Idag lämnar jag den stad som verkligen överträffat mina förväntningar; Mexico City…
Nu är det snart dags att bereda plats för Kuba!
Jag börjar med två dagar i Havanna…
Sen får vi se vart jag hamnar…
Idag har jag gjort ett undantag och besökt ett museum; Frida Kahlo museet…!
…det ”blå huset” i Mexico City…
Sen har jag tagit mitt första glas rött efter avslutad antiobiotikakur…firat lite…
Mexico City är fullt av museum…fulla av information och gamla prylar…
..men museum intresserar mig inte så mycket…
Jag tycker numera att det är ganska tråkigt att titta på saker som någon har ställt iordning…
Det spelar ingen roll om sakerna är många hundra år gamla och har en spännande historia…det blir ändå tråkigt när jag ser det på ett museum
Det finns ingen upptäckarglädje i det för mig…
Samma sak när det gäller konst…
Jag föredrar att hitta min egen konst…istället för att titta på konst som någon annan (dvs de rätta människorna!) bestämmer är konst…
Jag föredrar konsten som finns överallt på gatorna…den konst som är fri och levande…och som vi inte behöver betala inträde för att se…
Vad som är (bra) konst är upp till var och en att avgöra…
Det viktiga är vad det väcker för känslor i oss…
Det viktiga är hur konsten berör oss…
Härligt parkväder
Dagar fulla av sol, blå himmel och sköna vindar…
Det är perfekt parkväder…
På eftermiddagen kommer dock regnet…
Och då regnar det oavbrutet i någon timme eller två…
Men det ger mig en perfekt anledning att smita in på ett cafe och vila mina trötta ben…
Jag betraktar Mexico City från mitt lilla caféhörn…
Jag gillar regn…ibland…
Jag gillar regn från ett cafehörn…
Jag gillar regn när det är något som friskar upp…
Jag gillar regn när det svalkar skönt
Jag gillar regn som får världen att kännas nytvättad efteråt…
Och jag gillar att se folk som klämmer in sig under paraplyer tillsammans…
Mexico City… där aztekerna en gång härskade!
Sen kom spanjorerna med sina kyrkor och sin kristendom…
Jag har besökt Teotihuacán med de höga sol- och månpyramiderna.
De står som monument över en tid när präster offrade människor för att tillfredsställa den gudomliga solen.
Solpyramiden är världens tredje största pyramid, och härifrån har man en svindlande utsikt över tempel och berg…
Guadalupe
Det här är fru Guadalupe…
Idag har jag besökt hennes kyrka…
För hon har tydligen en kyrka i Mexico City också…
Jag tror det som trots allt fått mig att falla för Mexico City (en bullrig och trång storstad) …är att vinden här bär med sig något alldeles speciellt…dofter från barndomen kanske?…dofter från barndomssomrar?…nostalgi…?
Alla vet vi väl hur de där allra tidigaste minnena sätter sina djupa spår…
Hur de minnena blir en stor del av oss…och hur minnena sedan kommer att påverka oss livet ut…
Som jag skrivit om tidigare; Vi jagar barndomsminnen…
Vi jagar känslor från våra tidiga år…innan livet började ändra på oss…
Vi jagar känslor som vi så gärna vill uppleva igen…
Vi är på jakt efter den tid som flytt…
Och vinden kan föra med sig mycket…
Vinden kan väcka en drös av känslor och påverka sinnet på det mest mystiska och svårbegripliga sätt…
Här för vinden med sig doften av nyklippt gräs, solvarm lekstuga och hemmet på Kyrkogatan…
Den för med sig doften av äggmackor och picknick, en gammal Volvo och innergården på Västmannagatan…
Den för med sig doften från skolavslutningar och nyutslagna blommor…
Den för med sig doften av något fint som ännu inte hunnit bli
Vinden här ger mig både nostalgi och framtidslängtan…
Det känns riktigt ljust igen
Jag har sovit inatt…
Iof i badrummet…i en ganska kall och och hård dusch som droppade kallvatten…MEN jag har sovit…
Och vägglössen kom nog inte åt mig…jag har iaf inga nya bett…?
På eftermiddagen slumrar jag i hängmattan..när lössen tycker det är för ljust och håller sig gömda i sina mörka skrymslen och vrår..
Hur jag vet att det finns vägglöss i lägenheten?
