Vietnam

Ett år senare är jag tillbaka i Vietnam!

Tillbaka i Hanoi

…i en av mina absoluta favoritstäder…

Det är Mars 2019…

Jag är lite känslomässigt i obalans…

Jag är trött och slutkörd efter 2 månader i Indien…

Framförallt har de senaste två veckorna slitit på mig…

Långa tågresor, ett kämpigt Vipassna Retreat, närkontakten med liv och död…

Jag behöver vila och återhämta mig. Hanoi är helt rätt stad…

Här stannar jag i två sköna veckor…

Jag boar in mig i en mysig lägenhet…

….tar långa promenader i en närliggande park och beundrar några vackra påfåglar…

…äter Bun Cha…

…och massa annat gott…

…hänger lite på cafer och dricker kaffe med kokosmjölk…

Och så äter vi chokladbakelser, praliner och bananmuffins på Maison Marou…






Lycka!



Hanoi är ganska grått. Dimmigt. Lite mysigt vemodigt…

Vi får några dagar med regn…men det hör till när man besöker Hanoi…

Dessa dagar sitter jag mest i fönstersmygen och läser och lyssnar på regnet…

Tänker på allt och inget…

Gör plats för nya upplevelser…

Snart är det dags för Sri Lanka

Jag ser fram emot några veckor med barfotapromenader på långa stränder…

 

Februari 2018

Tet-firande med nya vänner…musik, levnadsglädje, tindrande ögon, mopedglid och avsked…

Vilken dag! Vilken resa vi har gjort! Vilka minnen!

Jag har inte riktigt velat förstå att jag och mamma skiljs åt imorgon, efter tre helt fantastiska veckor i Vietnam.

 

Hon återvänder till Sverige, medan jag fortsätter vidare till Laos…

Jag är redo för nästa steg. Jag är redo att vinka av Vietnam nu…

Men jag är kanske inte riktigt redo att vinka av min mor…

Hon är en sån där som värmer och stöttar och ger goda råd. En vägledare. En stjärna. Ett ljus i mörkret…

Och jag tänker att det är bra märkligt att det fanns en tid då jag tyckte att hon var jobbig, småpinsam och inte förstod någonting. (Sådär som de flesta tonåringar känner för sina föräldrar)

Det är en väldig tur att saker och ting förändras. Det är en väldigt tur att jag inte är tonåring längre.

Och det är en väldig tur att man hittar varandra igen och igen och igen – genom livets alla stadier och villervallor

 

Jag behover inte vara sa markvardig, Februari 2018

En god natt sömn. En schysst frukost. En stor kopp kaffe…

Ja, det blir kanske lite tjatigt att höra om mina sov, mat och kaffevanor…

Men nu har jag varit på resande fot så länge att jag allt mer känner behov av att lyfta fram det vardagliga.

Jag dissar “de stora sevärdheterna” och letar det stora i det lilla.

En god kopp kaffe och en skön säng är mer värt just nu än ett besök på ett populärt museum eller ett storslaget tempel.

Jag letar så mycket vardag i resandet att jag knappt orkar med att se en backpacker.

Även om jag också reser med en ryggsäck denna gång, så vill jag inte riktigt se mig själv som en backpacker. Jag vet inte riktigt varför…

Den äldre generationens backpackers är ganska coola. De reser på ett skönt sätt. De är mer närvarande och verkar kunna njuta mer av äventyret.

Men många backpackers i min egen ålder -eller yngre- flänger mest bara runt och bockar av “de stora sakerna” och de verkar helt ha tappat känslan.

De ser inte fria och glada ut- bara trötta och slitna och jäktade. De jagar efter information och coola resebilder, men verkar helt glömma bort att vara närvarande i själva äventyret.

De kånkar runt på sin “Lonely Planet” (resebok) och håller i den som om det vore en bibel eller överlevnadsguide.

De följer alla samma upptrampade väg och bor på samma rekommenderade hostels och äter på någon av de restauranger som står föreslagna i slutet av varje kapitel.

