Vi tar tåget till staden Kochi och får en förhållandevis bekväm resa i egen kupé med en enkel lunch och middag inkluderad…
Vi kommer fram efter midnatt och tar en taxi till Ramada Resort….
Jag är trött- men jag hade inte räknat med något annat. Den lilla sömn jag fick på tåget var inte mycket att leva på…
Ramada Resort är fint och lyxigt …men jag är lite besviken över att poolen är under ombyggnad…jag hade sett fram emot att simma några längder och svalka mig lite
Vi äter frukostbuffé och jag pillar i mig lite frukt och bacon…
Känner mig ganska illamående och har ingen större aptit- men bacon, ananas och vattenmelon slinker ner utan något större motstånd…sött, fett och salt!
Vi tar en båt från vår del av Kochi till den gamla hamndelen…där tittar vi lite på några fiskare som drar upp stora burar med fångst…
Det är varmt och klibbigt och solen steker…
Vi försöker hålla oss i skuggan och på luftkonditionerade caféer…
Jag är bitvis lite deppig, ostabil och uppochner…livet känns plötsligt så svårtstyrt…
…men efter ett långt samtal över en spenatgurkjuice och en kaffe känner jag mig lite bättre…
Det är snart dags att lämna Indien…
…och göra ett återbesök i en favoritstad; Hanoi.
Ett år senare återvänder jag alltså till Vietnam. Det känns lite märkligt…
Livet är så fullt av överraskningar…
Goa, 5e Mars 2019
Dagarna i Goa är fyllda av sol, bad, kokosnötter, god mat och barfotapromenader på långa stränder…
Vi äter frukost i en grön och sval trädgård med risfält och vackra blommor…det påminner mig mycket om Bali och Ubud…
Vi äter papaya och ananas och vattenmelon…och cashewnötter från hotellets trädgård…
Vi dricker franskrostat kaffe med varm kokoskräm…
Vi susar fram på Js motorcykel när stranden blir för varm för oss …och vinden fläktar skönt…
Goa är väldigt tillbakalutat och trafiken är sparsam…
Det är en fantastik skön kontrast till Indiens storstäder…
Vi äter krabba, grillade vitlöksräkor och haj i kryddstark sås på restaurang Starlight
Vi har tur att se en Kungsfiskare på väldigt nära håll…det är ett magiskt ögonblick…
Vi besöker Js mamma och blir bjudna på massa goda rätter med fläskkött- typiska för Goa
Vi undviker turiststråken och rör oss mest mellan vårt lugna resort, vår fiskrestaurang(Starlight) och Js föräldrahem…
Jag njuter av att slippa frysa och att kunna ta mig hem i den stjärnklara natten med en tunn sjal över axlarna…
Tågresorna i Indien, Mars 2019
Tågresorna i Indien har varit lite av en besvikelse…
Vill man ha bra tågbiljetter och färdas i vagnar med hyfsad standard så måste man boka månader i förväg…
Att resa i första klass genom Indien är säkert väldigt trevligt och bekvämt – men det har alltid varit helt fullbokat när vi försökt få tag på biljett…(bortsett från nattåget mellan Bhuj och Mumbai)
I de delar av Norra Indien vi rest runt i har tågresorna varit en pärs. Så fruktansvärt opålitliga och uttröttande…
Men Indien är stort och varje del är som ett eget land…
Och tågresorna blir faktiskt allt mer bekväma ju längre söderut vi kommer…
Nu färdas vi i tåg som avgår enligt tidtabell och kommer fram utan några större förseningar…
Tågen är renare och trevligare och håller överlag en mycket bättre standard…
Mellan Mumbai och Goa färdas vi dock i tredje klass…alla andra biljetter var utsålda…
Det är trångt och jag känner mig lite rastlös…
… i vår tågvagn passerar det ideligen förbi försäljare som utannonserat ”chai chai chai”
Jag är trött på att sitta stilla och står därför länge i vinddraget från den öppna tågdörren och ser gröna berg och palmer vina förbi utanför…
Jag har nu spenderat snart två månader i Indien…och jag börjar faktiskt känna mig lite färdig här
För många människor överallt, för mycket ljud och rörelse…
Jag konstaterar att den stora höjdpunkten i Indien troligtvis varit alla fina femstjärniga hotell vi har återhämtat oss på…
Hotellen där allt bara fungerar och man kan slappna av har varit en fruktansvärt skön kontrast till allt kaos…
Och tiden i Jairpur och Jodhpur blev också väldigt fin och minnesvärd.
Det var några väldigt trivsamma dagar då vi bara åt gott och vilade på caféer…
Och jag minns de dagar då vi promenerade i vår favoritpark i Jairpur…lyssnade på fåglar och betraktade lekfulla ekorrar
Indien har verkligen varit fyllt av kontraster….uppochner…nerochupp…nu vill jag ha något lite mer balanserat och forutsagbart
Det blir varmare och varmare och turistsäsongen i Goa är på sluttampen…snart är temperaturerna inte så behagliga längre…snart är det på tok för hett…
Men vi har några dagar på ett fint hotell i Goas mest stillsamma område framför oss – nära hav och palmskugga och svala caféer…
…efter det några sista tågtimmar till staden Kochin
…sen är det tillslut dags att lämna Indien…
Ett vilsamt break i Mumbai, 3e mars 2019
Vi kommer fram till Mumbai efter 15 väldigt trivsamma tågtimmar….
För en gångs skull känner jag mig utvilad efter en tågresa i Indien. Det ska väl till första klass för det…
Mumbai visar sig vara Indiens motsvarighet till New York med många skyskrapor, närheten till havet, Ett ”Wall Street-kvarter” fullt av upptagna affärsmänniskor med välputsade portföljer…
Vi ser bara Mumbais ”fina” och moderna kvarter…
…men vi vet att inte långt bort från trädkantade gator, med gammal brittisk arkitektur… och de ljusa och luftkonditionerade caféerna och restaurangerna…breder stora och fattiga slumområden ut sig…områden som skulle ta timmar att ta sig igenom…
Trots att (vår del av) Mumbai är ganska dyrt väljer vi att ta in på ett väldigt lyxigt hotell med utsikt över den stora hamnen…
Det känns skönt att bli lite ompysslad och ha det lite extra bekvämt efter senare dagarnas väldigt tuffa program…
Stor frukostbuffé, pool, spa, nära till ett trevligt café…
Jag avnjuter rödbetssoppa, veganpizza gjord på linfrön, avokado, glutenfritt bröd med ägg och bacon…pannkaka….
Det är trevligt att äta något annat än linser, potatis, kikärtor och curry…
Jag skulle kunna tillbringa många dagar här och bara sitta på café och peka på menyer…
Men det blir bara två nätter och en hel dag…
Sen är det dags att ta tåget till Goa- 12 timmar bort…
Vidare till Mumbai, 1a Mars 2019
Vi tillbringar natten i första klass…på väg till Mumbai
Det är så lyxigt att ha en egen kupé med AC och en dörr som går att låsa…samt en riktig toalett…
Jag mediterar lite(och väljer att vila på ytan denna gång) och sen somnar jag till det behagliga skakningarna från tåget…
En dag i Bhuj, 28e februari 2019
Vi klämmer in oss i en tuk tuk och ser hur vårt fängelse försvinner i fjärran…
Vi tillbringar en dag i Bhuj i väntan på vårt nattåg till Mumbai
För första gången ser jag den lilla staden Bhuj på närmare håll och jag trivs. Den är mysig och ganska tillbakalutad (för att vara en stad i Indien) Och jag är tacksam för att jag får en dag här så jag sakta hinner vänja mig vid ljud och rörelse igen…
Vi dricker kaffe på ett trivsamt café…
Jag får varm kokosmjölk i mitt kaffe
Efter 10 dagar utan kaffe är vi nu lyckorusiga…
Vi pratar glatt om allt som vi velat prata om de senaste dagarna…
Plötsligt känns det lätt att kliva ut ur tystnaden och ventilera…
När vi börjar bli hungriga letar vi upp en restaurang och frossar i tandoorikyckling och grillat getkött. Halleluja! Efter 10 dagar med väldigt begränsat matintag och endast vegetarisk kost smakar det så gott med KÖTT!
