Burma(Myanmar)

 

Jag har mest rullat tummarna idag, druckit för mycket kaffe och sneglat på en klocka som tickat långsamt.

En resdag är alltid en resdag och jag vet sällan hur jag ska använda dessa dagar.

Men delar av dagen har jag ägnat åt det jag kan bäst; glo på folk.

Snart bär det av till flygplatsen och nästa destination; Thailand! (Bangkok)

 

Long Neck, December 2017

När jag besökte Inle Lake stötte jag på Long Neck. Giraffkvinnorna. Kayanfolket. Ja, det finns många namn…

Kvinnornas mässingsringprydda halsar fascinerar manga manniskor och det finns en hel del att läsa om denna tradition…

Jag mar mest dåligt när jag tänker på dessa kvinnor, som bär runt på tunga halsringar från nio års ålder. Ringarna tynger ner skulderblad och axlar och får halsen att framstå som längre…

Människan är bra märklig! Tänk vad vi kommer på mycket knasigheter…Det har funnits många obehagliga skönhetsideal genom tiderna…

 

Kontrasternas land, December 2017

Burma har verkligen varit fullt av kontraster…

Jag har mått fruktansvärt dåligt och sagolikt bra.

Jag har förfasats över både det ena och det andra och fascinerats och glatts i nästa stund.

Det jag kommer att minnas mest är alla människor, som trots att de i våra västerländska ögon har så lite, lyckas ta tillvara på livet och njuta av det.

Jag har sett det överallt; på cafeer, busstationer, stränder, i förfallna hus och byar och i trånga gränder.

Det enkla och avskalade livet – utan prylar och lyx och bekvämligheter- får folk att värdesätta varandra mer.

Och det ger plats för skapande och fantasi. Som när vi var små och inte hade hunnit börja samla på oss så mycket…

“Barn är ett folk och de bor i ett främmande land…” Jag kan inte låta bli att nynna på den fina visan när jag ser människorna i Burma. För här verkar de flesta bo i det dar “främmande landet”

 

Varfor maste alla bra saker ha ett slut? , December 2017

Igår var jag i mitt strandparadis, idag är jag tillbaka i storstaden.

Efter att ha gjort den 12 timmar långa -och sjukt obekväma!-bussresan mellan Ngapali och Yangoon, för andra gången på en vecka, är jag trött och vimmelkantig. Jag känner mig som dagen efter en stor fest.

För att göra resan lite mindre obekväm hade jag bokat två säten på bussen.  Vad gör man inte för att få lite sömn? Ja, nu blev det ju inte mycket sömn ändå…trots det extra sätet. Visst kunde jag göra mig liten och hitta något som liknande en sovställning, men varje gång bussen krängde till så vaknade jag och rasade nästan ner på golvet

Här sitter jag nu i Yangoon och dricker mitt kaffe och äter ett ägg med lite kalla nudlar. Det är för mycket ljud och jag känner mig lättstörd och småtrumpen.

Jag saknar havet, de färska kokosnötternas, fisken med tungmetaller och mina lekkamrater på stranden.

 

Varför måste alltid alla bra saker ha ett slut? Ja, jag vet att det måste ta slut för att nya bra saker ska kunna dyka upp…

Men just nu vill jag inte ha något nytt. Oavsett hur bra det är. Jag vill bara ha mer av det jag just lämnat bakom mig…

 

Blir inte allting ofta lite battre med en skvatt vin? , December 2017

Det har slagit mig att jag dricker väldigt lite alkohol på mina resor…

Kan väl aldrig påstå att jag har varit någon storkonsument, men senaste månaderna har det inte slunkit ner en droppe. Ja, om man bortser från de ryska dropparna i de stora teglasen som slank ner den där kvällen på transsibiriska. Då när vi träffade ryssen Boris som visade sig vara ubåtskapten. Men det är en annan historia..