Jo, små svarta fläckar på alla sängkläder…
Och efter första natten hade jag de typiska betten; ”frukostlunchmiddag”…det vill säga; 3 små bett i rad!… på olika ställen på kroppen…
Därför sover jag i duschen…
Man blir just så knasig…när man en gång råkat ut för ett större vägglusangrepp(som det jag råkade ut för i Guatemala)
Att lära känna en ny stad…speciellt en storstad…det kan ta lite tid…men det är så värt all tid och ansträngning…
För det finns alltid något fint att upptäcka…det finns alltid några små och mysiga gränder
Döm inte staden efter höghusen:)
En mysig park, en skön bok och lite picknick…
Ja, och så några extremt nyfikna ekorrar som undrade vad som fanns i picknickpåsen…
Det här är Luis…
Han hjälper till att hålla Mexico City tryggt och bra…
Och jag tänker på alla dessa människor som drar sitt strå till stacken varje dag…
Poliser, sjuksköterskor, busschaufförer, postisar, mattanter, dagisfröknar, bagare, kassörskor, tekniker…ja, listan kan göras lång.
Har ni tänkt på vad många som är inbladade i att få allt att fungera?
Det är väl ändå ganska häftigt ändå…
Jag har (för ovanlighetens skull) tillbringat dagen på en sån där sightseeingbuss…
Jag har knatat runt i gamla och historiska Mexico City…
Jag har fascinerats över hur många människor som kan rymmas i en stad…jag har känt mig mikrobiskt liten mellan STORA skyskrapor…
Jag har slabbat med tacos och småpratat lite med folk på min gata…
Jag har blivit intervjuad av en mexikansk tidning och fått frågan om jag gillar mexikansk mat…
”Ja, det gjorde jag såklart!”…
På frågan vilken typ av mexikansk mat jag föredrog klämde jag till med det fantasifulla och originella svaret; ”Tacos!”
Solen har värmt skönt och vinden har viskat om förändring och nystart…om bättre tider…
Jag hade en jäkligt bra feeling hela dagen…
”Får man vara så här jäkla lycklig?”, tänkte jag när jag gick runt och smålog för mig själv…
Nej, så lycklig fick man inte vara…
Senare den dagen upptäckte jag att mitt boende hade vägglöss…
Men i ärlighetens namn så börjar jag bli less på att skriva om resemedaljens baksida…
Den finns där! …ingen tvekan om saken…och det är viktigt att veta ATT den finns…Den finns där mer än någonsin just nu…!
Men man vänjer sig…
Det är märkligt hur fort saker blir en del av vardagen… En ny vardag…en annan vardag…med nya problem och orosmoln
Vägglössen är den här resans stora minus…
Varje dag finns det dock så mycket som påminner mig om varför jag är ute på en långresa…varför jag faktiskt ränner runt i stora världen…
Jag påminner mig om allt det som är häftigt och bra…
Jag samlar erfarenheter och minnen och bitar till livspusslet…
…som jag hoppas ska göra mig till lite mer…människa?
Det är såklart inte lätt…men jag tror det är väldigt viktigt…
Jag tror det är lite det som är meningen med livet…
Och viktiga saker är sällan lätta
Lyssnar på storstadsljud…
Känner mig inte alls i form för att gå ut och möta staden…
Men känner jag mig själv rätt så kommer jag ändå ge mig ut och möta den idag…
Dock kan mötet komma att bli lite blygsamt…
Typ kanske hänga lite i en grön park…och fortsätta vila…
Jag är framme i Mexico City…
Staden känns på tok för stor för en liten och trött människa…
Vi får se hur den klär mig imorgon…
Tidig morgon i en stad som sakta vaknar till liv…
Bilder som ber om att bli tagna…bilder i varje gatuhörn…
Jag har sovit dåligt…
Huvudet är stort och tungt…
Men på något konstigt sätt är jag ändå tillfreds med livet…
Kanske för att livet just nu tillåter mig att vara just TRÖTT…
Jag behöver inte prestera och leverera och vara på topp
Efter många veckor av vägglöss, sömnbrist, magsjukor, feber…samt en stark antibiotikakur…är det inte konstigt att jag mår som jag mår…
Så jag klappar mig själv på axeln för allt jag tagit mig igenom… och ger mig själv mer tid för den så viktiga återhämtningen…
Idag har jag gjort jättemkt och ingenting…
Jag har bland annat bokat flygbiljett till Mexico City…
Dags att kasta sig in i storstadskaoset…
Men det är först imorgon…
Idag…
Ja, idag har jag besökt marknaden…
Jag har ätit Kokosglass…
Och massa annat gott…
Jag har INTE ätit rostade gräshoppor…
Jag har letat lite gatukonst…
Ja, typ så har dagen sett ut…
En av anledningarna till att jag allt oftare besöker kyrkan…är för att jag där hittar stillheten jag behöver
Man behöver inte vara religiös för att uppskatta lugnet, tystnaden och skönheten i en kyrka…
I kyrkan finner jag människor som stannat upp en stund…människor som är närvarande…
Det finns alldeles för många människor idag som springer kors och tvärs…
Människor som är rastlösa och otåliga och ständigt på språng…
Människor som alltid pratar och som aldrig lyssnar…
Det finns många som aldrig verkar kunna sitta stilla…som aldrig kan vara tysta…som aldrig kan vila…deras sinne verkar vara överallt och ingenstans…alltid på jakt efter stimulans…som rastlösa barn som fått för mycket lördagsgodis…
Jag söker mig allt mer till det där lugna…
Och jag har märkt att kyrkan får människor (oavsett om de är troende eller inte) att stanna upp en stund och reflektera…
…reflektera över sig själva och LIVET…
Det är viktigt! Det är nog viktigare än någonsin…
Trots den fiiina sängen fanns tankarna på vägglöss…vägglöss som kröp fram ur springor och vrår…
Kanske fanns där inga vägglöss…?