Det är ett bra sätt att träffa andra resenärer, men frågan är vad man egentligen ser av världen? Ser man den genom sina egna ögon,genom andra backpackers eller genom guidebokens?

Jag vill vara någon som gömmer mig bakom en bok på ett dunkelt cafe och betraktar världen från mitt lilla hörn. Någon som ser det där som alla andra springer förbi…

Det är inte så att jag försöker vara märkvärdig. Tvärtom. Jag vill hitta det märkvärdiga i min omgivning.

Jag reser inte för att göra mig själv större, jag reser för att göra världen större…

De “små” människorna, de förfallna husen, de anonyma gatorna, de svagt upplysta restaurangerna som inte skriker efter att bli upptäcka – och allt det där andra som vi så lätt glömmer bort

Jag vill inte bara bocka av saker på en lista och skynda från en plats till en annan.

Visst är jag nyfiken, hungrig på upplevelser och periodvis ganska otålig, men jag kan inte springa förbi livet. Då kan jag lika gärna sluta resa…

Jag vill ju se hur människor lever sina liv och jag vill känna in platser och miljöer. Jag vill bli ett med det. Oavsett om det är en stad eller en skog eller en paradisö.

Jag vill kunna fånga dagen- oavsett om den är Svensk eller Vietnamesisk! Och jag vill lära mig att skilja agnarna från vetet…

För att kunna göra det måste man ha tid och ro. Eller rättare sagt; Man måste skapa sig tid och ro.

I Saigon såg jag en man som satt i en av stadens parker,sippade på sitt kaffe och bläddrade i tidningen.

Jag blev nyfiken, och undrade om han kanske var bosatt i staden. Antingen det, eller så var han kanske bara en sån resenär som jag blir glad av att träffa på.

En som inte alltid behöver jaga äventyret utan istället kan låta äventyret komma till honom. På ett cafe, bakom en tidning. Utan guidebok

“Carpefuckingdiem”, står det på en av mina nyckelringar. Och jag lever ofta efter det mottot.

Att följa hjärtat och ge plats för kärlek, äventyr och det dar oväntade.

 

Fyrverkeri over Hanoi, Februari 2018

Det skulle egentligen inte ha blivit något fyrverkeri i Hanoi detta år…

De styrande hade bestämt att, istället för att slösa pengar på fyrverkerier, hjälpa människor som drabbats av olika naturkatastrofer i landet. Många delar av Vietnam har stora problem under den så kallade regnperioden, som bara blir mer och mer extrem för varje år. Statens pengar skulle inte “skjutas upp” i år. Så var det sagt! Pengarna skulle användas på ett vettigt sätt…

Men sen var det några välbärgade Vietnameser som tyckte att det skulle vara fyrverkerier på nyår.

Privata sponsorer erbjöd sig att betala kalaset, och därför blev det en liten show ändå på tolvslaget.

Exakt klockan tolv drog det igång. Inte en minut före eller efter. Och tjugo minuter senare var det slut. Helt slut. Showen var över. Folk jublade och applåderade. I ett stort folkhav gick vi sedan hemåt…

Det vi bevittnat var mer än bara “fyrverkerier”. Det var konst. Magi. Ett pyrotekniskt skådespel.

Jag önskar att vi kunde ha det så även i Sverige. Inga smällare, ingen försäljning av fyrverkerier till privatpersoner. Fyrverkerier begränsade till ett fåtal platser och under en väldigt begränsad tid. Less is more. Det gäller det mesta här i livet…

 

Gott nytt Vietnamesiskt ar!, Februari 2018

Inatt blir det 2018 även i Vietnam och för vår del innebär det en nyårsmiddag med utsikt över Hoan Kiem-sjön och sedan fyrverkerier vid tolvslaget.

Idag har det varit lite av “sista rycket” här i Hanoi, folk har passat på att köpa det sista nödvändiga, innan affärerna bommar igen.

Stora krukor med rosa persikoblommor, som surras fast på mopeder och transporteras fram i trånga gränder. Ett evigt tutande. Lyckonskningar.

