat runt i molnskogar med mina fina, men extremt opraktiska, sandaler… detta med alldeles för lite vatten med mig…

Tips; Lita aldrig på en Nicaraguan som säger ”Det är inte så långt!”

Det är alltid långt! Och trångt! Och varmt! Och besvärligt på alla sätt och vis…

Nu, en vattenmelonjuice senare, känns dock allt riktigt bra igen.

Allt har väl sin charm! Sådär i efterhand i alla fall…

 

Hemlängtan, april 2017

Sprakande eldar, vårnatt, den lite kyliga bergsluften…

Och så kom plötsligt hemlängtan!

Den kan utlösas av allt möjligt, men märkligt nog sällan av fotografier och andra ”minnessaker”. Istället är det ofta en doft jag inte kan placera, en viss ton i luften, ett underlags rasp mot en skosula…

Idag utlöstes hemlängtan av en vedklabb i en brasa. En gnista flög upp mot himlen med ett visst slags sprakande ljud och plötsligt stod jag där med minnesbilder: cyklen i cykelstället, mjuk & frostfri jord under vårskor. Det alldeles speciella spraket mot blå natt! Valborg! Vår! Sumpan!

En känsla av sorg. När sorgen lagt sig kan jag se det fina…

Att hemlängtan påminner mig om att jag just nu valt en ny plats framför en gammal plats av olika anledningar, och att den gamla aldrig försvinner utan alltid finns kvar i kroppen…

 

Hotell Cascada Blanca

Jag är här…I Matagalpa

Bland berg, vattenfall och fågelkvitter…

Vattnet i floden nedanför hotellet är svalt. Jag hade gåshud när jag kom upp efter en simtur.

Solen värmer lika mycket, men det går att andas och tänka klart här.

Vinden rör sig fritt och ledigt genom dalgången och jag välkomnar den med öppna armar.

Det är så VARMT!

Idag var det nästan 40 grader varmt. Det är värre än i Granada…

Hela staden är som en gigantisk ångbastu…

Hur mycket jag än har fäst mig vid den här fina staden…så behöver jag en paus från hettan. Jag behöver hämta andan någonstans…

Denna gång flyr jag inte till någon karibisk ö och ett turkost hav…

Nej, denna gång tar jag en kort flykt upp i berg och molnskogar. En flykt på 2 dagar till Maltagalpa…

Sen återvänder jag till Leon och mitt favorithostel Via Via…

Sen…när jag fått fylla på med frisk bergsluft och kylt ner skallen lite

 

En stad som viskar

Leon är en fascinerande stad…

Det är en stad som viskar till dig…

Som har många berättelser att förtälja…

Om man bara stannar upp och lyssnar…

 

Det är ju Leon som är Nicaraguas själ och hjärta

Leon är Nicaraguas intellektuella centrum…

Här finns Centralamerikas största katedral, ett 200 år gammalt universitet och fullt av härliga människor…

Och om man tar sig tid att titta bakom nästa hörn, kan man hitta en massa små mysiga restauranger och gatukök, där man kan äta ruskigt god mat för sisådär tiotjugokronor…

De flesta resenärer jag mött har föredragit Granada framför Leon…

Jag förstår inte varför…

Det är ju Leon som är Nicaraguas själ och hjärta...

Granada är bara dess tjusiga strass…

 

Storstad eller barfotaliv?

“Efter många lata stranddagar är jag rejält hungrig på lite stad, liv och rörelse igen”, säger en tysk dam på planet från Majsöarna.

Jag håller inte alls med…Jag är inte ett dugg hungrig på stad, liv och rörelse just nu…

Jo, jag är väl alltid hungrig på liv. Men just nu är jag enbart hungrig på det karibiska barfotalivet, långt bort från buller och bilar…

Men imorse var det dags att ta sig tillbaka till ökända Managua, för att snabbt hitta några lokalbor som ville dela en taxiresa på 2 timmar till Leon…

Trångt och varmt…Som alltid i transporterna…När det nästan blir outhärdligt går kroppen in i någon sorts konstig dvala…

Jag sov nästan hela vägen till Leon och mötte min nya stad med stora tröttmössan på…

Men jag misstänker att det här är en stad som jag kommer bli vän med väldigt fort..