Jag har inte medvetet avstått från alkohol. Jag har ingen vit period som kräver någon självdisciplin och uppoffring. Nej, jag har bara inte varit sugen…

Och eftersom alkoholen i många fall används för att varva ner och slappna av, drar jag den slutsatsen att jag är så pass avslappnad och nedvarvad att jag inte har behövt vin for att uppna det tillstandet

När tanken slog mig var jag tvungen att beställa lite vin- först i sällskap med fransyskan och sedan i gårdagskvällens ensamhet- för att påminna mig om hur vinet känns i kroppen.

Och visst värmde det skönt. Visst kändes solnedgången lite extra magisk och människorna ännu mer levande med en vinskvätten eller två.

Alkohol har ju en tendens att förstärka känslor- vilket är trevligt så länge “rätt” känslor förstärks.
Och igår kväll förstärktes “rätt” känslor och vinet smakade förträffligt bra.

Men jag har haft många sådana kvällar utan alkohol. Och det känns skönt att veta att jag kan njuta utan ett glas vin. Att kvällarna kan bli sådär chill anda. Lika magiska utan en vinskvatt…

Ibland känns magin mycket häftigare när man inte mixtrat med den. När den får vara helt ren och opåverkad…

 

Basta boendet i Ngapali!, December 2017

Jag kan inte nog lovorda det hotell i Ngapali där jag hade turen att få tillbringa fem fantastiska nätter…Villagers Lodge! 

 

Här fick jag allt jag kunde önska mig… Burmesiskt vardagsliv, vänliga människor, levnadsglädje, fantastisk frukost, törnrosasömn i rena och fräscha rum, underbar atmosfär och näst intill öde stränder.

Jag ska tillbaka till Ngapali i framtiden och jag tänker aldrig bo någon annanstans än på Villagers Lodge.

 

Bajs haret!, December 2017

Men såhär på juldagens morgon är det ändå ganska skönt att vakna upp på mitt trista lyxhotell och dega vid poolen, använda ett snabbt wi-fi och proppa i mig onyttigheter på en dignande frukostbuffé…

Och igår drabbades jag av en sån märklighet som väldigt ofta verkar drabba mig. En sån där märklighet där otur och tur verkar gå hand i hand…

Jag har inte direkt tagit hand om mitt hår på senaste. Balsam och hårinpackning har inte funnits bland mina hygienprodukter och borsten ligger i necessären förhållandevis oanvänd. När håret blir för trassligt drar jag ihop det i en “lillamyknut”…

“Jag ska börja ta hand om håret”, har jag tänkt flera gånger under resan. “Jag ska köpa balsam”. “Jag ska börja borsta det ordentligt”. Men så har det liksom inte blivit så…

Och igår kväll sitter jag på hotellets uteservering, med mitt nytvättade men fortfarande småtoviga hår, och äter en créme brulée.

Jag tittar upp mot stjärnhimlen och trädkronorna ovanför mig. En fågel drillar vackert, havet slickar den vita stranden och jag tänker att den här julafton håller på att förvandlas till något riktigt underbart bra.
Så plötsligt känner jag hur något rinner ner i mitt hår. Något som defenitivt inte är regn. Den skönsjungande fågeln lämnar sin gren och lämnar mig kvar med ett nerbajsat hår. Kvällen känns inte längre lika underbart bra…

Men så var det ju det där med livets alla märkligheter och sammanträffande…

Det tar inte många sekunder förrän hotellpersonalen uppmärksammar missödet och de eskorterar mig snabbt till hotellets spa- som öppnas upp enkom för mig och min hårolycka.

Fem personer tar sig an mig. Tvättar mitt hår, lägger hårinpackning, masserar min hårbotten och reder ut tovor. De avlägsnar alla spår av torrhet och tovighet och de oljar in mina trasiga hårtoppar.

