Montenegro

Jag tar sakta avsked av Montenegro….

Adriatiska havet glittrar…

…vackra stenstränder gömmer sig längst in i små vikar…

….tillsammans med en och annan by med lysande röda tegeltak….

Sedan de gröna bergen som stiger brant upp från kusten, och så den klarblå himlen…

Vilket land!

Vilket liv!

Jag kommer tillbaka!

Till våren!

 

Tiiiiina i Godinje!, Oktober 2019

Så möts vi äntligen….

….igen...

….efter två år!….

….jag & min gamla resekamrat och vapendragare; Tiiiiina från Tyskland!

Hon ville också se Paradiset

Hon flyttar in i mitt hus och blir vän med katten och getterna…

Vi äter granatäpplen och mandariner från trädgården…

…och tar några fina skogspromenader i omgivningarna…

Vi dricker vin och äter färsk öring från den porlande bäcken – med en potatissallad som påminner en del om tyskarnas

Som så ofta när vi ses – från Galapagos till Godinje!- skapar vi magi och fina minnen…

….försvinner in i djupa samtal om allt och inget….

Vi pratar TID….

Vi pratar om hur den kan lukta…

Vi säger att Paradiset luktar sten, sol, trä, gödsel, löv och smidesjärn…

En härlig kontrast till vårt sekels ständiga lukt av bensin, asfalt, målarfärg, plast…och elektricitet….

Har elektriciteten en egen doft?

Det är klart att den har….

 

De stilla stunderna, Oktober 2019

“Det är de stilla stunderna
som du ska leva på.
I kväll har intet skett
men något sker ändå.
En fågel och ett höstregn
har sjungit dig en sång.
Tag med den
den kan hjälpa dig en gång…”

 

 

Mor & dotter – 10 dagar – 2 resedagböcker, Oktober 2019

28/10

Mamma: Vaknat i omgångar och det är rörigt i huvudet…

Resfebern har tilltagit rejält med åren tycks det….

Väl på flygplatsen faller allt på plats. (Katten avsatt på andra sidan byn!)

Vi kom fram till Podgorica fast jag ett längre tag hade en misstanke att vi for åt fel håll. Utan grund förstås. Det fanns som alltid nåt att fotografera var och varannan meter men jag klarade inte nåt annat än att hålla mig i takhandtaget och ta in den sista fina utsikten av detta vackra land…

Väl på plats gick det utmärkt i säkerhetskontrollen. På planet satt jag bredvid en handbollsspelare från Montenegro som skulle till Eskilstuna.

Även på Skavsta gick det hyfsat först, men det blev trångt vid passkontrollen och troligen var det där jag miste mina glasögon. Det är jag ledsen för men det kommer jag nog över. Ska nog skaffa nya om det finns såna fortfarande. Fick med mig plantan(vildcyklamen!) utan problem….

Nu känns det både skönt att vara hemma och tomt och trist. Att inte kunna krama om Johanna…

 

Johanna: Mamma vaknar tidigt… Jag snoozar länge….Huset är kallt- sängen är varm och skön…

Jag kokar kaffe och strosar runt i blommiga tofflor….

….bland röda och gula löv i trädgården… kastanjer och sharonfrukt….

Morgonluften är fuktigt och det luktar mylla…

Porlande vatten och fågelkvitter…

Upptäcker att vi fått en kattunge i trädgården. En väldigt mager liten rackare som tigger desperat efter något att stilla hungern med. Han svälter…han kommer inte överleva vintern som snart är här ..om inte någon snäll människa i byn vill adoptera honom…eller om han inte lär sig jaga…som så alltid hjärtskärande….denna ständiga närvaro av både liv och död…

När mammas taxi dyker upp (i tid!) ber jag att de ska ta med honom ner till byn….långt bort från “Gamla Godinje” där alla hus snart står tomma….

Jag kramar om mamma, placerar kattungen i hennes knä och vinkar adjö…”puss puss…vi ses till Jul… saknar dig redan…flyg försiktigt!”

Mamma lämnar Godinje…och Montenegro …och MIG…

Så var jag ensam igen…

Det känns lite tomt… och konstigt…

….men senare tar jag en skogspromenad och hittar massor av vildcyklamen…

….och då var mamma tillbaka i Godinje

Imorgon kommer Tina och hälsar på mig….

Det känns kul och spännande…och väldigt väldigt overkligt på något sätt….

Åren flyter ihop…minnen blandas hejvilt… dåtidnutidframtid….

Mina världar krockar lite…. olika JAG ..i ett gigantiskt universum utan tid och rum….

Jag läser i min bok; I detta “andra liv” bar hon fortfarande sin gamla dunjacka, hon hade fortfarande inte öppnat dörren till sitt kontor och hon fortsatte att infinna sig hos sin analytiker varje fredag. Det hon kallade “ett annat liv” var inget annat än en perfekt illustration av kvantmekaniken och av dess utveckling applicerad på sannolikhetsläran. Denna senare utgår från hypotesen att varje val vi gör i våra liv skapar ett nytt universum som dock inte upphäver det föregående. Vårt liv är som ett träd som döljer en skog av parallella liv, där vi varken riktigt är densamma eller någon annan. I vissa av dessa liv har vi inte gift oss med en annan person, vi bor inte på samma ställe, vårt arbete är ett annat…”

Och jag tänker….

“Alla dessa val och vägar…alla nya universum vi kanske skapat genom tiderna…. parallella världar….”

Livet är bra märkligt ändå….

 

27/10

Mamma: Vaknade 03:38… Det var kallt och jag gick på toa, men jag undrar ändå om jag inte vaknade av en dröm. Hade flera stycken både före och efter vaknandet. Den sista var en där jag åkte på en tredäckad buss med en massa irländare. Det tror jag är resfeber- ska ju åka med Ryanair…

Det ÄR kallt här morgon och kväll, både inne och ute. Har druckit en kopp kaffe och ätit en banan – sen blir vi hämtade för frukost från grannbyn…

De här lite improviserade morgnarna har gjort det lättare att inte tänka på nikotin, återgången till min vardagsfrukost kommer nog att göra det svårt igen. Men en ask cig på en vecka är väl ändå rätt bra…

Grannbyn heter Seoce och det är en bit ifrån, så de hämtade oss med bil…

Vi valde att promenera tillbaka….

Det var vackert, svettigt och så fick jag kontakt med min höjdskräck, rejält också…

Mycket fin vy över sjön och det blev ett ihärdigt fotograferande….

Efter ett par timmars vilande blev det dags för en ny gastronomisk höjdare- vi gick till Paradise…

….och drack vin och åt bröd och fisk…

Ägaren hade kommit tillbaka från Frankrike idag, men öppnade ändå upp för att servera oss…

Hans eget vin- som gudarnas nektar…

 

 

 

Johanna: Vi börjar dagen med frukost i grannbyn Seoce…

Bord med rödvitrutiga dukar…och maträtter från landsbygden….vars hemliga recept lämnats över från generation till generation och som vi aldrig hade fått avnjuta på något tjusigt gastro-ställe i “storstaden”

Majsmuffins, inlagd paprika, stekta ägg från restaurangens egna (frigående!) höns och avslutningsvis munkar med honung…

Mätta och belåtna bestämmer vi oss för att promenera tillbaka till Godinje…

Skodrasjön är sagolikt vacker …

Jag och mamma tillbringar sedan vår sista kväll tillsammans uppe i Paradiset!

Pratar lite med Dusan, äter gott och dricker vin…

Mamma är väldigt glad och det pratas trädgård, vindruvor och organisk odling

Aromatisk örter och grönsaker…

Vi är inne på tredje veckan nu med strålande vackert väder…

När solen går ner bakom bergen blir det dock snabbt lite kyligt och jag får användning för min dunvästen- som mamma tagit med från Sverige…

När vi lämnar paradiset och går ner till vårt hus för att göra kväll så är vi aningen ostadiga…

Men vi konstaterar att det nog hänger ihop med det goda vinet- och inte med någon kristallsjuka!

Mamma har lite resfeber senare och jag försöker lugna henne med att taxin kommer dyka upp i tid och att hon inte kommer missa sitt flyg… även om allt är lite manjana manjana här i Montenegro….

Och skulle hon mot förmodan missa flyget så är väl inte det hela världen? Då får hon väl stanna i Godinje några dagar till….;)

 

26/10

Mamma: Vad det går fort!

Sovit länge – det ser ut att bli en riktig vilodag…

”Riktigt” kaffe med ett vetebröd med smör och honung. Lite lyxigt…

Lite gå runt huset och ta bilder…

De getter som inte är fastbundna har slagit sig lösa för att kolla om det inte finns nåt roligare på den här sidan….

Vi har hittat ett Sharonfruktträd i trädgården på baksidan.

