För farligt…Oroligt…Otryggt…
Jag är glad att jag struntade i alla varningar…
För tänk om jag hade missat Utila…
Barn, hundar och griskultingar som leker sida vid sida…
Krokiga träd med glödande, röda blomklasar…
En ny och fin vän från Barcelona…
Och…Vilda delfiner och Valhajar…
När man är lite skraj, Maj 2017
Jo, för jag tyckte det kändes bökigt och krångligt…Dyrt…Onödigt…
När man är lite skraj för något hittar man ursäkter…
För skraj var just precis vad jag var…
Trots att jag alltid varit så bekväm i vatten så kändes dykningen väldigt läskig…lite klaustrofobisk på något sätt…rädslan för det okända kanske?
Första gången jag skulle öva mig på att rengöra masken under vattenytan, glömde jag bort att andas genom munnen…jag drog in lite vatten i näsan och kände plötsligt hur jag inte kunde andas…Och jag kunde inte se…
Paniken vällde upp i bröstet… jag drunknade i ångest…Jag var fast nere på botten och jag höll på att dö…Här skulle min story tydligen ta slut…I karibiska havet. På Utila…
Men förnuftet kom i kapp och la krokben för den skenande panikkänslan…Huvudet klarnade en smula…Jag signalerade lugnt att jag ville avbryta övningen…
Min instruktör tog mig snabbt upp till vattenytan…Lättnaden när jag kunde andas igen…
När jag fick igång andningen igen och ångesten släppt ville jag genast göra om övningen…Envis har jag alltid varit…På det igen och igen och igen…
Och när man utsätter sig för något lite läskigt så blir det sedan liksom lättare och lättare för varje gång..
För man VET att belöningen väntar runt hörnet…Känslan av frihet när det läskiga plötsligt inte är läskigt längre…
Jag älskar den känslan…Det är det som driver mig framåt…
Och sista dykdagen tog jag av mig masken flera gånger …bara för att jag KUNDE…och för att det inte längre var läskigt…
Lejonfisken (eller drakfisken som den även kallas) hör inte naturligt hemma i det karibiska havet och gör därför stor skada…
Den äter allt den ser o har inga naturliga motståndare…
Detta gör att man som dykare får lov att döda en och annan under sin tid i vattnet…
Jag har inte dödat någon Lejonfisk…
Men till min stora glädje kom andra dykare tillbaka från havet med en rejäl fångst…Hela 25 stycken!
En av dessa vackra, blodtörstiga och giftiga fiskar hamnade på min tallrik igår…(Efter att de giftiga taggarna noggrant avlägsnats)
Och för första gången i mitt liv får jag smaka Lejonfisk…
Det var riktigt gott!
Och efter att kroppen skrikit efter snabba kolhydrater och socker några dagar, stod jag igår inte ut med tjatet mer…
Därför hamnade det en tiramisu i magen också…Den satt där den skulle…Kan man nog lugnt säga…
Jag har tappat tidsuppfattningen en aning…
Jag vet bara att jag måste vara i Mexico City 14 juni…
Hur jag kommer dit är inte riktigt klart…Men det finns antydan till en plan…
Medan planen tar form fortsätter jag att chilla…Ta saker med ro…
Manjana Manjana
Att dyka handlar till stor del om att hitta balansen i vattnet…
Jag känner mig fortfarande lite som ett flygplan som håller på att krascha…Men det går sakta men säkert framåt…
Idag kunde jag hålla en rak linje ett helt dykpass…utan att behöva justera luften i dykvästen…
Enbart med andningen kan jag nu höja och sänka mig i vattnet och det är en ganska häftig känsla…
För när man tar ett djupt andetag och stiger uppåt så känns det verkligen som man flyger…
Men hur häftig dykningen än må vara så ska det bli skönt att vila från den ett tag…Det har varit ganska intensivt!
Snart tar jag lite paus från dykningen och återvänder till landet som jag lämnade alldeles för hastigt; Guatemala!
Den fina vännen är Lalinah från Barcelona…
Hon har hängt med sen Guatemala City, då hon fick rycka in och hjälpa mig med spanskan på en busstation…
Sen dess har hon liksom bara funnits med och spridit lugn och glädje…
Jag har inte haft tid att umgås så mycket med Lalinah, men det tog vi igen igår kväll…
Jag är övertygad om att bästa sättet att lära känna någon är över en flottig pizza. Speciellt om man äter den sakta och njutningsfullt…gärna med händerna…Så som pizza SKA ätas!
Havet var allt annat än lugnt…
Båten krängde…Jag mådde illa…Jag var trött…Foten krampade…
Men det gick ändå vägen… Jag gjorde det jag skulle på mitt praktiska slutprov…
Och när min instruktör och min dykkompis började dansa och spexa på 18 meter..ja, då förstod jag att certifikatet var mitt…
Huvudet är fullt av dyktabeller, siffror, säkerhetsåtgärder och nya rutiner.
Det har varit en hel del teori…väldigt mycket som skulle nötas in
Jag har försökt göra plats för allt…Det var inte helt lätt…
Men efter 4 dagars nötande verkar kunskapen äntligen sitta och igår gjorde jag det teoretiska slutprovet…
Godkänd!