Jag gnager av det möra köttet och känner mig som ett utsvultet lejon som äntligen välsignats med en lyckad jakt
Efter måltiden lutar jag mig tillbaka, slickar mig om munnen och spinner
belåtet…
På väg till tågstationen passerar vi förbi en liten affär med sötsaker och en man med ett vänligt ansikte bjuder oss att smaka. Det smälter skönt i munnen och jag kan urskilja saffran…och kanske mandel?
Jag känner mig så lättad över att ett nytt livskapitel startat…att jag överlevde…
Och att naturen har ordnat det så att allt faktiskt förändras…tillslut…
Anicca!(Inget är permanent!)
Tillsammans igen, 28e februari 2019
Jag och J återförenas utanför Vipassana-anläggningens höga murar…
Män och kvinnor har levt helt åtskilda under de senaste 10 dagarna…
Äntligen kan vi prata igen. Äntligen kan vi försöka dela våra upplevelser.
Vi är splittrade, förvirrade och har svårt att hitta ord för det vi har varit med om…
Vi bestämmer oss för att ta det väldigt sakta. Bit för bit. Låta saker falla på plats…
”Vi kan inte diskutera det här så som man diskuterar en film när man kommer ut från biografen”, är jag snabb på att säga…
J håller med…
Och vi är överens om att det till största delen varit en mardröm. En riktig rysare…men kanske också en viktig erfarenhet?
Vi bestämmer oss för att fortsätta vara tysta ett tag…
….och vi försöker bara njuta av det faktum att vi kan lägga den här episoden bakom oss nu…
Vipassna! En riktig rysare…, 28e februari 2019
10 dagars (Tyst) Vipassna retreat avklarat…
…och det var fruktansvärt jobbigt…
Aldrig har jag pressat mig själv så hårt…
När vi kom fram till retreatet hade jag knappt hört talats om Vipassna…
Jag visste att vi skulle på ett tyst retreat med mycket meditation…
Men att det var Vipassna fäste jag inte så mycket vikt vid…
…jag kände bara till att Vipassna var en meditationsform…och meditation som meditation tänkte jag…
Jag hade verkligen ingen aning om vad Vipassna innebar…jag hade ingen aning om vilken tortyr som väntade mig kommande dagar…
…en fruktansvärt jobbig smärta(både fysiskt och mentalt)
… en själ som vred sig i plågor när meditationen tvingade ner mig på djup som jag inte ens i min vildaste fantasi kunde föreställa mig…
Det var inte tystnaden som var jobbig…
Det var inte vidare värst svårt att avhålla sig från att prata…
Det var faktiskt ingen större utmaning att avhålla sig från all typ av kommunikation(vilket inkluderade kroppsspråk och ögonkontakt)
Men mitt retreat bjöd på förhållandevis lite stillhet och tystnad.
För under meditationen…när man tar sig ner under ytan…är det allt annat än tyst…
Jag tvingades möta mitt inre och jag höll på att drunkna i ”ingenting”…
Jag höll på att drunkna i tomhet…
Människan inre värld är nog större än vad man någonsin kan föreställa sig
Och när man börjar titta närmare på den inre världen inser man mer och mer att vi till stor del är fyllda av tomhet…som svarta hål i en gigantisk rymd…
Det är denna tomhet och detta mörker många människor är så rädda för…och därför ofta försöker fylla på diverse olika sätt…
För hur andas man i tomrummen? Hur navigerar man i ett ”ingenting”?
Det går inte att beskriva denna tomhet i ord. Den måste upplevas…och uthärdas…
Jag skalades av lager efter lager efter lager. Jag bröts ner totalt…
Mitt Vipassna retreat var till stor del en mardröm.
Det var själslig tortyr. Ett rent helvete…
Jag var totalt avskärmad och instängd i min extremt lilla värld…
Jag var helt bunden till ett (omänskligt!) strikt program som skulle göra oss mottagliga för ”Dhamma”(Sanningens/Verklighetens väg)
Väckning kl 4.00 varje morgon!
Timme efter timme av helt stillasittande meditation…
Timme efter timme av SMÄRTA
En kropp och ett sinne som protesterade allt mer våldsamt..
Frustrationen över att inte kunna luta sig lite mot någon…
Svårigheter att kommunicera med min lärare(när läraren väl råkade vara tillgänglig)
Överlag väldigt bristfällig information. Många frågetecken…
Standardsvaret på alla frågor ”Det förändras!”
Bara korta kisspauser. Ett lite längre avbrott för lunch…så utslagen så man knappt orkar äta…
Efter kl 11 ingen mer mat. Middag serverades aldrig…(Vipassna ska utföras med väldigt lite mat i magen…)
Varje meditationstimme var en evighet. En minut var en timme. Två minuter var tre timmar…
Jag förlorade helt greppet om tiden. Det kändes som om jag varit på retreatet hela mitt liv och att jag aldrig skulle komma därifrån…
För hur harmoniskt det än var med den lilla trädgården, vinden som susade i löven och de färgglada påfåglarna som strövade runt husknuten så var det ändå ett helvete…
Några deltagare bröt ihop. Många ville lämna…
”Håll ut! Ge inte upp! En dag i taget…det blir bättre! Allting förändras!”, lovade lärarna…
Det blev inte bättre. Smärtan bara ökade för varje dag. Dag 6 kändes det som om jag inte skulle orka en sekund till…jag stod bara inte ut…
Det var som om jag hela tiden befann mig under vattenytan och tvingades försöka andas där…
”Det går bara inte! Jag är så trött! Jag vill ge upp!”