Efteråt känner jag mig pånyttfödd. Jag har fått ett nytt hår. Ett hår som luktar rysligt gott och som är så silkeslent och mjukt. Ett hår som jag känner mig motiverad att underhålla igen

Tack till den Pippifågel som bestämde sig för att använda just mig som toalett!

 

 

Lyx ar inte alltid lyx!, December 2017

När jag låg och vred mig i magplågor för några veckor sedan tröstbokade jag ett lyxhotell för julafton. Ett riktigt tjusigt ställe.

Igår när jag lämnade det hotell jag bott på i fem nätter -Villager Lodge- för att ta in på mitt “resort” ångrade jag mig djupt.

Jag betalar lika mycket för en natt på mitt “restort” som jag betalade för fem nätter på mitt enklare (men jättefina!) hotell.

Och mitt enklare hotell var tusen gånger mer trivsamt. Personalen gav en varm och personlig service, frukosten var lagad med kärlek och jag hade lokalborna som grannar. Stranden var lagom stor och full av liv.

Nu går jag runt bland stela turister och tvingas lyssna på ngn jäkla hiphopsmörja vid poolen och drinkarna är jättedyra och trista. Ja, men det är ju så fiiiiiiint!

 

God Jul! , December 2017

”Hej tomtegummor…!”

I ar skalar jag i kokosvatten…

 

Strandkonst, December 2017

När tiden finns…tiden att stanna upp och se och upptäcka…ja, då finns också livet…

 

En drommare som aldrig nar hela vagen fram?, December 2017

“Du borde skriva en bok”, säger min vän från Paris.

Jag skrattar lite och tänker; “Ska jag skriva en bok? Jag som knappt vet vart jag ska klämma in en punkt eller ett kommatecken i en mening.” Men sen påminner jag mig själv om att det inte är det författarskap handlar om…

Och jag kan inte förneka att tanken på att skriva en bok har slagit rot i mig. Ett litet frö som ligger där och gror. En längtan efter att skapa något och dela med mig av det jag samlat på mig här i livet.

Men sen känner jag att jag har samlat på mig för mycket material till den där boken…

Vart ska den börja och vart ska den sluta? Den där boken som bara väntar på att bli skapad…

Det är som ett förråd som är alldeles proppfullt och man vet inte vad man ska spara och vad man ska slänga, så man blir bara fruktansvärt trött och stänger dörren.

Alla dessa människor. Alla dessa livsöden. Alla händelser. Hur ska det rymmas i en bok? Eller två? Eller tre? Hur ska det få plats? Jag kan inte kasta eller välja bort…

Ibland tänker jag att jag kanske är en sån där drömmare som aldrig riktigt når ända vägen fram. En sån där som kör fast på vägen. Jag känner mig för krånglig och omständlig.

“En annan gång kanske”, tänker jag. Och så proppar jag in fler saker i förrådet.

Kanske är det på ålderns höst allt faller på plats…Kanske är det då jag städar ur förrådet.

 

Hade det inte varit for…, December 2017

Hade det inte varit för att jag bokat in nyår i Thailand…och hade det inte varit för att mitt burmesiska visum löper ut…ja då hade jag stannat här många många många dagar till

Men jag får i alla fall spendera min jul på denna själsbalsamerande plats. Och de dagar jag redan har fått har varit guld värda.

Det är konstigt hur jag redan saknar Nagapali, trots att jag fortfarande är kvar här.

 

Paris och Stockholm pa en burmesisk strand, December 2017

Jag möter människor ibland som blir sådär glittriga och glada i ögonen av att prata med mig…

Inte för att jag är en sån fantastiskt karismatisk själ, utan för att jag låter människor vara sig själva. Jag låter människor komma fram ur sina skal och plocka av sig sina masker…

För att jag snuddar vid saker som många känner igen sig i, men kanske inte alltid talar om. Saker som många skäms över – tills de möter någon som känner samma sak och sätter ord på det.

Människor tycker att det är skönt att dela och att slippa vara ensam med sina tankar och känslor.