Jag kände det på en gång…

Leon är en stad för mig…

 

Stora Majsön är inte heller så dum…

Lilla Majsön var något utöver det vanliga…

Men Stora Majsön är inte heller så dum…

Här tillbringar jag lite tid innan det är dags att överge barfotalivet för den här gången…

Fiskmagi

Jag tror att jag har ätit av den där magiska fisken…Den som enligt sägnen ska göra att man aldrig lämnar Lilla Majsön…

Darinia såg lite klurig ut när hon serverade mig middag igår…

Men med eller utan fiskmagi så är jag på väg att lämna ön som blivit mig så obeskrivligt kär…Den vill inte riktigt släppa iväg mig…Och jag vill nog inte egentligen att den ska släppa mig…

Jag vill att den ska hålla fast mig…Tvinga mig att stanna…

Kanske är det här jag ska tillbringa min pension?…

Laga mat med Darinia när hon rest jorden runt och är tillbaka i sin lilla by…med eldstäder, bananträd och rostiga plåttak…

Vi ska äta magisk fisk varje dag och dela härliga minnen…

Vi ska lyssna på vinden, bada i mjukt och silkeslent vatten och le mot människor vi möter på de sandiga stigarna…

Med den framtidsbilden tvättar jag hastigt upp mina sandiga och saltiga kläder, packar väskan, bråkar lite med smartphonen som inte är så vidare värst smart, kräks lite på den digitala världen, kastar en sista blick på min nötta hängmatta och tar en Coco Loco på väg från stranden till båten…

Jag skulle ha ätit mer magisk fisk…

Då hade jag kanske inte lämnat Majsön denna gång…

 

Minnen från en majsö

Minnena från Lilla Majsön kommer för alltid leva i mig. Färgstarka och levande…

 

Hur gör man för att tro?

“Det är bara smärtan som får oss att växa”, säger Darinia till mig…

”Men man måste bejaka smärtan. Den som försöker smita undan eller den som ömkar sig själv kommer oundvikligen att förlora”…

 

“Vinna eller förlora”… Hon använder de här krigartermerna för att beskriva en tyst…helt och hållet inre… kamp…

Enligt henne är människans inre som jordklotet, hälften upplyst av solen och hälften i skugga. Ingen har ljus överallt…

Att leva innebär bara att vara medveten om det här, inse att det är så och kämpa för att ljuset inte ska trängas ut av skuggan och försvinna.

Jag lyssnade fascinerat…

Jag frågade henne “hur man gör för att ”tro”?

Folk med en ”tro” verkar så mycket mer tillfreds med livet.

”Man gör ingenting.”, svarar hon och ler lite hemlighetsfullt…

”Tron kommer till dig. Du kanske redan har funnit den, men din stolthet hindrar dig från att erkänna det för dig själv…

Vi ställer för många frågor, gör det enkla svårt. I själva verket är vi bara rädda…Släpp taget. Släpp kontrollen…

Jag gick därifrån med tusen nya frågor…

Hur gör man det svåra enkelt? 

Hur undviker man att göra det enkla svårt?

Enkelt och okomplicerat

Solen förvandlar min hudfärg till en ton som känns allt mer smickrande. Här blir vit och rödnarig vinterhud gyllenbrun och saltfjunig…

När jag blir för varm går jag upp till min ”strandbar”…

Här sitter jag ibland i timmar med min bok, kokosvatten och en skål med färsk frukt…

Musiken blandas med strandljud och ljuset över Majsön är varmt och inbjudande när eftermiddagssolen dansar runt…

Menyn än enkel och okomplicerad.

Som mitt nya liv!

 

Ödet är utrustat med mycket mer fantasi…

“Ska jag säga dig ett fel vi ständigt begår?”, säger min nyfunna vän Darinia…

”Att vi får för oss att våra liv är oföränderliga, att vi är tvingade att följa det spår vi en gång har slagit in på, följa det ända till slutet. Men ödet är utrustat med mycket mer fantasi än vi.”

Just när du befinner dig i en situation där du tror dig vara utom räddning, när din sorg är som störst, så vänder plötsligt allting lika snabbt som en vindil som drar förbi. Du gör en helomvändning och från ett ögonblick till ett annat är hela ditt liv förändrat…

Darinia driver en pytteliten restaurang på Lilla Majsön. En sån där som näst intill är omöjlig att hitta, om man inte vet exakt vart man ska leta…

Hon lagar den godaste mat man kan tänka sig. Och jag är lyckligt lottad som blir bjuden på middag…

Där sitter jag i hennes lilla kök, uppflugen på en regnbågsfärgad pall, och dricker kall Tona, medan vi pratar om ditten och datten…Om livet… Om drömmar…stora som små…

Hennes stora dröm är att se världen – bortom Lilla Majsön…

Darinias liv har varit allt annat än lätt. Med en sjuk mor och många syskon som ska samsas om brödfödan…

Ett liv i fattigdom…Ett liv låst till en plats…

Hon fann sin tillflykt i matlagningen. Det blev hennes andningshål… Hennes gnista…Hennes rikedom i fattigdomen…

Maten och religionen…Det ger hennes liv mening och får henne att orka kämpa

Och nu driver hon alltså sin lilla resturang sedan fem år tillbaka… Ryktet om hennes kokkonst sprider sig…Fler och fler turister hittar dit.

