Men jag antar att man ska tacka och ta emot …för om livet inte testar oss…hur ska vi annars utvecklas och bli bättre?
Framförallt märker jag att det är när livet testar mig, som jag börjar känna en större samhörighet med andra människor…
För ensam är inte stark…
När livet är för enkelt och bara går på räls jämnt, är det lätt att vi bara kör på och inte ser människor runt omkring oss. Vi tycker vi klarar oss så bra på egen hand…enda tills den dag då något händer oss…
När vi kastas in i sårbarheten krymper det där egot, det där egot som alltid har en tendens att ställa sig mellan oss och livet.
Men i sårbarheten kan vi på riktigt möta varandra…och livet…
Sovit som en prinsessa, Maj 2017
Hostel Yaxha tog hand om mig igår… när jag feberyrande och ledsen dök upp med mitt lilla vägglustrauma i bagaget…
Yaxha är en riktig pärla; Trevlig och lättsamma personal, rent och fräscht(ingen antydan till vägglöss), god och prisvärd mat…
Tack vare Yaxha har jag fått mitt bagage sanerat…jag har fått en god natts sömn…och jag är nu alldeles snart redo att ta avsked av Guatemala…och bege mig vidare till semesterparadiset Belize…
Jag har besökt ett sjukhus här i Flores…för att få bukt med inflammerade och kliande vägglusbett…samt en feber som vägrade ge vika
Det känns bra att få ett kureringskit innan jag fortsätter till Belize..
Så jag klev in i en tuktuk och tog mig till närmaste sjukhus…
Det var som hämtat från någon gammal krigsfilm…med sjuksyrror som sprang kors och tvärs mellan skynkförsedda stålsängar…
Gravida kvinnor, skadade ögon, haltande män…och så en väldigt trött flicka från Sverige med tiotusen röda vägglusbett och en svettig panna…
Sjukvården visade sig vara gratis i Guatemala…även för svenska flickor med vägglusbett…
En doktor med snälla ögon log medlidsamt och gav mig någon typ av injektion med kortison
Efter injektion, kalldusch, salvsmörjning och ny dos av febernedsättande är jag nu redo att gå till (förhoppningsvis lusfri!) sängs på mitt nya hostel
…Jo, att upptäcka att man har vägglöss.…!
VÄGGLÖSS…som gladeligen hållit mig sällskap i sängen medan jag varit försjunken i feberdrömmar
Det är därför jag har stora röda utslag på armar och ben…
De har haft gott om tid att kalasa på mig de senaste två nätterna…
Jag började misstänka att det inte var myggbett jag fått…klådan gör mig helt tokig…röda svullnader överallt…
Jag ORKAR inte…
Jag bryter ihop lite…Gråter…Känner mig fruktansvärt ensam för första gången under resan….
Sjuk och uppäten av vägglöss…
Kan någon komma och rädda mig? Kan någon bara ta hand om mig en stund?
Med febertjock skalle skulle jag nu försöka hitta ett nytt(vägglusfritt!) hotell och sätta igång med projektet att sanera alla mina ägodelar.
Jag försökte förklara för städtanten att jag ville ha mina pengar tillbaka…
Jag försökte förklara att de fick betala för saneringen av mina kläder och att det INTE var myggor som orsakat mina röda utslag (som hon envist hävdade)
Gråter ännu mer när hon vägrar förstå vad jag försöker säga…eller så låtsas hon bara inte förstå?
Vad fan heter ”vägglus” på spanska? ”Chinchess” googlar jag fram.
Huvudet bankar. Gråten fortsätter välla upp. Förtvivlad. Frustrerad. Febrig…
Jag vill bara därifrån…! Jag vill lämna rummet med vägglössen långt bakom mig…
Tillslut lyckas jag göra mig förstådd. Tillslut får jag pengarna tillbaka…
Jag tar min väska och flyr…
En timme senare är jag i ”säkerhet” på ett nytt hotell…
Kläderna är tvättade. Väskan är indränkt i kemikalier.(insektsspray)
En nybäddad säng och två alvedon…
Nu kan jag äntligen få SOVA…och kurera
Förhoppningvis utan blodsugande nattsällskap…
Trots feber och trötthet besöker jag Tikal (Mayaimperiets stora ruinstad) …tidigt på morgonen…innan turistströmmen…
Tikal ligger mitt ute i den svårframkomliga djungeln…
Jag kände mig lite som Indiana Jones när jag vandrade runt på djungelstigar med tjattrande apor och jättespindlar…och helt plötsligt stötte på en gigantisk pyramid…
Tikal är typ Centralamerikas motsvarighet till Sydamerikas Machu Picchu.