Och jag tycker det är befriande när vi kan komma ut ur våra skal och kasta bort våra masker och bara få vara människor- med alla våra små egenheter.

För ibland kan det kännas väldigt väldigt ensamt i vår tankevärld. Den kan kännas stor och skrämmande och svårorienterad. Då är det ganska skönt att vandra den tillsammans med någon- om så bara för en kort stund.

Och faktum är att hur olika vi människor än må vara- så är vi ändå i grund och botten konstruerade på ungefär samma sätt. Vi delar många drömmar och rädslor och “knasigheter”. Samma konstiga funderingar och mekanismer.

Om vi kan lyfta fram det och avdramatisera det så känns det ibland som en sten har lyfts från hjärtat.

Igår delade jag en solnedgång med min nya vän. Paris och Stockholm på en burmesisk strand. Och vi delade inte bara solnedgången. Vi delade tankevärlden. Vi vandrade i den tillsammans för en liten liten stund.

I en stressig och trång vardag har vi oftast inte tid att vandra med folk. Vi har inte tid att dela och släppa in och prata om viktiga saker. Vi har inte tid att mötas och se varandra.

Men igår fanns tiden. Och livet.

Kanske var det inte bara tiden? Kanske var det ljudet av havet? Vinet? Vinden?

Det spelar ingen roll vad som lockade fram det…

Det kom att bli ett nytt kapitel i min livsbok.

 

Da nar livet var ett oskrivet blad, December 2017

Jag lånar en gammal cykel och trampar runt några morgontimmar. Med bruna och sandiga ben glider jag fram bland små fiskebyar och öde stränder…

Jag ser en man dra upp en nyfångad svärdfisk på stranden och jag beställer en extra sur limejuice på mitt favorithak.

När solen klättrar uppåt på himlen dyker jag ner i havet och snorklar ett tag.

Jag träffar en ny vän- från Paris. En trevlig fransyska utan näsan i vädret. Jag kastar bort mina fördomar och vi hittar verkligen fram till varandra. En ny själsfrände. En som fyller i mina meningar och tänker mina tankar. En spegel.

Vi får sällskap av mina snäcksamlande vänner…

Jag känner mig som fem år igen. Då när livet var ganska mycket av ett oskrivet blad och nyfikenheten spirade och det var sådär lekande lätt att hitta nya lekkamrater.

Då när det viktigaste var att bara ha roligt tillsammans…

 

 

Kanske ar det sahar julen ska kannas?, December 2017

Jag dricker kokosvatten, lyssnar på havet och läser min bok.

Jag badar lite och samlar snäckskal med “locals”.

Jag försöker förstå hur det kom sig att jag hamnade på ytterligare en sån där “wowplats”. Ett nytt paradis…

Men jag behöver inte förstå det. Jag är här nu och det är allt som betyder något.

Ngapali kan nog vara den mest vilsamma och harmoniska plats jag besökt. Inget som stör, inget som distraherar. Det här är mindfullness. Det här är vad jag försöker uppnå med mina yogaklasser och meditationsskivor.

Några hundar svalkar sig i havet medan jag peelar bort alla spår av resedamm – med mjuka och vita sandkorn…

En pojke och flicka- två smårostiga cyklar. Nyfikna leenden.

Och när julruschen pågår för fullt hemma i Svealand, beställer jag en kall limejuice och inväntar fiskebåten, nyfiken som jag är på dagens fångst.

Här finns inte ett spår av klassisk Jul. Och i år gör det mig faktiskt ingenting. Just nu saknar jag inte ens mammas lussebullar och knäck. Nej, inte ens det!

Här finns Stilla Natt, Heliga Natt. Och Stilla Dag, Heliga Dag också för den delen. Och kanske är det just precis såhär en jul SKA kännas- med eller utan snö, paket, jultomte och julgran.