Och sakta men säkert börjar drömmen om en resa ut i stora vida världen bli verklighet…

 

Låt saker få ta lite tid

När magen säger att det är lunch tar jag ett snabbt dopp i det stora turkosa och överger min sköna skuggplats…

För att masa mig bort till favoritrestaurangen…

Som för övrigt långt ifrån ser ut som en restaurang…

Ett skjul med kokvrå och några plastbord och stolar utanför…

Så ser de flesta matställen ut här på ön. Charmigt och enkelt…

Idag frågar jag om de serverar ”rondon”- en fisksoppa typiskt för majsöarna…

Och visst kan de fixa det…De måste bara få tag på ingredienserna först…Om en timme kan fisksoppan vara klar…

Och jag älskar det!…Att saker får ta lite tid här…Att allting går att ordna om man kan vänta en stund…

Och fisksoppan var värd att vänta på…

 

Dagar i hängmattan

Jag har verkligen gått ner i varv…

Det lilla spåret av rastlöshet är som bortblåst och jag tar dagen som den kommer…

Även om jag rör på mig en hel del varje dag; simmar, yogar och promenerar… så kan jag lätt spendera några timmar i hängmattan…

Jag gungar vilsamt fram och tillbaka…läser några sidor i boken, dåsar till, lyssnar till ljudet av vågorna, känner hur vinden leker med mitt solblekta hår, sträcker ut bruna och saltiga ben…ben som mår gott

Jag sjunker djupare ner i hängmattan…som Sir Väs i sin lilla vagga….

Tänker att det är en väldans tur att inte många turister tar sig hit. För jag vill ha tystnaden och lugnet…stillheten

 

Nöttyngda kokospalmer och dignande mangoträd

Nöttyngda kokospalmer och väldiga vajande bananblad…

Dignande mangoträd och en oändlig massa andra fruktträd som jag inte känner till…

Lukten av eldat…Kläder på tvättlinor i solgasset…Hönor som pickar förnöjsamt…Hundar som springer fritt överallt…Ödlor som rasslar i löven…

Och så den röda jorden…Ilsket röd som svenska sommarstugor…

Här hittar jag kreativiteten igen. Det där sköna flowet…

 

I Karibien kan man nästan plocka ner stjärnorna

Jag kliver upp tidigt…Innan det blir stekande hett… Promenerar, yogar i soluppgången, njuter av att ha den vackraste stranden på ön helt för mig själv…

På dagarna snorklar jag…

Jag bor näst intill i havet just nu…

På kvällarna simmar jag runt i turkost vatten..vatten som sakta blir rosalila när solen sänker sig i havet..

Lika magiskt varenda kväll…Ingen solnedgång är den andra lik…

Ibland tar jag ett nattdopp och fascineras över vilken behaglig temperatur vattnet har…

Jag flyter runt och vilar blicken på den gigantiska, karibiska stjärnhimlen…

Den är så nära…Så nära att det känns som om jag bara skulle kunna sträcka upp en hand och plocka ner stjärnorna från Orions bälte…

Stjärnorna speglar sig så vackert i havet…Svårt att säga vad som är verklighet och vad som är spegelbild.

Mitt liv!

Vad är väl ett liv på lilla majsön?

På Majsön går allt väldigt långsamt…

Här finns inga bilar, inget oväsen, inget dunkadunka…

Bara det lilla, enkla livet vid vita stränder och palmer…

Människor strosar runt barfota, ler mot varandra och sover i hängmattor.

Jag snorklar, läser i palmskuggor, köper bananbröd och plockar vild mango…

Igår såg jag stingrockor, revhajar, barracudor och en drakfisk…

Livet kan vara dötrist och långtråkigt…och alldeles, alldeles underbart…

Vad är väl en bal på slottet?

…Ungefär som ett besök på lilla Majsön…

Kommer jag också riva returbiljetten?

Läser lite mer om Lilla Majsön och funderar på om det kommer sluta med att jag också river min returbiljett?….