Värmen tar knäcken på mig…
Jag tror jag har feber… Gråter utan anledning…Hela tiden…Då har jag nästan alltid feber…känner mig liten och ynklig…saknar mamma och pappa…
Ligger och glor in i min fläkt en halv dag…på ett halvsunkigt hotellrum… för att hjärnan kopplat ur helt…
Hur kan det vara så jäkla varmt?
Mina ben är tunga och svullna…
Trött, trött, trött…
Varmt, varmt, varmt…
På väggarna kryper det runt massa geckoödlor…
De kikar nyfiket ner på mig och säger massa saker på ödlespråk
Kan de inte sluta låta?
Jag som har lyxat till det och pröjsat för ”privado”. Aldrig får man vara ifred…
Nåja, man ska väl vara glad så länge man slipper kackerlackor i duschen…Eller…man ska vara glad så länge man slipper kackerlackor…
Jag fortsätter stirra in i min fläkt…
Helt urkopplad
It is the same with books. What do we seek through millions of pages?”
-Virginia Woolf, Jacob’s Room
Jag har hittat världens mysigaste café i Flores…
De har kaffe som verkligen smakar kaffe, en snabb internetuppkoppling och massa roliga inredningsdetaljer…
De har också en helt grymt god Guacamole…
Jag längtade efter solen så mycket att jag nästan gick sönder
Jag hungrade och törstade och hade solhallucinationer…
Jag minns att jag tänkte att man omöjligt kan få för mycket sol…
Efter 3 månader i Centralamerika kan jag konstatera att det faktiskt går att få för MKT sol…
Efter 3 månader med SOL (som jag i vintras längtade mig galen efter) går jag nu runt och hoppas på regn…mycket regn..!
Jag hoppas på en mulen dag…Kyla…
Det här med att vistas i Centralamerika strax innan regnsäsongen drar igång…ja det är tryckande hett och kvavt…som en bastu…
Man borde befinna sig uppe i de svala bergen eller nära havet nu…
Jag befinner mig i Flores…Fortfarande i Guatemala…Flores har varken berg eller hav…Bara en liten sjö som inte ser så badvänlig ut…
Vinden står stilla… Solen steker…Jag svettas…
Min favorittid är gryningen…Vid 5-tiden är jag uppe och promenerar på svala(re) gator
Flores är inte så vidare värst intressant…
På tok för turistigt för min smak… En stad som enbart fungerar som utgångspunkt för ruinerna i Tikal.
Men gillar man vackra dörrar och färgglada hus kan man nog uppskatta några timmar i den här staden…
I många länder är det extremt känsligt med fotografering…
Inom många religioner tror man att ett fotografi (eller en annan typ av avbildning ) tar med sig en bit av själen…
I Guatemala är det på många håll väldigt känsligt…
Inte alla människor är vana vid kameror…
En del tycker det är spännande, men de flesta tycker det är lite läskigt…
Så jag frågar alltid innan jag tar mina bilder…
Eller…ibland fuskar jag och låtsas ta kort på något annat och hoppas på att några ovetande människor ska ”råka” fastna på bilden….
…men oftast frågar jag faktiskt!
…och faktum är att de allra flesta verkligen uppskattar att man frågar, och att de enbart av den anledningen säger ja till bilder…
En tjej som behöver spänning och ”häftighet”.
Men av någon anledning dras jag även till det där enkla och kanske lite småtråkiga…
Som med Lanquin… En liten håla…
Här händer det inte mycket…Här är det ganska dött…
Samtidigt händer det väldigt mycket…Och det är väldigt levande…
När jag inte simmar runt i mörka grottor och letar fladdermössflockar, så älskar jag att bara strosa runt…
Hälsa på folk….Le…Äta fryst banan med choklad och hasselnötter… Sitta på en trottoarkant och glo…
Jag har nog nämnt det ett flertal gånger; jag älskar vardagslivet här i Centralamerika
Och jag måste nog säga att det är en av de vackraste platser jag satt min fot på…
Semuc Champey är beläget mitt i frodig och grön regnskog…
Genom den mäktiga regnskogen rinner Cahabonfloden…Floden rinner under jord, och marken ovanför bildar en lång bro av kalksten med flera små naturliga pooler…
Jag äter sött och gott fruktkött från kakaobönor…och så badar jag…
Aldrig har jag badat i så klart och uppfriskande vatten…
I Semuc Champey finns även en underjordisk grotta…Som man kan simma djupt in i…
Där har jag simmat…I det mörkaste mörker…med bara ett litet stearinljus i handen…ett liiiiiitet ljus i mörket
Vissa delar var så svåråtkomliga att jag var tvungen att hålla ljuset mellan tänderna, samtidigt som jag simmade och drog mig framåt längs grottkanterna…
Vattnet var KALLT…
Jag kände mig som Rose i Titanic…
Jag hade en guide…Men han syntes inte till vidare värst mycket…
Ett sånt här grottäventyr hade aldrig någonsin varit tillåtet i Europa…
Men man har en annan mentalitet här i Centralamerika…
Som när Geo berättade för mig om ett vattenfall i Montezuma (i Costa Rica) som skulle vara så häftiga.