Det är kyligt/höstigt i luften och solen tar tid på sig att lysa och värma upp dalen…

Vi har hämtat ägg hos en granne som har en välskött trädgård. Han bjöd på körsbärslikör som var utomordentligt god!

Jag har idag rökt en sista cigarett på ett tag- mest för att jag inte har några fler just nu. Få se hur länge det varar…

En kaffe till vid lunch med vallmokaka….

Så gick vi en promenad ner till sjön…

Sommarvärme blev det efter ett tag….

På vägen hittade vi massor med cyklamen – de verkar växa lite som kantareller- i mossa, i klippskrevor lite i fukt och skugga…

Snödroppar!

Vi hittade också vild Salvia och Vinterkyndel- naturens kryddhörna…

Vi gick förbi ett ställe där de hade bin…

Det var vackert vid sjön och så avstressande att sitta där…

När vi kom tillbaka kom värden förbi med nässelsoppa och hembakt bröd. Och de godaste Plommonknödel jag nånsin ätit. Inte så mycket frukten – men runtikringet.

Vid fyratiden blir det hastigt svalare och vid sex är det mörkt. Då sitter man och kurar, pillar med sociala medier och läser…

Och äter lite till…

 

Johanna: Vi gör mycket… och samtidigt ingenting….

….vi morgonyogar lite….

….hänger med “våra” getter…och katten…

….strosar runt i trädgården och plockar frukt och fotar vackra höstlöv …

…äter….

…dricker kaffe…..läser….

….promenerar till Skodrasjön …

Senare upptäcker vi att vi har bålgetingar i skorstenen som tar sig in i huset via den öppna spisen…. Vi fångar flera stycken på eftermiddagen och undviker noga att bli stuckna. Jag messar vår hyresvärd och är lite sur…ja, det ska såklart lösas...

Livet på landet är inte alltid så jäkla kul….

 

 

 

25/10

Mamma: Började med kaffe vid busstationen, där vi också handlade bröd till morgondagen….
(Eftersom idag är fastedag- vilket inte tilltalar mig alls!)

Buss till Podgorica och tåg till Godinje….framme vid boendet lite över två….

Här är getter, katter, kiwis, granatäpplen och utsikt över Skodrasjön….

Och jag är mycket trött nu…

En liten promenad har vi tagit då vi träffade på en kopparödla och ett stånd med cyklamen…

Trött och frusen har jag fått ägg, gröt och banan….

Nu ska jag krypa ner i sängen och SOVA!

 

Johanna: Tillbaka i lilla och stillsamma Godinje…

….med sjöutsikt, getter på tomten och granatäpplen i trädgården…

Vårt hus badar i eftermiddagssol…

Vi är trötta och njuter av att bara slappa….

Det är kallt i huset och vi drar på elementet och tänder massa ljus…

Konstaterar att vi har en riktigt fin vinsamling…

Raj Raj raj! 

 

24/10

Mamma: Ägg och brödbit till frukost. Kaffe hos koreanskan….

Vi går till marknaden och köper min honung…

Johanna går en powerwalk medan jag häller över honungen i flaskor och går en egen promenad och köper örhängen till mej och en (prydnads)groda till Solveig.

Tände också två ljus i lilla kyrkan….

Sen åkte vi taxi till Prcanj och åt mycket gott (jag åt tonfisk och Johanna anka med äpple och katrinplommon)….

….utsikt över hav och berg….

Vi promenerade tillbaka – hyfsat lång promenad….

….och köpte med kaffe som jag drack med min vallmokaka….

En liten kvällspromenad blev det också….

….där jag slickade i mig jordgubb/citronglass….

….och Johanna åt en ljuvligt god pizzaslice- jag vet för jag smakade.…

 

Johanna: På morgonen; Nybakat vallmobröd på Pekara!

Lycklig mamma…!

En promenad till favoritrestaurangen…

….lunch till ljudet av våskvalp…lite skönt vinrusiga….

På kvällen; Pizza! Pronto!

Lycklig dotra…!

 

23/10

Mamma: Denna dag gör vi en utflykt till Bijela och Café Ponta med buss….

Promenad….Havet och bergen…. (det visade sig senare att vi promenerat 8,3 km!)

Johanna badade….

Det blev mycket varmt…

Vi åt en ytterst god hamburgare vid busstationen i Bijela….

….och gofika i form av vaniljkaka pa Ponta…

En ytterst givande dag…

Tycker att jag blir allt mindre vinglig- men det kan vara önsketänkande…

 

Johanna: Vacker busstur till lilla Bijela…

Morgonkaffe på Galiot…

Mamma vill promenera längs med havet…

Vi går länge och njuter av sol och salta vindar…

Gosar med en fyrbent kamrat…

….jag badar lite…och sedan äter vi burek på stranden medan jag torkar …

….det smakar ljuvligt….

Vi är i nuet. Allt känns sådär oförskämt bra och enkelt …

Lycklig över att få dela min värld med mamma…

Medan vi väntar på bussen tillbaka till Kotor köper jag oss en hamburgare…och inte vilken hamburgare som helst….här i Bijela vet man hur hamburgare ska smaka… nybakat bröd och saftigt kött… massa lök …

Stannade till vid Ponta på vägen tillbaka… och unnar oss en riktig gofika…med Kotors bästa vaniljkaka….ummmmm….

Vilken dag!

 

 

22/10

Mamma: Vaknar i Kotor….

Gör lite kristallövningar, morgonkaffe hos koreanskan….

En tur till marknaden. Ser salviahonung som jag vill ha, köper ett bröd. Det blir färsk tomat med lök och bröd till lunch.

Det blir lite skyltfönstertittande och promenerande – fotograferande självklart….

Ett härligt duschande får också plats….

Framåt sena eftermiddagen äter vi banankaka….

….och till middag går Johanna ut och köper en grillad kyckling.

En avstressad dag också utan större fysiska besvär….

 

Johanna: Vi bor fint i Kotor!

I ett mkt lugnt och stillsamt omrade…intill en liten kyrka…

Varsitt sovrum, sköna sängar….

Gamla trägolv….höstmys med levande ljus….

Vi har fått en god natts sömn….

….tagit en uppfriskande dusch….

Välbekanta gator och gott filterkaffe på O’clock….

Skutan guppar lugnt på stillsamma vågor….

Jag känner mig lycklig!

Mamma sammanfattar dagen mycket bra!

 

21/10

Mamma: Fruktansvärd frukost ( det är diabeteskost?)

…och sen rullstol till Cat Scan…

Ser Johanna på vägen och blir jätteglad….

Under dagen utförs magnetröntgen, lungröntgen, ultraljud på kärlen på halsen och så får jag tala med en utomordentligt trevlig – och kunnig tror jag – oftalmolog. Hon bekräftar vad Johanna redan räknat ut – att jag har kristallsjuka.

Då växer min förvissning att det viktigaste är att dra järnet från sjukhuset….Vi har fikat på kafeterian och väntar nu på avdelningen så vi får gå. Läkaren som hade gjort ultraljudet kom till slut med papperen och hon var skitförnärmad för att vi inte stannade en dag till. Vi tog taxi till busstationen, jag fick en cappriciosa pizza och sen drog vi till Kotor- en god natts sömn och en oerhörd lättnad.

Johanna hade fixat allt med försäkringen, SOS international, t.o.m. att Micke åkte hem till mig och fotade av mitt EU- sjukkort. Vilken duktig dotter jag har!

 

Johanna: Jag sover som en klubbad …vaknar utvilad och med ny energi….

….pillar i mig en liten frukost(mandlar och banan!)….

….innan jag tar en taxi till sjukhuset…

24 timmar senare är mamma fortfarande kvar i sjukhussängen…

“Fyllan” har lagt sig och mamma verkar må bra igen…hon vill INTE vara kvar på (det mkt ocharmiga!) sjukhuset

Jag råkar få syn på ett schema de gjort upp för mamma som inkluderar en hel veckas vistelse…kanske ett sätt att mjölka svenska försäkringsbolag på så mycket pengar som möjligt?

Eftersom vi nu- på egen hand!- klurat ut att hon inte drabbats av någon stroke utan “bara” kristallsjuka…propsar vi på att hon ska få lämna sitt fängelse så fort som möjligt….

Hur tacksam jag än må vara över den hjälp mamma har fått så känner jag inte att det finns anledning att hålla henne kvar när misstanken om stroke har uteslutits…

Hon borde få vara någonstans där hon trivs och där hon kan vila upp sig…och inte behöva dela rum med andra sjuklingar som håller henne vaken på natten…

Jag ordnar kopior på det europeiska sjukvårdskortet (som blev kvar i Sverige)… samt försöker ordna fram kopior på journaler…

Samtal hit och dit och fram och tillbaka….upp och ner och ner och upp…

Tillslut vinner vi striden och får mamma utskriven (i samråd med försäkringsbolaget)

Vi bokar nya bussbiljetter till Montenegro och när vi packat in oss i en taxi kan vi äntligen lägga ett kaotiskt och väldigt tröttsam dygn bakom oss….

