Imorgon gör jag ett nytt försök att ta mig ut ur Ryssland och in i Mongoliet…
Jag har ett 3 dagars-visum och en ny tågbiljett. Nu är det bara att hålla tummarna…
Jag är helt urladdad och tömd på energi. Inte sovit på ett dygn…
Fatta då hur underbart det är att komma till ett hotell med badkar och en mjuk säng…
Den här soppan kanske ända får ett lyckligt slut…
Ett ryskt visum får bara inte bli fel, Oktober 2017
Igår satt jag på tåget från Irkutsk tillsammans med mina holländska kamrater och blickade ut över Bajkalsjön.
Några timmar senare var jag tvungen att skriva om resesagan en del…
Jag orkar inte redogöra för de senaste mardrömsdygnen. Det får räcka med att saga att jag blev kvar vid ryska/mongoliska gränsen sent igår kväll, tillsammans med ett gäng ryska, pälsmössade, bistra gränsvakter.
Det gjorde ont långt ner i själarötterna när jag såg mina kamrater rulla iväg utan mig…
Ett felaktigt ryskt Visum kan bli en väldigt lång och tråkig och DYR historia, och jag har lärt mig en läxa.
Migrationsverkets högsta höns bestämde sig tillslut för att tycka lite synd om en söndergråten flicka, som inte önskade något hellre än att få lämna Ryssland- utan att behöva vänta på en rättegång och sedan bli deporterad.
Efter den längsta dagen i mitt liv har jag nu äntligen ett nytt 3 dagars-visum i handen.
Jag hade en ofantlig tur. Jag hade tur att hamna hos en man som fattade sitt beslut med hjärtat…
Imorgon gör jag ett nytt försök att ta mig till Mongoliet. Om jag nu äntligen kommer dit så är det bara för en dag. Bara för att snabbt kasta mig på ett nytt tåg till Kina och använda den tågbiljett jag bokade för länge sedan. Biljetten som förhoppningsvis tar mig vidare till en av min stora drömmar…
Det blir inget besök hos ryttarfolket i Mongoliet. Det blir inga stäpper och inga lägereldar. Ingen gobiöken. Inte denna gång…
Ryssland är ett fantastiskt land…Fascinerande på så många sätt…Men se för fasiken till att ha ordning på papper och visum och ordna visumet via en resebyrå. För byråkratin är verkligen inte att leka med…
Mot gränsen, Oktober 2017
Vistelsen i Irkutsk närmar sig sitt slut. Tidigt imorgon bitti ska jag förhoppningsvis sitta på ett tåg på väg mot Mongoliet…
Men jag misstänker att det kommer ta tid och jag ser inte fram emot gränsövergången.
Bajkalsjön, Oktober 2017
Bajkalsjön, världens till ytan största sjö. Den 64 mil långa och upp till 8 mil breda sjön innehåller 20 % av världens sötvatten…
Det sägs att ett dopp i Bajkalsjön förlänger livet med 25 år, men jag hade ingen lust att testa – vattentemperaturen stiger sällan över 8 grader…
Ett soligt Irkutsk, Oktober 2017
Solen skiner över ett kyligt Irkutsk även idag och jag ska försöka göra en liten utflykt till Bajkalsjön.
Vodka ska inte drickas ur stora teglas!, Oktober 2017
Jag vaknade imorse med en sjuhelsikes huvudvärk. Vodka ska inte drickas ur stora ryska teglas. Nu har jag lärt mig det…
Det var en befrielse att komma till Irkutsk och äntligen få gå av tåget. Gå av tåget och gå av stationen och sätta sig i en taxi och hitta ett boende som inte går på räls. Och sen inta en rykande het tallrik pelmeni.
Jag älskar mitt rälsfria boende. Jag älskar att jag har en dusch och att jag äntligen har fått tvätta håret. Jag älskar att solen skiner i Sibirien…
Irkutsk är en förtjusande liten stad med massor av gamla trähus och kyrkor. Här skulle jag kunna stanna länge.