”Du måste bara besöka vattenfallen i Montezuma”, sa han….”Det finns ett rep som du kan svinga dig i för att ta dig mellan de tre vattenfallen”.
”Ett rep? Svinga mig? Vad händer om jag tappar repet?”
”Då är det finito! Tappa inte repet!”
(Jag svingade mig aldrig i något rep)
Ja, säkerhetstänket är inte så vidare värst existerande i Centralamerika…
Men tillbaka till Semuc Champey…
Ni vet när man hamnar någonstans…där man från början inte planerat att hamna…och allt känns så jäkla RÄTT…
Som om en osynlig hand lugnt men bestämt styrt dig i rätt riktning…
Den osynliga handen var helt klart inblandad i Semuc Champey…
Jag skulle liksom bara hamna här…
Den lilla byn är omgiven av en svidande vacker natur, så det är ytterst märkligt att det inte kryllar av människor här… Men jag gläds såklart åt det…
Det är just precis det här jag alltid letar efter…Det oupptäckta och oförstörda…Det oexploaterade…
Plaster som viskar till mig, och där viskningarna inte dränks av högljudda turister…
Platser där sevärdheterna inte skyms av selfiesticks och inövade fotoleenden
Jag älskar platser som inte är skapade för turister…
Platser där vi smyger fram lite vördnadsfull för att vi inte vill störa naturen…
Platser där man slipper stå i kö och köpa en inträdesbiljett…
Och när man har turen att träffa en ”local”… som gladeligen visar upp Lanquin…är det just precis sådana platser man hamnar på…
Vi besökte fladdermusgrottan…Tittade på gigantiska kalkstensformationer och (såklart!) fladdermöss!
Vi badade i den närliggande floden…
Turkost vatten som var iskallt till en början, men efter en stund kändes riktigt skönt och uppfriskande efter en svettig dag…
Vi satt i grottmynningen när skymningen föll, och såg tusentals fladdermöss strömma förbi oss…
Och när vi lämnat grottan bakom oss…och liftat tillbaka till vår lilla by…så var vi rejält hungriga
Att då låta näsorna leta sig fram till nybakade tortillas, stekt fänkålskorv, saftiga köttbitar med salsasås och grillad salladslök…
…helt underbart gott och en underbar avslutning på en helt perfekt dag
Börjar det bli lite tröttsamt att höra om alla mina förälskelser?
Förlåt!…Jag kan inte rå för det… Det finns ju så mycket att bli förälskad i…
Alla platser så unika och vackra…på sitt alldeles egna lilla sätt…
Efter en liten sväng till Honduras återvände jag till Guatemala…
Tillbaka till välbekanta dofter och syner…
Jag hamnade den här gången i Lanquin…(En liten sömnig, bergsby omgiven av vacker grönska…)
…detta efter att mitt bagage blev bortslarvat av chauffören i Honduras och vi hamnade i luven på varandra…
…Ja, så rejält att chauffören hotade med att släppa av mig längs vägen…mitt ute på honduranska ”vischan”…
…Men historien om den puckade chauffören i Honduras får jag ta en annan gång…
…Bagaget är återfunnet och jag kom fram till Guatemala…utan att bli avkastad…
När jag mötte Lanquin för första gången var det natt…
Himlen lystes upp av tusentals eldflugor och blixtar och jag föll pladask…
Här skulle jag stanna minst en natt…Som blev två…Som blev tre…
Lanquin verkar inte vara ett ställe där turister dröjer sig kvar…
Det är bara en utgångspunkt för transport vidare till naturreservatet Semuc Champey…
Men jag är då alltid tvärtemot…När folk säger mig att något inte är mycket att se…ja, då ser jag fina saker överallt…
Här i Lanquin lyssnar jag på fågelkvitter, frossar i frukt, vilar och hoppas på fler häftiga åskväder…
Ja, och så gör jag en liten utflykt till det där Semuc Champey alla snackar så mycket om. Det ska tydligen vara en väldigt vacker plats…
Inte helt oväntat efter ett sånt här litet äventyr…
Och vad kan passa bättre när man är trött och slutkörd än att spendera 14 timmar på en buss till Honduras?