Mamma är på ett strålande humör…gladare än hon någonsin varit….

Vi är UTE! Vi är fria!!

Bye Bye Dubrovnik! Vi kommer inte tillbaka….

20/10

Mamma: Vaknar med fruktansvärd yrsel, illamående, försöker kräkas, känner mig oerhört sjuk.

Johanna hjälper mig så jag kan vingla med till en taxi och hon tar mig till sjukhus….

Är på akuten ett tag – de sätter infartskanyl och sedan dropp, blodtryck som sägs vara mycket lågt. Kommer upp på ett rum tillsammans med en tant som sedan stör mig hela natten. Jag sover dock mycket hela tiden annars….

Ingen i personalen presenterar sig, maten är äcklig och ingen talar om vad som ska hända – även om de kan engelska. Den läkare som har hand om mig – en neurolog- är dock mycket glad och entusiastisk….

 

Johanna: En tidig kväll….blir senare en tiiiiiidig morgon….

….mamma vaknar när det fortfarande är mörkt…och vinglar runt i lägenheten….pratar konstigt…

Jag tror först att hon bara är nyvaket förvirrad…(det eller så har hon varit ute på en krogrunda medan jag sov?…)

Snart förstår jag dock att något är riktigt fel…hon är sjuk….

Hon mår illa och kräks…hon kan inte gå och får allt svårare att kommunicera…hon säger att det är något fel på huvudet….

Nej, hon är inte full…nej, hon har inte gjort en krogrunda….

Jag googlar “stroke” och går igenom listan med symptom….

Hon kan lyfta armarna…den biten funkar…men i övrigt funkar inte mycket alls…

Kan det vara en stroke? En TIA kanske?

Ska vi avvakta eller jäkta in till sjukhus?

Men mamma kan ju inte gå!…och hon vill inte lämna lägenheten….

Vi bor mitt i den gamla stadsdelen…den som är helt fri från biltrafik…vi måste gå för att ta oss därifrån…för att kunna ta en taxi….så länge jag inte ringer en ambulans….?

Men hur allvarligt är det egentligen?

Försöker prata med mamma….försöker hjälpa och förstå och lösa….men vi kommer liksom ingenstans…

Vi skulle ju ta en buss till Montenegro kl 11.00

Nu får alla planer läggas på is ….

Jag bestämmer att vi måste in till sjukhus…vi kan inte resa vidare med mamma i det här skicket…inte heller kan vi stanna i lägenheten så himla mycket längre…Vi måste packa ihop och checka ut…ny gäster kommer vid 10…

Jag tar allt bagage och min vingliga och ledsna mamma och beger mig ut på Dubrovniks kullerstensgator…

Raj Raj Raj...

….det är kanske inte läge att skämta och sjunga en fyllesång?

Men folk tror nog att mamma besökt för många barer…det vet man ju att skandinavier kan dricka rejält när de får chansen….

Det får bära eller brista tänker jag…tar vi oss inte ut ur gamla stan till fots så vi kan ta en taxi…ja, då får jag ordna en ambulans…

Mamma stödjer sig mot husväggarna och det går väldigt långsamt…..men fram kommer vi…

Och tillslut sitter vi i en taxi på väg till sjukhus…

Mamma blir inlagd med misstanke om Stroke… hon skickas på hjärnröntgen….

Hjärnröntgen visar ingenting….men läkaren vill behålla henne minst 1-2 nätter…för övervakning…ifall att det är en TIA…

1-2 nätter?! Vi som bara ville lämna Dubrovnik så fort som möjligt…

Jag bokar hotell till mig i närheten (eftersom jag inte får stanna hos mamma över natten) och sen är det bara att vänta…och vänta…och vänta…

Min väntan är dock inte låst till en obekväm sjukhussäng med dålig mat…

Jag bråkar med kroatisk sjukvårdspersonal och svenska försäkringsbolag och försöker få någon vettig information om vad som händer och vad som ska göras med min mamma….

 

19/10

Mamma: Framme i Kroatien!

Lördag stadspromenad i Dubrovnik….

Avstressat….

Glad att vara med Johanna…

Vi åt pasta med grönkålskrisp och sen tidigt i säng…

 

Johanna: Jag möter upp mamma på flygplatsen…

….och vi gör sedan Dubrovnik på vårt alldeles egna lilla sätt….

Mamma fotar stenmurar och blommor och blad, dansar lite på ett torg, tittar och luktar lite på Adriatiska havet….

….vi ser en vacker solnedgång….

….och så dricker vi kaffe och hälsar på Kristina på Cognito…

Vi gör mycket och absolut ingenting… det där som vi är så bra på….

Vi skippar dyra och själslösa matställen i Gamla Staden och går tillbaka till lägenheten och lagar oss en egen middag; pasta med pumpafrön och grönkål

Kvällen i Dubrovnik lider mot sitt slut…

Vi är båda ganska trötta….och bestämmer oss för att gå till sängs tidigt…

 

Letar själ i en turiststad!, Oktober 2019

 

Dubrovnik- trångt och dyrt!, Oktober 2019

Så var jag i grannlandet Kroatien…

Kotor till Dubrovnik…bara 2 timmar med buss ….plus en snabb och smidig passkontroll….

Det är andra gången jag besöker Kroatien….men nu blir det bara en snabbvisit…. för att möta upp mamma…

Och tur är väl det…för jag känner verkligen inte för att dröja mig kvar i trånga, turistigt och dyra Dubrovnik….

Kroatien är sagolikt vackert – men Dubrovnik är inget som direkt faller mig i smaken

Jag gillar lägenheten jag hyr….

….och jag tillbringar större delen av tiden där…

….tittar mest på staden från mitt fönster…

Tidiga mornar och sena kvällar smyger jag mig ut från min skyddade vrå och fotar några vackra hus och gator…

….samt tar en kaffe på nyöppnade fiket Cogito…

Jag njuter av en god Americano, läser några kapitel i min bok…samt lär känna Kristina som jobbar på caféet

Vi är väldigt överens om att Dubrovnik inte är så kul… den stora skillnaden är att den trista och trånga staden råkar vara hennes arbetsplats cirka 6 månader per år…

Som de flesta andra Kroatier så bor hon i Zagreb men jobbar i dyra Dubrovnik…där turisterna -och därav de flesta (säsongs)jobb- finns…

Jag berättar att min mamma är på ingång och att vi bara ska tillbringa en natt i staden…innan vi tar bussen till Montenegro…

Det tycker Kristina vi gör rätt i….

 

Kyrkklockor och levande ljus, Oktober 2019

Jag sitter uppkurad i soffan och lyssnar på kyrkklockorna i Kotor….

….mörkret sänker sig över staden, stjärnorna tindrar mellan hustaken och jag tänder några ljuslyktor…

Snart bär det av till Dubrovnik ….

Det är dags för ett nytt resekapitel….

Jag vänder sakta blad….

 

 

Vardagslycka i Kotor, Oktober 2019

Just nu är “meningen med livet” att ha en lägenhet med en råsaftcentrifug….

….så att jag kan gå till affären och köpa på mig typ ett kilo morötter…och sen göra morotsjuice varje morgon….

Jag älskar morotsjuice!

Vardagslycka i ett nomadliv….

 

Egen tid, Oktober 2019

Tiden tickar på…som den alltid gör …

J gör en ny vända till Albanien och jag stannar (även denna gång) kvar i Montenegro….

Välkomnar lite egen tid….

….lite mer vardag…

Jag njuter av några riktigt fina oktoberdagar….

Jag badar, tar bussen till Bijela för att dricka kaffe på Galiot, skriver….

….hittar ett nytt(och mkt trevligt!) mat(och vin!)-ställe….

Jag lyssnar på några ljudböcker (jag som aldrig lyssnar på ljudböcker!) och somnar ibland innan solen….

Jag brottas med en trist(men förhållandevis kortvarig) förkylning…

Jag inväntar min “ömma moder”…. som snart gör mig sällskap på Balkan….

Om en vecka möter jag upp henne i grannlandet Kroatien- i Dubrovnik….

Sen tar jag med henne tillbaka till Montenegro…till Kotor…och till Godinje….

Jag längtar så….!

 

Trista Budva!, Oktober 2019

Eftersom vi börjar kunna Kotor utan och innan vid det här laget (och vi är lite less på trängseln i den Gamla Staden)….

….passar vi på att bocka av några platser som tidigare varit väldigt låg-prio…

….så som Budva….

Nu när vi varit i Montenegro i två månader ….och sett och upplevt så mycket fint…

…….tja, då kändes det helt OK att “slösa” en dag på Budva….den populäraste badorten i Montenegro…

Ska man ta sig en titt på Budva så ska man nog göra det under lågsäsong…tänkte vi….

