Jag har hört att sorg och rädslor som vi förtrycker, lagras i kroppen om vi inte låter dem komma ut och eller bearbetar dem…
I dagens samhälle har vi lärt oss att inte gråta eller vara ledsna utan alltid tänka positivt och vara glada…
Är det sunt? Är det rimligt?
Är det inte meningen att vi ska få vara ledsna och rädda ibland? Att få vara i den känslan? Är inte det bättre än att trycka bort det?
Visst är det skönt med positiva och klämkäcka människor…
Men jag undrar ibland; hur äkta är det egentligen?