Jag drunknade sakta…så plågsamt sakta
Under ett Vipassna retreat försätter man sig i ett så djupt meditativt tillstånd att man kan observera sig själv på riktigt- utan illusioner och förvanskningar
Man kommer ner under ytan och når det omedvetna…
Man kommer åt det instängda och förtränga och förnekade…man kommer åt sina djupaste rädslor…
Allt det obearbetade flyter upp till ytan…
Och man tvingas möta allting…under 10 väldigt intensiva och tuffa dagar
Man tvingas se sin egna verklighet- men man lär sig också se hur verkligheten är i ständig förändring…
Man lär sig att förstå saker på mer än en intellektuell nivå. Vi vet på en intellektuell nivå att saker inte är permanenta…
Men i Vipassana tvingar man sig ner till en nivå där man på riktigt kan UPPLEVA förändringen…
Det är svårt att betrakta känslor. De är för abstrakta. Men vi kan lära oss betrakta vilka fysiska reaktioner känslorna utlöser och det är dessa fysiska reaktioner man lär sig jobba med…
För till fysiska reaktioner kan man förhålla sig mer neutralt…
Och när man tittar på kroppens signaler blir man medveten om att de kommer och går…
För att kunna ta sig igenom dessa 10 dagar måste man kunna känna att ingenting är permanent…
Naturens lag; Allting förändras…!…
…sorgen lättar, ilskan ebbar ut…
Smärtan klingar tillslut av när man inte reagerar på den…när man släpper taget…
Och tillslut hittar man en klippa i stormen…
Man hittar en stabilitet och ett stilla lugn…
Man lär sig vila i tomrummen…
Man hittar plötsligt en plats där man är helt FRI…
När man krymper sin värld vidgar man den på samma gång…
När jag väl fick en liten paus i det tuffa schemat njöt jag av stillsamma promenader i den vackra trädgården…
Jag såg månen och solen och stjärnorna komma och gå på himlavalvet
Sinnet började vidga sig mer och mer och låsa upp fler och fler ”dörrar”
Jag såg plötsligt fler nyanser…fler detaljer…Jag kände fler lukter…Jag hörde nya ljud…
Vinden, blommorna och fåglarna…allting runtomkring mig sjöd av liv…
Livet i sin mest avskalade och renaste form…
Och jag lärde mig allt mer att uppskattade det enkla och inrutade ”nunnelivet”
Inget överflöd. Ingen lyx… Bara det absolut nödvändigaste…
Ljus och mörker kan inte existera utan varandra och jag fick faktiskt uppleva några av mitt livs mest magiska (och omtumlande!) ögonblick under dessa plågsamma dagar…
För när mörkret viker undan…då kan ljuset komma in…
Himmel, helvete och allt däremellan…
Mot Tystnad och Tomhet, 18e Februari 2019
Vi tar en tuk-tuk till platsen där vårt retreat ska finnas …Två timmar från Bhuj…
Solen skiner, vägarna dammar och plötsligt befinner vi oss i en stor flock med kameler(och kamelbebisar)…
…de strömmar förbi oss på den smala vägen och jag kan knappt tro mina ögon…vilken fantastisk syn!…
…såhär hade jag aldrig kunnat föreställa mig att få se kameler…
…livet när det är som allra bäst…
Lika plötsligt som de dykt upp lika plötsligt är de borta…
Vi befinner oss nu nära gränsen till Pakistan…men långt bort från det pyttelilla område där strider mellan Indien och Pakistan -enligt medias rapportering – ska pågå för fullt…
Här någonstans i Ingenmansland ska vi försöka överlämna oss till Tystnad och Tomhet
Bästa tiden att plantera ett träd var igår!, Februari 2019
Jag tar en skön kvällspromenad…fram och tillbaka till huvudentrén…
Lätt bris, inga mygg, palmrassel och en imponerande stjärnhimmel med en benvit måne som kikar fram genom en reva i himlavalvet…
Jag tänker på vad som ligger bakom mig nu…och vad som ligger framför mig…
Och jag tänker att bästa tiden att genomföra retreatet hade kanske varit för två eller tre år sedan…
Då var jag i större behov av själslig utveckling och läkning. Jag var i större behov av lugn…
När man är nere på livets botten- som jag var för tre år sedan när jag startade min långa resa- då kan saker bara bli bättre. Man är mer öppen och formbar och man känner att man har inget att förlora…
Idag har jag mer att förlora…
Och det som känns mest just nu är det faktum att jag under kommande veckor ska följa ett program som någon annan knåpat ihop…och att jag ska behöva ge upp min högt skattade frihet…
Tja, jag behöver ingenting…såklart…jag kan strunta i retreatet…men en del av mig vill verkligen göra det här…(eller snarare vill den kanske ”ha gjort” det)…
Och det finns ett kinesiskt ordspråk som säger; Bästa tiden att plantera ett träd var igår! Det näst bästa är att plantera det idag…
Vi trivs på vårt resort, Februari 2019
Vi lämnar inte vårt resort en enda gång…
Vi tar vår lugna förmiddagspromenad och eftermiddagspromenad till huvudentrén- genom palmkantade alléer- och sen vänder vi tillbaka…
Vi trivs bra i denna tillfälliga lilla värld…
Den är skönt inrutad och behaglig…
Jag tar några längder i poolen och njuter av att sträcka ut kroppen…
…exotiska fåglar passerar förbi…stjärtfjädrar blåare än både hav och himmel tillsammans
Jag börjar få tillbaka både röst och hörsel…
…vänster öra är fortfarande lite igenkorkat men efter två dagar börjar jag vänja mig…det känns bara som att jag dragit ner volymen på livets radio en smula…och det är ganska så skönt…
När jag blir hungrig beställer jag mat till rummet…linssoppa med spenat och yoghurt…
Vi packar klart det sista för retreatet!
En liten påse för kommande veckor…
Vi utesluter allt som inte hör hemma på ett tyst meditations-retreat…vilket visar sig vara ganska mycket…en utmaning även för en minimalist…
Inga mobiler, inget skrivmaterial, inga böcker, inga kläder som visar för mycket hud, inga skönhetsprodukter, inga smycken, inga hygienprodukter med doft…
Under tiden på retreatet måste jag helt ge upp alla mina rutiner; Inget kaffe, ingen yoga, ingen läsning, inga mess till nära och kära…
Troligtvis måste jag för ett tag ge upp mig själv…överlämna mig till tystnad och tomhet…det känns både spännande och läskigt…
Vi har ett strikt program med väckning kl 4(!) och sen meditation -med avbrott för frukost, lunch och middag- fram tills ljuset släcks vid 21.30 och det är dags att sova…
Jag har mediterat dagligen i många år…men jag undrar hur jag kommer känna inför att meditera så många timmar varje dag…sitta stilla och bara andas…dag ut och dag in…
Tänk om all meditation rubbar mina rofyllda cirklar och gör mig stressad istället…?
Det kommer hursomhelst bli ganska tufft. Tror jag…
En jobbig bussnatt, Februari 2019
Det blir en jobbig natt…
Jag känner mig konstant kissnödig och toastoppen är (som vanligt) få…
Jag har svårt att sova…svårt att få ro…
Känner mig illamående…känner mig varm…känner mig kall…känner mig frustrerad…ont i magen…för mycket chili i frukostomeletten kanske?…jag vill bara att den här natten ska ta slut…
Och på småtimmarna somnar jag faktiskt…och sover ganska bra…och plötsligt är vi framme Bhuji…en timme tidigare än beräknat…klockan är 6
Vi packar nyvaket ihop våra saker…Ute är det mörkt…och lite småkyligt…jag drar på mig en varm tröja…
Tuk- tuk-förarna flockas blixtsnabbt runt oss när vi kliver av bussen…
Eftersom det inte går att få tag på taxibilar i denna lilla stad har vi inget annat val än att klämma in oss i en tuk- tuk…för vidare färd mot vårt ”Dream Resort” som vi bokat för två nätter…
20 minuter senare är vi framme…
Vi knackar på porten och väntar på att någon ska öppna. En hund skäller…annars är det tyst och öde…
En man med moped hämtar tillslut upp oss och kör oss i omgångar till vårt boende…resortet visar sig vara ganska stort…
Så fort jag installerat mig i min lilla stuga bäddar jag ner mig och sover fram till 10-tiden…
Resten av dagen ägnar jag åt att slappa vid poolen, bada lite(det är kallt men uppfriskande) och läsa min bok.
Jag lyssnar på fågelkvitter och promenerar lite bland palmer och blommor…
Solen skiner och himlen är vackert klarblå…
Vinden fläktar skönt…stilla palmbladsrassel…
Det vackra resortet är näst intill öde(då nästan alla gäster gör långa dagsutflykter till den närliggande saltöknen) och jag har poolen och de grönskande omgivningarna i princip helt för mig själv…
Allt är stilla och rofyllt…
Jag njuter av att vara långt borta ifrån städer…långt bort från buller och trafik och högt tempo
Det känns som den där allra första fina vårdagen…
Det här är en välbehövlig nedvarvning innan vårt retreat inleds i övermorgon…
En dag på Zoo, Februari 2019
Vi kommer fram till Vadodara vid 22-tiden…
En ganska trist stad…men den fyller sin funktion; Vila efter
lång tågresa…
En taxi till hotell Casa -som visar sig vara riktigt trevligt!
Jag sover mycket och länge och äter sedan en god frukost bestående av äggcurry och fruktsallad…
Vi promenerar i en närliggande park och besöker ett litet zoo med exotiska fåglar, apor och stora kattdjur…
Vi får tillslut se tigrar…men det var verkligen inga vidare värst lyckliga tigrar…och det kan man väl inte förvänta sig?… tigrar ska ses i det vilda…!
Det är tryckande varmt och vi försöker hålla oss i skuggan så gott det går…
Jag har någon släng av hals och öroninflammation och med kort tid kvar till det tysta retreatet tappar jag (lämpligt nog) rösten…
Öronen korkar igen och tillslut kan jag knappt höra eller prata. Det är bara att börja öva sig på att plocka bort några sinnen…
Vi äter linsdoza och någon sorts risbollar med chili…
På kvällen går vi till en restaurang som serverar oss spenatröra och någon sorts curry med blomkål…
Vi fyller på med grönsaker och kolhydrater…
Dag 2 i Vadodara visar sig infalla på
Alla hjärtans dag och överallt ser vi rödklädda par, hjärtballonger och utsmyckade restauranger.