Kanske var blodfläcken på lakanet från en mygga…eller något annat…?
Kanske höll sig lössen borta eftersom jag sov med lampan tänd…?
Vem vet…
Men jag börjar bli så less på denna ständiga oro för vägglöss
Alla möten med vägglöss har gjort mig traumatiserad…
Jag har alla mina saker i plastpåsar…
Jag vänder ut och in på varje hotellrum…
Idag när jag hittade ett misstänkt spår av vägglöss (en mikrobiskt liten blodfläck på den nybäddade hotellsängen)…så bad jag om att få byta rum…
Jag kände mig jätteknäpp…men jag kunde liksom inte slappna av…
Det är inte likt mig att noja såhär över saker…men vägglösen jagar mig större delen av tiden (iaf mentalt)
Varje gång jag reser till en ny stad och tvingas checka in på nytt boende får jag ångest…
Det var så ofantligt skönt att hitta ett vägglusfritt boende i San Cristobal…
Där sov jag så gott…
Men nu är jag tillbaka på ruta ett igen…
Jag har betalat dyra pengar för det finaste hotellrummet i Oaxaca… och jag vill nu verkligen inte sova där…
Istället för att befinna mig på mitt fina hotell är jag ute och knatar på regniga gator…draperad i en rosa poncho…
Jag slinker in på en liten restaurang och tröstäter en flottig hamburgare…
Det är lite av en epidemi det här med vägglössen…
Billigt eller dyrt hotell spelar ingen roll…
Jag har sett resenärer som är helt jäkla uppätna…men många har ingen aning om att det är vägglöss de råkat ut för…de vet inte hur betten ser ut…de tror att det är mygg
Nu sitter jag här i min ensamhet…i min rosa poncho… och tittar ut på regniga gator…
Längtar hem…
Det är mycket folk i Oaxaca…
Det var lite jobbigt när jag trillade in i staden…trött och yrslig…
Men nu…några timmar senare…och framförallt många chokladkoppar senare!…så är det ganska trevligt och intressant med allt liv och all rörelse…
Jag gillar nog ändå Oaxaca en smula…
Oaxaca
Precis kommit fram till Oaxaca…
Transporterna sliter mycket på mig, och jag märker att det blir värre och värre för varje bussresa…
Och då var ändå nattens bussresa den bästa jag upplevt på väldigt länge…
Lugn och tyst…gott om utrymme….ingen kisslukt från toaletten…
Men jag tror att hemlängtan tar allt mer plats…
Den viker undan ibland för att låta mig njuta av äventyret, men sen knackar den mig försiktigt på axeln för att påminna mig om allt jag saknar; lakan med mitt eget sköljmedel, en svensktextad film och en välbekant insutten soffa, lösviktsgodis, älgköttbullar, promenader i Hagaparken, bovetekex och nötsmör, Pizza på Delibruket, vänner och familj…listan kan göras lång!
Idag gör jag inte mycket alls…
Jag undviker de mest folktäta gatorna och försäljare som vill pracka på mig diverse utflykter…
Jag hittar ett litet krypin som serverar den lokala kakaon i flytande form; Varm choklad i lermuggar!