Men även om det är full fart så finns det ändå ett lugn i kaoset. Och en stor glädje.

Vi besöker ett vackert tempel, fotar ditten och datten, dricker banankaffe och hittar en kalligraf som skriver mig en betydelsefull uppmaning

För andra gången på kort tid säger jag “Gott nytt år!”.

För andra gången avger jag ett nyårslöfte; “Att fortsätta göra sådant som jag mår bra av!”

 

Den stora varfesten, Februari 2018

Hem ljuva Hanoi!

Vi är tillbaka i min favoritstad. Det känns som att komma hem efter en semester…

De senaste fem månader är Hanoi det närmaste jag kommit ett riktigt “hem”. Här hade jag några dagar av vardag, innan jag mötte upp mamma.


Väl tillbaka i staden, konstaterar jag att man nu har fullt upp att förbereda Nyårsfirandet(Tet)- den vietnamesiska varianten av Kinesiska nyåret-, som påminner en del om en stor vår eller sommarfest.


Överallt blommor, kvinnor i vackra klänningar, presentaskar, samt de så kallade Tet-träden…

Vietnameserna pyntar hemmen med citrusträd eller persikoträd inför Tet, och på gatorna står långa rader. Överallt ser man folk frakta hem sina älskade Tet-träd. (Som när vi köper julgran)


Hanoi kommer bli väldigt väldigt lugnt, det har vi fått höra. För många lämnar staden och reser till sina familjer på landet. Under en veckas tid stänger många affärer igen.

Ledighet och tid med familjen är viktigt. Man samlas i hemmet och äter gott, umgås och förbereder sig inför det nya året.

Hanoi bubblar av förväntan och människor är gladare än vanligt.

Staden börjar sakta tömmas på trafik, och vi ser fram emot några lättpromenerade dagar i “gamla stan”.

Dagar av lugn och ro och lite pyssel med semesterbilder och fina minnen…

 

Flugsvamp, Ormvin och pannkakor, Februari 2018

Vi har glidit runt på Mekongfloden, druckit ormvin och lärt oss att göra Vietnamesiska pannkakor.

Solen har varmt, vinden har fläktar och flugsvamphatten har skuggat…

 

Saigon, Februari 2018

Nattåg till Saigon, omänskligt tidig morgon- i en lite för stor stad, taxi till ett tjusigt hotell, härlig frukostbuffé och gott kaffe…

Fortfarande lite sömndruckna lämnade vi våra väskor på hotellet och gav vi oss ut på Saigons gator- eller Ho Chi Minh om man föredrar det nyare namnet…

Staden blir kanske ingen storfavorit. Det hade vi inte heller forvantat oss

MEN…vi spisar en trevlig lunch, hänger ett tag i en grön och fin park samt beundrar en gammal kyrka.
Det är varmt och klibbigt och jag hoppas på regn…

När regnet uteblir och benen börjar krokna går vi tillbaka till vårt trivsamma hotell.

I receptionen hänger en stor tavla där det står: “We don’t care if you’re black, white, short, tall,fat,skinny,rich or poor. We will embrace you as one of our own. Simple as that”

“Men det står inget om trött och gammal!”, säger mamma.

Vi tar en sval och välbehövlig siesta och känner oss löjligt nöjda

 

Gamla tragolv och varma leenden, Februari 2018

Jag sover gott i vita, lätta lakan och när jag vaknar sätter jag ner fötterna på ett gammalt, vackert trägolv.

Jag gör iordning en kopp te och slår mig ner på balkongen och läser några kapitel i min Coelho-bok.

Jag lyssnar på en dam som sopar sin gård, fåglarna som sjunger vårvisor och skoklackar i gränderna.

Det är en härlig morgon och jag vill att den ska vara länge…

Solen som kastar ett vackert sken på husväggarna och de gröna klätterväxterna.

Vi ägnar sedan förmiddagen åt att smyga in på smågator och fotografera lite.

Folk vi möter ler mot oss och låter oss ta del av deras vardag. Vi tar tar emot alla leenden och skickar dem vidare…

 

Underbara Quy Nonh, Februari 2018

Vi lämnar den lilla fiskebyn och efter en kort taxiresa befinner vi oss i den trevliga staden Quy Nonh.