Nu kan jag dyka tryggt och säkert…
Idag har jag mina sista två dyklektioner…
Jag är glad att jag valde Utila Dive Center. De är passionerade och proffsiga och deras utbildningar håller väldigt hög kvalité…
Det finns många dykskolor på Utila som skyndar igenom utbildningarna och utlovar dykcert på endast två dagar…
Till en början kändes det lockande att hoppa på en sån utbildning eftersom jag har begränsat med tid
Men sen bestämde jag mig för att ska jag ta dykcertifikat så ska jag banne mig göra det ordentligt…Och jag ska känna mig säker efteråt…
Och med Utila Dive Center fick jag den tid jag behövde för att få kläm på alla viktiga delar.
När jag inte dyker letar jag efter den perfekt mogna mangon, flyter runt i turkost och silkeslent hav och klurar lite på nästa resekapitel…
Och så undrar jag om det verkligen var på Utila som Crusoe steg i land och så småningom träffade vännen Fredag…
Det sägs ju så..
Jag mår tipptopp igen och har bockat av den grundläggande praktiska dykdelen…
Jag behöver inte dela min instruktör med någon annan elev…jag får privatundervisning från tidig morgon till sen eftermiddag…
Jag gör snabba framsteg och känner mig trygg och säker under vattenytan…
Eftersom den (ganska tråkiga!) praktiska delen är avklarad, återstår nu bara att njuta av den nya värld som har öppnats upp för mig…
Och det var precis det jag fick göra idag när jag gjorde mina första två dyk på ”öppet vatten” tillsammans med ett erfaret gäng och min instruktör…
Jag gled runt bland gigantiska korallrev, platta sandfiskar, rockor och regnbågsfärgade stim
Det här är något av det häftigaste och bästa jag gjort…
Precis som mycket annat det senaste halvåret…
Men när man har tålamod som ett litet barn…så är det inte alltid så lätt att avvakta med saker…Om det är roliga och spännande saker vill säga…
Så jag drog på mig dykutrustningen idag…och tog mina första andetag under vattenytan…
Det var några helt magiska andetag…de öppnade upp dörrarna till en helt ny värld…
Och om jag mår fortsatt bra imorgon tänker jag kliva in i den nya världen igen…
En fruktansvärt trötthet har knockat mig…
Jag har sen igår vandrat omkring i någon sorts dimmig bubbla…
Huvudet känns stort och tungt och kroppen är som en överkokt spaghetti
Jag börjar bli orolig att jag kanske börjar bli sjuk…det är i så fall första gången på evigheter…
Kanske har jag bara kört på för fort ett tag…Överansträngt mig…
Troligtvis är tröttheten en påminnelse om att använda lite broms istället för gas…
Så jag tryckte på bromsen idag och pratade med min dykinstruktör om att låta utbildningen ta lite längre tid…och fokusera på att göra klart teorin…och avvakta med praktiken tills jag känner mig i bättre form…
Utila är ju faktiskt det perfekta stället att dröja sig kvar på ett tag…
Man har sällan så bråttom som man inbillar sig
Jag har bestämt mig för att ta mitt dykcertifikat här i Honduras…på ön Utila…
Det är billigt att dyka i Honduras…
…boendet är (oftast) gratis när man utbildar sig…
…och undervattensvärlden är helt fantastisk!
”Så varför inte?”, tänkte jag.
Tiden i Centralamerika börjar sakta rinna ut…
Varför lämnade jag inte utrymme för mer spontanitet? Varför bokade jag resan till Kuba? Varför bokade jag hemresan till Sverige? Varför skaffade jag inte ombokningsbara biljetter? Ja, det är lätt att vara efterklok…
Jag vet att de dagar jag nu väljer att spendera i Honduras…de dagarna kommer jag få avstå längre fram…någon annanstans… på väg till Kuba…
Men så är livet…
Välja…
Välja bort…
Prioritera…
Lära av misstagen…
Hörde en gång att bästa sättet att hantera frestelser är att falla för dem…och här faller jag rejält…
Igår hade jag en makalös tur att möta delfiner när jag snorklade…
I vad som kändes som en evighet virvlade de runt mig i vattnet…och de tjattrade lekfullt…skrattade med mig…(eller kanske åt mig…?)
Det går knappt att beskriva känslan av att få simma med vilda delfiner…
Hjärtat exploderade nästan av lycka…
Kort därpå höll vi på att krocka med en valhajsbebis…
När den passerade förbi mig i vattnet blev jag först rädd (den var ju gigantisk!) men sen kom glädjeruset…
Jag drabbades av den där känslan av ”ursprung” som jag upplevde så starkt på Galapagos…
Valhajsbebisen försvann lika fort som den dykt upp…
Runt mig kretsade nu en sån där liten haj som suger sig fast på valar, och ibland även på dykare…
Han bestämde sig för att följa efter valhajen…och försvann också i det stora och karibiska blå…
En helt overklig upplevelse…
Allt gick så fort! Adrenalinet pumpande på högvarv och det var defenitivt en upplevelse som åter igen fick mig att inse varför jag älskar detta liv så obeskrivligt mycket…
Jag ska sola, bada, äta gott…och testa på dykning för första gången i mitt liv…
Ögruppen som ibland kallas ”Fattigmanskaribien” passar min allt tunnare reseplånka ganska bra…
Det var många som tyckte jag skulle göra ett stopp i Copan på vägen… för att se Honduras Mayaruiner (landets stora sevärdhet)… men jag är för TRÖTT…
Jag har redan klämt in för mycket på reseschemat och jag kan omöjligt göra allt…
Vad jag behöver just nu; Lata dagar i Karibien!
