Det är snart dags att lämna Laos och fortsätta vidare…
Hur gärna jag än vill till Borneo, så märker jag att det hela tiden blir svårare och svårare att ”byta land”
För nu börjar jag vilja ha vardag. Nu vill jag bo länge på samma ställe och slippa flänga runt. Det är det ständiga miljöombytet och alla transport som sliter på mig.
Vad gäller Laos så känns det som om jag lämnar det på tok för tidigt. Två veckor är ingenting i detta vackra land…
Och eftersom jag har en känsla av Laos förändras obehagligt fort, vill jag tillbaka innan all skönhet har byggts bort och sålts ut.
Jag vill hyra en bil och stanna i små byar och bada i fler mystiska vattenfall och vandra i bergen.
Jag vill meditera med munkar igen, se solen gå ner över Mekong och jag vill äta Larp med massor av koriander.
Mannen på andra sidan bron, Mars 2018
Min sista hela dag i Laos gick till stor del åt till att laga min skyddsberlock. En berlock som hängt med på alla mina resor runt om i världen.
Jag tänker ibland att om jag skulle tappa smycket någon gång, vilket inte är helt osannolikt, så ska jag se det som ett tecken på att jag inte längre behöver det.
Men nu tappade jag det inte, nu gick det ju sönder…Och att plötsligt inte ha det hängandes runt min hals kändes väldigt konstigt. Och naket. Rent ut sagt jättejättejobbigt!
Så jag gav mig ut på jakt efter en smyckesaffär som skulle kunna tänkas ha den del jag behövde för att laga smycket…
Men ni förstår att det här är Luang Prabang och smyckesaffärer är mest till för turister som köper diverse krims krams som inte är tänkt att hålla överdrivet länge…
Men en vänlig dam på marknaden tipsade mig om en man som bodde “på andra sidan bron”- långt bort från turiststråken- och som lagade alla möjliga prylar. Han kanske kunde hjälpa mig…
Jag tackade så mycket för den värdefulla informationen och letade reda på “mannensomkundelagaallamöjliga prylarpåandrasidanbron”.
Han trollade fram rätt delar på en millisekund och lagade berlocken åt mig.
Vad han ville ha betalt? Han ville inte ha betalt…
Det finns människor…och så finns det människor…
Och nu finns han i den där berlocken, tillsammans med mannen på Migrationsverket i Sibirien som räddade mig ur en jäkla knipa. (För nog höll jag hårt i berlocken när jag satt där och väntade på min dom)
Dessa människor finns i berlocken, tillsammans med mycket annat jag har tagit med mig från resorna.
Laddar om for Malasya, Mars 2018
Igår tog jag mig tillbaka till den lilla staden Luang Prabang, där jag startade Laos-vistelsen.
Jag drog förbi Backerpackerhålan Vang Vieng, beundrade den storslagna naturen(jag förstår att Vang Vien har blivit så populärt) och kom fram till mitt hotell sent på kvällen
Här ska jag försöka ladda om för nästa resmål; Malaysia!
Under tiden badar jag i poolen, klappar hundar och promenerar på soliga gator.
Tiden gar i mina fotspar just nu, Mars 2018
Jag gillar Laos för den gamla kulturen och den själsliga skönheten…
Jag gillar Laos för att tiden står stilla här.
Det är känslan av att jag inte jagar efter tiden, utan tiden lufsar istället lugnt efter mig.
Det här är den stora friheten. Jag får uppleva den ibland, och den är värd allt sökande
Det kanns som om det ar jag som styr tiden och inte tvärtom. Tiden går i mina fotspår…
Ater fransk omelett och drommer om roda apor, Mars 2018
Jag äter lunch på Restaurang “Papillon”…Omelett och spenat…
Radiokanalen “Butterfly” i bakgrunden, byggjobbare som har tagit en tupplur i skuggan och några ungar som hoppar hage…
Jag har nu ungefär två månader, innan det är dags för Paris och Stockholm.