Så vi hoppade på första bästa buss från Kotor och 40 min senare var vi framme….

Vi promenerade längs med vattnet till den historiska stadskärnan….

….som påminde lite om ett Dubrovnik…. i miniatyr…..

Vi fikade på ett mysigt café och köpte lite choklad i en godisaffär (en affär med lösviktsgodis!)….

Men när vi tog bussen tillbaka till Kotor konstaterade vi båda att Budva verkligen inte var så mycket att se….

Då föredrar jag att spendera dagarna i vackra Dobrota….

….på café Ponta….

…med vågskvalp och jazz….

….i väntan på att gamla stan börjar tömmas på folk….

 

Kaffe och pistageglass i Tivat, Oktober 2019

En morgon tar vi bussen till hamnstaden Tivat…

Tivat är lite som Montenegros Sankt Tropez….

Stora lyxbåtar, klädbutiker och “fint” folk som spatserar omkring i märkesbrillor….

Tivat är en stad för stora plånböcker….

Och ja, jag finner den extremt tråkig och dötrist…

Men den duger för en timme eller två…. och den bjuder på hyfsat gott filterkaffe och en härlig pistageglass….

Solen skiner, glassen svalkar och jag strosar palmbeströdda gator i billiga Decathlon-glajjor och barfotaskor….

 

Tillbaka i Kotor, Oktober 2019

Efter en väldigt vilsam och trevlig mellanlandning i Cetinje är vi nu tillbaka i Kotor…

Denna gång bor jag innanför murarna….

….i en liiiiten men väldigt vacker lägenhet …

Svala stenväggar, vita plädar och knarriga trägolv…

Tvätt hänger på tork utanför grannarnas fönster och det doftar nybakat bröd och oregano…

Jag får en liten glimt av vardagen i Kotor…

Men på gatan utanför hörs (dessvärre) ganska mkt tyska, ryska och franska…

Stänger mina fönsterluckor och slår på radion en stund…. virar in mig i en ullig pläd och dricker en kopp te….

Jag hade hoppats på färre kryssningsfartyg….

….men i Kotor klingar tydligen inte turismen av förrän i December när snön börjar falla över den gamla staden ….

Jag tar min långpromenad till café Ponta….

….lyssnar på vågskvalp och lövprassel

Jag noterar att sol och bad-turisterna har lämnat Montenegro och att stränderna nu är näst intill öde…

Det är strålande vackert höstväder….20 grader, sol och klarblå himmel….

Jag saknar Zbljak och alla fina skogsstigar ….men det känns också härligt att vara tillbaka vid havet….

Här blir jag kvar ett tag….i väntan på nästa resekapitel….

 

 

Cetinje

Vi tillbringar några dagar i den behagliga småstaden Cetinje….

Omgivna av vackra byggnader och tidlös charm….

Även om Podgorica i dag är Montenegros huvudstad…. har gamla huvudstaden Cetinje (världens minsta huvudstad 1878-1914!) historiskt och kulturellt varit mer betydelsefull…

Jag får tag på ett fint boende…

….med en liten trädgård….

….med äppelträd…

Jag strosar runt i mitt kvarter….

Gator och torg är kantade med kaféer, uteserveringar och konstgallerier….

Jag köper (underbart god!) burek pa Cafe Tara…

Jag fikar bland svampar och utomjordingar…

….och blir bjuden på söta dadlar av kaféets ägare…

Sen matar vi duvor…(nej, inte med dadlar!)

Solen värmer och människorna i staden är generösa med leenden…

Gula löv singlar mot marken, det prasslar under skosulor…

Luften är full av syre…

 

Småstadskväll, Oktober 2019

Sista kvällen i Zbljak…

Planen var från början att bara stanna några dagar i den lilla staden…

Men det fiffiga med planer är att man kan ändra dem….

Några dagar blev därför till en vecka… som blev till två veckor…

Nu sitter vi på “Nostaljica”….och delar på en flaska rött…

Det ligger någon sorts stilla förväntan i luften…

Doften av rostat lamm och rosmarin…

Musik strömmar ut från restaurangens kök…

En melodi jag känner igen….

“Sicilian Pastorale” från Gudfadern….

Det är en riktigt fin kväll!

Nuet och framtiden möts för en liten stund…

Jag är närvarande ….och samtidigt frånvarande….

Och jag tänker att…

….det är en sådan kväll då man längtar, fast man vet inte vart…

En kväll då man dricker lite rödvin, ler inombords, lyssnar på spraket från en brasa….

….och bara längtar….

“För jag tror….
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än”

 

 

34!, September 2019

Och så kom ännu en födelsedag….

Det plingar till i telefonen…

Första grattis-hälsningen….

“Grattis på din dag…. Du har levt 34 år…jävla grej asså…. fira ordentligt att du lever och att du är DU….”

Ja, vilken grej! Livet! Att jag har fått vara med om det i 34 år…

Det är ju faktiskt en hel del år när man börjar tänka på det…

Och i ärlighetens namn börjar det bli allt svårare att hålla koll på åren…

….men å andra sidan; hur viktigt är det?

“Hur långt är det kortaste livet?”,skrev jag häromdagen…

Ett liv är ju så mycket mer än dagar och år…

Klyschigt men sant!

Jag tänker tillbaka på mina senaste år…

Min trettioårsdag tillbringade jag på Sicilien ….

….trettioettårsdagen var jag lyckorusig på Galapagos…

…..trettiotvåårsdagen firades i Barcelona med Cina…

….trettiotreårsdagen “avverkades” i Georgien…

Och nu är jag i Montenegro….

…och strövar runt i vildmarken…

Jag firar min födelsedag(att jag “lever och frodas”) med ännu en vacker höstvandring i bergen….

Dagarna går och årstiderna avlöser varandra…

Doften av jord, nypon och vilda äpplen…

Jag passerar förbi stora och knotiga träd….

Och jag tänker på min ensamma och svåra period i livet…

Man behöver kanske uppleva en sån där ensam och svår period när man är ung?

För att mogna

…för att inse vad som är viktigt…?

På samma sätt som träd måste klara sig igenom hårda vintrar för att bli stora och kraftfulla …

Dom får ju inte årsringar om dom växer på ställen där det ständigt är varmt och behagligt…

Jag försökte föreställa mig mina egna årsringar

Hur långt är det kortaste livet?

 

Isgrottan, September 2019

J blir lite bättre i foten…

Men inte tillräckligt bra för att sällskapa mig på några vandringar…

Så jag fortsätter ge mig ut ensam på mina hemliga skogsstigar….

….och jag fortsätter ströva runt sjön

…och upp i bergen …

…och jag fortsätter lyssna på allt som man inte kan höra….

Jag tar mig upp till Durmitors Isgrotta….

…under toppen av Obla Glava….

…ca 2160 möh!….(ca 700 m högre än där jag började vandringen)

Jag var rejält mör när jag väl kom tillbaka till Zbljak…

Kraschar på soffan medan J lagar linssoppa till mig….

Jag slevar glatt i mig både två och tre portioner…

….efter att ha “strövat” dryga två mil behövde jag verkligen fylla på depåerna…

 

Min månad!, September 2019

Jag knatar nya skogsstigar….

Jag får en ny vandringskompis…

….och jag hittar (årets sista?) smultron…

Jag rastar -som så ofta de senaste dagarna- vid den vackra sjön….

Det är en härlig dag!

Solen skiner, luften är frisk….

…vinden svalkar skönt…

…löven börjar bli gula….och röda…

….träden viskar förnöjsamt…

…doften av vedeldade stugor…

…det är HÖST i luften…

.. hösten när den är som allra allra bäst…

September! Min månad!

Naturen gör sig redo för en ny årstid….

Bergen, sjöarna, ängarna, skogarna…

…det här är värt lite skoskav….

Lyckopirr!

Jag känner mig glad och fri….

Benen känns pigga och starka….

Delar min GPS-position med J…så han vet vart jag vandrar….

Jag går länge…

…utan att möta andra vandrare…

….det är bara jag och den stora mäktiga naturen…

Jag kommer ner i en grön dal och njuter av mjukt gräs under mina tunna skosulor…

Sen jag kom till Montenegro har jag vandrat i “barfotaskor” och jag älskar det…

Jag kommer aldrig klämma in mina fötter i skor med stötdämpande sulor igen..

Det är lite utmaning ibland på steniga partier…man trampar på en vass sten och ajajaj!.

…men på sikt så härdar man fötterna och får mycket bättre styrka och balans…

….och man blir mer “ett med naturen”…

Det är en häftig känsla!

I barndomens somrar sprang man ju ofta barfota…

Minns ni hur det kändes i slutet av sommaren?

Jag fortsätter min vandring….