Och även om jag inte är med min familj- som man kanske önskar sig på jul- så har jag efter ynka två dagar skaffat mig en tillfällig burmesisk familj. Och denna lilla familj har blåst bort alla spår av ensamhet.

Låt julafton komma. Jag är redo.

 

Fran tagliv till storstad till strandparadis, December 2017

Från en lång och innehållsrik tågresa genom Burma till ett dygn i storstaden Yangoon till strandparadiset Ngapali.

Jag begär inte att ni ska hänga med i svängarna, det är knappt så jag själv gör det.

Men jag är kvar i Burma och jag har tagit mig till mitt efterlängtade hav där jag ska fira jul…

 

Människokedjan, December 2017

Och alla människor jag möter…Det är som att man suddar ut sig själv och smälter in i den långa människokedjan.

 

Kapitulerar pa ett tag genom Burma, December 2017

Det är inte bara rastlösheten man kapitulerar inför på en tågresa…

Man kapitulerar också lite inför fåfängan. Man slutar bry sig om hur man ser ut- på gott och ont.

Plötsligt är jag omgiven av några burmesiska kvinnor som pysslar om mig- som barn pysslar med sina dockor.

De kladdar gul färg i mitt ansikte, trasslar till mitt redan trassliga hår och plockar fram sina kameror för att fånga den svenska “skönheten” på bild.

Jag låter dem fixa och dona och fota. Jag ler lite ansträngt och tackar så mycket för “behandlingen”.

Jag tillbringar en natt uppe i en liten bergsby och blir inföst i ett rum med droppande kran, trasig madrass och surrande lysrör. Från lyxhotell till bottenskikt.

Jag undrar försynt om jag kan få byta till ett rum med lite schysstare standard. Jag uppgraderar mig lite, sover hyfsat gott och blir bjuden på en pannkaksfrukost.

På morgonen hjälper de mig ordna en taxi till tågstationen. Taxin visar sig vara en gammal, småtjurig märr som önskar sig förtidspension.

Men till tåget kommer vi, och jag fortsätter kapitulera inför livets alla märkligheter

 

Det ar vagen som ar modan vard, December 2017

”Den mätta dagen, den är aldrig störst

Den bästa dagen, är en dag av törst

Nog finns det mål och mening i vår färd

Men det är vägen, som är mödan värd”

– Karin Boye

 

 

Allt som hander i och utanfor en tagvagn, December 2017

Två långa dagar på ett tåg och det har tillåtit mig att komma så nära Burma…

Allt som händer i en tågvagn, allt som händer utanför ett tågfönster.

Människor som (tåg)vant dukar upp sin middag i vagnen…

Djungelgrönskan rasslar mot tågets sidor, hundar letar mat på perrongerna, familjer lagar mat runt små eldar, kvinnor säljer sina färgglada blommor och frukter och barn springer över gyllene fält i solnedgången.

Allt går så väldigt långsamt. Vilsamt. Det gungar och vaggar härligt rytmiskt. Överallt vänliga och nyfikna ansikten…

 

Kropp och sjal- ar ni med?!  , December 2017

Några dagar vid Inlesjön var en lika välbehövlig medicin som antibiotikakuren.

Antibiotikan var för kroppen, Inlesjön var för själen…


Nu väntar mer själsmedicin; två dagar på ett gammalt tåg.

Sen en natt uppe i bergen…

Jag packar ihop mina saker, lämnar mitt superbekväma och lyxiga hotellrum och tar en moppetaxi till tågstationen…

Vi ses om två dagar!

 

Livets alla fargskalor, December

Imorgon tar jag tvådagarståget till Yangoon…

Folk skakar förbryllat på huvudet och undrar varför jag väljer att åka tåg i två dagar istället för att ta en buss på fyra timmar…

“Du åker ju åt helt fel håll. Det är ju världens omväg”, utbrister en kvinna på hotellet.