Det är som ett klassiskt kafferosteri, man kan välja mellan olika blandningar av kakaobönor och kryddor…
Chokladen värmer själen på djupet och hemlängtan drar sig tillbaka igen…
Jag kommer på att jag måste ta min äckliga antibiotika…
Och jag belönar mig själv efteråt med en riktigt god måltid; Rostad tortilla med kyckling och Mole Negro…
Det sistnämnda är en blandning av kakao, chili och örter – och det är såååå gott!
Sitter kvar länge och låter maten sjunka…drar mig för att gå ut i sol och folkträngsel igen…
Jag tänker att om jag tycker Oaxaca är hektiskt…vad sjutton ska jag känna när jag kommer till Mexico City?
Som att man får två säten på nattbussen…så man kan sova bättre…
Som att åksjukepillret gjorde susen så att jag slapp kräkas den här gången…
Som att en busschaufför körde långsamt och fint…för en gångs skull…
Som att vakna upp och se soluppgången och bergen utanför bussfönstret…
Som att det regnar uppfriskande när jag kliver av bussen i Oaxaha…
Som att jag får byta rum när jag får för mig att jag hittar spår av vägglöss i det första…
Olika vardagar…beroende på vart vi befinner oss i världen och hur vi lever vårt liv
Olika saker vi uppskattar…och olika saker vi gläds åt…
Nybakat bröd, olivolja och en sprakande brasa…
Utanför öser regnet ner…
Folk skyndar förbi under sina paraplyer…
Jag har köpt åksjuketabletter, som jag hoppas ska hjälpa mig inatt…
Jag vill inte kräkas upp min viktiga antibiotika…som jag gjorde på senaste nattbussen
Jag är lite orolig att jag har ytterligare 15 timmar med dålig sömn och illamående framför mig…
Äsch…den här gången blir det nog bättre…
En vacker morgon, Juni 2017
Idag tar jag…bit för bit…sekund för sekund… avsked av staden som blivit mig så kär; San Cristobal!
Jag dricker mitt favoritkaffe…i min favoritträdgård…och reflekterar över mitt liv…och vart jag nu är på väg
Jag äter oftast frukost hos Tito…
Han lagar god och näringsrik mat…mat som jag är i extra stort behov av just nu…
Tito är en sån där färgglad själ…En sån som fastnar…
Jag går inte bara dit för maten… jag går dit för att han får mig att må så bra…
Han är lättsam och behaglig…Social och glad…men inte påträngande…
Han är omtänksam och nyfiken…
Han har nära till skrattet…
Och han får mig att skratta…
Jag behöver det extra mycket just nu; Folk som får mig att skratta…
Jag vill ju verkligen inte lämna San Cristobal…
…men jag måste börja röra mig…lite sakta…mot Mexico City… så jag inte missar mitt flyg till Kuba den 15 juni…
Sakta rör man sig garanterat… med tanke på att bussresorna tar en faslig tid… För Mexico är ju ett förbaskat stort land har jag upptäckt…
Jag har en ny resa på dryga 15 busstimmar framför mig…
Håller tummarna att jag inte ska bli lika illamående denna gång…
Det är antibiotikan som ställer till det…
Två timmar efter medicinintag kommer ett starkt illamående, och en bussfärd gör det inte direkt lättare…
Men nu är det inte mycket kvar av kuren…
Imorgon är jag förhoppningsvis framme i nästa stad; Oaxaca.
Man säger mig att Oaxaca är en riktig pärla…och helt klart värd ett besök
Att resa är ett fantastiskt bra sätt att lära känna sig själv… och att lära sig lyssna på kroppens signaler…
För med den frihet som livet på resande fot ger…finns det utrymme för att varje morgon känna efter;
Vad vill jag IDAG?
Vad BEHÖVER jag IDAG?
Vill jag stanna här?
Vill jag vidare?
Är jag trött eller pigg?
Lugn eller stressad?
Behöver jag umgänge eller behöver jag vara ifred?
