Belize

Man blir mättad på nya intryck…

Och MÄTT är precis vad jag är just nu…

Jag vill liksom ingenting…

Jag är osocial och lättirriterad…

Jag har svårt att tänka…

Jag har svårt att känna…

Samma sak hände under förra resan…när jag kom till Chile…

Jag minns att jag var trött, slutkörd och lustlös…

Jag minns att jag satt i Valparasio och bara glodde…

Jag minns att jag åkte till en vindal och var väldigt nedstämd…

Jag minns att maten inte längre smakade mig och att vinet bara gjorde mig trött…

Jag minns att jag plötsligt inte ville fylla på med mer…

”Det är FULLT!”, sa hjärnan. ”Det får inte plats!”…

Det har varit en hel del som slitit på mig; jobbiga och långa transporter, en rolig(men intensiv dykutbildning i Honduras) samt alla hemska vägglöss…

Jag är fruktansvärt trött och känner att jag behöver landa någonstans…

Men ingen plats känns liksom RÄTT just nu…

Först flydde jag till San Pedro…

Där hade jag hoppats på att få ta igen lite missad sömn i en schysst lägenhet vid havet. Men det blev inte så…

Istället hamnade jag på ett skitigt och äckligt hostel… i ett klaustrofobiskt litet rum med surrande lysrör…

Eftersom hostelägaren Pete (en ytterst motbjudande man) hade fått för sig att ha sin 50-årsfest den natten, fick jag stå ut med ett jäkla hålligång…

Jag ville inte ha något hålligång…

Jag ville bara ha tyst och lugnt…

Jag ville bara SOVA

Den natten sov jag i en plaststol vid poolen…för att det snuskiga rummet visade sig innehålla mer vägglöss än hela Cay Caulker.

Bortsett från min otur med hostel så gillade jag San Pedro…så mycket jag är kapabel att gilla något just nu…

Dagen efter skulle jag vidare med båt till Mexico…till Bacalar…

Jag var nog den enda som njöt av att båten fick soppatorsk och blev ståendes (i två timmar!) på ett oroligt hav…

Medan alla andra låg och kräktes så SOV jag djupt…

Tidigt en morgon… i San Pedro…passerade jag förbi en tortillafabrik…

Majsbröd efter majsbröd på rullande band…

Det luktade helt fantastiskt ljuvligt… Varma och nybakade bröd…

Magen kurrade…Jag ville ha frukost…men alla caféer var stängda…

Det är då ägaren till tortillafabriken dyker upp…och ser att jag nyfiket kikar in och hungrigt sneglar på de nybakade bröden…

Det är då ägaren undrar om jag vill provsmaka några av hans tortilla…

”San Pedros bästa tortillas!”, säger han stolt…

Jag får med mig en pappåse med nybakat bröd…

Sitter utanför fabriken och äter upp allting.. väldigt långsamt och njutningsfullt…eftertänksamt

Varmt bröd…och morgonrodnad på himlen…

Havet är lugnt… även det lite eftertänksamt…

Den här morgonen blev ännu ett fint litet minne i ett stort äventyr…

Jag är väldigt trött och slutkörd…

Är i desperat behov av att ta igen SÖMN…

Är även i behov av en korrekt medicinering, efter att feber och magsmärtor fortsätter plåga mig…

På Caye Caulker försökte jag få hjälp på en klinik….Men jag satt med min lilla (pappers!)nummerlapp i en evighet, och tillslut lessnade jag på att vänta…

Magen krampade och jag kände mig varm och yr…

Tog beslutet att omgående lämna lilla Caye Calker, för att pröva sjukvårdslyckan i San Pedro istället…

Och för första gången senaste dagarna hade jag lite tur…flyt!

När jag klev iland mötte jag en vänlig själ som körde mig till stadens bästa läkare…

De tog prover och har nu satt in behandling; Stark Antibiotika i 10 dagar mot misstänkt amöba

Ja, vägglöss i sängarna… och nu kanske en amöba i magen…?!

Just nu saknar jag Sverige en del…

Men det här är första riktiga svackan…den kom efter 3 månader…

Fram till nu har allting varit så fantastiskt bra och enkelt…jag ska inte klaga allt för mycket…

Och balansen i livet…den är viktig…

Det är därför ”lagen om alltings jävlighet” existerar…för saker kan inte få vara FÖR bra…i alla fall inte allt för länge…det måste tydligen bli lite jävligt ibland…

Jag byter land idag…Till Mexico…

Min största önskan nu är bara att få SOVA och att få bli FRISK…

Från en pytteliten ö till en ganska stor ö…En ö med bilar och massa människor…

Men det kan vara bra att jag vänjer mig vid ”sånt” igen… på min väg mot Mexico City…

Några härliga timmar på en segelbåt i Karibien…

Sol och salt och vatten som kluckar sövande…

Tupplurar under en skuggig mast, efter ännu en natt med dålig sömn…

Skön snorkling med (ofarliga) hajar, rockor och sköldpaddor. Och en och annan småläskig muräna…

Lungor som känns stora och starka och livsdugliga igen, efter febersvackor och trötthet…

Känslan av att kunna vara under vattnet i en evighet…Att syret inte tar slut, trots att det borde göra det…Känslan av att bli ett med havet…

Att glida runt bland världens näst största korallrev…

Att glida runt omgiven av så mycket pulserande liv…

En oslagbar känsla!