Jag menar det…
Det ska bli såååå skönt att bara sitta och stirra ut genom ett bussfönstret…
Och bara viiiiiiila…
Det var tydligen gänget från Jackass som skulle hålla mig sällskap upp till 4000 meters höjd…?!
Långa, smågalna, extremtatuerade grabbar med plumpa skämt och höga, bullriga skratt…
Grabbar som såg ut att ha festat ganska hårt i sitt liv och bara snörat på sig kängor för att sparka sönder en och annan busskur i sina tonår (Innan de började sparka sönder annat…)
Jag minns att jag såg dem första gången på Tropicana Hostel, där jag satt i godan ro och mumsade i mig sirapspannkakor och väntade på guiden..
Rummet blev plötsligt klaustrofobiskt litet när de stövlade in och började prata om ”Det stora testet”…Som visade sig vara samma test som jag stod inför…Samma prövning; Acatenango!
Jag stålsatte mig för mitt livs märkligaste vandring…
Och nog blev den lite märklig…
Men bara märklig på ett bra sätt…
För är det inte när saker är lite märkliga som det blir intressant..?
När våra normer och föreställningar om hur saker ska och borde vara rubbas…är det inte då som livet rusar i oss? Som när man tar av sig ett par för trånga skor…
Det var länge sedan jag trivdes så bra i ett sällskap…Det var länge sedan jag skrattade så mycket…Det var länge sedan jag kände mig så trygg…
För vem skulle våga ge sig på oss?…mig och mina tuffa vänner…Ligisterna…(Som ju nu inte var några ligister…)
När jag oroade mig för att vandringen skulle bli för krävande för mig och att jag skulle krokna halvvägs, så lugnande de mig med att de i så fall skulle bära mig upp till toppen…
Och som ensam tjej i en grupp med (gentle)män har man vissa fördelar; Man får bästa sittplatsen vid elden, sista banankakan, varmaste sovsäcken, första klunken av rötjutet och två vandringsstavar istället för en…
Jag har blivit behandlad som en prinsessa under två dagar…och jag njöt verkligen i fulla drag…
Men jag behövde aldrig bäras…Jag gick helt själv…Alla de där stegen upp till toppen…
”Det händer att lungorna blir så fyllda med livsluft att man nästan tappar andan, friskt som doften av Vicks… Man blinkar tårögt över styrkan.”
Just så!
Jag gjorde det…!
Jag kämpade mig upp på toppen av Acatenango…den där toppen som jag längtat så efter…men också oroat mig för…
Jag förstod inte varför jag så gärna ville klättra upp på en vulkan…
Men när jag kom upp till vår lägerplats igår kväll… efter några slitiga och svettiga timmar…och möttes av Fuego…så förstod jag att det var meningen att jag skulle dit upp…
Öga mot öga med den omtalade Fuego…jag krympte och blev till någon sorts atomstoft…
Jag förstod att den där gigantiska, mullrande och konformade saken verkligen LEVDE…och att den funnits på jorden längre än vad någonsin skulle kunna föreställa mig…
Vi satt runt vår lägereld, lyssnade på sprakandet, drack rötjut (som någon märkligt nog orkat släpa med sig hela vägen dit upp), samtalade lågt (som om vi inte ville störa vulkanjätten) och höll hela tiden utkik efter den stora eld som vi visste fanns gömd där inne i berget…
Då och då pyste det ut röd ånga och det efterföljdes alltid av ett mullrande ljud…ett ljud som kom långt från underjorden…
Det var inte bara Fuego som mullrade…
Nedanför och runtomkring oss cirkulerade åskan och släppte ifrån sig stora ljusblixtar på himlavalvet…
Aldrig har jag sett ett sådant mäktigt skådespel…
När jag trodde att det inte kunde bli häftigare…när jag trodde att jag inte kunde förvånas mer över naturens kraftfullhet…ja, då brakade det till rejält i Fuego och röda lavastenar for ut över kanterna och rullade ner på sluttningarna…Som tiotusentals små rubiner glittrade de till i den mörka natten…
Vi hade inte hunnit få mycket sömn i kroppen när det var dags att ta oss den sista biten upp till toppen av Acatenango…för att se soluppgången…
Men jag antar att vi alla var så lyckorusiga att vi lyckades lägga tröttheten åt sidan och kämpa på den där sista timmen…
I en dimma som till vår besvikelse blev allt tjockare och som skvallrade om att vi kanske inte skulle få se mycket till soluppgång…
Men när vi väl stod uppe på toppen skingrades plötsligt dimman och fram trädde en annan värld…
En värld ovanför molnen…En värld där allt är tyst och stilla och hänförande vackert…
En värld där allt vi såg just då var den stora, livgivande himlakroppen solen…
En värld som jag vet att jag kommer vilja ta mig tillbaka till i framtiden…
Oavsett hur mycket benen bränner på vägen dit…
Han såg helt förstörd ut när jag mötte honom i förmiddags…
Det var faktiskt bra länge sedan jag kände mig nervös över något…
Under den här resan har ett stort lugn vilat över mig…men nu kommer det välbekanta suget i magen inför det okända…
Och det ska nog suga i magen när man har en rejäl utmaning framför sig…
Det absolut värsta är om man INTE är nervös…om man inte känner något alls…
Det kommer gå bra!