När vi kliver ut ur ekorrhjulet…och livet inte längre bara går på autopilot…så upptäcker vi hur mycket kroppen (och själen!) talar med oss…
Det är bara det att vi oftast inte tar oss tid att lyssna på den…
Guadalupe är en mexikansk ikon…föreställande en uppenbarelse av Jungfru Maria…
Idag besökte jag en vacker kyrka, tillägnad henne…
Plötsligt finner jag mig själv sitta på en Trattoria och sleva i mig Italienskt…
Hemgjord pasta med tomat, basilika och mozzarella…
Jag vet inte riktigt hur det gick till…jag fick bara ett extremt sug efter mat som är förknippat med italienska minnen…
Som pastahaket Alfredos i Venedig…
Minnen av vatten som kluckar i kanaler…rödvin i pappmuggar och stjärnbeströdda himlar…
Som den lilla och mystiska italienska restaurangen i Sucre… dit jag ledde en väldigt skeptisk resekamrat (Tina från Tyskland!) och fick en helt magisk kväll…
Jag saknar vännerna…
Jag bläddrar bland våra minnen…
Det är just sådant jag har tid för…
Jag tar mig tid att njuta av det fina som ligger bakom mig…istället för att bara forcera framåt och skapa nytt hela tiden…
Tillbringar stor del av förmiddagen i en korgstol…på ett litet café…med en bra bok…
Tid för att dega med böcker är något jag alltid saknar i den stressiga vardagen…
Det är en av höjdpunkterna med att kliva ut ur 8-5 vardagen…att frigöra tid (och ork) för att läsa riktiga böcker
Denna dag blir härlig, intressant och behaglig på alla sätt och vis…
Ingen som talar om för mig vad jag ska göra eller HUR jag göra det…
Ingen kan säga att jag måste göra saker snabbt…
Ingen mäter min effektivitet och produktivitet…
Jag får bara vara människa…med allt vad det innebär…
Och det är förbaskat skönt…
Och om jag känner för att knata runt och bara fota en hel dag…så GÖR jag det…
…bara för att det får mig att MÅ BRA…
Tänk vad gott det är för själen att ägna oss åt just detta; att bara MÅ BRA!
Igår tog jag en båttur på en stor krokodilflod…
…och insöp saker jag bara trodde tillhörde filmerna och sagornas värld…
Svindlande höjder, vilda djur och trolska vattenfall…
Att se sådana här saker väcker en hunger efter mer…
Om det inte hade varit för att jag rest i snart fyra månader…och har fått min stora dos av sol och bad och Karibien redan… så hade jag nog besökt Yukatan…
Jag hade då kanske sett Tulum…jag hade kanske gjort en utflykt till Isla Holbox…
Troligtvis hade jag fascinerats och förundrats…För Yukatan verkar vara otrolig vackert…
Men som sagt; mina ögon behövde något annat än vit sand, turkost hav och palmer…
De behövde kullerstensgator, kyrkor och gröna parker…
De behövde lite vardag…
Relationerna här i Centralamerika verkar vara varmare och mer avslappnade än i västvärlden…
Folk verkar stå varandra närmare….
De verkar kunna visa sig mer ”svaga” och sårbara…
När jag nyligen läste en artikel om sårbarhet, inser jag att det kanske finns ett stort överlevnadsvärde i det.
Människor som lever ett fattigt och hårt liv har inte råd att dölja sin sårbarhet. De är beroende av sin omgivning – de är beroende av nära och starka relationer…
Brene Brown, forskare vid universitet i Huston, USA, visar att sårbarhet är kärnan i skuld och skam, vår rädsla att bli bortvalda och avvisade.
Samtidigt är sårbarheten en förutsättning för den kontakt vi människor längtar allra mest efter.
Hennes forskning visar att vi människor älskar att se sårbarhet hos varandra. Då visar vi oss mänskliga, vi förstår varandra och vi känner gemenskap.
Brene Browns forskning visar att de som vågar vara sårbara var villiga att släppa taget om den de trodde att de borde vara och istället våga vara sig själv.
För dessa människor var det också jobbigt, svårt och läskigt att blotta sig men de kunde beskriva att sårbarheten inte var ett val utan en nödvändighet.
De hade en tro på att det som gjorde dem sårbara också gjorde dem vackra.
Den här gruppen av människor var också den grupp som hade gott om nära och kärleksfulla relationer.
De hade en förmåga att umgås med människor utan rädsla. Utan rädsla för att bli bortvalda eller avvisade…
Idag har jag ägnat mig åt en av mina favoritsysselsättningar; Att strosa runt på marknad…
Jag äter frukost i en blomsterfylld trädgård…
Luften är sval…
Solen värmer skönt…
Fåglarna kvittrar glatt…
Mitt hjärta kvittrar också…
Våren har ännu en gång givits mig…
Överallt små caféer som lockar med doften av nyrostat kaffe…
Överallt varma människor som är nyfikna och hjälpsamma…
Överallt små hål i väggen som serverar grymma tacos
Det här är resans stora höjdpunkt…
En liten och helcharmig stad i Mexico; Sant Cristobal!…långt bort från turiststråken…
Jag har SOVIT!…
…SOM jag har sovit!