Där landar vi i en mysig lägenhet bland trånga,svala gränder och grönskande balkonger.

Nya och välbekanta dofter, mopeder, solsken och samtal om stort och smått.

Vi är väldigt mycket i nuet. Nuet kommer och går men ibland bjuder det in oss att stanna lite längre

Vi sitter på ett cafe, äter en grön sockerkaka med grädde(nej, det är inget fel på den!) och låter livet strömma förbi oss.


Ett dygn med promenader längs stranden, några koppar kaffe- en del goda och en del mindre goda-,samt besök på en populär, vietnamesisk lunchrestaurang.

Jag trivs i Quy Nonh. Det är förvånande att så få turister har hittat hit, för det är en stad som verkligen förtjänar att besökas och upptäckas!

Imorgon eftermiddag tar vi tåget till Saigon. Vi ska stångas lite med den STORA storstaden innan vi återvänder till ett Nyårsstängt och därav troligtvis ganska lugnt Hanoi.

 

I morkret mellan stjarnorna, Februari 2018

Vi äter en sista middag, på en av fiskebyns restauranger, och tar avsked av våra hungriga kamrater.

Vi tar tidig kväll och knatar hem under en stjärnklar himmel.

“Titta där är Orions bälte”, säger mamma och pekar.

Så ofta som vi har tittat på Orions bälte från olika delar av världen och tänkt på varandra.

Även om vi varit så långt ifrån varandra så har vi ändå sett samma lysande stjärntrio, och det har känts så fint och tryggt

Nu kunde vi äntligen titta på Orion från samma del av världen.

“Djupt i mörkret mellan stjärnorna, mitt i den yttersta ensamheten, är människohjärtana alltid tillsammans” 

 

Fiskebatar, jyckar och matplanering, Februari 2018

Jag vaknar tidigt…Vågorna vältrar sig in över stranden


Från vår balkong ser jag röd och blåmålade fiskebåtar och ett gäng vietnameser som gör sig redo för en ny arbetsdag till havs…

Vi äter en god frukost på äggröra och baguett och dricker två koppar kaffe. Två koppar kaffe betyder tid och ledighet och lyx. Om man gillar kaffe vill säga…

Solen skiner och jag njuter av att inte frysa.


Dagen ägnar vi sedan åt att planera vad vi ska äta till lunch och middag.


Vi hinner också med att klappa några fyrbenta vänner,stirra på vågorna och läsa våra böcker.


Ja, och när vi fick lite tid över så drack vi en vattenmelonjuice samt en Oreo-milkshake

Lata dagar med så mycket innehåll. Dagar som innehåller ALLT och just ingenting

 

I en liten, liten fiskeby, Februari 2018

Vi befinner oss i Bai Xep, en liten fiskeby, långt bort från turism och trafik

Vi har ätit grillade räkor och vårrullar och doppat fossingarna i ett kallt hav.

Vi bor i en BLÅ lägenhet med utsikt över fiskebåtar och gröna berg.

Vi har ännu en gång hittat det där äkta och oförstörda. En bit av det äkta Vietnam…


Vilken resa! Vilket land!

 

 

Vi letar efter det akta Vietnam, Februari 2018

Vi ägnar sista tiden i Hoi An åt att fotografera några ljuslyktor, äta på ytterligare en trevlig restaurang och promenera lite vid vattnet och titta på båtar.

Hoi An har varit fint och vackert men det har ändå inte riktigt klickat. För mycket turism, för lite av det där speciella som jag alltid söker.

Det är svårt att se Hoi Ans kärna eftersom det är för mycket runt omkring som stör. För mycket souveniraffärer och försäljare och krimskrams. Det riktiga Vietnam som jag tyckte mig se så mycket av i Hue, har varit väldigt svåråtkomligt i Hoi An.

Men vi ater och dricker gott…och pillar russinen ur kakan

Vi fortsätter vår resa och styr kosan mot en liten fiskeby i Qui Nonh. Jag tror det är en plats för mig och mamma.