Inte en enda bild tog jag under vattenytan…

Men ibland är det viktigare att bara VARA i stunden…än att försöka fånga den på bild…

Jag har tillbringat natten i en solstol…

…tillsammans med två vackra damer från Paris… som är incheckade på samma hostel som jag…

…och som inte heller vill bli uppätna av vägglöss…(som vi nu konstaterat finns i våra rum)

Men att sova ute… under karibisk himmel…med sköna vindar som blåser bort varje spår av mygg…det är faktiskt inte helt fel..

Vi kanske inte sov så himla mycket…men det var ändå en ganska behaglig natt…på något konstigt sätt…

Och det är ju det där med att man möts i sårbarheten och svårigheterna…

Aldrig har jag fått så många nya vänner som nu…under mina motgångar…

”Inget ont som inte för något gott med sig”, brukar man ju säga. Det stämmer ganska så bra…

Idag tänker jag dock klura på en flyktplan…

Från Cay Calker till San Pedro…

San Pedro är betydligt större och där bör jag kunna hitta ett lusfritt boende…ett boende där jag slipper sova i en solstol utomhus…

Men först ska jag tillbringa dagen i min andra värld; den häftiga undervattensvärlden

Jag tog idag en vattentaxi till Coco King…en strand som tydligen ska vara Cay Calkers vackraste

Men stranden kändes alldeles för tillrättalagd…för välkammad…för tråkig…

Där satt folk med sina dyra drinkar, stela och smådumma leenden och smarta lurar…

Det var som om man städat bort varje spår av det fria och naturliga…

Jag saknade liv och rörelse…

Det hade varit trevligt med några hundar som sprang runt och lekte, och kanske pinkade lite på någon solstol…

Eller några barn som förstörde den perfekt krattade stranden…genom att bygga ett sandslott…Vad som helst som gav lite LIV

Vill folk verkligen ha det där arrangerade man ser i resekatalogerna?

Det är lite som att köpa en skitdyr och fin soffa…som man sen inte vågar sitta i… för man är så rädd att smutsa ner den…

Jag stod inte ut länge på Coco King…

Jag blev så uttråkad…

Och less på servitriser som hela tiden skulle passa upp på mig och försöka få mig att köpa en dyr drink

Jag och Cay Calker fick en fantastisk start…

Ön förde mig samman med en ny vän från Argentina…en gullig tjej som jag delade rum med första natten…

Vi bodde hur fint som helst…och mådde så gott man bara kan må…

Men min nyfunna vän (som tyvärr bara stannade på Cay Calker en natt) tog med sig turen från ön idag…

Det fina boendet kunde inte erbjuda mig fler nätter, då ett stort sällskap på 15 personer precis fått för sig att boka upp alla rum två veckor framöver…

Jag gav mig ut på jakt efter ett nytt boende…

Det visade sig snabbt att alla hostel hade spår av vägglöss…

Och de ”finare” hotellen var fullbokade…

Summan av kardemumman är att jag nu är bosatt på ett hostel som med största sannolikhet har…vägglöss!

Detta upptäckte jag dock när jag redan betalat för två nätter…

Att få pengarna tillbaka var det inte tal om…

Så jag tillbringar natten på toaletten…i duschen…där jag har hört att vägglöss ytterst sällan håller till…

Inte en chans att jag lägger mig i en säng med vägglöss igen(ångest)

När jag började min resa kände jag mig som värsta Flashpackern…

Nu…några månader senare… är jag halvt uppäten av vägglöss och sover på toaletter…

Är inte det att ha rasat ner till det absoluta bottenskiktet?

Hur dräggig jag än må behöva känna mig just nu… vägrar jag låta det förstöra min resa…

Imorgon lyxar jag till det och hänger med en segelbåt ut och snorklar…

Caye Caulker sägs ju ha den bästa snorklingen i hela Centralamerika…

Dykningen får vänta. Jag är inte i form för att gå ner på något djup ännu…

Och det blåa hålet i Belize struntar jag i att besöka…

De flesta jag pratat med har varit besvikna på både dykningen och snorklingen där…

Det häftiga är att se ”hålet” uppifrån! Och det kan man göra genom att sätta sig i ett litet plan…

Men det kostar förstås! Och jag tänker inte betala 3000 kr(!) för att flyga över det blåa hålet…

Jag har sett en bild på nätet. Det var coolt! Det får räcka…

Framme i Belize!, Juni 2017