Jajo, må så vara. Men jag gillar omvägar ibland. Och tid har jag…

Men innan den långa tågresan ska jag ha en lugn och skön dag vid Inlesjön.

Jag ska bara vara. Titta på vattnet och på livet. Livet med alla dessa färgskalor…

 

Jag kanner mig som hundra ar av ensamhet, December 2017

Oftast trivs jag väldigt bra i mitt eget sällskap, men just nu är jag faktiskt ganska trött på mig själv.

Jag blänger på min skugga och ber den sluta upp med att sega efter mig överallt.

Först hade jag det alldeles för bra. Och sen raka motsatsen. Och relationer testas ju i både med och motgång- så även relationen man har till sig själv.

Jag har sett och upplevt och fascinerats för mycket. Jag har varit på ett jättekalas och ätit för många livskarameller och nu är jag grinig och sockerstinn…Överstimulerad. Som en bortskämd barnunge som tröttnat på alla sina leksaker och plötsligt inte har något att göra längre.

Jag försöker ha tråkigt ett tag. Jag läser “hundra år av ensamhet” och jag känner mig ungefär som titeln.

 

Priset for lycka?, December 2017

Efter några tufftufftågtimmar kommer jag fram till Inlesjön.

Jag checkar in på ett grymt hotell, badar badkar med massa äppeldoftande skum och äter en portion ris och kyckling på takterrassen.

Jag mår fortfarande illa och är skakig, men jag får behålla middagen. Till min stora lycka får jag dessutom sova hela natten…

Släpar mig upp till frukostbuffén och vågar mig på en skål lokal yoghurt med honung. Och jag tror att det var då det vände…Om det var antibiotikan som då vunnit striden mot det “okända” i min mage eller om det var yoghurten som gjorde susen, ja det är kanske inte så viktigt.

Det viktiga var att jag då återfick aptiten. Jag slevade i mig skål efter skål med yoghurt. Och efter det ville jag ha pannkakor med jordgubbssylt. Och efter det ännu mer yoghurt.

Min mage var bottenlös. Vart tog allt vägen? Energin gick direkt till min trasiga och utsvultna celler…

Och dagen tillbringade jag på en båt tillsammans med en ny vän från Madrid. Hon blev ett trevligt inslag efter en lång period av “människotrötthet”.

Jag kan ha långa perioder av denna trötthet. När jag undviker folk och tycker att de allra flesta är förutsägbara och ytliga och dötråkiga. Och då känner jag mig dötråkig och vill bara vara ensam igen…
Men sen möter jag då och då en sån där människa som skiljer sig från mängden. En sån där som gör mig nyfiken på mänskligheten igen.

Och jag tog min nyfunna nyfikenhet och min nyfunna aptit och följde min Madrid-vän till en trevlig restaurang på kvällskvisten.

Och jag åt…som jag åt…denna bottenlösa hunger igen! En hel grillad kyckling, en skål rostade cashewnötter, tofuchips, milkshake…

“Oj, vad du kan äta!”, konstaterade min Madridvän.

“Jag tar igen vad jag har missat”, svarade jag och beställde en till milkshake med blåbärssmak.

Jag har fått livet åter och det ska firas…

Vi pratade om Världskriser och Livskriser och ärlighet och styrka.

Jag kände mig riktigt lycklig för första gången på länge och jag tänkte på att man alltid betalar ett pris för den där stora lyckan…

Oavsett om det är en livskris eller en släng av magsjuka.

 

Resa genom ensamheten, December 2017

Jag har haft fullt upp med att bekämpa det som invaderat min mage och det har varit en lång kamp. Och en ensam kamp…

Bloggen är min tråd till världen därhemma, min koppling till familj och vänner.

När ensamheten gnager pa sjalen- för det gör den titt som tätt-  behöver jag veta att ni finns med på resan.

Jag har varit- och är- på resa genom ensamheten. Ibland bygger den upp mig och ibland bryter den ner mig.