Vi promenerar lite i parken på förmiddagen…
…det vilar en skön semesterlunk över staden…som efter en skolavslutning…
…kanske för att många har tagit ledigt för att spendera tid med sina nära och kära…
Caféerna är fulla av människor som dricker kaffe eller te med sina hjärtevänner…
De flesta restauranger är stänga för att förbereda kvällens stora alla-hjärtans-dag-middag…
(Det här med alla hjärtans är ganska nytt i Indien…och det är ganska upphaussat)
Även om jag har svårt för det kommersiella tycker jag ändå att det är lite kul att uppleva denna hjärtedag i Vadodara…
Jag känner mig glad och lycklig på förmiddagen…
Men under eftermiddagen blir jag allt mer trött och ur slag. Mina öron gör ont och det går ut över humöret…
Jag börjar bli hungrig…
Vi bestämmer oss för att inta en tidig middag innan avfärd till nästa stad; Bhuj!
Men vi har svårt att hitta en restaurang som har öppet…alla restauranger förbereder kvällens stora middag och slår upp dörrarna först vid 19-tiden…
Men då sitter vi på en nattbuss…
Hungriga och småsura går vi från restaurang till restaurang och får samma svar; Stängt! Öppnar 19!
McDonalds och KFC har öppet…men där har jag verkligen ingen lust att äta…
Tillslut tipsar en restaurangägare oss om kebabstället ”rule your rolls” som tydligen serverar fantastiskt gott kött…och som inte bryr sig om att blåsa upp röda hjärtballonger och sätta ihop alla-hjärtans-dag-menyer
Vi beger oss snabbt dit och äter oss mätta och belåtna på grillat och kryddigt getkött samt kycklingkebab- med en stor klick Curd! Fantastiskt gott!
Sen är det dags för vår nattbuss…
Mot Vadodara
Tågresan mellan Jaipur och Vadodara visar sig bli riktigt trevlig och bekväm…
Inga förseningar, ganska rent och fräscht och en läslampa för resans ”mörka” timmar…
Vi rör oss söderut…mot varmare områden…
Utanför ser jag palmer och kameler…
Vinden fläktar skönt från de öppna tågdörrarna…
Gröna fält och krokiga träd…
Jag är trött och lite småseg men väldigt tillfreds med livet…
Hotellfrukost, Februari 2019
Efter en hotellfrukost på doza med honung, nötter, banan och knaperstekt bacon fortsätter vi vidare till Vadodara…
En stad där vi mest ska mellanlanda efter 13 långa tågtimmar…på väg mot staden Bhuj och vårt stundande retreat…
Jag har sovit, Februari 2019
12 timmars sömn! Jag vaknar utvilad och känner mig avslappnad och glad…tänk vad lite sömn kan göra
Jag yogar och stretchar ut min stela kropp och sen går jag ner till frukostbuffén…
Jag äter papaya med krämig yoghurt(fullproppad med nyttiga magbakterier)…
…och till min stora lycka får jag in en tallrik med knaperstekt bacon…fett och salt…Gud så gott…precis vad jag behövde…
Himlen är blå och solen värmer skönt när vi lämnar hotellet och tar oss till vår favoritpark i Jaipur…
Vi promenerar i lugnt och behagligt tempo och njuter av det fina vädret och luften som idag känns förvånansvärt frisk…
…det fläktar skönt och fåglarna kvittrar glatt…
Vi stannar till vid stallet vid hästpolobanan och tittar lite på när de tränar sina vackra springare…
Jag saknar ridningen! Och jag drömmer allt mer om att tillbringa mer tid på ett ställe där jag kan rida varje dag…
På kvällen äter vi middag på en ny takterass -med tända ljus och livemusik- och jag avnjuter kryddig linssås med det möraste lamm…och en skål med exotiska grönsaker; Kokta morötter och broccoli! (Ja, ”Exotiska grönsaker”! Så stod det på notan vi senare fick in…exotiska?!…Hahaha….)
Det smakar helt gudomligt gott och jag somnar med ett lyckligt leende på läpparna…
Tillbaka i Jairpur
På ett stort och rymligt hotellrum med mjuka mattor och varm belysning…
Vi är hungriga och trötta…verkligen helt tömda på energi…
Så vi tar en tidig middag på restaurangen med den stora takterassen(den vi besökt så många gånger nu att vi i princip kan menyn utan och innan)
Vi orkar inte tänka. Vi säger inte mycket…
Vi äter. Och sen sover vi…
Det blev inga tigrar!
Jag lyckas få mig några timmars sömn och när jag vaknar ser jag solen stiga glödande röd över morgondimmiga ängar och sjöar…
I kväll ska vi vara framme i Tigerparken…
Men så ser vi att tåget inte kommer att stanna där ikväll…de har plockat bort de sista stoppen på den här långa resan…för andra gången blir vår resa till den där parken inställd
Trötta och frustrerade och sura…
Vi bestämmer oss för att strunta i tigrarna…det verkar inte vara meningen att vi ska dit…tigrar får jag se någon annan gång…kanske i en annan del av Indien (en del som är lättare att nå)
Vi bestämmer oss för att återvända till Jairpur(för tredje gången) och trösta oss med fint hotell…med stor frukostbuffé
Jag har aldrig spenderat så mycket pengar på hotell som här i Indien…jag behöver lite lyx efter alla långa och uttröttande resor…
I just den här delen av Indien är det verkligen inte lätt att resa med tåg…
Jag känner mig fruktansvärt less på Indien denna morgon. Och jag tänker att jag aldrig mer ska sätta mig på ett tåg…(i alla fall inte i Indien)
Men så stannar vi till vid en liten station och plötsligt dyker en flock med apor upp. De väller in över tågen och studsar ner på stationen i jakt på något ätbart. En apa hittar något som skulle kunna vara(ha varit) en banan och mumsar lyckligt i sig den…
Utanför tågfönstret sitter en apmamma med sin lilla apunge och betraktar lugnt livet som hela tiden pågår…ett ständigt flöde av ordning och kaos…
Och jag bestämde mig för att sluta sura över tågtrasslet och bara göra som den där apmamman…
Så jag lutade mig lugnt tillbaka och bara betraktade livet…
Och jag tänkte att Indien faktiskt är ett väldigt häftigt resekapitel…och att man trots allt kommer fram tillslut…kanske bara inte där man hade tänkt sig…
Man kanske bara ska vara glad över att få vara med…
Livet har sina fel och brister och det är långt ifrån perfekt – men det är det bästa vi har…så det är synd att klaga;)
En lång resa till Tigerparken
Tåget visar sig vara väldigt trångt och obekvämt och svårsovet…
Tåget stannar precis överallt och människor kliver på och av och klämmer sig förbi med stora och otympliga resväskor
Det är varmt! Ingen fläkt! Fullt av mygg…!
Jag kryper in i min sovsäck och spänner upp ett myggnät över mig.
Stoppar musik i öronen…
Himlen färgas rosalila utanför tågfönstret när kvällen sakta rullar in över Indiens alla små byar och städer…
Så vackert och hänförande. Så jobbigt och energikrävande…
Indiens framsida och baksida…
Det kommer bli en lång resa!
En sista natt i Varanasi
En sista natt i Varanasi och jag vaknar och känner mig härligt utsövd…
Det är lördag och det vilar något som man skulle kunna kalla ”ett lugn” över staden…
Luften är behagligt frisk och för första gången på länge känns den lätt att andas…
Vi äter en sista lunch på Spicy Bites med grönsakssoppa, Masala-omelett och banancurd.