Sibirien ar soligt och vackert!, Oktober 2017
Dag 4 Transsbiriska
Sibirien är soligt, friskt och vackert. Och inte alls sådär svinkallt som jag förväntat mig. Vädret är faktiskt rent ut sagt ljuvligt…
När vi vaknade imorse var det snö utanför…riktig sno!…inte som det snobladade regn vi hade i Moskva
Vi köper korvpiroger till frukost och sköljer ner dessa med lingonte.
På kvällen äter vi middag i restaurangvagnen. Firar att vi överlevt fyra dagar på ett tåg.
Middagen består av en liten skål Borsjtj. Och så dricker vi vodka ur stora ryska teglas.
Vi lämnar restaurangvagnen några timmar senare – betydligt mer än bara salongsberusade.
Det stora Ryssland glider forbi utanfor, Oktober 2017
Dag 3 Transsibiriska
Jag färdas förbi små ryska städer och byar, längs några berg- kan det vara Uralbergen?- , genom enorma skogar och vidare mot Sibirien…
Det mest spännande man kan göra på tåget är att ta en promenad till restaurangvagnen.
Stämningen på tåget är sömnig.Folk är tysta och insjukna i sina egna världar. Skönt! Som dagen efter en stor fest.
Det finns gott om tid att tänka på allt och inget. Och även att inte tänka överhuvudtaget, utan bara glo ut i fjärran.
Jag läser böcker och skriver. Jag ändrar och suddar och lägger till – tänker att pappret symboliserar mitt liv.
Jag tänker också att jag känner mig som mest kreativ när jag sitter på ett tåg. Rörelsen frigör något i skallen.
Det Stora Ryssland glider förbi och det är höst utanför tågfönstret. Solen lyser milt och varmt.
Små byar med rykande skorstenar. Hundar som springer vägarna fram. En man i en gammal eka. Men mest av allt – björkar. Guldgula björkskogar!
Jag ska kliva av tåget i Irkutsk, som ligger vid Bajkalsjöns södra strand. Därska jag försöka hitta ett boende for nagra natter…
Mellan Moskva och Irkutsk, Oktober 2017
Dag 2 Transsibiriska
Det är en lång tågresa. Mellan Moskva och Irkutsk i Sibirien är det fyra dagar.
Den ryska familjen kliver av, vinkar glatt åt mig från perrongen och ger plats för mitt nya sällskap i kupén;Två holländare!
Jag suckar inombords. Tänker att jag föredrar fåordiga ryssar. Men de holländska grabbarna visar sig vara ett trevligt och behagligt sallskap
De bjuder på holländsk godis(bananlakrits) och de har samma humor som jag.
Vi sover stor del av tiden- man blir sömnig av tåg- och när vi är vakna dricker vi te, spelar kort och drar dåliga skämt.
Livet på ett tåg är ganska enkelt och kravlöst.
Rysk korv, ostfrallor och en skon tupplur, Oktober 2017
Dag 1 Transsibiriska
Jag var orolig att jag skulle få dela kupé med tre överförfriskade ryssar, men det har varit väldigt lugnt än så länge.
Familjen(mor och dotter)som jag delar kupé med bjuder på rysk (jättegod) korv, ostfrallor och te.
Och de tycker -precis som jag- att det är ganska skönt att ta en lång eftermiddagslur.
Alla arstider, Oktober 2017
Idag har jag haft gulprasslig höst med vårkänslor.
Jag har en lång sommar framför mig och ikväll hade jag vinter och julfeeling när jag promenerade på Röda torget…
Alla arstider pa en och samma gand. Ett ar i ett ogonblick. Sista kvällen. Som hämtad ur en saga.
Moskva! En resa bakat i tiden, Oktober 2017
För mig som älskar känslan av att färdas bakat i tiden är Moskva rena drömresmålet…
Gorkijparken och Borsjtj!, Oktober 2017
Stor del av dagen har jag tillbringat i Gorkijparken…
Moskva har badat i sol och jag har läst min bok och tittat på folk.
Tänkt att livet är bra lätt att leva vissa dagar.
Tänkt på det häftiga i att jag fick uppleva hösten i Ryssland i år.
Jag har knatat och knatat och knatat och undvikit tunnelbanan med alla kyrilliska skyltar. For manga jobbiga krumelurer….