”Little Corn är ett barfotaparadis som faktiskt ser ut som turistbyråernas retuscherade bilder. Här finns inga bilar och inga mopeder. Bara kritvita stränder, krabbor, kokosnötter och mangoträd omringade av helt genomskinligt hav. Det finns en sägen om att den som äter en särskild fisk här aldrig kommer att lämna ön. Vi har redan träffat en fransyska, en britt och en holländska som kommit hit som turister och kastat returbiljetten. Kanske har de förtrollats men jag har inga problem att se returbiljetter ryka här utan fiskmagi.”

Mot majsöarna

Äter tortillachips och laddar om för majsöarna…

De karibiska öarna lär troligtvis göra stora hål i semesterplånkan, men jag har sett bilderna på stränderna och havet och jag måste dit.

”Har du chansen, så ÅK!”, säger alla jag pratar med. Och nu har jag ju chansen…

Och om sanningen ska fram står jag inte ut med värmen i Granada länge till…

Det är på tok för trångt och svettigt för mig…

Så tidigt, tidigt imorgon tar jag mig till flygplatsen i Nicaraguas ökända huvudstad; Managua.

Jag brukar ta varningar med en nypa salt. Men varningen gällande Managua tar jag inte med något salt. Där sätter jag inte min fot utanför flygplatsen.

Varför skulle jag förresten vilja göra det när Karibien väntar på mig? Ännu en gång…

Kramorm

När en boarm ringlar över vägen och någon bestämmer sig för att leka ormtjusare en stund…

 

Vulkanen Masaya

Glödande lava…Ljudet av vulkanens mullrande andetag…

Masaya-vulkanen är vacker och lite skräckinjagande…Den skickar då och då upp pustar av ånga och moln…

Spanjorerna trodde att vulkanen var ingången till helvetet…Men hur kan ingången till helvetet finnas i ett land som påminner om paradiset?

Kanske är det här himmel och helvete möts?

Som någon sa; Här kan man verkligen lyssna till andetagen från jordens mitt!

Det här är bara början på resan

Jag startade -för andra gången i mitt liv- en lång resa… i Bogota… för ganska precis en månad sedan nu..

Jag har sedan satt min fot på så många platser…Så många platser att en månad inte borde räcka…

Bogota- Medellin- Guatape- Cartagena- Karibiska Paradiset på väg till Panama- Panama City- Bocas Del Toro- San Jose i Costa Rica- Santa Teresa på Stilla Havskusten- San Juan i Nicaragua- Rivas- Ometepe- Granada…

Och det är är bara början. Framför mig har jag så mycket.

Känslan av att leva ett liv parallellt, ett bonusliv, är en ständig följeslagare när man reser länge.

Att (inte) göra

”Om du har tio saker att göra, gör en av dem!”

Detta är något jag fått höra flera gånger under min tid i Centralamerika…

Och det är ju en ganska skön inställning…Att korta ner ”att-göra”-listor…

Idag har jag gjort tre saker; Postat vykort, letat toapapper samt bokat en flygbiljett till Majsöarna…

 

En svensk tiger – och fryser

Jag möter ibland människor som undrar varför svenskar är så kyliga och stela. Så distanserade.

Det är ju inte så att vi är direkt otrevliga. Men kanske inte heller alltid så överdrivet trevliga. Pratar vi med varandra så måste det finnas en bra anledning. Neutralt är bra. Svenskt.

Jag svarar att vi nog försöker vara ”lagom”. Ett populärt begrepp i Svealand. Inte sticka ut för mycket. En svensk tiger och allt det där gamla som kanske fortfarande sitter i.

Men jag tror också att mycket beror på vårt klimat. Bristen på värme och sol. Möjligheten att vistas utomhus.

Ett land med lång vinter och mycket kyla får kanske en lite kyligare befolkning. Personligen avskyr jag att frysa. Det är något av det värsta jag vet. Och aldrig är jag så osocial som under vintermånaderna.

Jag menar…hur kul är det att stå och snacka med grannen i snöstormen eller kallregnet? Då vill vi bara hem, in, stänga dörren om oss. Gå i dvala. Kanske sätta oss vid datorn och boka en solsemester. Drömma oss bort.

Och alla har vi väl upplevt hur folk i Sverige kommer ut ur sina vinteriden och plötsligt ler mot varandra. Utan anledning. Bara för att livet känns betydligt lättare att leva.

Så jag svarar att den svenska tigern behöver mer sol och värme.

Men också mer tid och mindre stress.