När vi checkat ut från vårt hotell och jag hivat upp ryggsäcken på ryggen känner jag mig glad och ljus i sinnet. Lugn och lycklig…
En lång taxiresa till tågstationen. Och sen kliver vi på ett nattåg…
Ett nytt försök att ta oss till nationalparken. Och tigrarna…
Varanasi är äldre än historien
”I Varanasi ärnästan allas blickar riktade inåt mot själen och bakåt i historien. Allt man ser är lite gammaldags, traditionellt, ruckligt och rangligt…”
Som författaren Mark Twain skrev: ”Varanasi är äldre än historien, äldre än traditionen, äldre än legenden och ser dubbelt så gammal ut som historien, traditionen och legenden tillsammans.”
Örhängestrappan
Vi tar en promenad…utan något direkt mål…
…och vi hamnar vid Manikarnika Ghat (Örhängestrappan)…där flera kremeringseldar brinner på en soptippsliknande stranden…
Här har man kremerat kroppar sedan historiens gryning…
Ja, oavbrutet i tusentals år har kroppar kremerats här för att askan därefter ska kunna spridas i Ganges, floden som skyddas av guden Ganga…
Flera lik insvept i orange tyg…burna på bambubårar… flyger förbi oss med hjälp av fyra snabbfotade bärare….
Klafs, klafs, låter det när de sätter sina fotsulor i koskiten och halmhögarna…
Vi ser människoansikten i eldarna. Vi ser döden. Vi känner lukten av den…
Sida vid sida med döden finns också livet. Kossor och deras kalvar som slumrar vid eldarna och nyfödda hundvalpar som letar mat bland sopbergen…
Tempelklockor pinglar frenetiskt runt oss, ved klyvs…
Tre meter höga staplar med ved, resultatet av väldigt flitiga vedhuggare…
En enda kremering kräver 300 kilo ved…
…eldarna matas, nya bambubårar anländer
Vi är omgivna av tjock rök…
Eldarna brinner dygnet runt…
Det doftar vedrök, dy och stillastående flodvatten…
Spicy Bites
Vi hittar en mysig restaurang med ett bra läshörn och sköna sittdynor på golvet…
Restaurangägaren är trevlig och maten är god – och kryddig (Som namnet ”Spicy Bites” antyder)
Vi äter Thali och Chicken Tikka och Chicken Masala och Chicken Tikka Masala!
Och vi mår gott i vår lugna vrå…
Dasaswamedh Ghat
På kvällen går vi till Dasaswamedh Ghat…
Varje kväll är det, år ut och år in, gudstjänst till flodguden Gangas ära med pinglande klockor, flammande eldar och över tusen åskådare, många av dem stående i båtar på redden ute i floden…
Ceremonin känns som om den uppstått i ett hål i tidsväven och egentligen hör hemma i ett förflutet…
En gång i tiden styrdes Indien av över 600 maharajor, alla med sitt eget rike…
Många av dem byggde sig ett palats vid Dasaswamedh Ghat eller någon annan av trapporna på flodstranden i Varanasi, för att ha en plats att bo på när de vallfärdade hit för baden som förbättrar karman – eller ger syndernas förlåtelse som vi säger i väst – och för att dö.
Idag är de flesta av palatsen övergivna…
Varanasi – allas stad?
I soluppgången samlas tusentals hinduer på trapporna ner mot Ganges för sitt rituella bad i floden…
Ingenting verkar vara planerat i Varanasi…allt är spontant hopkommet…
Och folk är sams över kast- och religionsgränser…
”Att besöka Varanasi är bästa sättet som finns för att förklara vad mänsklighet, att vara människa, innebär…”
Hinduer, jainister, buddister, muslimer och en och annan kristen. 563 religiösa festivaler om året. Folk och språk från hela Indien…
Ingen kan säga att Varanasi är deras stad…nej, den är allas…
Lassie med saffran
Vi sitter på Blue Lassie och dricker söt och krämig lassi med saffran och nötter…
Vi gräver glatt runt i den tjocka lassin i det terrakottafärgade lerkruset med våra små träspadar…
Kor med våta mular vaggar förbi utanför…ointresserade av allt som inte går att tugga i sig och idissla…
Vi tar en promenad längs med Ganges…
En flod som har sett mycket…
Vi läser om indoarierna som kom farande västerifrån och grundade staden, kolonialiserade skogsfolken, började hugga ner skogarna och formade den kult som vi idag kallar hinduism…
”På västra stranden: de massiva trapporna, palatsen, båtarna, folkvimlet…en stad med en och en halv miljon människor..
På östra stranden: ett månlandskap av ljusbrun torkad lera, inte ett hus, inte en människa…
Mystiskt öde och tyst…bortsett från några turistbåtar…
…på ena sidan en mänsklig myrstack, på andra sidan en död planet, icke-liv…”
Varanasi
Varanasi, eller Beranes som staden också kallas, sägs vara hinduismens heligaste plats…
Vi befinner oss nu i Lord Kashi Vishwanaths stad(en av de tolv ärade reinkarnationerna av Lord shiva)
Varanasi har i många år varit det ultimata pilgrimsmålet för många hinduer. ..
Genom Varanasi flyter den heliga floden Ganges som sägs ha sitt ursprung i staden och Shivas hårlock…
Inställt nattåg, Januari 2019
Inställt nattåg, ändrade planer, väntan… tehushäng…
…ombokning av biljetter…nattåg blev nattbuss…
Taxi till området där vår buss ska avgå…
Vi möta av ett stort kaos…
Vi kastas rakt in i Dehli-smeten…
Vart är vår buss? Hur ska vi ta oss fram i den täta trafiken?
Jag är kissnödig…och det är alltid så svårt att hitta en toalett
Andas ut när vi tillslut lyckas hitta vår nattbuss…
Vi bädda ner oss i våra sängar…första nattbussen där jag faktiskt har en säng och inte bara en sovstol…
Inrullad i min sovsäck tittar jag ut genom bussfönstret och ser hur vi lägger Dehlikaoset bakom oss…
Snart har bussen fått upp ett skönt flyt och jag njuter av att vara i rörelse igen…sommar till ljudet av motorväg
Många timmar senare kommer vi fram till Varanasi…
Samma kaos som i Dehli fast inklämt på mindre yta…
Vi beställer en taxi. Och vi väntar och väntar och väntar…
Vi är trötta och hungriga och törstiga- och jag är som vanligt kissnödig…(på bussarna finns aldrig toaletter och de stannar ytterst sällan för toapauser)
Vi hamnar i kaoset på Dasaswamedh Road…där trafiken precis som på alla andra gator i centrala staden står still…
Taxin dyker tillslut upp och vi lyckas klämma oss in i den med vårt bagage. Puh! Allt är så energikrävande…
Cykelrikshor, mopeder, kor, handdragna transportkärror och fotgängare har fastnat i en hopplös trafikknut…
Att gå är tio gånger snabbare än att åka i ett fordon, oavsett hur det drivs. Och det kan bli värre. Om det pågår ett bröllop eller en lokal valrörelse eller om det är högsäsong för att komma hit och dö – då går det inte ens att komma fram gående.
Efter vad som känns som en evighet kommer vi fram till ett trivsamt litet hotell- inklämt på en lugn gata(troligtvis det enda lugna gatan i Varanasi)…
Vi ger oss ut på upptäcksfärd i smala gränder och vi sicksackar oss fram mellan mopeder och handdragna varukärror…ett myller av människor vars rörelser är intrasslade i varandra som myrornas i en myrstack…
Vi läser…
”Varanasi! Staden som aldrig gett arkeologerna en chans, eftersom den sedan tolfte århundradet före vår tidräkning varit en vallfartsort och marknadsplats fullständigt fullproppad med liv…”
Leriga och loja kor som masar sig fram genom gränderna..
Mjölk, socker och kryddor som kokar i stora svarta järngrytor över glödande kolbäddar efter recept från förrförra millenniet…
Vi smiter in på en pytteliten restaurang och beställer en Paratha
Efter många timmar utan mat smakar det obeskrivligt gott…
Varmt och nygräddat bröd med smält ost…så enkelt…så lyxigt
…vi äter under tystnad…men ger då och då varandra en blick som betyder ”Det här är livet!”