Gräset vajar i vinden… luften är frisk och klar…ängen är full av gula blommor och fjärilar….

Jag är plötsligt Johanna fem år…

Dagarna i Montenegro har väckt barnasinnet till liv igen…

….det nyfikna, glada och bekymmerslöa….

Det var nog just precis det här jag ville “bli” när jag blev “stor”….

Jag strävar numera inte efter lycka…jag strävar efter mening

Och livet börjar faktiskt kännas allt mer meningsfullt (igen)…

Lyckan kommer och går…

….men känslan av “meningfullhet” är mer stabil …

Jag kan ha en dålig dag men ändå veta att jag är på rätt väg

Efter många timmar utan någon som helst mänsklig kontakt…. ser jag nu ett par vandrare som kånkar på stora ryggsäckar och tält…. långt bort i dalen…

De börjar slå upp ett läger…

Eftersom jag inte har några planer på att övernatta uppe i bergen vänder jag hemåt igen…

Hem till en rejäl middag, en varmdusch och en skön säng…

Och jag skriver i dagboken; “Hur långt är det kortaste livet?”

Denna dag ett liv!

 

Skogsbad, September 2019

J gör illa foten och tvingas vila några dagar….

Efter morgonkaffe och “äppel-burek” ger jag mig ut på egna vandringar…

Runt den närliggande sjön finns fullt av fina vandringsleder…

….och jag njuter av att vara ensam med skogens alla ljud…

Att vandra är meditativt…

Ute i skogen får tankarna en chans att flyga fritt…

I Japan använder man uttrycket shinrin-yoku – som kan översättas till “Skogsbad”

Ett skogsbad innebär att vistas i skogen längre stunder för att varva ner, samla kraft och må bättre…

Och det är verkligen balsam för själen att vara ute i naturen en hel dag…

Att vandra, dricka källvatten och plocka lite bär….

När man är ute på en vandring känner man mer än någonsin att kroppen är gjord för rörelse…

Den anpassar sig snabbt till lunket och hittar en rytm…

Den känner igen sig….

För våra förfäder, som var jägare och samlare, var rörelse nödvändigt för att överleva…

Och kanske är det just det där med att kroppen känner igen sig….

….kanske är det just det som skapar en känsla av “mening”

Glädjen i att kroppen bär mig, fungerar och är med mig….

När vi får leva lite mer som jägare och samlare…ja, då mår vi nog som allra bäst …

“Underskatta inte värdet av att bara ströva omkring och lyssna på allt som man inte kan höra”

 

Att odla sina drömmar, September 2019

“Du måste verkligen leva din stora dröm “, får jag ibland höra….

“Att resa på heltid och få besöka så många vackra platser…! Vad mycket du får se och uppleva….Vad häftigt!”

Men det här med att leva sin stora dröm kan i längden riskera att bli lite tråkigt…

För om man redan lever sin stora dröm har man ju inte mycket att längta efter…att drömma om…

Och en stor del av charmen med att leva är ju just att drömma om saker…att längta…att vara på väg….

Och jag tänker att många gånger kanske det inte handlar om de stora drömmarna utan om våra små drömmar…. och det där oförverkligade….

Det handlar också om allt det där vi kan välja bort …allt det där vi INTE behöver….

Typ att bli väldigt rik… så man sedan kan välja att leva “fattigt”

Att välja att inte göra allt det där jag drömmer om- bara för att jag KAN…

Och jag försöker därför att hitta en balans …

Jag väljer att spara saker till framtiden…

Jag nöjer mig med att då och då bara lukta på kakan istället för att glufsa i mig den….

Lång tid tillbaka har jag haft för mycket valfrihet…

….alla dörrar har stått vidöppna och livet har varit ett enda stort smörgåsbord….

Det är då man måste vara väldigt vaksam på sina val och tankar..så man inte börjar fokusera för mycket på målen och därför tappar glädjen i själva resandet….

Vissa dagar består mina drömmar av något så litet och banalt som ett hus på “vishan”….

…med trädgårdsland, fruktträd, höns och några får…en öppen spis, knarriga trägolv och kanske en hund…

Jag kan drömma om att bara se årstiderna komma och gå…. och se saker växa på mina ägor…

Jag kan drömma om jord under naglarna…

…att laga mat på det jag själv har odlat…

….att bli i princip helt självförsörjande

Jag kan drömma om en nedsutten fotölj där jag kan mysa med alla mina vackra reseminnen….

När tiden är den rätta….

För jag vet ännu inte  vart jag vill förverkliga denna dröm….

Och jag vill inte betala en förmögenhet för denna dröm …

På samma sätt som jag inte vill betala massor för livet på resande fot

En gruppresa all-inclusive… där man bara bockar av massa stora sevärdheter…. skulle bara tråkiga ut mig…det skulle inte ge mig något…

Jag vill omge mig med små och vackra saker till vardags…

Det sägs att de bästa sakerna i livet är gratis….och om inte gratis så iallafall bra nära …

Jag vill förverkliga min dröm i ett land där jag ser en framtid….

…i ett land där jag känner mig hemma….

…där jag är omgiven av likasinnande människor….

….som är snälla mot varandra….

….människor som inte jäktar runt så mycket…

….människor som tycker livskvalite är viktigare än pengar och status….

Jag bär alltid med mig denna dröm…

…och mina resor är kanske ett sätt att ta reda på vart i i världen jag vill leva detta enkla liv…?

Och jag njuter av att ha denna lilla dröm kvar…

Jag njuter av att låta den växa i hjärtat….

 

 

Lunch på en bondgård

En morgon beger vi oss ut på en tiiiiidig vandring…

….så tidig att jag hoppade över morgongröten (eller vandringsgröten som jag också kallar den)

Det är kallt och dimmigt och jag fryser om fossingarna …

Magen knorrar lite surt…

Jag talar lite med magen och säger:  “ut på tur… aldrig….sur!”

Men den knorrar bara ännu surare…

“Vandra utan frukost?!”

Men när jag knatat ett tag slutar det att knorra…

…solen stiger bakom skog och sjö ….

….och fossingarna börjar sakta tina upp

Runt lunchtid kommer vi fram till en bondgård…

Och vi blir inbjudna i deras trivsamma kök… och serverade en härlig lunch….

…nybakat, varmt bröd…

Soppa…kalvkött…potatis…kokt kål… morötter…

Ost och proscuoto….

Allt är från den egna gården….!

Jag äter glatt och fyller magen till bristningsgränsen….

Så mycket god mat! Jag är helt salig…

Några grannar kommer över och blir också bjudna på lunch….

Plötsligt är det fullt av folk runt matbordet och det pratas och skrattas och skålas lite i Raki…

Människorna här i byarna är så gästvänliga…

De pratar inte många ord engelska men det är ändå väldigt enkelt att kommunicera med dem …

De är nyfikna, öppna och glada… lättsamma och okonstlade

Och när jag sitter där i deras kökssoffa börjar jag tänka på något som Nalle Puh sa…

“Det är roligare att prata med någon som inte använder långa, svåra ord, utan korta, lätta ord, som: ‘Vad sägs om lite lunch?”….

Nalle Puh (som är en väldigt klok, liten björn) sa också såhär….

“När du gått omkring länge ute i blåsten och plötsligt går in i någons hus och han säger: ‘Du kommer precis lagom för en munsbit av något slag!’, då vet du att det är en trevlig dag!”

Och jag ler för mig själv och konstaterar att detta bestämt blev en utomordentligt trevlig dag…

 

Tara, September 2019

Tara är den längsta floden i Montenegro…

Och i Durmitor finns själva ravinen Tara….

…som är den näst största i världen, efter Grand Canyon i USA….

Tararavinen har upptagits på Unescos världsarvslista….

Vid Đurđevića går en 154 meter lång bro över floden …

Bron började byggas 1938…

Den förstördes under andra världskriget och återuppbyggdes 1946…

 

Vilka platser det finns!, September 2019

Jag och J går på ännu en tur i vacker och orörd natur….

Vi passerar den lilla ekobyn Podgora….

…och får vi sällskap av en fyrbent kamrat….

Han visar oss vägen till en vacker utsiktsplats…

….och hoppas sedan såklart på att få dela vår matsäck…

Vi tittar på Tara som flyter förbi långt därnere ….

…och så lyssnar vi på vinden…

Några rovfåglar cirkulerar över grantopparna…

Jag känner mig så liten inför allt det stora…

Vilka platser det finns!

 

Lyx!, September 2019

Jag flyttar in i ett mysigt hus…

…omgiven av urskog och pittoreska alpstugor….

Jag får tag på blåbär och kokar lite sylt till morgongröten…

Vi får nybakade munkar, getost och lufttorkad skinka av grannen…

Jag äter gott och sedan går jag på tur med J…

Jag lär honom säga; “Ut på tur, aldrig sur!”