Mindre prestige. Mer lek.

Fler leenden. Fler skratt.

Färre vassa armbågar och fler hjälpande händer.

Mer uppriktighet och ärlighet.

Fler kramar.

Mer knasighet. Fler kufar.

Färre fasader och mindre perfektion.

Mer förståelse och mindre fördomar…

 

Efter regn…

Den svala och friska luften drog snabbt ut ur Granada och lämnade oss med en ny, tryckande het värmebölja…

Luften står stilla…Inte en antydan till vind…

Vid 5-rycket i morse slutade dessutom fläktarna att fungera…Hela Granada var plötsligt strömlöst…

Svettiga och trötta människor överallt…

Jag tog min tillflykt till den närliggande kyrkan…Där var det svalt, tyst och lugnt…Aldrig har jag tillbringat så mycket tid i Guds hus som idag…

Nu…många timmar senare…när jag åter igen har internetuppkoppling…börjar jag titta på mer permanenta tillflyktsorter; Ett hav…En skuggplats under en palm…Karibiska vindar…

Tankarna börjar vandra och jag låter dem göra det…

Det är väl därför jag är ute på den här resan… för jag lät tankarna vandra iväg för snart ett år sedan

 

Nicaragua- ett land i fattigdom

Nicaragua har som bekanta en problematisk historia…

I bagaget har landet blodig revolutioner mot spanska kolonialherrar och förtryckande diktaturer, samt flera inbördeskrig.

Det har satt sina spår…

Det är idag Centralamerikas fattigaste land…Halva befolkningen lever på en dollar om dagen.

Ändå klagar så många turister över att de tvingas betala lite mer än lokalbefolkningen…

Det är nog lätt att bli dumsnål efter ett tag…

Efter sol…

Efter en vacker solnedgång, kom äntligen det vi alla längtat så efter; Regnet!

Jag dansade nästan fram längs gatorna.. Luften var plötsligt så frisk och behagligt sval…

Efter sol kommer regn…

 

Letar skugga i Granada

Granada väntar på ett regn…Staden bönar och ber om ett skyfall…

Jag letar skugga, äter lite och sover…

I brist på ett hav att svalka mig i kliver jag då och då in i duschen…och låter iskallt vatten rinna över mig…det hjälper en liten stund…

Ac verkar saknas på de flesta ställen…Jag får nöja mig med en fläkt…och en kall Tona

 

 

Svettpärlor

Jag hamnar tillslut i Granada…på ett mysigt hotell… beläget på stenbelagda smågator i stadens gamla kvarter…

Långt bort ifrån de dyra, trånga och trista turiststråken…

Det är fruktansvärt varmt…Tryckande hett…

Jag känner mig trött och orkeslös…

Sitter mest i skuggiga gränder och glor på vardagslivet i Nicaragua…

Och sen äter jag en och annan romglass emellanåt…

Granada är vackert…Färgglada hus överallt…Jag blir glad av konstnärligt målade stenfasader i regnbågens färger…

Men hur vacker Granada än är, så har jag inte riktigt klickat med staden.

För mig är den lite som Greklands Santoroni…Lite för turistigt…lite för “uppriggat” på något sätt..

Jag tror Granada är en stad man måste ge tid…En stad man måste klä av några lager…som en sån där rysk docka…

Jag lutar mig tillbaka i skuggan och betraktar virrvarret av människor, samtidigt som jag pillar ut russinen ur min tomglas…

Funderar på om jag ska förflytta mig till andra sidan gatan och ta en kall öl…

Bestämmer mig för att sitta kvar… Ölen kan jag ta senare….När solen gått ner och jag orkar röra mig igen.

Kycklingbussar

Jag har nämnt det i tidigare inlägg… Det är inte helt enkelt med transporterna i Centralamerika.

Framförallt är de många gånger långt ifrån bekväma…

Lokalbussarna är ofta gamla avdankade skolbussar från USA, där du trängs med andra passagerare och sitter i draget från de öppna fönstren timme ut och timme in…

Men på något sätt gillar jag det… Hur trångt och varmt och obekvämt det än kan vara.

Det är ju det riktiga Centralamerika jag ser när jag färdas i ”kycklingbussarna”…

Hej då världens största ö i en sjö!

Dags att ta avsked av Mellanamerikas största sjö, Nicaraguasjön, med världens största ö i en sjö, Ometepe-ön…

Ön som uppstod från ett vulkanutbrott mitt i sjön…

Det är med blandade känslor jag ser de två vulkantopparna försvinna i fjärran…

Vidare mot Granada…Med buss, färja, taxi och buss.