En natt i Dehli
Jag sover gott på hotell Leela…
Sängen är som jag förställer mig det bästa och fluffigaste molnet i himmelriket…
Vaknar tidigt! Jag yogar och ser ut över Dehli…
Staden är fruktansvärt skitig och ful…men jag gillar att betrakta den från mitt hotellrum…med duvorna som flyger förbi utanför mitt fönster…då och då cirklar två stora örnar över staden…det är en mäktig scen…
Och jag tänker att om fåglarna inte har övergett Dehli så kanske luften inte är så farlig att andas ändå… iaf inte när vi bara tillbringar så kort tid här…
Magen börjar kurra lite och jag hugger in på Leelas berömda frukostbuffé…
…och fyller magen med färsk frukt…
Min kropp skriker verkligen efter frukt och jag pillar i mig ananas, honungsmelon, Papaya och plommon…
…för att inte tala om den godaste vattenmelon jag smakat…
Ummm!
Vi får kaffe med kokosgrädde serverat…
…och kaffekopparna fylls på både tre och fyra gånger…
Det är inte helt lätt att hitta bra kaffe i Indien…det ska vara femstjärnigt hotell…så vi passar på…
Jag smakar curd(som är Indisk yoghurt…med massa bra bakterier för magen…som Kefir)…
Och jag äter knaperstekt bacon(åhhh så gott) och äggröra…
Efter en lång och trivsam frukoststund börjar vi fokusera på nästa etapp; Varanasi…
En sista femstjärnig frukost i Agra…
Vi stoppar i oss färsk frukt(papaya och melon) och en stor omelett. Tre koppar kaffe med varm och skummad kokosmjölk…
Med buss tar vi oss tillbaka till Dehli...där ska vi tillbringa en natt på ännu ett femstjärnigt hotel(vi börjar bli bortskämda) innan vi tar natttåget till Varanasi…
Vi återvänder till favoritrestaurangen och äter den godaste alo gobin…med massa ingefära och chili…
Luften i Dehli är fruktansvärt dålig och svår att andas…Lungorna är inte vidare värst glada…
Men efter den utsöka middagen är magarna iaf väldigt nöjda…
Taj Mahal
Efter tre nätter på hotell lämnar vi vår tillfälliga lilla ”bubbla”…vi lämnar vår skyddade och skönt inrutade värld…
…och besöker Taj Mahal…20 taximinuter bort…
Det var ganska coolt…men inte direkt WOW…
…och jag njöt mer av att sitta i en närliggande park och lyssna på fåglarna och bara skymta Indiens stora sevärdhet mellan trädtopparna…
Senare satt vi på café och drack en bananlassi(Den var WOW!)
Vad är Taj Mahal jämfört med en riktigt god bananlassi?
Eller jämfört med en kokoskaffe på Marriot?
Eller jämfört med Biryani på café Namaste i Jodhpur?
Eller jämfört med en solnedgång i ökenstaden Jasalmer?
Taj Mahal är lite överskattat…och upphaussat…men det är ändå kul att ha sett det…speciellt med tanke på att vi mest råkade hamna i staden Agra…
Det blev inga tigrar…det blev Taj Mahal…
…livet är fullt av överraskningar…och det är så jag vill ha det numera…
Kvällen tillbringar jag på mitt hotellrum(börjar bli en vilsam vana) och ser solen gå ner över Agra…
Det är de små sakerna som vi minns…
Tack Marriot!
En av höjdpunkterna så här långt är helt klart vistelsen på Marriot…
…och deras enastående frukostbuffé…
…samt kaffet med kokosmjölk som de ordnade fram åt mig…
Jag trodde aldrig jag skulle placera en hotellvistelse på min resetopplista…
…men efter en dag med magsjuka och inställda/försenade tåg så var Marriot himmelsriket…
…så vilsamt och välbehövligt
Kanske var Tandorikycklingen inte så perfekt?
Vi är tillbaka i Jairpur…
Tillbaka till vårt favoritcafé…
…tillbaka till svalkande iste med mint, hibiskus och ingefära…
Tillbaka till vår fina park med ekorrar och fågelliv – och en 4 km lång promenadslinga…
Vi bor på ett nytt airbnb…ett ställe som skulle vara en tiopoängare…om det inte var för att andra gäster börjar laga mat i vårt gemensamma kök vid midnatt…och vägrar sänka volymen trots att vi säger till flera gånger…
Jag börjar bli van vid resenärer som visar ytterst lite respekt för sina medmänniskor…trist!…det tar liksom bort lite av glädjen med resandet…
Bortsett från en natt med störd nattsömn så har vi en riktigt behaglig vistelse i Jairpur…
Vi promenerar i parken, tittar lite på hästpolo och avnjuter ännu en perfekt grillad tandoorikyckling…
Vi fortsätter fylla magarna med mungbönor, stark sås med kikärtor och Tali med papadum…
Dagen efter mår vi inte så bra längre…
Magarna är gasiga och lite onda…
Vi mår illa…
Kanske blev det för mycket bönor och linser. Kanske var den där perfekt grillade tandoorikycklingen inte så perfekt grillad…?
Trots magont och illamående äter vi lunch på vår favoritrestaurang. På takterassen…
Mina ögon rinner och jag misstänkernatt det är den dåliga luften…det ligger som ett grått dis över hela staden…
Det blåser kallt. Jag fryser…och jag sitter länge i solen för att få lite värme…trots att solen säkert är för stark att sitta i…
Efter Dal och en stor och smörig Dosa beger vi oss till tågstationen för att ta 14-tåget…vidare till nationalparken med tigrar…
Vi mår verkligen inge vidare…men när vi väl klivit på tåget och gjort det bekvämt för oss känns det lite bättre…vi har ju bara två tågtimmar framför oss…och snart ska tåget avgå…skönt!
Men så får vi veta i sista stund att vårt tåg inte kommer att stanna vid den där tigerparken…tåget kommer ta en helt annan väg…och det är bara för oss att ta vår packning och kliva av tåget…
…innan vi kliver av passar J på att kräkas…han kommer ut från tågtoaletten alldeles gulgrå och svettig i ansiktet…det här bådar inte gott…
Med febertunga huvuden, onda magar och ett illamående -som för mig bara blir värre och värre!- försöker vi fatta ett beslut om vad vi ska göra och vart vi ska ta vägen…
Inga tåg till nationalparken idag! Spendera en natt till i Jaipur eller ta ett tåg till någon annan stad?
Jag hade ingen lust att stanna en natt till i Jaipur och tvingas återvända till tågstationen dagen efter och brottas med eventuella nya förseningar och inställda tåg…
Vi bestämde oss för att hoppa över nationalparken och istället ta 17-tåget till staden Agra…och Indiens stora sevärdhet; Taj Mahal
Tre timmars lång och seg väntan på det nya tåget…
Vi byter perrong och hittar sittplatser i ett väntrum…
Surrande lysrör och smutsiga golv…allting luktar starkt och äckligt
Jag är febrig…fryser och skakar och gråter…ögonen rinner och näsan snorar och jag kan inte ta av mig solglasögonen eftersom jag är så ljuskänslig…
Jag låser in mig på toaletten…andas djupt…ser mig själv i spegeln …jag ser förjävlig ut…Svettig panna, mörka ringar under ögonen…
Kan inte minnas att jag någonsin känt mig så sjuk(troligtvis för att man snabbt glömmer bort tidigare sjukdomar och krämpor)
När tåget äntligen rullar in på stationen kan jag inte hålla illamåendet i schack längre och tvingas kräkas upp hela maginnehållet i en liten plastpåse…
Jag har rasat ner på livets botten…jag är för dålig för att orka bry mig…överlevnad…nu handlar det bara om att överleva den här dagen och tågresan som jag har framför mig
Det är skönt att vara två! Att slippa vara ensam i det här tillståndet…vi hjälper och stöttar varandra och vi lyckas komma på tåget och få två sittplatser bredvid varandra…
Vi är helt slutkörd! Tåget tar en evighet…försening efter försening…
Vid midnatt kommer vi fram till Agra och tar en taxi till Marriot. Efter den här dagen behövde jag ta in på ett riktigt bra hotell och få en god natts sömn och återhämta mig…
Vi stannar på Marriot två dygn…
Här blir vi väl omhändertagna…
Vi duschar bort resdamm, smuts och svett…jag tvättar håret och sveper in mig i en mjuk morgonrock…sover i en stor och skön säng…
Vi äter underbart god hotellfrukost och jag får uppleva en helt enastående service när personalen på Marriot lyckas servera mig kaffe med kokosmjölk! Lycka!