Att hitta med hjälp av kartan har jag för länge sedan gett upp…
Men fram kommer jag ju ändå…
Och fram till Biskopsdammarna kom jag i gyllene timmen- eftermiddagens mjuka ljus- och strosade sida vid sida med fina herrar med promenadkäppar.
Och fram till restaurang Mari Vanna kom jag också tillslut. Fram till nybakade köttfärspiroger, öl och min sista Moskva-Borsjtj.
Man kommer liksom alltid fram tillslut. På något sätt.
Guldiga kyrkor, Oktober 2017
Idag har jag kikat in i några guldiga kyrkor. Ortodoxa kyrkor är väl kända för just det; Ikoner och guld…
Vi skrattar alla pa samma sprak, Oktober 2017
Imorse vaknade jag tidigt och såg solen gå upp över Moskva.
Jag promenerade längs med Moskvafloden, förbi den vackra, förgyllda katedralen och över en liten bro till ett undangömt kvarter.
Ett sånt där arbetskvarter som består av ryssar i blåkläder som slevar i sig pelmeni(ryska dumplings) med aluminiumbestick vid ståbord.
Här finns inga kostymnissar och guldkedjor. Inga putsade skor och portföljer.
Vad gör jag i detta kvarter? Jo, det ska jag tala om…I detta lilla kvarter köper jag (troligtvis) Moskvas godaste piroger. Och med största sannolikhet även de billigaste.
Damen i det lilla, lilla pirogståndet kan inte ett ord engelska men jag lyckas med hjälp av min lilla, lilla ryska ordbok beställa två piroger. Jag lyckas även säga att jag vill ha dem varma.
Damen i det lilla, lilla pirogståndet blir så glad över att jag försöker lära mig ryska. Hon säger något och skrattar hjärtligt. Jag har ingen aning om vad hon säger men jag skrattar också. Skrattet är ju detsamma på alla språk.
Mitt sinne känns lätt och ljust när jag fortsätter min promenad på andra sidan Moskvafloden och mumsar i mig mina (теплый)piroger.
Snart vidare ut i varlden, Oktober 2017
Imorgon har jag och Moskva vår sista heldag tillsammans.
På måndag ska jag påbörja min långa tågresa vidare ut i varlden.
Idag ater jag massor av Blinier och mar allmant gott.
En vacker hostdag, Oktober 2017
Regnmolnen drog vidare till andra platser och gav solen lite plats i Moskva. Det var en blygsam sol, men den fanns där…
I parkerna: röda och gula hav av löv. Det är så väldigt mycket höst i Ryssland just nu- och den är sagolikt fin. Sådär vacker, vemodig och rofylld…
Prassel under fotsulor och lukten av fukt, mylla och friskhet. En kaffe vid Biskopsdammarna. Ett kapitel i boken…
Lunchen spisade jag (underbart gott) på tjusiga(och svindyra!) Cafe Pushkin. Biff stroganoff och creme brulée Pistage på det. Ska det vara så ska det vara!
Jag tog en sväng förbi Bolsjojteatern bara för att snabbt grusa mina förhoppningar om att få se ”Idioten” i guldskimrande salar med röda sammetsdraperier. Slutsålt en vecka framåt! Nåväl! Vad är väl en opera på Bolsjoj? En annan gång kanske?
Kastade bort gruset och bestämde mig även för att strunta i Kreml. Insidan alltså, utsidan ser jag ju varje dag. Jag hade ingen storre lust att se tsarkanon eller tsarklockan eller en balsamerad Lenin…
Så jag gick till Gorkijparken och köpte mig en pirog. Där satte jag mig sedan och njöt av den finaste kvällen på länge.
Solen sken (oblygt) över Moskvafloden och jag räknade leende ryssar. Det blev många leenden. Löven singlade ner i floden och flöt sakta iväg.
Ikväll såg jag det där riktiga och genuina Ryssland. Ikväll fanns det där som jag älskar så; känslan av liv!
Blinier, Oktober 2017
Ännu en grå dag gryr. Det är kanske ändå -som vissa säger- pälsmösseväder året om i Moskva.
Jag dricker mitt kamomillte och läser min bok.
Inatt sov jag oroligt och kanske är det temat i ”Mästaren och Margarita” som stör nattsömnen. Vem sover lugnt när djävulen är lös i Moskva?