 

Härligt primitivt

I Nicaragua- och framförallt på Ometepe- känns det som om man har färdats bakåt i tiden…

Vatten samlas in i krukor, hästar är på vissa ställen enda transportmedlet och elektricitet är inget man kan räkna med överallt…

 

Livet på en vulkanö

Jag ser kvinnor i byarna sitta på huk och tvätta i vattenbrynet.

Jag ser män som paddlar runt i träekor.

Jag ser fisknät på tork, hästtransporter och dammiga vägar

Ometepe Dag 2

Det är inte helt lätt att ta sig runt på Ometepe…

Vägarna består av stora hål och stenbumlingar…De asfalterade vägarna är näst intill obefintliga.

Trots vägarnas dåliga skick gick jag idag med på att hyra mopeder, tillsammans med några nyfunna vänner…

Jag som aldrig har kört en moped tidigare…

Jag tvekade…magkänslan sa NEJ!…

Men på något sätt lät jag mig övertalas…För det skulle ju vara det smidigaste sättet av se så mycket som möjligt av ön…

Och så satt jag där på min moped…och gav mig iväg med ett långbensskratt…

Och jag måste erkänna att det var ruskigt roligt att glida fram på en moped…när jag väl fick kläm på det…

Och jag kände mig snitsig och proffsig och lite småcool när jag kunde ta mig fram på de steniga, små vulkanvägarna…

Och vinden fläktade så skönt och vattnet glittrade så vackert…

Och alla jag mötte log mot mig, och jag log tillbaka… Lite stolt…Som när man var liten och tog bort stödhjulen från cykeln typ…

Vi besökte ett vattenfall utan vatten… Solen hade torkat ut det…Vi hade sett fram emot att svalka oss i det…vi var lite besvikna och sura…men vi kom snabbt över vår besvikelse när vi hittade ett mysigt lunchhak istället…

En gård med en rar familj som lagade mat åt oss över öppen eld…

Grillad fisk som smakade helt ljuvligt…

Efter det fick vi för oss att vi skulle hyra kajaker och besöka en ö som lokalborna kallade ”monkey Island”…

Ingen talade dock om för oss hur starka strömmarna kunde vara, och hur svårt det skulle bli att ta sig ut till den där jäkla ön…

Ingen talade om att aporna på den där ön var fruktansvärt aggressiva och att de skulle attackera oss när vi kämpat oss upp på ön, med kajaker och allt…

Ingen talade om att vi skulle behöva förvaras oss med bamburör och sen fly tillbaka ner i våra kajaker…

När vi tagit oss hela vägen tillbaka- i de starka strömmarna- var vi ganska rejält trötta…

Och när vi lämnat av kajakerna, återstod bara att ta sig tillbaka med mopederna…

Som grädde på dagens mos avslutade vi med att – 10 minuter från uthyrningen- vurpa med mopederna…

Ett par rejäla, svidande skrubbsår på armar och ben…och ännu mer sveda när jag tvingades pröjsa 700 kr för att min moppe fått en repa…

Jag var dammig och sur och sårig…

Jag ville ju inte hyra de där dumma mopederna… Varför hade jag låtit mig övertalas att ge mig ut på dåliga vulkanvägar med en moped? Vilken skitdag! Vilken skitö!

Jag kände mig som en tjurig femåring…och jag ville bara ringa mamma och gråta en skvätt…Jag ville att hon skulle blåsa på mina upprivna knän och armbågar…

Men när jag fått duscha av mig dammet och rengjort såren kändes det bättre…

Jag kröp  ner i min hängmatta och stoppade in Bob Marley i öronen. ”Don’t worry about a thing, ‘Cause every little thing gonna be alright”…

Grannens kattunge hoppade upp i hängmattan och kurade ihop sig på min mage… Spann sig själv och mig till sömns under ännu en magisk stjärnhimmel…

Och jag hann tänka, precis innan jag gled in i sömnen, att dagen kanske inte hade varit så fruktansvärt genomdålig. Att den kanske till och med hade varit ganska bra…

Och framförallt att det är de bra sakerna man tillslut kommer ihåg…

Ometepe Dag 1

Jag har tillbringat en dag och en natt på vulkanön Ometepe, där jag lever härligt primitiv…

Har sovit i en hängmatta under stjärnhimlen, till ljuden av cikador och vrålapor. Vaggats till sömns och njutit av vinden som rasslat i palmerna…