Vi lyxar med en spabehandling(indisk huvud och nackmassage) samt läser på hotellrummet…lyssnar på lite pianomusik…somnar…vaknar…yogar lite…har det allmänt gott…
…inte en enda gång under dessa två dygn lämnar vi hotellet…
Vi återhämtar oss. Njuter av kontraster…
Magarna är helt återställda och den jobbiga dagen på tågstationen känns plötsligt väldigt avlägsen
Tågresorna genom Indien…Januari 2019
Tid att betrakta livet…tiden…reflektera…återhämta mig…
Timmar där världen bara passerar förbi utanför…
Städer, människor, livsöden…solnedgångar
Alltid på väg…
Jag hör bergen svara…, Januari 2019
Det är tisdagskväll…
Staden badar som i guld…
Bergen säger ; ”Sjung din sång igen så ska vi svara…”
Jodhpur!
Jag känner mig fri och lycklig!
Jag har varit hemma så många gånger nu men alltid vänt tillbaka...ut i stora världen…
Frihet! Alltid denna längtan…
Och jag är inte ensam om att bära denna längtan…
Jag är inte längre ensam…
Lyckan över att tillhöra en ny värld!
Lycka över att dela den…
…att växa tillsammans med andra människor…
Och jag hör bergen svara…där på andra sidan…
”Du är inte ensam om att bära denna längtan!”
Och jag minns varför jag är här. Det är som att vakna ur en sömn…
Tillbaka till Jodphur
Vi tar kvällståget tillbaka till Jodphur(den blåa staden) och kommer fram runt midnatt. Raka vägen till mitt favoritairbnb…
Där tillbringar jag sedan två nätter…
Äter fantastisk mat på ett litet lokalt hak…
Vilar mycket, dricker mintte…
Testar olika varianter av fasta…
Fastar, festar…
…testar olika maträtter…bort med ensidigheten…
…bygger upp kroppen…känner mig starkare för varje dag som går…
Läser ”Framtiden ligger i det förflutna” och tänker på allt som ligger bakom mig nu…både lycka och sorg…ljus och mörker…medgång och motgång…alla erfarenheter jag samlat på mig genom åren…
Det finns ett arabiskt ordspråk som säger; ”Den som inte har ett förflutet har ingen framtid”
En lat och behaglig dag….
Vi äter kryddstark och god lunch och lapar sol…dricker en kaffe och läser lite…
…vi är båda fortfarande ganska trötta…
Vi funderar på att tillbringa en dag ute i öknen på kamelryggen…
…men bestämmer oss för att vi just nu inte är sugna på vare sig öknen eller att rida kamel…och framförallt inte att befinna oss i en turistgrupp…
Så vi nöjer oss med att bara sega…
…samt äta en och annan doza
Mot Thar-öknen
Vi kliver upp tiiiiidigt för att ta 7-tåget till ökenstaden Jaisalmer(den gyllene staden, i Thar-öknen…)
Det är kallt och vi fryser i väntan på tåget…
Solen stiger stor och brinnande röd bakom hustaken…precis när tåget rullar in på perrongen… Bara 10 minuter försenat…
Jag är trött och sover bort stor del av tågresan…
När jag vaknar ser jag en gråbrun stäpp med påfåglar som graciöst vecklar upp stjärtfjädrarna och ökenantiloper som skuttande försvinner bakom snåriga buskage…
Vi kommer fram mitt på dagen…
…och tar en tuk tuk till vårt airbnb…
…uppe i ökenstadens stora fästning…(där nästan alla stadens boenden och restauranger är inklämda)
Det är mycket folk då det är helgdag…
Vi gömmer oss på ett mysigt café och lyxar till det med en masala kaffe…
Läser några sidor i min bok. Vilar. Lyssnar på soft musik och ljudet av en kaffebryggare…
Senare när staden börjar tömmas på folk(Många turister gör bara dagsutflykter till Jaisalmer) så promenerar vi runt bland vackra hus och njuter av eftermiddagssolens behagliga värme…
Vi dricker citronte på en takterass och ser solen sjunka bakom hustaken…
Det är när solen sänker sig som den gyllene staden verkligen kommer till sin rätt…
Staden och dess byggnader ser ut att vara gjorda i (just) guld…
Fåglarna har en liten kvällsshow ovanför oss och vi känner oss lyckligt lottade över att leva det liv vi lever…
Jag är i nuet och njuter av Indien samtidigt som jag känner mig förväntansfull inför det som ligger framför mig…
Avslutar kvällen med en skön fotmassage på ett litet SPA och somnar tidigt…Trött…
…och lite småsnorig
Avrundar med en perfekt dag och kväll
Vi fortsatter strosa runt i färgglada gränder…
….eftermiddagssolens sista strålar ger den ”blåa staden” ett gyllene ljus!
Vi vilar benen (och sinnet!) på ett mysigt café och ser hur träden sakta vaggas fram och tillbaka av vindarna…
Det har varit en bra dag. Jag känner mig lycklig. Pirrig. I nuet…
Vi avslutar kvällen med att äta afghanikyckling, saffransris och flottigt nanbröd!
Vi lämnar restaurangen alldeles lyriska…Wow vilken måltid!
Ingen turistmagnet
Jodhpur är den näst största staden i Rajasthan…
På vissa ställen märks det men på andra ställen känns det som en liten by…
Av någon anledning brukar Jodhpur inte dra så många turister utan de flesta är bara på genomresa…
Konstigt tycker vi, eftersom Jodhpur med omgivning har så mycket att erbjuda…
Vi försvinner in i myllret av gränder i gamla stan…
…äter fantastiskt god mat på Namaste…
…och beundrar utsikten…
Och vi promenerar upp till stadens vackra slott….
Tidlöst lugn
Vi kan lätt slå ihjäl ett par dagar bara genom att vandra runt i den gamla stadsdelen med dess virrvarr av smala gränder och blåmålade hus…
Vi besöker marknaden vid klocktornet för att dricka masala te i skuggan och vila trötta ben…
Trots ett ganska högljutt gatuliv och myllrande basarer råder ändå ett tidlöst lugn över staden…
Här är kaoset ganska organiserat…
Iaf jämfört med många andra städer i Indien…
Blåa hus och Biryani
I Jodphur promenerar jag runt på bilfria gator i den gamla stadsdelen…
Jag fotograferar några vackra hus…
…och äter lunch på en mysig takterass med utsikt över staden och det närliggande fortet.
Vi äter en riktig festmaltid…bland annat Biryani(stekt ris) med getkött…
Det smakar fantastiskt gott efter många timmar utan mat…
Jag gillar verkligen Jodhpur…
…med alla blåmålade hus…
…traditionellt bebodda av braminer…
Vårt 1a Airbnb i Indien
Efter några timmar på ett tåg kommer vi fram till Jodphur! Det är mörkt och svårt att bilda sig en uppfattning om staden…
Vi tar en taxi till vårt första airbnb i Indien och det visar sig vara en stor trevåningsvilla med flera tjusiga rum. Jag njuter av att ta en lång dusch och tvätta håret och sen kryper jag till kojs…
Mot Jodphur, Februari 2019
Vi tar tåget från Jaipur(rosa staden) till nästa stad; Jodphur(den blåa staden)
Tåget som skulle gå vid tolvtiden är tre timmar försenat…
Men vad gör det när vädret är vackert, fåglarna sjunger och jag kan luta mig tillbaka med en bra bok?