Min hjärna ställer om sig från en vardag till en annan. En ny vardag bestående av annan mat, andra språk, andra dofter, nya erfarenheter och andra tankesätt.
Mitt största dilemma just nu är att hitta blinier som är gjorda på bovete. För oss i Sverige är blinier ”ryska boveteplättar”. För ryssarna har blinier tydligen inget med bovete att göra. Här är Blinier vanliga (vetemjöl)pannkakor – som crepes. Märkligt.
Det går sisådär att hålla en glutenfri diet.
Tunnelbana i Moskva, Oktober 2017
Alla skyltar i metron är på kyrilliska och jag måste verkligen gnugga de små grå rejält när jag ska ta mig fram mellan stationerna. Men skam den som ger sig…
För man måste verkligen åka tunnelbana – det är en sevärdhet i sig.
Stationerna är otroligt vackert utsmyckade med guld, marmor, mosaik, kristallkronor m.m.
Ett blott mote med Moskva, Oktober 2017
Mitt första möte med Moska blev regnigt och blygrått…
Jag har promenerat runt på Röda torget och blivit blöt om fötterna, värmt mig i ett tjusigt och dyrt köpcenter med kaviarbarer och lyxpraliner samt tagit 39ans spårvagn genom staden.
Genom ett regnigt tågfönster har jag nog sett det mesta av Moskva.
En lång dag avslutades med en tallrik Rödbetssoppa.
Nattag till Moskva, Oktober 2017
Jag ankommer till Moskva i gryningstimma, och nej jag ser inte solen gå upp över staden- det är grått utanför tågrutan och det regnar!
Nattsömnen var bitvis bra- bitvis väldigt dålig. Jag vaknade några gånger av att tåget skakade och jag drömde om jordskalv.
Jag påminde mig själv om att jag befann mig i en tågvagn i Ryssland, och allt kändes väldigt overkligt. Paret jag delade kupé med gjorde iordning en kanna te och serverade mig den rykande drycken i ett vackert teglas. De babblade glatt med mig på ryska och jag förstod inte ett ord. Men drycken varmde gott…
Jag ska inte sticka under stol med att det ibland ar svart att resa i ett land dar fa manniskor pratar engelska…men det ar ocksa nyttigt pa manga satt och vis
När jag för ett år sedan begav mig till Colombia talade jag inte ett ord spanska. Och på något sätt hankar man sig fram ändå. Det tar ibland lite tid – men det GÅR!
Som när jag vilse kliver av nattåget i Moskva och försöker hitta till mitt nya boende och Metrodamen helt släpper sin uppgift att dela ut morgontidningar för att guida mig rätt i tunnelbanekaoset.
Några (vackra) tunnelbanestationer i Moskva senare så är jag framme vid mitt boende -ett boende precis bredvid Kreml, med utsikt över lökformiga kupoler och storslagna kyrkor.
Livet är lite knepigt ibland, men också bra jäkla häftigt!
Mugglare, trollkarlar och kaviarpannkakor, Oktober 2017
St Petersburg skulle kunna vara hämtat ur en saga. Det ar lite Harry Potter-kansla over staden…
Extra tydligt blir det när man kliver ner i tunnelbanan och möts av mugglare och trollkarlar. Nåja, det är ingen som benämnt sig själv som trollkarl, men jag misstänker att så är fallet. För nere i tunnelbanan kryllar det av märkliga figurer.
I spärrarna sitter kvinnor med röda skärmmössor med guldkant, och ryska män med bistra ansikten och nötta portföljer skyndar fram under kristallkronor och marmortak.
Jag ler osäkert mot folk jag möter, ingen ler tillbaka. Tänker att tunnelbanan inte är bästa stället att samla leenden- varken i Ryssland eller i Sverige.
När jag kommer upp från tunnelbanan igen andas jag in den friska höstluften. Rönnbären hänger i stora, röda klasar och regndroppar glänser på fönsterrutorna.