Det är en vacker höstdag…

Solen skiner, kylan biter (nafsar!) lite blygsamt i kinderna och fåglarna drillar glatt …

Mjuka skogsstigar, mossklädda stenar…. fjärilar….klara vattendrag….

….mäktiga berg och glaciära sjöar….

Vilken lyx att ha tillgång till denna natur…

Vi passerar förbi flera små byar….

Överallt möts vi av vänliga och nyfikna människor…

Folk som vallar sina kor och brukar sina jordar….

Lugna och stillsamma liv…

Vi vandrar benen härligt trötta….

På kvällen äter vi middag på den närliggande restaurangen “Nostaljica”…

Rödvitrutiga dukar och spraket från en brasa…

Polenta, yoghurt och långkokt kalvkött…

Mat som bygger upp både kropp och själ…

“Jord till bord”…precis som i Godinje….

Jag har bestämt att jag ska vistas allt mer på sådana platser…

När vi lämnar restaurangen andas vi ut köldrök…

Stjärnorna glittrar på den stora natthimlen

Jag somnar tidigt … inrullad i varma och goa filtar….

 

Zbljak, September 2019

Vi är framme i Zbljak….

….en liiiiten stad i Norra Montenegro…

…i den vackra nationalparken Durmitor….

Zbljak är den högst belägna staden på Balkan

Luften är frisk och sval på 1450 möh…

Jag byter ut shorts, linne och sandaler mot ullunderställ, raggsockor, tjocktröja och vandringsskor….

Det luktar nyhuggen ved och eldade stugor…

Vi äter frukost på stadens lilla bageri…

Nybryggt kaffe och nygräddade “burek”

Hästar strövar fritt omkring i staden…

Till och med pa stadens lekplats…

Här kommer jag trivas!

 

Dobrota, September 2019

Jag tar avsked av Bijela och möter upp J…

Vi är nu tillbaka i Kotor…

Lägenheten med den härliga balkongen…den med utsikt över bergen…ja, den var bokad hela veckan….

Men vi fick tag på ett fint boende i Dobrota….

….med en annan härlig balkong…med utsikt över havet….

Jag tar strandpromenaden till Gamla Stan på morgonkvisten…

Och slår mig ner i en sval gränd…på Restaurang “La Catedral” ….

De andra gästerna beställer in frukosttallrikar med äggröra, bacon och toast…

Jag äter Spaghetti….med olivolja, chili och vitlök…

Pasta till frukost?

Spillerill….! Det är lite Pippi Långstrump över mig….

Höstsolen står hög(och het!) på himlen när jag promenerar mina 5 km hem till Dobrota….

Stannar till på Café Ponta och tar en kaffe… och ett svalkande dopp i havet….

Vi tillbringar två nätter i Dobrota….

…. innan vi fortsätter vidare till nationalparken Durmitor….och den lilla staden Zabljak….där vi ska hyra en stuga på obestämd tid…

…och förhoppningsvis göra ett par fina vandringar….

Jag har inga planer på att lämna Montenegro förrän tidigast i november….

Montenegro är ett litet land men det finns så mkt att se…

 

Pastamagi, September 2019

Strandpromenaden till restaurang Galiot…

En tallrik “Spaghetti Al Dente” i solnedgången…

Pastamagi….

“Book of Love” på radion …

Salta havsvindar…

Undrar om Sophia Loren testade Carbonaran på Galiot?

 

Tonfiskpizza i Perast, September 2019

En morgon tar jag bussen till den närliggande staden Perast…

Staden har fantastiska vyer ut mot sundet där Kotorbuktens yttre och inre delar möts…

Trots att staden är blygsamt liten kryllar den av historiska byggnader, bland annat finns 16 kyrkor och 14 renässanspalats….

Det är en gammal stad!

Perast grundades redan på 1400-talet…

Den pittoreska hamnstaden var en plats för många sjömän…

Staden var länge under venetianskt styre och byggnaderna påminner väldigt mycket om Venedig….

Turister får parkera utanför staden och sedan gå in till stadskärnan nere vid vattnet eftersom staden knappt har plats över för sina egna bilar….

Jag intar morgonkaffet på café Armonia…

…filosoferar, skriver……

…fotograferar några hus…

Avnjuter en makalöst god tonfiskpizza på Bocalibre…

Vilar i skuggan under ett pinjeträd …

När staden börjar fyllas av jobbiga turister…..

…folk med selfiesticks och flygande kameror(drones!)…

…ja, då avviker jag…

…. och tar bussen tillbaka till ostörda Bijela….

Jag tillbringar eftermiddagen med att simma mig skönt trött…

Gröna berg och kristallklart vatten…

Vilket land!

Vilken dag!

Vilket LIV!

 

Ere Fredag?, September 2019

Det är fredag!

Jag har tagit mitt morgondopp och promenerat längs med havet…

Jag har lagat lite lunch, druckit kaffe, tvättat kläder …

Nu sitter jag på balkongen och lyssnar på ljuden från gatan nedanför…

Barn på väg hem från skolan, mopeder som passerar förbi, en gräsklippare…en fotboll som kickas mot ett plank …en fiskmås…

Det händer mycket och samtidigt nästan ingenting….

Inatt blåste det rejält! Jag vaknade flera gånger av vindens härjningar…

På morgonen hade grannens tvätt slitit sig från tvättställningen …

Jag myste inne med ljus och en kopp te…

Nu är det just sådär lugnt och stillsamt som det brukar kunna bli efter en storm…

Vinden har rasat av sig och glider nu mest bara runt …

…leker lite försiktigt med mina ljusa slingor …

Löven rasslar, havet glittrar, solen värmer skönt…

….och det går sakta sakta mot höst….

 

 

Bijela, September 2019

Jag är framme i den lilla fiskebyn Bijela ….

….i hjärtat av den vackra Kotorbukten….

Jag är omringad av berg och dalar som formar ett sagolikt landskap…

I Bijela råder ett stort lugn…

….med underbart avslappnad atmosfär…

Jag flyttar in i en blåvit lägenhet med havstema…

Och min hyresvärd tipsar mig om en närliggande liten marknad där jag kan köpa frukt och grönt och dagsfärska ägg…

I kvarteret finner jag också ett bageri och en affär med lokala delikatesser…

Till min stora glädje är Bijela en trevlig mix av vardagslunk och solsemester…

Här finns just precis den typen av turism som jag faktiskt uppskattar…

Okrystat och enkelt…

Största delen av Bijelas förhållandevis blygsamma turism består av pensionärer som bara vill tillbringa dagarna med att…

…bada….

…fiska…

…läsa en god bok…

…samla fina stenar på stranden…

…titta på havet…

….klappa några katter…

…ta en skön siesta…

…bada lite till…

….se solnedgången….

…äta en god middag när mörkret sänker sig över bukten…

Här slipper man kryssningsfartyg, trängsel, krimskrams och folk som tar selfies…

Här finner man istället små båtar som guppar stillsamt på vågorna, trevliga tavernor med god och prisvärd mat, ansikten med intressanta livsrynkor….

Tillsammans med “gamlingar” trivs jag nog allra bäst…

Snällt, vänligt, öppet, glatt och väldigt kravlöst…

Dagar då man bara bara gör saker när man känner för det…inte för att man måste

 

En Pizza… Pronto!, September 2019

Gamla stan badar i kvällssol….

Vi sitter på pizzeria Pronto…

…och J har precis fått in en nygräddad Calzone…

När han skär i den rinner det ut en imponerande mängd ost och skinka…

Snart har vi varit i Montenegro i en månad…

Imorgon tar J bussen till Albanien för att spendera någon vecka i Tirana….

Jag väntar på honom i Montenegro….

….i den lilla fiskebyn Bijela….

 

Vardag, September 2019

Vi köper en grillad kyckling på Tanjga…

…och äter tidig middag på balkongen…

Jag är fortfarande ganska trött efter min långa vandring upp på berget Vrmac…

Mörket faller över Kotorbukten…

Vi dricker mintte och betraktar stadens alla nattljus

Sen somnar vi på soffan framför en Netflix-film …

 

Jazz och regn på Cafe Ponta, September 2019

Längs med kotorbukten ligger flera små städer…

Vi tar strandpromenaden till Dobrota…

…och intar morgonkaffet på mysiga café Ponta….

Här är allt väldigt lugnt och tillbakalutat och vi slipper stora turistgrupper…

Vi sitter på en trevlig uteservering och lyssnar på vågskvalp och jazzmusik…

Vi spånar lite på ett nytt projekt och jag känner mig uppspelt och glad …

Ett regnväder rullar in över bergsryggarna och den mörka himlen lyses upp av blixtar…

Jag hör åska i fjärran…

När regnet ökar i styrka klämmer vi in oss på det lilla caféet…

Och vi dricker mer kaffe och delar på en härlig bakelse med vaniljkräm…

…den smakar lite som….en Grekisk Bougatsa….