Jag har en pålitlig guide som känner bergen och vet vad han pysslar med…
Jag tar ett djupt andetag…äter upp min perfekt grillade kyckling med guacamole…och förbereder mig för att lämna restaurangen och gå ut i regnet…
Senaste 3 månaderna har jag upplevt 4 årstider; Vintern i Sverige, Våren i Bogota, Sommaren i Leon och nu Hösten i Antigua…
Höstkänslan smög sig på i samband med att Guatemalas regnsäsong kickade igång för några dagar sedan…
Lukten av fuktiga löv och jord…
Jag har shoppat snacks för hela dagskassan; Kakor, jordnötter och yukachips…
Jag tänkte liksom försöka göra det lite mer motiverande att knata upp till 4000 meters höjd…
Och nu kan jag stanna var femte minut och äta…Delmål…Belöningar…
Det kommer ta sin lilla tid att nå toppen…misstänker jag…
Jag kan inte bestämma om det här är en bra eller dålig dag…
Kanske är det en varkenellerdag? Kanske är det bara en småtråkig och smågrå dag…
Kanske var det därför jag bestämde mig för att tillslut boka in vulkanvandringen…till Atacanango…
För att skaka om min sega grådag en smula…Ge den lite karaktär…
Jag ångrar mig typ redan…
Imorgon ska jag upp på nästan 4000 meters höjd…en vandring som kommer bli allt annat än lätt…Kanske till och med fasansfullt tufft…
Och sen ska jag tillbringa natten i ett tält…Jag som egentligen inte tycker om att tälta… Och jag som hatar kyla…
Dessutom vilar det en tjock dimma över Antigua, så jag kommer troligtvis inte se så mycket när jag väl kämpat mig upp på toppen…
Jag dricker kaffe, tittar ut på regnet som nu strilar nedför fönsterrutan och suckar lite över mig själv och min grådag…
Jag skulle ju så gärna vilja få en skymt av Fuego...
Bekanta till mig besteg nyligen Acatenango och de lovordade det verkligen…
”Den här upplevelsen är för bra för att skippa”
Ja, så sa de…
Nu börjar jag känna att den där vägen kanske redan är byggd…
Någon kanske redan har gjort den i ordning…
Det återstår egentligen bara att följa den…
Saker och ting kanske inte bara beror på mig själv?
När den tanken allt mer slog rot förlamades jag först av en klaustrofobisk känsla…en ödestro som kändes som en tvångströja…
Kanske för att jag inte har greppat det där med ödet…
Har någon greppat det?
Kommer förståelsen mer med åldern?
Ju längre man knatar på livets väg, desto mer börjar man märka att vägen varit allt annat än rak…
Den har varit full av vägskäl…
För varje steg har det funnits pilar som pekat i andra riktningar…
Vissa sidovägar har man slagit in på utan att tänka på det, andra har man inte ens lagt märke till.
Vart de vägar man valde bort ledde kommer man aldrig att få veta, om det var till en bättre eller sämre plats…
Man sörjer de möjligheter man gick miste om, trots att man inte vet vilka de var…
Kunde man ha gjort något man aldrig gjorde?
Tog man någon gång ett steg tillbaka istället för framåt?
Var det bra eller dåligt?
Längs vägen möter man andra liv, lär känna dem eller inte…
Vissa kommer man nära och vissa låter man vara, det beror bara på det val man gör i ett visst ögonblick.
