Nepal - Högares värld

Nepal har varit liiiiite för bra för att vara sant. Vilket fint och häftigt land!

Men för den där balansens skull kunde det ju alltså inte vara för bra…

Ännu en gång har jag fått stifta bekantskap med vägglöss, och efter en sömnlös hotellnatt tillbringade jag hela dagen på Kathmandus flygplats, i väntan på mitt försenade flyg till Bhutan…

Men det kom aldrig något flyg. Planet hade tvingats återvända till Bhutan, utan oss passagerare, på grund av något tekniskt fel.

Jag tänker att det var nog bra att planet återvände till Bhutan. Det var bra att de upptäckte felet. Det var nog bra att vi inte satte oss på just det planet. För då kanske vi aldrig hade kommit till Bhutan. Eller från Kathmandu…

Och jag tänker att den här dagen har varit ganska så jättedryg, men att det är småpotatis jämfört med rysslandsincidenten. Vägglöss är småpotatis jämfört med arga gränspoliser.

Och jag tänker att jag förlorar i runda slängar 2000 kr, som företaget i Bhutan inte vill kompensera mig för…men att det -trots allt!- bara är pengar.

Men framförallt tänker jag att personalen på flygbolaget har ordnat det ganska bra…

De har placerat mig på lyxhotell och jag tassar nu runt i min morgonrock, på mitt garanterat vägglusfria hotellrum och tänker att imorgon gör jag ett nytt försök att ta mig till Bhutan.

När det är helt OK att vara trött och seg, November 2017

Jag orkar inte göra mycket alls idag…

Går mina gator fram och tillbaka. Fotar lite. Glor lite. Är ivägen för allt och alla.

Men det är skönt att få vara trög och oproduktiv.

Ingen som säger åt mig att jag måste snabba på eller komma till skott.

Ingen som suckar och himlar med ögonen för att jag är så seeeeeg.

Folk är vana vid att saker är ganska sega. Jag smälter in…

Det är skönt att knata runt i sin lilla tröttbubbla och tillåtas vara kvar i den.

En flygtur over Himalaya, November 2017

Jag känner mig trött och Kathmandu är för mycket för mig just nu. Den bullrar och dammar och drar irriterande i mig. Jag vill vara ifred med bergen och fåglarna.

Det lattaste sättet att komma nära bergen, efter att ha lämnat Banidpur och återvänt till Kathmandu, var att hoppa in i ett litet plan och flyga över Himalaya…

Att borja dagen med flottiga munkar, November 2017

Har i Bandipur finns det ett liiitet, liiiitet bageri som gor varldens godaste munkar. De flyter runt i sitt frityrbad och bara vantar pa att nagon ska komma och plocka upp dem…

Jag älskar att börja dagen med att bli flottig runt munnen

Det harda men enkla livet, November 2017

Djurliv och själsliv och vardagsliv…

Och lyckan att ha elektricitet! Lyckan att INTE ha elektricitet och tända ljus i mörkret…

Lyckan att lyssna på knarriga trähus och se stjärnorna mellan gränderna.

Lyckan att se svalorna flyga in i sina bon utanför mitt fönster…

Lyckan att känna lukten av blommor och örter och eldade spisar. Och lukten av varma hastar i stall fulla av mjukt ho…

Och ja, jag är nog bra på att romantisera saker. Manniskorna har lever ett hart liv. Men samtidigt lever de ett enkelt liv. Ett mer lattgebegripligt och avskalat liv…

Har kanner jag hur stenåldersmänniskan i mig kanner sig hemma…

Nyfikenheten pa ett U-Land

Jag är så tacksam över de kontakter jag samlar på mig i världen. De är guld värda.

När man reser ensam tjej, och så som jag vill resa, så är det viktigt med kontakter. Att träffa rätt människor ger den där extra kryddan som resan behöver.

Jag har länge velat besöka Bangladesh. Detta stora U-land som snart ligger under vatten.

Många säger att människorna i landet är helt underbara, och jag vill se det land som sakta men säkert håller på att förvandlas till ”Waterworld”.

Ja, jag kommer se mycket lidande och smutshål och mörker. Men jag kommer också få se något mycket häftigt; Människans förmåga att anpassa sig till miljön…

I många länder har vi tappat anpassningen, eftersom vi inbillat oss att vi lagt naturen under oss och lyckats tygla den.

Jag vill se Bangladesh. Inte för att jag trivs med att se lidande, utan för att jag fascineras över människans förmåga att hantera lidande och skapa något av det. Att förändras. Att växa. Att anpassa sig.