 

Nygrillad bläckfisk och medeltida ringmurar, September 2019

Promenerar lite i bergen…

Hälsar på några av Kotors alla katter…

Promenerar lite vid vattnet.

Beundrar en vacker segelbåt…(och glädjs åt att viken från stunden är fri från stora kryssningsfartyg)

Tittar på en man som fiskar….pysslar med sina nät…drar upp något som ser ut som musslor…

Jag letar lite vardagsfeeling…

Jag lyckas hitta en liten bondemarknad i hamnen och jag köper en del frukt och grönt…

…vaktelägg… skinka och getost från byn Njegusi…söta hallon… nyplockade fikon….

Jag äter lunch på balkongen…

Läser lite …småpratar med J… pysslar med mina bilder och min blogg…

På kvällen hittar jag till min stora glädje en väldigt trevlig jazzbar innanför murarna…

Vinglas möts lite försiktigt…

Katter stryker sig mot solbruna ben…

Skön atmosfär….

Nygrillad bläckfisk och medeltida ringmurar…

Staden slår sig sakta till ro …

Tvätt hänger på tork utanför varmt upplysta fönster…

…och det börjar lukta lite höst…

 

 

Konst och Kaffe, September 2019

Jag dricker en kopp kaffe och beundrar en tavla på konstcafeet i Gamla Stan…

Ja, sen gör jag nog inget mer värt att nämna den dagen…

 

En liten morgonprommis, September 2019

En morgon beger jag mig upp på berget Vrmac….

…vandringsleden börjar strax bakom mitt hus…

…och bjuder på vackra skogar…

…och storslagen utsikt över kotorbukten…

Gröna berg, vilda björnbär och doften av tallbarr…

Väl hemma igen konstaterar jag lite stolt att jag knatat hela 2 mil…

…ingen dålig morgonprommis….!

Magen kurrar och jag fixar iordning en soppa på solmogna tomater, vitlök och oregano …

Steker på några ägg…med gyllengula gulor….

Och sen äter jag lunch på balkongen….

Pura Vida!

 

En charmig medeltidsstad, September 2019

Kotor är en av Montenegros mest välbevarade medeltidsstäder….

Kotors ringmur nöjer sig inte med att innesluta själva staden, utan slingrar sig högt upp på berget bakom, rundar toppen och ringlar sedan ner igen….

Även om Kotor är väldigt turistigt…så måste jag erkänna att det ändå lyckats behålla väldigt mycket charm och mysfaktor….

Små gator omgivna av hus med gröna fönsterluckor och gulliga kvarterskatter…

 

Kotor!, September 2019

Efter en kort bussresa är vi framme i Kotorbukten…

….Europas sydligaste fjord….

Kotorbukten är den mest dramatiska delen av Montenegros spektakulära kust….

Det ser ut som en blandning mellan Norge och Medelhavet…

Havet går in genom en slingrande dalgång…

…och längs in i fjorden finns staden Kotor som har en världsarvlistad stadskärna som omsluts av en intakt stadsmur…

Direkt bakom staden börjar bergen och det är gott om vandringsleder…

Vi väljer att bo en bit utanför den gamla, muromgärdade stadsdelen…

Dagtid är den gamla staden knökfull av turister…

Speciellt när ett stort kryssningsfartyg lägger till i hamnen …

(Kotor är en populär kryssningshamn tack vare att den djupa fjorden tillåter stora fartyg att ankra…)

Tiiiiidiga mornar och sena kvällar beger jag mig dock innanför murarna…

…och strosar runt i snäva gränder…

…med kyrkor, katter och solblekta hus…

Kotor är verkligen fint!

Men… kanske lite för turistigt för min smak …?

Jag trivs nog bäst på min balkong…

…där jag kan betrakta sevärdheterna lite mer på avstånd …

 

Sveti Stefan, September 2019

Och så var vi framme i Sveti Stefan…

….en liten ö… och by… på kusten…

Vi är dock inte alls sugna på att betala tusentals kronor för att bo på själva ön Sveti Stefan…

Under “Tito-tiden” förflyttade man öns befolkning och gjorde om byn till ett lyxhotell…

Jag har läst mig till att hotellet blev populärt bland 60-talets jetset…

Här kunde man gömma sig undan omvärlden…

De rikaste och mest kända såg till att få rumsnyckeln med nummer 118….

Och jag läser att “I köket på nedervåningen stod Sophia Loren och lagade carbonara när restaurangens pasta inte var god nog….”

För den som idag bokar Villa 118 saknas varken bubbelbad eller bastu… Egen trädgård med pool får man också. Priset är därefter. Närmare bestämt 1 500 euro (cirka 14 000 kronor) per natt…

Villa 118 var och är Sveti Stefans mest exklusiva….

Kanske har Amads restaurang även jobbat på sin Carbonara…?

Vi håller oss på betryggande avstånd från lyxturisterna…

…Och vi hittar en supermysig och trivsam lägenhet… en bit upp i staden….med en fantastisk utsikt över de solblekta svagt rosa klapperstensstränderna som omger den bildsköna ön…

Här finns det lite mer tillbakalutad vardag…

Jag vaknar tidigt (som så ofta) och tar den korta promenaden ner till (den fortfarande folktomma) stranden…

…och simmar i det kristallklara och blågröna havet…

Röda klippor och pinjeträd….

När jag soltorkat intar jag mitt morgonkaffe på Cafe “Olive”…

…och när stränderna börjar fyllas av turister (såna som betalar 1000:- för en solstol!!) beger jag mig upp till min lilla fristad…

Där jag kan höra vinden rassla lite försynt i trädkronorna… samtidigt som jag skriver lite…

Vår hyresvärd kommer förbi med hembakade kakor och en skål med druvor…

Vi sitter på vår balkong…

…som är klädd i vinrankor…

…och vi ser solen gå ner över Sveti Stefan…

Bergen bäddas in i ett rosarött skimmer

Stjärnorna tänds på himlen …

Vi äter gott på Taverna Drago…

Musslor…

… rostat lamm…

…grymt god pizza….

Det blir en hel del trevlig mat på Drago

Jag fyller på med bra bränsle och musklerna(trötta av vandringar och kajakande) tackar och tar emot….

Vi promenerar till den lilla fiskebyn Przno och äter ännu mer god mat…

Sista kvällen vågar vi oss på en “Drago-Carbonara”...

Och betyget?

Tja..man kan väl säga såhär….vi behövde verkligen inte “göra en Loren” och slänga ihop en egen pasta …!

Vi somnar mätta och belåtna….och väldigt tillfreds med livet….

Dagarna i Sveti Stefan blir precis vad jag hoppats på…plus lite till….

 

Mot Svettiga Stefan…, September 2019

Efter två sköna veckor i Godinje…

…tar vi tåget från Virpazar…

…tillbaka till kusten (Sveti Stefan)…

Tåget vinkas adjö av stinsar med skärmmössor och vi plöjer fram genom bergstunnlar och sensommarblomster….

Mot…(vad vi hoppas!)… nya smultronställen…

 

Smak av en ljuv morgon, Augusti 2019

Jag äter väldigt sällan frukost numera…

Men när jag vaknade imorse var jag plötsligt så himla sugen på ett rejält morgonmål…

Så jag drar med mig J på en tidig och rask promenad till den mysiga tavernan i Seoce…

…bara ett stenkast bort (7km närmare bestämt!)…

Väl framme beställer vi makedonska munkar med sylt och honung…ägg…ost… majsmuffins…. kaffe…

Vi äter länge och njuter av vår välförtjänta frukost….

Sen promenerar vi tillbaka till Godinje innan solen hinner bli för het…

Det är just sådana här saker som blir så minnesvärda…

Smaker och dofter som kommer dröja sig kvar länge…

Smak av en ljuv morgon!

 

Podgorica, Augusti 2019

Vi gör en dagstur till Podgorica (Montenegros huvudstad)…

En kort tågresa från Virpazar….

Vi handlar lite “nödvändigheter”(lyxprodukter!) som är svåra (omöjliga!) att få tag på ute på vishan!

Jag fick tag på mandelsmör, bananer…och avokado….

Vi promenerar benen ordentligt trötta och tar sedan en långfika på ett svalt café…

Podgorica är en ganska trist stad…

…men tittar man noga kan man såklart hitta en del charm och skönhet även i huvudstaden…

…och efter en lång tid i en pytteliten by… är det en ganska trevlig kontrast med lite stadsliv…

På kvällen känns det dock härligt att återvända till “vishan”….

…till bergen och grönskan…

…till tystnaden och lugnet….