Jag har haft mitt livs bästa ridtur. Snabb och skön galopp genom små byar. Tagit del av ännu en ny värld…

Jag har varit på en rodeofest tillsammans med glada Ometepebor…

Jag har druckit öl och skrattat mycket…

Även om min spanska kanske inte räcker så långt…känns det skönt att man alltid kan mötas i skrattet…Det talar ju alltid samma språk…

Ometepe är slående vackert…

Och fridfullt…

Här skulle jag kunna stanna för alltid…

Det är sådana här platser som man bara tror existerar i sagornas och i filmens värld…

Det är nästan för bra för att vara sant…

 

 

Från Riva till Ometepe

Framför mig hade jag sen en lite småkrånglig väg till vulkanön Ometepe…

Men när man hittar folk att dela ”krånglet” med, blir det mer lätthanterligt…

Och ”krånglet” skaffade mig två nya och fina vänner från Kanada…

Nicaraguablått

Världens mest älskade färg är blå…

Det beror troligtvis på att alla människor kan relatera till den eftersom himlen är blå…

Det är något väldigt speciellt med himlen i Nicaragua…Det var det första jag slogs av när vi närmade oss det nya landet…

Himlen är så väldigt blå… En blånyans jag aldrig sett tidigare…

“NICARAGAUBLÅTT!”…

Det ska jag svara nästa gång någon frågar om min favoritfärg

Vidare till en vulkanö
Jag har lämnat sömniga och behagliga Rivas…

Ett välbehövligt dygn fick jag där med många promenadvänliga gator, tupplurar i hängmattan på mitt primitiva boende, god mat och några fina besök i kyrkan…

Därifrån tog jag mig vidare till vulkanön Ometepe…

En färd som visade sig bli allt annat än enkel…

Maten i Nicaragua
I Nicaragua är det- som oftast i det latinamerikanska köket- mycket ris och bönor.

Kött kan vara ganska trist, bortsett från en och annan grillad kyckling.

Fisk och skaldjur är ofta ett säkert kort…

Mycket friterade eller stekta bananer.

Fortfarande mycket majsbröd(en ny variant av Arepas). Serveras ofta med ost, lök och någon god vit sås…

Färsk frukt säljs överallt. Och den är så god!!

Man kan äta och dricka sig mätt för 15 kr…

Vin är ganska dyrt…och inte vidare värst gott…

Juice och öl är det som gäller…och rom.

Och det visar sig vara lika svårt som i Colombia att få tag på gott kaffe…

Det goda kaffet(eller kaffebönorna) exporteras och hamnar i västvärlden….

Påsk i Rivas

Staden Rivas i Nicaragua!

Nya och mysiga gator…Vackra och färggranna hus….

Trevlig och skön lokalbefolkning….

Gott om utrymme….

Religiöst Nicaraguanskt påskfirande….

Inget dunkadunka….Inga fulla och odrägliga människor.

Latinamerikanska gatukök…Doft från grillar som släpper ifrån sig köttsaft på glödhet kol…

Härlig stämning…

Kall,god och billig öl….

Jag stortrivs….Och känner mig trygg och avslappnad igen…

Flykten från San Juan
Ja, San Juan blev ju då alltså inte riktigt vad jag tänkt mig…

Men så är ju livet…Det blir sällan som man tänkt sig….Ibland blir det bättre eller sämre än vad man tänkt sig… Men ofta blir det bara annorlunda.

Och annorlunda blev det när jag flydde till staden Riva, där jag möttes av näst intill öde gator och ett stort LUGN…

Jag kunde andas igen. Och röra mig fritt och ledigt.

Vad väljer vi att se?

Jag försöker skala av och tänka bort, när något stör min upplevelse.

Som nu i skräniga San Juan…

Igår satte jag mig vid havet, tog en kaffe och tittade på solnedgången.

Jag försökte tänka bort den hemska partymusiken som strömmade ut ur ett oräkneligt antal högtalare överallt.

Jag försökte tänka bort folk som spydde i gränder och vinglade runt med rödsprängda ögon…

Jag försökte tänka bort alla bilar som trängdes och tutade otåligt på den lilla bygatan…

Istället försökte jag att se den röda solen som sjönk i havet, barnen som lekte i strandkanten, par som höll om varandra och de små fiskebåtarna…

Vi väljer vad vi vill se. Och över allt vackert kommer det alltid finnas ett lager av något som stör -mer eller mindre. Något som är ”fel”.

Så ska det nog vara!