Men att resa runt själv i Bangladesh känns sådär. Jag är van vid lite kaos, men Dhaka tror jag blir mig övermäktigt…

Så därför drog jag en lättnadens suck när min vän i Kathmandu ordnade en kontakt åt mig i Dhaka…

För även om vissa människor verkar tycka att jag är lite smågalen som flänger runt i världen, så gör jag alltid min ”research” och försöker resa så säkert det bara går.

Det är bara det att jag inte går runt och oroar mig hela tiden. Och jag har slutat försöka kontrollera saker som inte går att kontrollera…

Och här sitter jag i den mysigaste bergsbyn jag råkat på, dricker mitt ingefärste, surplar i mig min värmande grönsakssoppa och ser alla vackra berg bäddas in i kvällsrosiga moln.

Syrsorna spelar sina visor, stjärnorna möter mig ikväll igen…

Jag vill se verkligheten. Och jag vill se den på ett hyfsat säkert sätt.

Det lilla bergstemplet i Bandipur, November 2017

Igår eftermiddag hittade jag en stig upp till ett litet tempel.

Överallt vid templet hängde torkade blommor och det luktade som en varm midsommarnatt…

Jag blev sittande vid templet i timmar…

Jag såg örnarna svava majestätiskt fram mellan bergen.

Jag såg svalorna i eftermiddagssolens dis och då och då såg jag en förnöjd humla som brummade förbi…

Jag såg Himalaya glöda. Delar av bergen var täckta av moln, så det verkade som om bergstopparna svävade i luften.

Om nagon fragar mig: ”Vad har du gjort i Bandipur?”, kommer jag le lite hemlighetsfullt och tänka på timmarna vid templet…

Timmar som blev en obeskrivligt vacker solnedgång. Den finaste jag upplevt.

Jag alskar mitt resemissbruk, November 2017

Buss efter buss efter buss är jag nu framme i Bandipur…Och jag alskar den har lilla staden. Jag ar faktiskt helt galet foralskad…

Det är inte första gången jag säger det om en plats, men det finns så många platser att älska. På så olika sätt.

Först var Chitwan den stora hojdpunkten, sen var det Tansen och plötsligt var jag förälskad i dimhöljda Sarankot…

Nu är jag alltså i Bandipur, och jag känner hur jag kastar mig från den ena förälskelsen till den andra.

Men det är en skön känsla…att få bli nykär stup i kvarten.

Och ingen plats raderar ut en annan. Alla platserna finns där och de är så fina och häftiga och innehållsrika.

Att resa är extremt beroendeframkallande. Det är en drog. Men jag älskar mitt rese(miss?)bruk

Jag har gatt over daggstankta berg, fallera! November 2017

Jag har vandrat några tidiga morgontimmar på små stigar, genom byar, och gått över daggstänkta berg (…fallera!)

Jag har tagit mig igenom dimma och djungelgrönska och klarat av att inte gå vilse.

Jag har sett massa vardagsliv och djurliv och vackert liv, när jag tog mig ner från Sarankot till Pokhara.

Och så har jag vilat ett par ganska möra ben på ett 4-tal bussar från Pokhara. Direktbussar hör till ovanligheterna här…

Bussresorna är ett kapitel för sig. Bollywood, knasiga och konstiga musikvideor, getter som ibland ska klämmas in under ett bussäte…

Och så en evig väntan på att bussen ska bli fullsatt så man kan lämna stationen.

Dammiga vägar, ett oräkneligt antal stopp, matvaror som ska lastas på och av, getter som surar, tjock trafik…

Att äntligen komma fram till nästa destination var ett hallelujamoment…

Jag är i Bandipur nu. Eldorado. Staden bländade mig med sin skönhet. Den är gammal och full av trähus och kullersten och berg och bananplantage och svalor. Och glada getter.

Jag ska berätta mer imorgon. Nu är det dags att tvätta bort väggdamm och sen somna till syrsor och stjärnglimmer…

Det kryddade riset, November 2017

När man går dit näsan pekar och inte tänker så mycket, när man bara ÄR och BLIR och flyter med…Det är då det där speciella händer.

Som när jag blev bjuden på te och en tallrik ris hos en liten familj uppe i bergen.

En fattig familj med en get och en liten jordplätt.

Husmor ler ett stort tandlöst leende mot mig och erbjuder det lilla de hade tillhands. Lite kryddat ris och en kanna örtte…

Och det gjorde min dag…att denna familj öppnade upp sitt hus och hem för mig.