Medvetet eller omedvetet så påverkar man både sitt eget liv och det liv som finns runt omkring varje gång man väljer att svänga eller att fortsätta rakt fram…
Det innebär just nu att det öser ner regn typ två timmar per dag
Idag när himlen öppnade sig tog jag skydd på en båt…och luffade runt på sjön Atitlan…
Dagar då du speglar dig i andra människor…
Dagar då du hittar de där skojiga lekkamraterna…
Dagar då du känner att du tagit ett steg tillbaka här i livet…och att det faktiskt är något BRA…En styrka…En framgång…
”Vill du följa med mig till ett Ashram idag?”.
”Vad sjutton är Ashram?”, undrade jag och googlade det lite snabbt.
Det har något med hinduism och meditation att göra…Låter spännande…!
Skulle jag joina?
Varför inte?
Knappar in ett kort svar…
”Gärna! Var och när?”
Pling! (Meddelande skickat…)
Jag känner mig så härligt openminded…
Jag skulle inte säga att vi är bästa vänner…Men jag kan betrakta San Pedro från mitt kaffehörn och erkänna att det finns ett uns av charm även här…
För så är det ju med både platser och människor; bakom alla fasader gömmer sig oftast något fint…även om det är litet
Dimman som ligger tät över sjön just nu gör att den ser väldigt trolsk ut…
Det finns många San Pedro i Centralamerika…
Ett av alla ”San Pedro”… är ”San Pedro de Laguna” …vid Lake Atitlan…
För att vara en stad som ligger vid världens vackraste sjö, är den förvånansvärt trist och tråkig…Själslös!…
Jag försökte bli vän med staden, men misslyckades totalt. Kanske är jag för trött…
Här tillbringar jag en halvdag och en natt … innan återresan till Antigua.
Större delen av tiden tillbringas i hängmattan…
Därifrån blev vi upphämtade för vidare transport till den närliggande staden San Pedro, där vår lunch väntade…
Aldrig har det varit så skönt att få åka bil…
För OJ vad jag har vandrat de senaste dagarna…
Och OJ vad trötta benen är nu…
Här finns en samhörighet…Ett enklare liv…mer lättförståeligt…
När den där sjön som förväntas finnas framför oss är helt dold av tjock dimma, och vi sitter under vårt trasiga regnskydd och blir genomblöta…
Ja, ni kan kanske föreställa er känslan?
Ingen soluppgång den morgonen…
Men fåglarna sjöng vackert och kaffet vi kokade upp smakade ganska bra trots besvikelsen…
När vägen som slingrar sig brant uppåt ser ut att aldrig plana ut, när svetten lackar, när höfterna ömmar och ryggsäcken är så tuuuung…
…då undrar jag varför jag valde att snöra på mig vandringsskorna och utsätta mig för något så fruktansvärt jobbigt…
Men när stigen äntligen planar ut (för det vet vi ju innerst inne att den alltid gör) och vi kommer upp på toppen och ser vad vi lagt bakom oss…då är det så VÄRT det!
När vi kan stå högt däruppe och stolt blicka ut över utsikten, njuta av vinden och känna hur vi blivit lite, lite starkare…när benen faktiskt bär oss…det är då vi verkligen LEVER!
Inge från Holland hör definitivt till den skaran…
Flickan med det långa röda håret och de mörka, hemlighetsfulla ögonen…ögon som då och då glimmar till som mynten på botten av en önskebrunn…
Hon påminner mig om något från en vacker sagobok…En älva kanske?…En prinsessa?…någon från en annan tidsålder…
Och när hon berättar för mig att hon som nyfylld 18-åring vandrat Pilgrimsleden till Santiago de Compostela(helt ensam!) blir jag sådär hänförd…Berörd…
Hon har förverkligat en dröm…En dröm som jag också har…Och som jag tänker förverkliga en vacker dag…När tiden är den rätta…
Det finns människor som inte går oss obemärkta förbi…
Människor som utstrålar en styrka…
Människor som glittrar…
Människor som lyser inifrån och ut…
Människor som representerar något ordlöst…något väldigt, väldigt speciellt och häftigt
Även om varenda muskel i min kropp gnäller efter en dags tuff vandring…även om det just nu känns som om jag har blivit överkörd av ett tåg…så är jag väldigt lycklig…
För alla vackra minnen jag har samlat på mig får mig att känna mig som den rikaste flickan i världen…
Men hon gnuggade John Blund ur ögonen, tuggade i sig några sötsliskiga kakor och gav sig ut på Guatamalas smala bergsstigar…
Stigar som oavbrutet gick brant upp och ner under 3 dagar…
Stigar som bjöd på rejält med mjölksyra, svett, skratt, lite tyst gråt, härligt vandringssällskap, besök i små bergsbyar och en hänförande utsikt…
Jag fattar inte hur jag ska orka bära den i tre dagar…dessutom i förhållandevis tunn luft… på hög höjd…
Säger som Emil; ”Man blir så stark när man måste”…
För när jag väl börjat knata så är det ju bara att bita ihop…
Har laddat upp med massa god och flottig mat i Xela…
Det var en av alla mina märkliga idéer; Att ta med mig vikter i resväskan för att bibehålla lite muskelmassa under resan…
Jag tröttnade fort på hantlarna… Det blev för jobbigt…
Vikterna har jag nu donerat till mitt hostel i Leon…
Så när jag idag hittade lite vikter på en gata i Xela passade jag på…
Gatugym!