Och då och då kikar jag upp från min bok och betraktar Indien. För det bästa sättet att verkligen se ett land brukar faktiskt kunna vara från en tågstation…
Kvar i Rosa Staden, Januari 2019
Vi befinner oss fortfarande i den rosa staden…
…och idag beger vi oss in i den ”rosa smeten”… för att jag vill fota några vackra hus…
Det är rörigt och trångt och svårfotograferat…och jag bestämmer att det kanske inte är meningen att man ska använda kameran allt för mycket i detta land.
…Man behöver fokusera på vart man går så man inte blir påkörd av en motorcykel, rickshaw, taxi eller ko…
Det händer så mycket hela tiden och jag blir fort trött av den hektiska trafiken. Så många bilar överallt. Så många mopeder. Så många människor. Så mycket ljud…
Vi återgår till vårt lugna tehus och läser våra böcker…
Jal Mahal
Inte långt från Jaipur finner vi sjön Man Sagar, som är känd för sitt vattenpalats, Jal Mahal…
En riktig matstad
Jaipur har tydligen seglat upp som en riktig matstad…
Här hittar vi massa god och kryddig mat från Rajasthan…
Vi älskar framförallt ägg-bujhi som är äggröra med lök och chili…
Ett par nya tights, Januari 2019
Ytterligare en slapp förmiddag med ett långt och skönt yogapass…
…Så som mina förmiddagar oftast ser ut numera…
Jag lämnar sällan hotellet förrän vid lunchtid…ingen ide att jaga dagen! Den får komma till mig istället…
Vi dricker te, läser lite, gör ett snabbt besök i ett köpcentrum och inhandlar ett par nya tights till mig…och så dricker vi mer te…
Vindarnas palats, Januari 2019
Hawa Mahal, vindarnas palats…i Jairpur…
Denna rosa, 5 våningar höga sandstensbyggnad byggdes av Maharaja Sawai Pratab Singh år 1799
Lugna och sköna dagar, Januari 2019
Indien kan vara väldigt intensivt och jobbigt men vi undviker dessa områden så gott det går…
Igår tillbringade vi en hel del tid i en stor park…en park full av lekfulla ekorrar och gröna papegojor…
Jag känner mig som ett barn. Nya ljud och dofter och smaker …
Allting är nytt och spännande och jag lägger märke till livet runt mig…
Vi gör kanske inte så mycket!
Men det vi gör kommer att fastna…det kommer bli så minnesvärt…det är jag helt säker på
Amberfortet, Januari 2019
Jag ska egentligen inte….
Vi tar en taxi ut ur staden…
…och beundrar några gamla fort…
…och på kvällen äter vi chicken tikka masala med vitlöksnaan. Jag ska egentligen inte äta bröd (har min doktor sagt) men jag kunde bara inte låta bli att fuska lite…
Åka till Indien utan att besöka Taj Mahal…ja, kanske? Men att åka till Indien utan att testa ett Nanbröd? Näää, det går inte för sig…
Så idag är jag lite sur i magen men den kommer snart återhämta sig igen. Kroppen klarar mer än vad man tror- så länge den får återhämta sig mellan varven.
Det är det viktiga; återhämtningen!
En av de bäst planerade städerna i Indien?, Januari 2019
Jairpur byggdes efter planeterna och stjärnorna och sägs vara en av de bäst planerade städerna i Indien…
Mot Rosa Staden, Januari 2019
Vi äter en stadig frukost på ägg, linssoppa och köttbullar…
Bara varm mat! Vi hoppar frukt och kallskuret på frukostbuffén…jag försöker undvika att bli magsjuk…eller iaf skjuta upp det lite…
Efter frukost väntar många timmar på en buss till Jaipur…Den rosa staden!
Det blev en väldigt lång och tröttsam resdag men väl framme var det så värt det!
Luften är lättare att andas, trafiken är mindre hektisk än i Dehli…
Vi äter ännu en sagolikt god måltid(currykyckling och Kofta med ost) och avrundar kvällen tidigt…
…
Vaknar tidigt….
…i en vacker rosa stad..
Nya ljud, smaker, dofter…
Nya bilder…
De första hektiskt dygnen är över och jag börjar kunna ta in mer av det som händer runtomkring
Indien är intensivt! Men jag kan bara hänga på Jeremy och jag behöver inte tänka så mycket…skönt!
Äter lunch på en fin takterass…
…och vilar på tehus och i parker under dagens varmaste timmar…
…Dricker iste med ingefära och hibiskus…
När solen inte är lika het längre tar vi oss in till turistkvarteren och sick sackar oss fram mellan människor, kossor, getter och mopeder
Vi skippar de största sevärdheterna…(vi har ingen lust att stå i kö) och letar upp en undangömd restaurang med takterass. Det är bara vi där…
Och medan himlen sakta färgas vackert rosalila ser vi den glödande solen sjunka bakom hustaken- samtidigt som stadens innevånare flyger sina drakar!
Hundratusentals drakar seglar runt över Jairpur denna magiska kväll…
Som hämtat från en saga…
Vi äter en lätt middag på blomkål och potatis och gröna bönor och jag känner mig väldigt tillfreds med livet.
Handlar varma kläder och äter gott, Januari 2019
Jag sover länge och hoppar över frukosten…
När jag mår lite bättre tar vi en taxi till en sportaffär för att köpa på oss lite varmare kläder…
I norra Indien är det vinter nu och det kan på många håll bli ganska kyligt framåt kvällskvisten…
Senare slappar vi och mår gott på ett gulligt tehus och delar på en pumpasoppa…
Vi promenerar i en vacker park och ser solen färgas röd över Dehli…
Vi äter sedan middag på en restaurang med mat från södra Indien …och jag finner till min stora lycka glutenfria pannkakor(Doza) fyllda med mosad potatis. De serveras med några goda såser…
Jag somnar mätt och belåten även denna kväll…
Febern börjar sakta men säkert sjunka och jag känner mig redo för att lämna Dehli dagen efter…
Framme i Dehli, 17e Januari 2019
Efter en lång väntan på Arlanda med många inställda och försenade flyg(på grund av snökaos) får jag äntligen kliva på mitt nattflyg till Indien och Dehli…
Det blir en väldigt sömnlös och lång natt…när morgonen kommer är jag trött och har ont i kroppen…
Framförallt har jag ont i halsen…kanske har jag lite feber också?
Solen lyser starkt mot en vacker blåturkoslila bakgrund och under flygplansvingen skymtar Dehli…
Men över staden hänger en tjock grå dimma och jag misstänker att största delen av det gråa består av utsläpp…
J möter på flygplatsen. Taxi direkt till Radisson. Ett trevligt hotell! God frukost! (Mustig linssoppa som värmer gott!) Mjuk och skön säng! Härligt! Jag har mycket sömn att ta igen…
Och jag somnar fort…till ljudet av Dehlis eviga trafikström och tutande…
När jag vaknar är det eftermiddag och vi tar en taxi till en annan del av Dehli…
Att promenera är inte att tänka på! Det är taxi som gäller…
Vi dricker fänkålste på ett mysigt tehus och pratar på om ditten och datten…
Jag lyckas hålla tröttheten och febern i schack och känner mig bara väldigt glad över att äntligen vara i Dehli. Och att slippa vara ensam i denna stora och röriga stad…
Efter te fortsätter vi vidare till en underbar liten restaurang…med den mest utsökta indiska mat jag någonsin smakat…
Vi äter dal med massa chili, spenat med ost och blomkål med potatis. Det är verkligen sagolikt gott!! Jag mår prima! Det här är mathimlen…
Med en behagligt välfylld mage återvänder jag till min sköna hotellsäng och fortsätter ta igen sömn…
Jag har nu fått feberfrossa och en allt jobbigare hosta. Jag bara sover och sover…känner mig som en överkokt spaghetti
Jag är väldigt väldigt tacksam över att jag bor så bra och bekvämt på Radisson…