Vi är så lika och uppskattar i mångt och mycket samma saker…

Vi söker alltid det stora i det lilla. Magin.

 

Och vi bara ater och ater och ater, Februari 2018

Men alltså maten i Vietnam…

Jag skulle kunna vänja mig vid att ha munnen full av koriander, frasiga vårrullar,tonfisk och mangosallad!

För att inte tala om pilgrimsmusslorna som vi blev rekommenderade att testa i Hoi An- och såklart inte kunde motstå

Jag har sagt det förut; Det här landet är ett matmekka!!

 

Alla utkampar vi vara strider- da som nu , Februari 2018

Jag promenerar vid floden. Jag promenerar vid det stora blå(grå?)

Hoi An har inte haft så mycket färg idag. Bortsett från en solig vårdag i Hue har vi mest bara haft gråskalor under vår Vietnamvistelse…

Hittar en liten affär med gamla fotografier från kriget.

Lägger märke till detaljer och symboler. En kvinna vid en flod, en kvinna på en strand…

När havsvindarna leker med mitt ljusa hår tänker jag att; just precis här gick kanske en vietnamesisk kvinna, med ett stort och tungt vapen, för sisådär 40 år sedan…just precis där jag går nu

Alla utkämpar vi våra strider. I den stora och lilla världen. Då som nu.

 

Hoi An- En turistmagnet!, Februari 2018

Vi är framme i Hoi An, som är en av de äldsta städerna i sydostasien.

Stora delar av staden ser exakt ut som den gjorde för 200 år sedan.

Väldigt många gamla kvarter är bevarade och Hoi An Old Town finns med på Unescos världsarvslista

Hoi An är en stor turistmagnet och vi försöker hitta gator och gränder där vi inte behöver trängas allt för mycket…

 

Mot Hoi An, Februari 2018

Det mesta flyter på och livet känns oförskämt lätt just nu…

Imorse lämnade vi (aningen motvilligt) staden Hue, efter grotfrukost hos vara fina Airbnb-vardar

En taxi till tågstationen, regnvåta trottoarer, “två biljetter till Hoi An tack!” och skrynkliga dongsedlar

Tågvisslan ljuder. Avgång. Utanför tågfönstret; höga berg, vild och snårig grönska samt ett stort grått hav med skummande, höga vågor…

Jag drömmer mig bort, funderar lite på Vietnams förflutna och dess framtid.

Jag funderar också på alla krafter som verkar här på jorden och hur de sliter och drar åt olika håll och skapar och förgör.

Mitt i djupa funderingar suktar jag efter en choco-pie som jag ser reklam för överallt. Undrar hur en sån där paj kan tänkas smaka. Bestämmer att jag ska ta reda på det snart…

 

Varpoesi, Februari 2018

Imorse när vi vaknade kunde vi ana en blygsam sol bakom ett tunt molntäcke. Efter dagar av gråaste grått ar den sa efterlangtad.

Vi drack vårt morgonkaffe och åt en tallrik med vietnamesisk gröt och sen var vi redo för nya äventyr i Hue…

Solen vågade sig fram mer och mer allteftersom dagen framskred och tillslut kunde vi njuta av en vacker vårdag med blå himmel, frisk luft och lite skön värme.


Stegen har varit lätta och jag har känt mig pirrig, glad och nyförälskad- nyförälskad i livet.
För överallt har det spirat och grott och sjungit.

Det är poesi i luften i dag när vi går längs med “Parfymfloden” och genom små trädgårdar. Poesi och barndomsmagi och tidlöshet

Jag(vi) vill inte resa vidare imorgon…

 

Hue -Kejsarstaden!

Vi lämnade risfält, vattenbufflar och rödleriga landsvägar bakom oss och hoppade på ett morgontåg till kejsarstaden Hue- några timmar bort.