Med störta sannolikhet håller jag mig kvar i Asien. Varför ska man så ofta sa langt bort från där man är?
Nu är jag i Asien, då ska jag väl vara i Asien så länge som möjligt, tänker jag…\
Kanske letar jag upp något schysst ställe att dyka, så jag får en chans att underhålla det cert jag tog i Honduras.
Seychellerna väljer jag bort efter att ha känt efter…ett stopp i Paris får räcka gott och väl.
Mest bara för att få dricka lite rödvin uppe vid Sacre Coeur, och reflektera över den resa som ligger bakom mig.
Men det som lockar absolut mest just nu är att ta mig till Malaysia och se Orangutangerna.
Så efter Laos sätter jag mig på ett plan till Kuala Lumpur, för fortsatt färd till Borneo och Sarawak.
Min förhoppning är att kunna få se aporna i det vilda. Det är att hoppas på mycket…
Men man måste få hoppas. Och drömma.
Resmalsfunderingar, Mars 2018
Ett tag var jag lite inne på att göra ett stopp i Seychellerna på hemvägen. För de vackra paradisstränderna…
Seychellerna- Paris-Stockholm…
Men sen tänkte jag; “Seychellerna?! Är det verkligen något för mig?”
Ett resmål man har läst om i Vagabond.
Ett ställe de snuskigt rika grannarna besöker regelbundet.
Ett ställe mellanklassen besöker en gång i livet för att försöka vara som de rika grannarna.
Ett ställe man besöker för att det bara är såååååå vackert. Dyrt! Men såååååå värt det…
Varför vill jag till Seychellerna?
För att det är sååååå vackert?
För att se om man kan fixa Seychellerna på en backpackerbudget?
För att blänga på några jobbiga västerländska turister?
Nja, jag vet inte…
Är Seychellerna verkligen något för mig?
Det finns ju så många andra vackra platser som är bra mycket snällare för plånboken, och som många aldrig har hört talas om…
Jag äter min frukost på favoritcafet samtidigt som jag skickar iväg några mail till nya bekantskaper
Letar orörda paradis i Indonesien och på Filippinerna…
Frågor folk som är födda där, folk som bor där idag, folk som känner landet och vet vad jag söker
Varför ska man gå över ån efter vatten liksom?
Vart ar skonheten? , Mars 2018
Hade jag haft sällskap i Laos huvudstad, så är jag ganska säker på att det sällskapet(vem det än hade varit) snabbt hade blivit uttråkad här. Det finns inte mycket att göra egentligen…
Men det är det jag tycker är så skönt just nu.
Jag går mina gator(som jag kan utan och innan vid det här laget), letar skugga, läser på balkongen, köper ett storpack med tigerbalsam och örtsalva, dricker en avokadojuice med lime och äter en Laap till lunch(Laos nationalrätt som är en kryddig köttfärs med gröna blad och chili)
När magen klagar över för mycket chili, botar jag det med pepparmyntste.
På kvällen går jag ner till stranden vid Mekongfloden och tittar på Laofolket.
Området är egentligen ganska fult…vattnet i floden är skräpigt och unga tonårsgrabbar bränner runt på sina mopeder i de gråa sanddynerna.
Kvinnor säljer grillade skaldjur som ser ut att ha fiskats upp från en lerpöl. Jag tänker inte provsmaka…
“Vart är skönheten?”, tänker jag för en kort sekund.
Men sen ser jag den…
Fyra barn sitter och betraktar sin äldre bror som visar upp sig på en vattenskoter. En familj spelar boule. Tre tonårstjejer kammar och flätar varandras hår.
Två toviga hundar bär stolt på en stor pinne. Sida vid sida travar de fram över stranden och njuter av de lite svalare kvällsvindarna
Jag tänker på dagen som varit. Jag tänker att jag lever ett nytt liv igen.
Jag hade liksom ETT liv fram tills det att jag fyllde 31…
Efter det har det ena livet avlöst det andra. Som en rad små men jäkligt bra kortfilmer.