Bara för att jag råkade dyka upp precis när tekannan började koka.

Och kanske for att människor gillar att dela. Egentligen gillar vi det. Vi har liksom bara glömt bort hur man gör…

Och det var nagot av det godaste jag atit.

Sa enkelt och sa gott…

En tallrik kryddat ris…

Det stora i det lilla.

Pokhara

Framme i Pokhara, som kryllar av backpackers och vandringsentusiaster.

Hade jag haft mer tid här i Nepal hade jag vandrat i Anapurna några dagar…

Istallet nojer jag mig med att ta en kort vandring imorgon och se soluppgången över bergen.

Man ska bara snudda vid magin…

Himlen färgas röd. Trädtopparna badar i det sista kvällsljuset. Bergen lyser vita. Stjärnorna förbereder sig för att snart kika fram…

Lukten av rökelse i alla gränder…

Men det är inte en sån där tung rökelse som ger huvudvärk. Nej, den här rökelsen luktar pirrigt, gott och spännande. Lite småmagiskt och småandligt.

Och när jag vandrar runt på stigarna och tittar på Himalaya och hör ljud från staden och känner den där lukten från rökelsen, då är det precis sådär smamagiskt och spännande. Som tonårspirret och det oskrivna bladet.

Sådär så man ska passa sig för att försöka sätta ord på det. Man ska bara snudda lite vid det. Snudda vid magin

Tansen

Första natten bodde jag på ett Bed and Breakfast med harlig takterrass….

Pa den takterrassen såg jag solen gå upp över Tansen och färga bergen röda i den tidiga morgonen. Det var förbannat vackert…

Sen vaknade staden sakta, sakta till liv. Tupparna började gala, klockor började slå, människor började dra sina vagnar och öppna sina fruktstånd och förbereda sin dag.

Och jag förberedde min dag genom att äta en omelett, dricka två koppar kaffe och läsa några kapitel i min bok.

Det är det här jag älskar mest; Jag vaknar när jag är utvilad, jag äter frukost i lugn och ro, jag behöver sällan passa några tider, jag äter lunch när jag blir hungrig- inte för att någon har bestämt att jag ska ha lunch ett visst klockslag, jag kan vika tid åt att låta lunchen sjunka ner, jag kan ta en tupplur när jag är trött.

Friheten! Ingen bestämmer vad jag ska göra. Jag kan lyssna på kroppen och göra det den ber mig om. Det är friskvård på högsta nivå…

Senare på dagen råkar jag på en kvinna som erbjuder ”homestay”. Jag inkvarterar mig i deras fina och gamla trähus med trädgård, och boendet för andra natten är fixat. Hur fint och bra som helst.

Tidigt imorgon försöker jag få tag på en buss till Pokhara. Nu är jag redo att möta lite turister igen. Det har ju gått några dagar sen kaoset i Kathmandu. Jag har fått den vila och det lugn jag behöver…

Vi saknar att jobba med vara hander

Det märks att jag är nära Indien nu…Den vanligaste orsaken till trafikstockning är kor på vägen.

Resan som skulle ha tagit fem timmar tog åtta timmar. Men jag är van…

Och jag älskar att skumpa fram på vägarna i Nepal, omgiven av berg och grönska.

Vinden fläktar skönt från den nedvevade bussrutan, och överallt ser jag små byar med människor som plöjer sin jord och föser sina boskap.

I Sverige ser man sällan det. Där ser man traktorer och fabriker och maskiner.

Här i Nepal jobbar folk med händerna och samarbetar med naturen. Det är något väldigt vackert med det. Ursprungligt. Så som det nog var tänkt, innan allt började skena iväg. Innan människorna började ersättas av maskiner, datorer och avancerade system.

Jag tror många människor längtar efter det ”ursprungliga”. Det är därför vi ger oss ut i skogen och plockar bär och svamp, påtar i våra trädgårdar och snickrar och pillar och donar och tar en långpromenad med hunden.

Vi saknar att få använda våra händer på riktigt. Vi saknar naturen. Vi saknar det levande.

Samhället har utvecklats för fort- vi har inte hängt med…

Någon sa till mig att vi människor egentligen är kvar på ”jaktochsamlarstadiet”. Och det tror jag stämmer ganska bra

Upptackargladje i en smastad

Upptäckarglädje i en småstad…

Jag tar min bok och min vattenflaska och ger mig ut i kringelikrokiga gränder

”Vad är dina planer idag?”, frågar en man som jag möter på gatan.

”Min plan är att inte ha någon plan”, svarar jag.