 

Val framme i Hue pillade vi i oss en latt lunch innan vi letade upp vart airbnb-boende

Vi bor hos en (underbar) vietnamesisk familj, i ett område långt bort från turiststråken…

Vi har sprungit runt lite i Hues stora kungliga palats, fotograferat och tindrat med ögonen. Och vi har atit sagolikt gott pa en liten restaurang med Vietnamesisk krispig rispannkaka och fläskkött

 

Allt är så fint och häftigt och vackert. Och maten ar sa god.

Vi är som piff och puff i julgranen och Hue har charmat oss totalt.

 

Livet rullar pa, Februari 2018

Idag har vi gjort väldigt mycket och ingenting. Jag gillar sådana dagar!

Dagar när de små sakerna får ta plats…

Vi har haft lite sovmorgon, ätit en god frukost och myst framför en brasa.

Ute var det gråväder men vi bestämde oss ändå för att låna två cyklar och utforska omgivningarna.

På leriga vägar trampade vi fram bland risfält, nyfikna jyckar och vattenbufflar.

När vi kommit en bit på väg kändes regnet och rusket inte så blött och ruggit längre. Efter någon timme var det till och med ganska behagligt cykelväder.


Vi åt lunch på “The pub with cold beer”, där vi fick en grillad kyckling med jordnötssås- och en kall öl. Jag tror kycklingen var så färsk att vi till och med hörde dödsskriket bakom restaurangen.


“Var det där vår kyckling?”, undrade mamma lite förskräckt. “Jag tror det”, svarade jag och skruvade lite besvärat på mig. Men när vi fick in vår lunch mumsade vi glatt i oss, samtidigt som vi betraktade det fridfulla djurlivet på gården.


Hönor som pickade förnöjsamt, hundar som lekte med människovalpar, kvinnor vid kokkärl.


Livet som rullar på. Som det alltid gör. På ett eller annat sätt.


Efter lunchen tog vi våra cyklar och rullade tillbaka mot vår Farm. Och till vietnamesiskt kaffe och en brasa.

 

Dong Hoi- med utsikt over grona risfalt, Februari 2018

Efter en dag i Hanois myller, två dagar på en tjusig båt i Halong Bay och en natt på ett ganska obekvämt tåg, befinner vi oss nu på Vietnamesiska Vischan – i Dong Hoi!

Här bor vi bland gröna risfält, dimmiga skogar och bergakungens salar.

Små landsvägar och countrymusik på den närbelägna farmen

 

Paradisgrottan, Februari 2018

Jag hade hört talas om Vietnams vackra grottor…

Och idag besökte vi den kända Paradisgrottan.

Wow! Vilka platser det finns!

 

Vilket fodelsedagsfirande!, Januari 2018

En dag i Hanoi och sedan direkt till Halong Bay- som är en av Vietnams stora turistmagneter- för att fira mammas 70-årsdag och kryssa lite bland stora kalkstensklippor.

Det var nog den perfekta starten på resan, speciellt som min kära mor behövde lite lugn och ro efter en lång flygresa.

Vi har glidit fram i turkost hav, besökt en grotta och en liten fiskeby, ätit massa god mat och degat i hytten under fluffiga duntäcken.

Det bästa var att vi kunde ligga i sängen och se ut på den fantastiska skärgården.

Ingen hade nämligen någon större lust att vistas allt för lång tid utomhus. Det var ganska så kallt och blåsigt och ruggigt…

Men i hytten var det varmt och skönt och vi klev mest bara upp när matklockan ringde.

Inatt tar vi tåget till Dong Hoi där vi ska se lite av den vietnamesiska landsbygden. Kanske besöker vi några grottor och cyklar runt lite bland de gröna risfälten. Vi får se vad vi hittar på och vart vi hamnar…

Men vi älskar Vietnam, och jag tror att Vietnam älskar oss också. Det känns så!

 

En mamma pa vag! Januari 2018

Idag kommer hon! Min mamma!