Jag smiter in på ett snabbmatsställe som ska ha St Petersburgs bästa Blinier. Blinier med kaviar far det bli! Nu kanns det verkligen att jag ar i Ryssland…
Vinterpalatset, Oktober 2017
Det är tydligen inte möjligt att besöka St Petersburg utan att besöka Vinterpalatset
Jag låter mig dras med av turistströmmen…och WOW!…palatset var verkligen vart ett besok
Tänk att människor levt här! Cigarrum, bibliotek, vita pelare, statyer, trädgård på taket, vaser stora som mindre hus…
När jag vandrar runt i denna värld- så långt bort från den välkända- så kan jag inte låta bli att känna mig som Lucy i Narnia. Jag öppnade dörren till klädskåpet och försvann in i en saga
Morgonstund i St Petersburg, Oktober 2017
Efter att ha vågat mig ner i den ryska tunnelbanan och overlevt morgonrusningen i St Petersburg(jag hade glömt hur trångt det kan bli i en tunnelbanavagn), lutar jag mig nu tillbaka på ett litet cafe nära Vinterpalatset…
Här läser jag min bok och väntar på att Eremitaget ska slå upp portarna för mig
Sent ikväll tar jag nattåget till Moskva.
Ryska dumplings, sockriga munkar och en stor kanna med te, Oktober 2017
Jag har det bra gott här i St Petersburg. Anastasia tar hand om mig och ser till att jag får god mat och mycket sömn…
Vi äter ryska dumplings och dricker te med mynta. Ryssland är ett tedrickande folk, och jag passar på att dra ner på kaffet.
Igår fick jag testa ryska donuts. Det var ljuvligt. Där satt jag på ett cafe med florsocker runt munnen och kände att just NU kan livet inte bli ett ynka gram bättre.
Vi tar kväll tidigt och jag pillar med mina bilder och läser mina böcker, och så dricker jag en kopp kamomillte.
Idag måste Anastasia jobba, så jag passar på att ta en heldag i vinterpalatset…
Lite Dostojevski, Oktober 2017
Jag umgås en del med Dostojevski just nu. Läser om Brott och Straff för tredje gången. Eller skummar den.
Brott och straff är inte bara en bok. Den är liksom ett tillstånd. Man blir själv till den där Raskolnikov.
En i grund och botten godhjärtad person- som ständigt grubblar över vad som är rätt och fel här i världen.
Och jag tänker mycket på människor just nu…på ont och gott. Jag tänker mycket på själens alla farger
Isvindar och varmande minnen, Oktober 2017
Det blåser isvindar i St Petersburg…
Jag bylsar på mig lager på lager och vaggar fram som en sån där rysk docka, sida vid sida med Anastasia.
Vi pratar om livet och om minnen…
Mina minnen. Hennes minnen. Våra skärvor, en del suddiga och andra skarpare.
Vi pratar också om att vi väljer vad vi vill minnas. Så fungerar det mänskliga sinnet. Vi minns det som passar våra syften.
Ibland gör det ont och allt blir inte som man tänkt sig, det blir det aldrig och det var aldrig meningen.
Meningen är kanske bara att vi ska färdas genom den tid som givits oss och göra det efter bästa förmåga.
Jag är bara i början av en stor resa och jag lär mig fortfarande.
Ännu en vinter ska komma och forhoppningsvis ännu en sommar…
Mitt forsta mote med Ryssland, Oktober 2017
Drygt ett år senare träffas jag och Anastasia igen- denna gång i St Petersburg.
Jag älskar mitt första möte med Ryssland. Kanske är det för jag har tur med ”mina” ryssar.
En bild många verkar ha av ryssar: de är asociala, de ler aldrig, de är tystlåtna, de är snåla, de pratar inte engelska, de dricker för mycket. Det finns så många fördomar om människor som bor i Ryssland.
Men jag lovar: det räcker med ett enda möte med en trevlig ryss för att du ska tänka om…
Alla ryssar har inte svalt en citron och fått klister mellan tänderna. Det finns ryssar som kan LE, och det är faktiskt ganska många när jag tänker efter.
Min första dag i Ryssland har innehållit: tunnelbana, vitkålspiroger på ett mysigt cafe och Borsjtj med surdegsbröd och ananasöl. Annorlunda, jättemysigt och helrätt…
Vilket perfekt start på mitt långa äventyr…!