Men vissa dagar är jag livrädd att drunkna i den, och då är ni min livboj. Speciellt när man blir sjuk och svag och allt blir dimmigt och overkligt.

Så därför kan jag inte vila från bloggen. Jag ar skraj att drunkna och forsvinna i en främmande värld…

Och när det kändes som allra värst satte jag mig på ett tåg och lekte med tiden några timmar. Tågresor är för mig ett sätt att knyta ihop världarna. Att få balans igen.

 

U Bein -Bron, December 2017

U Bein Bron är världens längst bro av Teak och Burmas kanske mest fotograferade objekt.

Med tanke på att bron är nästan 200 år gammal är den i relativt gott skick, även om den känns lite skranglig på sina ställen.

Jag promenerar på bron i både soluppgång och och solnedgång och jag köper ytterligare en fågel att släppa fri. Jag köper två och jag köper tre fåglar …och jag ser hur de lyfter ur min hand och flyger mot solen- det orangeröda klotet som är på väg ner i floden. Som en stor blodapelsin.


Jag promenerar längs med floden, ser hur himlen färgas rosalila med guldstänk och jag njuter av den friska kvällsluften.

Jag förstår att U Bein Bron är Burmas mest fotografera objekt. Den är unik och hänförande vacker i sin enkelhet och atmosfären är helt magisk.

 

Vad man kommer ihag…, December 2017

Mandlaya är verkligen en stad för mig…Den är lagom stor och den har ett skönt tempo.

Människorna är så gulliga och snälla och jag känner mig väl omhändertagen.

Jag bor bra på ett hostel som känns mer som ett hotell. De lagar specialkost till mig som är snäll för magen och på kvällarna serverar de mig pepparmyntste på takterrassen.

När jag sitter där och ser ut över staden tänker jag att det är sådana saker man verkligen kommer ihåg…

Alla människor som finns där på ett eller annat sätt när man behöver det allra allra mest

 

Malet ar att ma bra till Julafton! , December 2017

Efter ytterligare ett läkarbesök har jag nu fått en kur antibiotika. Starka grejer! Jag kommer med största sannolikhet må pyton i några dagar…

Minnena från senaste antibiotikakuren i Mexico, när jag mådde illa konstant och spydde som en tok på en nattbuss, är fortfarande väldigt färska…

Men nu kör jag min kur och hoppas på att jag ska kunna avnjuta ett burmesiskt julbord på en schysst strand den 24 december!

Bortsett från magbesvären så var gårdagen en riktigt fin dag. Jag har farit runt på en moppetaxi och tagit del av vardagslivet här i Mandalay.

Jag har blivit sminkad som en burmesisk kvinna, besökt en liten skola och sett solnedgången över världens längsta bro av teak…

Jag har tittat på barn som leker blindbock, barn som vallar boskapshjordar och barn som målar sina drömmar…

 

Coca Cola och Kinesiska pepparkorn, December 2017

Jag har testat en uppsjö av preparat och mediciner från apoteken – inget har fått ordning på min stackars mage.

Sen får jag tre små, svarta pepparkorn från Kina, samt en burk avslagen Coca Cola och VIPS så är magen bättre än någonsin tidigare. Jag ar- iaf tillfalligt- pa banan igen…

Dagen har jag tillbringat på en båt. Och det blev den bästa och mest vilsamma dagen på mycket länge

 

Myrsteg framåt och elefantkliv bakåt, December 2017

Magen mår inte bra och jag försöker lirka med den.

Sörplar varm soppa, dricker te med honung och vilar vid floden…

Och så tröstbokar jag ett dyrt och lyxigt hotell till Julafton. Det är ju ändå bara jul en gång om året…

 

Med ett langbenskratt, December 2017

Väl framme i den gamla ruinstaden Bagan letade jag upp ett litet “apotek” och bättrade på magmedicinförrådet.

Efter några Imodium kände jag mig redo att gränsla en moppe och ge mig ut bland stadens alla tempel.