Jag har knappt kunnat få en blund inatt, så förväntansfull är jag…

 

Cafe Lam(Jam), Januari 2018

På Cafe Lam -Hanois äldsta cafe!- finns en katt som är helt övertygad om att alla kafegäster kommer dit för att titta på honom…

Jag skulle aldrig mer frysa, Januari 2018

“Ska jag ta med din varma luvtröja?”, frågade mamma när hon började packa sin Vietnamväska för några dagar sedan…

Nej, någon varm tröja behövde jag då rakt inte…

“Säkert?!”, undrade mamma.

“Ja, helt säker!”

Nog hade jag hört att vädret i Hanoi kunde vara ganska nyckfullt, men just den dagen sken solen så skönt och jag hade känslan av att jag aldrig mer skulle frysa. Jag hade faktiskt glömt bort hur kyla kunde kännas

Igår var Hanoi regnigt och kallt. Idag är det regnigt och ännu kallare. Nästan så jag kan ana något som påminner om snö i luften…

Jag kurar mest inomhus idag. Skyndar från ett kafé till ett annat i mina blöta och notta sandaler

Imorgon har jag i alla fall ett par bra promenadskor. För de hade jag förstånd att be mamma packa ner i resväskan…

Den varma tröjan jag hade med mig från Sverige lämnade jag i Tibet. Efter natten vid Mount Everest bestämde jag mig för att aldrig mer vistas på en kall plats. Jag skulle aldrig mer frysa. Punkt slut. Finito med kyla. Typ så…

Och lustigt nog intalade jag mig att jag inte skulle behöva handla något annat än tunna klänningar och luftiga blusar under återstoden av resan…eller kanske återstoden av livet

Och nu är jag alltså i Hanoi och fryser igen. Så jag får väl ägna dagen åt att leta reda på en ny varm tröja!

En tröja som jag säkert kommer lämna någonstans, nästa gång jag bestämmer mig för att jag inte ska frysa mer

 

 

Fotbollsfirande och gravader, Januari 2018

Vietnam förlorade matchen igår, men firade ändå stort…

Regnet fortsätter att drippelidroppa från himlen och gatorna är blöta…

Gråväder kräver ofta en kanna Te. Så jag sitter pa tagcafet med händerna kupade kring en Vietnamesisk lermugg.


Imorgon kommer mamma hela vägen från Sverige, för att hälsa på lilla mig …

Och för att vi ska fira hennes födelsedag och förverkliga en av hennes stora drömmar; Att tillsammans se det land som jag nu befinner mig i.

 

 

Vi behover ha trakigt ibland, Januari 2018

När dagens “att göra lista” består av att köpa skoskavsplåster och gå till bankomaten på hörnet…då vet man…ja, vad vet man?

Att man har mycket tid över till att uggla pa cafe, dricka kaffe och läsa ut ännu en bok kanske…

Vissa dagar är det skönt att ha tid i överflöd. Andra dagar kan det kännas ganska långtråkigt.

Men jag tänker att det är viktigt att ha lite tråkigt. Att lära sig hantera det. Att inte fylla allt med så mycket innehåll hela tiden

För när vi slutar försöka fylla saker med innehåll jämnt och ständigt, det är då vi börjar se de “små” och viktiga sakerna här i livet

Och människor genom alla tider har ju haft tråkigt. Och de har överlevt tristessen

Kanske har det ur tristessen och tomrummet växt fram kreativitet och skapande och nya tankar

 

Tiden slapar sig fram denna morgon, Januari 2018

Jag vaknar tidigt och äter en typisk Vietnamesisk frukost; Nationalrätten Pho, som är en nudelsoppa med strimlat kött…

Det regnar i Hanoi idag. Det är grått och rått och dimmigt. Jag känner mig ruggig och lite lustlös

I parken utövar folk sin morgongymnastik med paraplyer i handen.

Jag dricker mitt kaffe och läser min bok

Tiden släpar sig fram långsamt denna morgon…men trafiken på gatan utanför rusar förbi lika fort som alltid.

 

 

Vad ar en skatt?, Januari 2018

“Alla människor på jorden har en skatt som väntar dem…”, laser jag

Och jag tänker att vad som är en skatt, det kan bara vi själva avgöra…

Här är en flicka som leker med sin stensamling, på en tågräls i Hanoi.