”Det låter som en bra plan”, svarar mannen och ler stort.

Namaste Tansen

Jag kommer fram till Tansen, en sömnig liten småstad, efter några skumpiga busstimmar.

Folk tittar nyfiket på mig och ler sedan stort och säger ”namaste”.

Jag verkar vara den enda turisten. Och det var lite av tanken när jag bestämde mig för att besöka Tansen.

Barnen är sprickfärdiga av nyfikenhet. ”Vem är den annorlunda flickan med det ljusa håret? Vart kommer hon ifrån? Ska hon stanna i Tansen eller ska hon vidare?”

Människor tackar mig för att jag besöker deras stad och deras land.

”Tack för att du vill komma till vår stad”. ”När kommer du tillbaka?”, undrar barnen.

Överallt står dörrar på glänt och varmt ljust strömmar ut på gatorna.

Frukthandlarna polerar sina frukter och är inte alla så där jobbigt skrikiga och gapiga som i de stora städerna.

Folk pysslar på med sina sysslor, mest för att fördriva tiden. I gränderna springer barnen från dörr till dörr och alla hem verkar vara öppna…

På gatorna ställer kvinnorna ut sina symaskiner, och sen sitter de sida vid sida och småpratar.

Jag slår mig ner på en liten restaurang. Vi sitter alla på mjuka kuddar på golvet. Med korslagda ben tittar jag ut över stadens behagliga tempo och beställer in en Everest-öl…

Tansen bjuder på en vacker utsikt över Himalaya. Jag känner att jag har hittat ett perfekt ställe att mellanlanda på.

Jag hoppas att det dröjer ett bra tag till innan turister börjar upptäcka Tansen.

De allra flesta besöker den stora turistmagneten; Pokhara- några timmar härifrån. Men Tansen är fortfarande orört och oförstört…

Jeepsafari i Chitwan

Efter några dagar med egentid, joinar jag en liten grupp resenärer och deltar i en jeepsafari.

Vi ser inte överdrivet mycket. Några apor, fåglar och en noshörning som gömmer sig i gräset. Men bara att vara i djungeln ar en upplevelse. Luften ar sa harligt syrerik!

Idag lämnar jag Chitwan för att ta mig till en by några timmar härifrån.

Jag vet inte så mycket om denna by, mer an att namnet pa byn ar Tansen, att den ska vara väldigt liten och att folk är trevliga dar…

Granne med Shere Khan, November 2017

Chiwan är resans stora höjdpunkt så här långt.

Här bor jag på ett underbart hotell med stor trädgård, supertrevlig personal och jättegod mat. All inclusive. En oas. En plats att stortrivas på.

Jag har tio minuters promenad till den närliggande byn. Där finns mycket av det jag tycker om; djur och människor.

Det stora minuset är de fastkedjade elefanterna i byn. Varje morgon ger jag dem några bananer och klappar dem lite. De blir glada när jag kommer…

Ett stenkast bort finner jag en flod med krokodiler. Jag badar inte och jag försöker inte klappa mina vasstandade grannar. Men jag tittar gärna på dem där de gassar i solen med vidöppna käftar

En kväll gick jag ner till vattnet för att se solnedgången. Plotsligt far jag se en noshörning komma ut från djungeln och ga ner och ta sig ett dopp. Det kandes betryggande att han befann sig pa andra sidan floden…

Jag håller mig nära lokalborna…och undviker att vistas i omraden dar Shere Kanh skulle kunna tankas halla till. Honom vill jag namligen inte stifta bekantskap med nar jag promenerar runt ensam i djungeln…

Den grymma elefanthallningen?

Jag har varit på ett elefantcenter i Nepal idag, som erbjuder elefantridning för turister.

Fem personer på varje elefant. Vareviga dag. Och hur elefanterna tränas under de unga åren för att lära sig acceptera detta vill jag inte tänka på.

”Det är stora djur! De måste tränas på ett speciellt sätt för att inte bli farliga”, svarar djurskötaren när jag ifrågasätter vissa av metoderna.

Jag vet inte? Måste man det? Eller har man bara alltid trott det och gjort på det sättet? Måste man kuva ett djur för att få det att bli lydigt och pålitligt?

Djurskötaren svarar att de börjat med att träna elefanterna att komma på inkallning och följa skötaren i samband med utfodring för att i framtiden kunna ge elefanterna mer frihet att ströva omkring. Och det gläder mig. Det gläder mig också att de faktiskt försöker göra det bästa för elefanterna utifrån sin kunskap.