San Juan var inget för mig!
Jag har gett San Juan del Sur ett dygn. Mer än så klarar jag inte av…

För mkt alkohol och droger…

Jag känner mig inte trygg här…Det här är -just nu!- ingen plats för mig…

Till och med byborna rekommenderar mig att besöka San Juan vid ett annat tillfälle.

Jag har försiktigt skrapat bort lite partysmuts och sett vad som gömmer sig under; en mysig surfby med trevliga innevånare…ett ställe som jag bara måste tillbaka till en dag…

En dag när det inte är långhelg och dunkadunka och fullproppat med fulla turister…

Långt hemifrån

Befinner mig i ännu en jeeptransporten…på väg från något…på väg till något…ständigt i rörelse känns det som…

Plötsligt tvärnitar chauffören och alla vaknar hastigt…

En hel flock med apor korsar vägen!

Aporna kan passera oskadda och vi kan somna om…

Innan vi sluter ögonen igen konstaterar jag att i Sverige tvärnitar vi ibland för älgar….

Australiensaren konstaterar att de i Australien då och då tvärnitar för kängurur….

Och Kanadensaren muttrar något om björnar och konstaterar att vi är långt hemifrån…

Låååånga transporter

Jag är trött på att skumpa runt på dåliga vägar. Avstånd som på kartan är väldigt små tar en evighet med jeeptransporterna. Med buss hade det tagit ännu längre tid…

Geo sa att transporterna är så dåliga eftersom de vägrar förstöra sin natur genom att bygga motorvägar.

De anpassar vägarna efter naturen.Och det är ju Jättefint! Verkligen!

Men idag när jag satt där bak i jeepen- trött och illamående- önskade jag att de hade kunnat förstöra sin natur bara liiiiiite. Jag menar; bara nagga den lite i kanterna. Skapat några raka, ordentliga vägar i landet….?

Nu har jag börjat glömma den långa färden till Nicaragua och tänker åter igen att det är fantastiskt bra att dessa länder verkar ha så fin relation med sin natur…

Människorna här lever i samklang med naturen. De respekterar naturen och värnar om den. De har inte försökt tämja, kontrollera och lägga den under sig…

De har bevarat något väldigt fint och viktigt som vi andra allt mer börjar tappa. Vi kommer längre och längre ifrån vårt ursprung, men i de här länderna har de (fortfarande) inte klippt den navelsträngen.

San Juan…en mysig surfby?
San Juan del sur i Nicaragua…

Det som normalt sett ska vara en liten surfby… har nu förvandlats till ett enda stort dunkadunka med fulla, påskfirande människor. Och när man firar något i dessa länder då firar man tydligen rejält…

Men det är inte bara att San Juan är stökigt och skränigt. Det känns inte tryggt just nu. Ledigheten lockar hit fel typ av människor…

Blickarna bränner på mig och när man känner sig som ett lamm i en vargflock då är det dags att ge sig av…

Ikväll går jag inte ut…Jag känner att jag bör hålla mig inne.

Det är förjävla – ursäkta!- synd att jag inte får se det riktiga San Juan. Det jag kom hit för att se…

Jag vill strosa runt bland små trähus och fotografera allt och inget. Jag vill slappa på stranden och prata med byborna…Men det går inte just nu.

Så imorgon försöker jag ta mig till Rivas- 20 minuter härifrån. Långt från stranden. En förhållandevis tråkig stad. Inte mkt att se. Det är jättebra. För det betyder kanske att det inte är mycket folk där….Förhoppningsvis bara lugna och snälla locals som firar påsk på ett lugnare sätt…

De firar nog den religiösa påsken… Med kåpor och parader och andra skojigheter…Utan alkohol, droger, fylleslagsmål och stök…

Påsk i Nicaragua

Ingen gränsövergång är den andra lik.

Gemensamt för alla övergångar är dock att de tar TID…

Men idag var rätt dag att byta land. På skärtorsdagen…

Medans vi i Sverige mest bara klämmer i oss för mycket påskgodis, så har påsken här en ganska stor religiös betydelse. Ni vet allt det där med Jesu lidande?

Kanske är det därför vi i Sverige äter påskgodis så vi får ont i magen och mår illa…för att känna lidandet…?

Men hur som helst…

Det var en bra dag att byta land eftersom folk här inte reser på högtidsdagar. Då klär man ut sig i underliga dresser med kåpor och stegar runt på gatorna och mässar…

Det innebär att det var väldigt liten kö vid migrationen Costa Rica /Nicaragua…

Tack Jesus och Påsken! 

Lämna en kommentar