Hepp hepp hepp!
”I feel very adventurous. There are so many doors to be opened, and I’m not afraid to look behind them”
– Elizabeth Taylor
Jag ska vandra med Quetzaltrekkers…en organisation som drivs 100% ideellt…
Så mycket som 60% av pengarna vi betalar för vår vandring går till Guatemalas gatubarn…resterande 40% går till vår mat och vårt boende under dessa tre dagar…
Vi ska bo i bergsbyar hos olika familjer… och vandringen utgår ifrån Xela tidigt imorgon…och avslutas vid Lake Atitlan (som tydligen ska vara världens vackraste sjö?)
Jag är inte så säker på att jag till fullo är medveten om vad jag ger mig på; 3 dagar med förhållandevis tuff vandring i berg…
Jag som bara strosat runt i mina sandaler och flip flopp senaste veckorna?
Jag åt en extra kolhydratrik lunch idag… Testade vandringsskorna några kvarter…Fokuserade på allt fint jag kommer få se under dessa dagar…
Och så påminde jag mig om att en stor procent av det vi betalar för vandringen går till välgörande ändamål…
Tja, jag kan nog stå ut med lite ömma fötter…
Aldrig hade jag väl kunnat föreställa mig att jag skulle bli en sån där backpacker som tillbringar nätterna i sovsalar…tillsammans med ett gäng främlingar…
Nu har jag inga som helst problem med det…
Jag hälsar på främlingarna, packar upp mina saker, drar på mig sovmasken, stoppar musik i öronen och somnar…
Ibland lyxar jag dock till det och betalar för ett EGET rum…Med egen toa och egen dusch…En dörr jag kan stänga och låsa…
Men sovsalar hör numera till min vardag och de pengar jag sparar in på boendet kan jag spendera under dygnets vakna timmar istället…
Han serverar mig kaffe som de odlat i ett kooperativ uppe i bergen… samtidigt som han berättar för mig om Guatemalas historia och deras kamp för självständighet…
En fascinerande berättelse som får hjärtat att darra av fascination och sorg…
Människan! En varelse som kan bringa så mycket gott och ont…
Ordet ”rebell” har nog fått en annan innebörd för mig idag…
Är det en orosstiftare eller en eldsjäl?
Saker är inte bara svart eller vitt…
Det finns så många färger däremellan…
Jag reser på tok för snabbt…
Så mycket jag vill se…
Tiden räcker inte till…
Och det blir så många platser jag kommer längta tillbaka till…platser jag verkligen vill återvända till…
Hur ska jag hinna det under ett förhållandevis kort människoliv?
Igår följde jag Tinas råd och tog mig till staden Xela (Quetzaltenango)… fyra timmar från Antigua…
Jag älskade Xela från första stund…
Imorse åt jag frukost på stadens stora torg… vid ett långbord tillsammans med ett 10-tal Xelabor…
Runt oss puttrade stora grytor med kött och bönor och på grillen låg fänkålskorvar och tortillabröd…
Sen har jag promenerat gata upp och gata ner och fotat allt och inget…
En påse frukt kostar någon ynka krona och allt är färdigskuret och busenkelt att stoppa i sig…
Det är vad jag kallar ett bra och prisvärt mellis!
Jag håller inte riktigt med…för jag har ofta inga problem med att behålla minnen för mig själv…Vara lite hemlig…
Men vissa minnen vill man faktiskt dela…och det är då bloggen fyller en viktig funktion…
Tack för att ni finns med mig på resan och deltar i mitt äventyr.