Inga vurpor. Inga upprivna armar och ben. Med ett långbensskratt tog jag mig fram lugnt och säkert.

När det kommer till tempel så är jag ganska mättad vid det här laget. Senaste veckorna har jag sett så många tempel och så många guldiga stupor. Det räcker nu…

 

Tagresa genom Burma, December 2017

Burma andas verkligen tropik. Jag färdas genom ett grönt landskap och passerar lastbilar överlastade med vita rissäckar och fallfärdiga hus med sönderrostade plåttak.

Vinden fläktar, barn vinkar, landskapet trollbinder och dag övergår i natt.

En gigantisk, gul fullmåne träder fram på himlen. Den lyser mystik och jag känner mig plötsligt som ett med universum.

 

Vaga vara trakig och osocial, December 2017

Jag äter som en liten sparv, vilar i en av Rangoons gröna parker, undviker solen och accepterar min lustlöshet. Jag vill ingenting…

Just nu är jag trött på städer och människor. Jag vill vara ifred. Gärna någonstans nära havet.

När jag verkligen vill vara ifred, det är då alla vill umgås med mig. Det slår aldrig fel…

Kanske är det därför jag har så lätt för att få nya vänner- för att jag inte anstränger mig så mycket. För att jag trivs ganska bra i mitt eget sällskap och inte sliter i min omgivning.

Och imorse när jag med sömnig blick släpade mig iväg till en närliggande marknad för att köpa mig några riskakor, fick jag sällskap av tre andra resenärer. Indien, Frankrike och Spanien mötte Sverige.

En timme var lagom, sen tackade jag för mig och drog mig tillbaka till mitt osociala hörn.

Det är något jag lär mig när jag är på resande fot; Att våga säga att jag vill vara ifred. Att våga vara tråkig och osocial.

 

Shwedagonpagodan i stekande sol!, December 2017

Jag befinner mig alltså i Burma. I staden Rangoon(Yangon).

Där försöker jag komma i någon sorts balans igen, och ladda batterierna.

Igår fick jag för mig att jag skulle ta en taxi till stadens stora sevärdhet Shwedagonpagodan- ett 99 meter högt förgyllt tempel och Burmas heligaste plats!

I gassande sol knatade jag upp till toppen av detta guldiga jättekomplex.

Det var kanske inte så vidare värst smart. Jag kanske skulle ha väntat lite med all typ av ansträngning- speciellt i värme.

Men ibland glömmer jag liksom bort att min kropp kan vara slutkörd. Jag glömmer bort att lyssna. Jag glömmer den viktiga vilan…

Jag ska sköta mig bättre idag. Jag ska hålla mig i skuggan och jag ska sitta stilla så mycket det bara går. Inga trappsteg, inget solgass…

 

1 dollar for frihet?!, December 2017

Magen blir bättre och bättre men tröttheten kommer nog hänga med ett bra tag…

Jag segar på mitt nya hostel i Burma…Bullar upp med kuddar i soffan, glor på Disneyjulgranen i receptionen och lyssnar på fotbollssnack på tvn- samtidigt som jag pillar med mina bilder och reseminnen.

Det är inte bara magsjukan som sänker mig. Jag får alltid en svacka efter 3 månader. Det verkar vara ganska precis den tid jag klarar av att resa innan det tar stopp.

Men jag har nu lärt mig att NÄR det tar stopp så är det helt i sin ordning att slå av på tempot och vila från intryck några dagar.

Jag går ett varv runt kvarteret, kastar längtansfulla blickar på maten jag ska äta när magen blir bättre och fotar lite folk.

Ja, och så köper jag en liten pippifågel på torget. En fågel att släppa fri. En dollar för frihet…?!

Denna eftertraktade frihet! Längtan vi alltid bär på i våra människohjärtan.

Jag känner mig fri igen. Trött men fri…

 

Lämna en kommentar