 

Lite som Paris

Vietnam var en gång i tiden ockuperat av Frankrike, och fransmännen har lämnat kvar en bit av sin kultur här…

Precis som Paris så har Hanoi ett oräkneligt antal kaféer.

Här finns konsten, romantiken, Edit Piaf, drömmarna, den magiska atmosfären..kaffekulturen och trottoargemenskapen.

 

 

Kaféet på hörnan är ett andra hem…

 

En skon sovmorgon i Hanoi, Januari 2018

Jag har sovit! Som jag har sovit…

Den sömn jag blev berövad på föregående natt, har jag tagit igen med råge.

När jag vaknade strömmade det fina morgonljuset in genom de vitmålade fönsterluckorna, och sovrummet var behagligt tyst och svalt.


Jag sträckte på mig, funderade på att gnugga sömnen ur ögonen och kliva upp…men sen somnade jag om…både en och två och tre gånger Det var länge sen jag njöt av en sovmorgon. Jag brukar inte vara typen som vill ligga och dra mig. Men just den här morgonen var det just precis det jag ville och behövde.

Och när jag väl lämnade min lägenhet och gav mig ut på Hanois gator, gjorde jag det utvilad och väldigt ljus i sinnet.

Hanoi blir bättre och bättre för varje sekund och minut…


Jag är inte den första som blir vansinnigt förälskad i detta land. Och jag lär ju inte vara den sista. Det här är ett land att älska och Hanoi är en stad att lära känna på djupet. Det är verkligen ingen flyktig förälskelse.

Jag tillbringar en hel del tid på ett nyfunnet cafe. En riktig Hanoi-pärla. Cong Caphe! Här dricker jag mitt kokoskaffe, läser min bok, beundrar den coola inredningen och kastar både ett och två ögon på vardagslivet utanför fönstret.

Jag är övertygad om att bästa sättet att lära känna en stad är från ett cafefönster. Eller från en uteservering. Och gärna efter en god natts sömn…

 

Mat & dryck i Vietnam, Januari 2018

Det är ett maste att inta MINST en Bia Hoi(Vietnamesisk färskbrygd öl), MINST en Banh Xeo(Vietnamesisk pannkaka), MINST en äggkaffe(Ja, det låter jätteäckligt men är sagolikt gott) och MINST en Banh Ran(Vietnamesiskt sött bakverk) när man befinner sig i Vietnam…

 

”Non, Je ne regrette rien”, Januari 2018

Kaffet i Hanoi är gott och starkt. Det serveras oftast med en trögtflytande söt mjölk. Lite val sot for min smak…

Det har varit fotbollsfest inatt. Jag är trött…

Vietnam spelade mot Qatar och vann på straffar…och det har inte gått någon obemärkt förbi.
Röda flaggor överallt och ett hav av mopeder och glädje


Och det är himla kul med Vietnamesisk glädje- men kanske inte på natten när man försöker sova lite
Men efter två koppar kaffe har jag förlåtit Hanoi för de sömnlösa timmarna.

Dessutom har jag äntligen fått tag på en riktig karta över staden.

Edit Piafs vackra stämma strömmar ut ur högtalarna på Cafet. “Je ne regrette rien”

Igår kändes Hanoi övermäktigt, idag är jag bättre rustad.

Non, je ne regrette rien! Jag ångrar inte en sekund att jag kastade mig in i Hanoikaoset.

Vissa saker tar bara lite längre tid…

 

Boar in mig i Hanoi, Januari 2018

Jag är framme i Vietnam och jag har boat in mig i min lägenhet…

Den ligger i ett av Hanois lite lugnare områden och jag har en balkong där jag kan sitta och smygkika på vardagslivet.

Jag behöver en mjukstart och mitt kvarter ger utrymme för det…

När jag tröttnar på tutande mopeder, parkgymnastik och jobbiga restauranggator så drar jag mig tillbaka till min lilla vrå

Det finns tutande mopeder även där. Men inte fullt lika många…

 

 

 

 

Lämna en kommentar