Och så har jag ätit gurkglass…
Det här med att sätta sig ner i en gatukorsning eller på ett cafe och bara glo…det är lite som att gå på bio…Man kastas rakt in i en annan värld… I en film.. I en ny story…
Man blir som ett barn igen…
Sinnena skärps och man känner livet strömma igenom varenda liten cell i kroppen…
Jag älskar att tiden går vid min sida istället för flåsar mig i nacken…
Jag älskar att människor i dessa länder alltid får mig att le…från hjärtat
Jag sov dåligt, åt lunch vid skrivbordet samtidigt som jag svarade på mejl…
Tusentals tankar rusade ständigt genom mitt huvud när jag försökte hålla massor med bollar i luften …och allt kändes på något sätt ganska så meningslöst…
Jag behövde sinnesfrid…Kanske ett nytt meningsfyllt jobb…?
Jag behövde det känslodjup som jag hade känt så starkt i min barndom…
Jag befann mig ljusår från den tiden…från barndomen…
Jag gick trött och stressad genom livet…jag var aldrig närvarande…hade alltid tankarna någon annanstans
Mina relationer var ansträngda och jag ville mest vara ifred…samtidigt som jag kände mig väldigt ensam
Jag vaknade till en dag på högvarv, utförde mitt ”jobb”, kom hem, åt middag, glodde på tv och slocknade i soffan…
Mitt privatliv hade tagits över av jobb…Och hela mitt liv hade blivit till ett zombieliv på autopilot…
Jag kände mig tom…Och likgiltig…Avstängd…
Jag visste inte vad mitt liv hade blivit eller vart det var på väg…
Jag började ifrågasätta det jag hade uppnått och vilket värde jag egentligen hade…
Behovet av att leva ett meningsfullt liv blev mer och mer påtagligt…
En bekant gav mig rådet ”Hoppa så kommer skyddsnätet att vecklas ut!”.
Min yogalärare uppmanade mig; ”Säg upp dig idag! Släpp allting! Universum kommer att hjälpa dig”…
Men vadå?! Skulle Universum hjälpa mig?!
Mitt huvud var ett enda virrvarr av tankar, minnen och önskningar…
Jag kände mig fångad i mig själv…det blev allt svårare att andas…
En dag berättade min arbetskamrat om en man som hela sitt liv haft som mål att leva gott under sin pension…
Han var en arbetsnarkoman som sällan var ledig och sällan unnade sig saker… Han jobbade hårt med siktet inställt på pensionen…Precis som många människor alltid går och längtar efter helgen…och semestern…Däremellan finns bara en seg transportsträcka med ”måsten” och ansvar… Dagar som vi ska klara av…ta oss igenom…överleva
Mannen som levde för den kommande pensionen( då hans ”riktiga”liv skulle börja) dog precis ett år innan det var dags för avtackningen…Hjärtinfarkt!…
När jag fick höra om den där mannen…han som aldrig fick njuta av sin efterlängtade pension…ja, då bestämde jag mig…
Jag kan inte säga exakt VAD jag bestämde mig för…jag bara bestämde mig…
Och sen har det rullat på…
Det nya livet…
Ljusår ifrån det gamla livet
De som har minst ger ofta mest…
Frukost i en vacker och grönskande trädgård…
Lyckorus när jag sedan hittar en restaurang som serverar Purposas till lunch…
Puposas är ostfyllda majsbröd från El Salvador (landet jag just lämnat…) och det är bara såååå himla gott
Staden är omgiven av vulkaner som skjuter upp mot himlen och jag förundras över omgivningarnas skönhet…
Alla jag passerar hälsar på mig med ett stort leende och jag förstår varför många resenärer fastnar så länge i detta land…
Folk ser varandra här…!
Vi behöver det; att bli sedda!…
Det här är en vacker stad! Jag trivs…
Ja, det är ett väldigt fläng på mig just nu…Nicaragua- El Salvador- Guatemala…
Tredje landet på en vecka…!
Det blir en hel del resetimmar…
Många vägar, många gränskontroller, många stämplar i passet…
Men även om det är uttröttande att resa så som jag just nu gör…är det också ganska spännande…
Jag älskar oftast känslan av att vara på resande fot.. Att vara på väg mot något.. Att känna rörelse och förväntan. ..Att göra entré i ett nytt land och mötas av nya syner, smaker, dofter och ljud…
Idag när jag kom fram till Guatemala kände jag lukten av rökt Salvia…påminde om något minne från barndomen…
Hursomhelst är det spännande med dofter…hur mycket minnen en doft kan trigga igång…