Problemet är att kunskapen säkert är begränsad. Och framförallt saknas pengar att förändra. Nepal tillhör världens fattigaste länder. Samtidigt är det väldigt korrupt.

Idag står elefanterna kedjade med korta, korta kedjor större delen av dagen och de allra flesta av elefanterna har någon typ av stressbeteende. Det finns en anledning till att elefanthållningen har blivit så kritiserad och ifrågasatt.

Elefanterna kommer ut 1-2 gånger om dagen när turisterna ska ut på safari.

Jag bojkottar elefantsafari. Fram till den dagen då elefanter börjar tränas och behandlas bättre bojkottar jag att skumpa runt i en sån där korg och gynna denna verksamhet. Det är ett vackert och fint djur som förtjänar att leva ett värdigt och hyfsat fritt liv. Att stå i en kedja så kort att de knappt kan vända på sig är inte värdigt.

Jag forsoker att inte domma dessa manniskor for hart. Det ror sig om fattiga manniskor som forsoker overleva. Ibland blir djuren lidande. Ibland blir människor lidande. Arbetsförhållandena på vissa platser är fasiken inte långt ifrån elefanternas ovärdiga liv. Men for att fodrandra saker har i varlden maste vi borja med att forsoka forsta dem…

Jag tanker att jag en dag skulle vilja aka tillbaka till Nepal och hjälpa dem bygga en riktig ”inhägnad” för elefanterna så de kan röra sig fritt hela dagen. För pengarna från elefantsafari räcker knappast till att bygga en rymningssäker inhägnad.

Plötsligt brakar det till i den omgivande djungeln och en elefant kommer vandrande mot centret. En vild elefant? Nej, det är bara en pensionerad mamma som numera får vandra runt hur hon vill. Hon har sina stora barn på centret och kommer dit en gång om dagen för att hälsa på. Ja, och så vill hon gärna ha ett mål mat ibland också. Men största delen av tiden är hon där elefanter ska vara; I det vilda! Jag får tårar i ögonen. Av både sorg och glädje.

Senare går jag ner till floden och traffar en man som badar sina elefanter- han berattar for mig att han gor det varje dag. Elefanterna alskar vatten och deras stora hojdpunkt ar att fa bada.

Han har inte ett sånt där styggt järnspett som många andra, utan en pinne. Det räcker det att han petar lite på elefanten för att få den att flytta på sig. Han tvättar dem, klappar dem och pratar hela tiden med mjuk och vänlig röst…*

Det syns tydligt att elefanterna njuter av behandlingen och mannen verkar ha en valdigt fin kontakt med sina stora vanner. Kanske just for att hans elefanter ar vanner- och inte bara en inkomstkalla.

*Det roda pa elefanten ar inte blod utan farg

Ett fattigt men rikt liv, November 2017

Nepal tillhör världens fattigaste länder. Miljontals människor här odlar sin mark och överlever från månad till månad med hjälp av en buffel eller en get.

Men människorna verkar ändå ganska tillfreds med livet. De bär sina korgar och dryckeskärl och de visslar och gnolar och skrattar.

De rör sig lätt och fritt och ledigt och de är inte tyngda av några krångliga system, regelverk och överflöd.

De behöver inte brottas med våra I-landsproblem.

De lever ett -enligt våra mått mätt-väldigt fattigt liv. Men också ett betydligt enklare och mer lättförståeligt liv.

Ett mer avskalat liv.

Framme i Chitwan

Chitwan är verkligen Djungelboken.

Nästan alla figurerna finns här: pantern Bagheera, björnen Baloo, elefanten Hahti och ormen Kaah.

Men man ska ha en enorm skopa tur om man ska få syn på Shere Khan.

Man ska också ha en skopa tur för att inte få syn på honom. Det beror på hur och var man möter honom.

För en tid sedan var det en kvinna i byn som fick syn på honom. Hon hade dessvarre inte tur…

In i Djungelboken…

Jag lämnar Kathmandu några dagar för att kasta mig in i Djungelboken; Chitwan.

8 timmar från Kathmandu finns små byar omgivna av tät grönska och syrerik luft.

I grönskan gömmer sig tigrar och noshörningar och elefanter. I floderna lurar krokodiler.
Jag har mycket att akta mig för i Chitwan. Men mycket att upptäcka också.

Lutar mig tillbaka på bussen och knaprar i mig några digestivkex till frukost.

Vindlande bergsvägar. Två mil kan ta en timme….

Men det händer mycket på vägen. Och det är det som räknas.