På andra sidan ligger Thailand och glittrar i mörkret- när solen gått ner i ett orangefärgat dis över Mekongfloden
”No problems, Only situations!”, Februari 2018
“Varför utsätter du dig för så mycket?”, tänker nog en del när de hör om mina resor.
“Det låter bra jobbigt att resa sådär…hur orkar du?”
Klart att det är jobbigt ibland. Men vem har sagt att livet ska vara så jäkla lätt jämnt och ständigt?
För mig blir ett för “lätt” liv(vad man nu menar med lätt?) för stunden ganska pissljummet. Förutsägbart. Outvecklande. Dött.
Jag måste utsätta mig för lite jobbigheter för att få allt det där häftiga- för att få uppleva det jag får uppleva…
Men sen handlar mina resor väldigt mycket om kontraster. Det är kontrasterna som får mig att känna mig levande.
Och jag reflekterar över det faktum att jag numera sällan delar upp saker i “bra” och “dåligt”. Saker bara är vad de är, och jag anpassar mig till det.
Det ökar min nyfikenhet på världen och vad som ska hända. Men jag går inte runt med massa förväntningar- varken positiva eller negativa- utan jag försöker bara surfa på livets vågor.
En Jamaican jag mötte en gång sa något väldigt tänkvärt ; “There are no problems! Only situations…”
Och det där har jag försökt ta med mig…
Semla i Laos?, Februari 2018
Vägen från Luang Prabang var inte bortspolad, och kvalitén på nattbussen var över förväntan. Det gick faktiskt att få sig några timmars sömn.
Tidigt imorse kom jag fram till den stora- och härligt sömniga- huvudstaden Vientiane
Jag hittar ett ställe att förvara min väska, medan jag går på upptäcksfärd och väntar på att klockan ska bli tillräckligt mycket för att kunna checka in på mitt boende.
Många tycker Vientiane är en ganska tråkig stad som inte förtjänar mer än 2 dagar. Själv gillar jag den från start och jag är glad att jag planerade in 4 dagar.
Solen skiner, det fläktar och trafiken har ett skönt flyt…
En släng av Frankrike i varje gatuhörn- med bagerier och vinbarer.
Här kommer jag kunna göra precis det jag känner för just nu; Se solnedgångar över Mekongfloden, äta gott, publicera lite Vietnambilder och komma ikapp…
Jag behöver inte så mycket för att vara nöjd egentligen. Om jag får vara nära vardagslivet i lugn och ro och slippa massa skräniga turister så mår jag bra…Vientiane är inte någon större turistmagnet- det tackar jag för!
Den största lyckan just nu är att sitta i skuggan och smörja in mina kliande insektsbett med tigerbalsam. Tigerbalsam är grymt! Klådstillande och kylande…
På vägen tillbaka till mitt boende får jag syn på ett svenskt bageri- med semlor i skyltfönstret.
Jag kikar in och konstaterar att de har inrett hela stället med IKEA-prylar…
Jag överväger att ta en fika, men sen känner jag…semla i Laos? Nej tack! For varmt! For Svenskt! For Fel!
Frukost med en hotelldirektor!, Februari 2018
Vid frukosten imorse fick jag till min förvåning sällskap av hotelldirektören…
Och jag som inte brukar vara så mycket för sällskap vid frukostbordet, fick mig en riktigt trevlig pratstund. Det var skönt att ha gott om tid och kunna samtala utan att snegla på klockan. Det var också kul att den fina hotelldirektören backpackat mycket i sina yngre år, och därför hade många spännande historier att dela…
“Världen förändras snabbare och snabbare och snart finns inget kvar som är äkta”, suckade han. “Om du hittar något fint och oförstört, återvänd aldrig dit!, sade han mig. “Du kommer bara bli besviken, för nästa gång kommer det inte vara detsamma…”
“Kineserna bygger hotell och kasinon och skövlar allt som står i vägen för deras projekt”, fortsätter direktören.