Långt bort från shoppingcenter, trafik och reklam…

 

Jämförelsepunkter,  Augusti 2019

Jag gillar verkligen tidiga mornar…

Luften är lite friskare och lättare att andas…

Kroppen är utvilad efter natten…

…knoppen har ännu inte fyllts på med massa tankar och intryck…

Dagen är bara ett oskrivet blad…

Min lilla strand är helt öde…

Svala stenar under fötterna…

Solen som lyser på vattenliljorna…

Jag bestämmer mig för att paddla lite kajak…

Skodrasjön ligger tyst och spegelblank…

Och när jag sakta glider fram i kajaken lägger jag märke till hur tystnaden framhävs av att inte vara total…

Ett hundskall från byn, en tupp som gal, en trollslända som passerar förbi, motorn från en avlägsen fiskebåt…

Och jag tänker på något jag läste nyligen…

Om jämförelsepunkter

Som att havet blir större ifall det finns några öar som bryter horisonten…

Det är så man hör tystnaden…

När jag paddlat ett bra tag…

…och lyssnat på tystnaden…vänder jag tillbaka till stranden…

Och jag ser att J är uppe tidigt…han sitter och läser på bryggan…

Jag drar upp kajaken…skakar ur mjölksyran ur armarna…

…och kastar mig sedan i sjön med ett stort plums

 

Resa Lätt, Augusti 2019

Lata eftermiddagar på uteplatsen…

Vi äter lite färska fikon… och jag läser “Resa Lätt” med Tove Jansson…

Vår hyresvärd kommer förbi med en flaska vin (egenproducerad såklart!)…

…och lite frukt från sin trädgård…

Montenegro är ett lätt resekapitel….enkelt och trivsamt….

 

Festmåltid, Augusti 2019

En mysig taverna i grannbyn Seoce…

Mer lokalproducerat vin…

…en tallrik med smått och gott från Montenegro…

Proppfulla magar och glada sinnen…

Vi får skjuts till vårt lilla Godinje och slipper promenera hem på mörka vägar…

Nervevade bilrutor, skön nattluft, Jugoslavisk musik på radion….och stjärnorna som lyser ovanför oss….

Magiska minnen från barndomen…

Hur små saker kan bli så stora och häftiga…

En varm lyckoklump i magen…

 

Härligt omodernt, Augusti 2019

Många platser i Montenegro har inte riktigt hunnit anpassa sig till en europeisk standard, vare sig i tänkande eller i levnadssätt…

Jag tror det är något man mår bra av att uppleva….

Jag hoppas att Godinje kan bevaras just precis såhär…

…och inte göras om till något helt annat…

 

Ett litet kattliv, Augusti 2019

 

 

Middag pa Cermeniza, Augusti 2019

En eftermiddag promenerar vi bort till den lilla vingården Cermeniza

Jag har läst att de endast producerar 7-8 tunnor (eller 2 000 liter vin )varje år.

Deras vin har 2013 blivit prisbelönt som Montenegros allra bästa.

En tunna behåller familjen för egen konsumtion. Resten dricker gästerna på vingården upp. Inget alls säljs på marknaden…

Skulle de utöka vore de tvungna att kompromissa med kvaliteten….

I den vackra och svala vinkällaren har de en liiiiten restaurang….

Och vi äter ugnsbakad fisk och dricker ett glas “svartvin”…

Det smakar ljuvligt!

Mätta och belåtna och lite skönt vinrusiga promenerar vi sedan hem i sommarnatten…

 

 

Vilda björnbär, sol och kärlek

Stjärnklara nätter med ljudet av cikador som spelar…

Jag vaknar med gryningsljuset och tar mina tidiga promenader…

Plockar vilda björnbär…

…och fikon….

Dagarna är stekheta…

…då vilar jag i vårt svala och trivsamma hus…

Jag får tomater,auburgine, ägg, lök, zucchini och olivolja av grannen…

…och jag lagar lunch a la ‘jord till bord”…

Allt smakar sol…och kärlek…

Det här är en bit av paradiset…

Samma kväll hittar jag en liten restaurang uppe i bergen med det passande namnet “Paradise”…

En litet och helt nyöppnat ställe…

Fortfarande väldigt okänt…. hemligt….

En plats turisterna inte har upptäckt ännu…

De flesta kvällar är vi helt ensamma uppe i paradiset….

 

Vi får färsk fisk från den närliggande floden…med potatissallad …

All odlad mat kommer från restaurangens lilla trädgård…

Våra glas fylls på både en och två gånger med deras egenproducerade vin…

…samtidigt som vi ser himlen färgas rosalila över Skodrasjön…

Ljudet av porlande bäckar… hemlighetsfulla och friska vindar ..svalor som ger sig ut på kvällsjakt…

Allt är så jäkla vackert och livet känns sådär underbart avskalatenkeltinnehållsrikt

…ursprungligt

 

 

Tidiga mornar vid Skodrasjon, Augusti 2019

Jag tar tidiga promenader till Skodrasjön…

…och simmar länge i det mjuka och svala vattnet…

Det är bara jag och naturen… fåglarna… bergen…vinden ….

Jag laser “Gud pa en Harley Davidsson”

En kungsfiskare passerar förbi med alla sina vackra färger…

Solen glittrar på vattenytan…

I Godinje och på den lilla stranden vid Skodrasjön finner jag tystnaden…jag hade nästan glömt bort hur den kan låta…

 

Kalifornien i Montenegro, Augusti 2019

Vi tar tåget från Bar till Virpazar…

….en liten fiskeby….

…som ligger nästan ute i sjön, omgiven av en mosaik av våtmarker och vattenvägar….

Skadarsjön ar Europas största fågelreservat…

…. här kan man med lite tur se några av Europas sista pelikaner….

Vi befinner oss nu i vinodlarregionen som omsluter den enorma Skadarsjön…

…eller Skodrasjon som den ocksa kallas…

Skodrasjön är den största insjön i hela Balkan-regionen och delas mellan Montenegro och Albanien…

Storleken varierar dramatiskt beroende på årstid….

Längs sjöns stränder böljar en naturskön trakt med många små byar…

Vi är på väg till vårt boende i den närliggande och sömniga byn Godinje…

…där vi ska tillbringa 2 veckor…

Jag vill vandra lite, kanske göra en båttur…

Paddla lite kajak…

Men framförallt tänker jag bara VARA…

Vi hyr ett hus omgivet av vinrankor…

…fikonträd…

..och ett och annat kiwitrad…

Människor som lever enkla liv…

Hela byn är inbäddad i en intensiv grönska…

Trakten runt Virpazar har smeknamnet Kalifornien i Montenegro….

Solen, vattnet och den otroliga bördigheten är anledningen….

Området räknas också som Montenegros historiska vagga…

Här finner vi “en värld av vatten, vin och vackra fåglar….”

 

Stortrivs i Bar, Augusti 2019

Bar är kanske inte det intressantaste resmålet i Montenegro…

…men för mig var det en perfekt stad att landa i…

Inte för stor…Inte för turistig…

Havet!

Bergen!

En gammal stadsdel…

…med bra restauranger…

Lokalproducerad olivolja. Lokalproducerat vin. Lokalproducerat…tja, det mesta är lokalproducerat i Bar… och vad jag har hört även i övriga delar av landet…

Skillnaden är att man i Montenegro (jämfört med i många andra Balkan-länder) har insett värdet av att marknadsföra det och betona att det är “organiskt” och “lokalt”. De har förstått att det är något som säljer…

Jag stortrivs i lägenheten jag hyr…den känns verkligen som ett HEM…

Nära till en liten marknad med fina råvaror och en kort promenad ner till havet…

Salta vågor som rasslar över stenstränder, båtar som guppar i hamnen och doften av kalkklippor och tallskogar…

Jag simmar mkt och äter gott…ser några Netflix-filmer…tar ett glas vin…

Min vecka i Bar blir lugn och skön och kravlös…

Med många strandpromenader, god mat och välbehövlig vila…

 

Mot Svarta Berget!, Augusti 2019

Vi tar tåget från Serbien till Montenegro…

Det är en regnig morgon…

..efter många dagar av stekande sol välkomnar jag en grå dag… svalare luft…en lugn dag på ett tåg…

Och det känns fantastiskt skönt att lämna storstadslivet i Belgrad bakom mig och styra kosan mot hav, berg och vingårdar…

Ikväll ska vi vara framme i den lilla strandorten Bar…om 11 timmar om allt flyter på…..(vilket jag har hört att det sällan gör)

Vi kommer fram till gränsen mellan Serbien och Montenegro och våra pass kontrolleras och stämplas…en väldigt smidig gränsövergång…

….bort från strikt och sträng byråkrati…

Tåget rullar vidare…in i Montenegro…enligt tidtabell och allt..

Regnet drar undan och kvällssolen kikar fram…

Vi äter vår middag…några ägg med olivolja och örtsalt….

Utanför tågfönstret passerar mörka och skogsklädda berg som givit Montenegro dess namn; Svarta Berget…!

Lämna en kommentar