Jag tänker på det han just sagt…
Det händer i stora delar av Asien. Jag har sett det. Jag såg det framförallt i Kambodja.
Men det är såklart inte bara kineserna som sliter och drar i små och sårbara länder, många vill vara med och dela på kakan
“En våldtagen kontinent”, tänker jag ibland. Och jag blir ledsen…jag blir ledsen för att jag ser så mycket vackert som förstörs på grund av människans girighet/driv och vinstintressen.
Jag tänker på allt det som förstörs, för med det kommer en viktig del gå förlorat.
Ikväll tar jag nattbussen till Laos huvudstad; Vientiane! Hotelldirektören meddelade mig imorse att om jag har otur är vägen förstörd av allt regn. Då kommer jag inte hela vägen fram…
Men jag börjar vänja mig vid att inte veta vad som ska hända. Det blir vad det blir helt enkelt. Som alltid…
När jag lämnar mitt tjusiga stjärnhotell efter frukost ,går jag förbi byar som har svämmat över av gårdagens häftiga regnskur. Plötsligt känns mina bekymmer väldigt små…
Vackra Laos!, Februari 2018
Strax utanför Luang Prabang hittar jag en plats som hämtad från en sagobok…
Den skiraste grönska och de klaraste vattenfall. Fågelkvitter och spännande djungelljud.
Lyckan kommer, lyckan gar, Februari 2018
Jag fick nyligen frågan: “Är du lycklig nu?”
Jag svarade att lyckan kommer och går, oavsett hur man lever sitt liv. Konstigt vore det väl annars…
Lyckan kommer och lyckan går…
Men stor del av tiden är jag lycklig. Och det är en lugn lycka.En känsla av tillfredställelse mer än någon extas.
Och den lycka jag ofta känner hänger ihop med att jag har frisatt mer TID för livet, och det skänker en känsla av frihet.
Den känslan gör det lättare att hantera olika motgångar. För jag är i rörelse, jag är egentligen inte låst någonstans….
Forsta natten i Laos, Februari 2017
Ljuset strömmar in genom fönstret och hönsen kacklar utanför…
Jag utkämpar sista striden med en förkylning jag dragit med mig från ett kallt Hanoi- och näsan rinner ideligen…
Jag startar dagen med äggröra, en stor kopp te på citrongräs samt en Acetylcystein för(mot) förkylningen.
En timma senare promenerar jag i den fortfarande behagligt svala morgonen till ett tempel i närheten, och mediterar för första gången på länge.
Och jag hade turen att få meditera tillsammans med några munkar. Jag tänker inte ens försöka beskriva upplevelsen. Det skulle bara bli platt…
Livet tar och livet ger. Livet testar oss ibland, men belöningarna väntar ofta runt hörnet.
Jag trivs här i Laos. Jag trivs över förväntan…
Jag tror jag ar i Laos..?, Februari 2018
Min fysiska kropp befinner sig i Laos nu, men min själ har dröjt sig kvar i Vietnam…
Så jag tillåter mig att titta på allt vackert i mitt nya land, samtidigt som miljontals bilder från Vietnam strömmar genom mig.
Det är lite som när man läst en sån där riktigt bra bok, man måste smälta den ett tag- man kan inte bara öppna en ny bok på en gång.
Så jag umgås lite försiktigt med Laos. Stannar mest i min by-där jag hyr ett litet hus vid Mekongfloden.
Luang Prabang tror jag själva staden heter?! Så bra koll har jag just nu…Jag flög dit igår och idag är namnet nästan puts väck. Men vad gör det…
Jag har ett hus med en liten Palmträdgård, jag gör äggröra på morgonen, köper kycklingkorv av grannen och äter till lunch och vilar i skuggan under de varmaste timmarna…
När solen går ner över Mekongfloden beväpnar jag mig med extra starkt(extra giftigt) myggmedel och njuter av att promenera lite i svalkan
Och jo, det var Luang Prabang staden hette(Tack Google!)