En god natts sömn…det kan göra underverk för själen!
Nu är jag redo att bekanta mig med San Cristobal…
Inatt kräktes jag …längst bak i en buss som luktade KISS…
Jag kräktes dessutom upp min skitaäckliga(men viktiga!) antibiotika…
Sjutton timmar senare klev jag av i San Cristobal…
Jag hade en lång och väldigt jobbig natt bakom mig…
Jag var vimmelkantig och yr…slutkörd…
Efter en kort taxifärd kom jag fram till den lägenhet jag bokat via airbnb…
Det är det finaste boende jag någonsin haft…
En stor grönskande trädgård, blänkande mässingkranar och ett marmorbadkar…
En stor säng med fluffigt och härligt täcke…
Och det bästa av allt; inte ett spår av vägglöss!
Söndagseftermiddagen ägnade jag åt att sitta på Bacalars lilla glassbar(heladeria)…
Jag roade mig med att gissa vilka smaker folk skulle kom ut med…
Själv åt jag kokosglass…
Så himla gott!
Jag går mina gator fram och tillbaka och letar gatukonst i Bacalar…
Livet är bra märkligt…
När man tror att man börjar förstå det lite…då gör livet ett tvärkast och vänder upp och ner på allt…
När man minst anar bjuder det på de stora och mäktiga…
Idag var jag övertygad om att nu är jag inte mottaglig för fler upplevelser…
Jag har kommit att bli sådär tråkigt svårimponerad…
Men sen tog jag en liten båttur på den närliggande lagunen och möts av Detta…
Att flyta runt i mjukt, blåturkost vatten en hel dag…det var som en långhelg på ett superlyxigt SPA…
Så välgörande…
När jag kom till Mexico hoppades jag på att hitta en fristad i lilla Bacalar…
Men jag bara letar fel…
Jag letar vägglöss…
Det är för varmt…
Det är för mycket mygg..
Det är för mycket ödlor i hotellets trädgård…
Maten är dyr!
Det är för mycket människor på hotellet…
Folk pratar med mig hela tiden..
Snabbt började jag titta efter ett nytt ställe att fly till…
Orkar inte vara kvar här…
Jag känner mig instängd…
Jag tänker försöka ta mig vidare till San Cristobal…
Långt bort från värmen…
Förhoppningvis långt bort från geckoödlor, vägglöss och översociala backpackers…
Beslutet att åka till San Cristobal, innebär att jag helt väljer bort Karibiska sidan av Mexico…den sidan som alla säger är så jäkla nice…
Men jag är ändå inte mottaglig..
Karibiska Mexico är inte vad jag vill ha just nu…
Jag är lite mättad på fina stränder…
Jag vill ha god mat och sömn…
Och människor som bara pratar spanska…
Karibiska Mexico får bli en annan gång…
Jag har gjort mitt val…
Jag har valt sida…
Kanske har jag använt för mycket av min tur senaste månaderna, för nu verkar det vara tomt på turkontot…
Jag måste tydligen vänta tålmodigt tills de börjar fyllas på där igen…
Under tiden får jag stå ut med oturen.
På väg från Belize till Mexico la plötsligt båtmotorn av…
Förklaringen till detta; Inte tillräckligt med bränsle…
Så där satt vi i en liten båt och väntade på assistans…
I två timmar(!) guppade vi runt på vågorna..
Folk blev sjösjuka och hängde över sina spypåsar…
Jag var den enda som inte behövde använda min…
Jag SOV…
Några timmar senare kom jag äntligen fram till Bacalar…
Jag bor på ett nytt och fint hostel…
Blänkande rent och fint…
Utsikt över en lagun…
Och det första jag hittar är spår av vägglöss…
Jag är så fruktansvärt less på dessa vidriga små kryp…
Hotellägarna verkar tro att det räcker med att spraya lite insektsspray på madrassen för att lössen ska dö…
Men så enkelt blir man inte av med vägglöss…
Och även om några hostel sanerar mot vägglöss kommer de snart ha fått tillbaka krypen eftersom det alltid kommer finnas hostels som inte tar tag i problemet och sanerar…och lössen sprider sig snabbt genom att ta sig in i resenärers bagage
Det är verkligen inte helt lätt att hålla ett hostel eller hotell fritt från vägglöss i Karibien…
I fortsättningen använder jag bara Airbnb…
Det är kanske inte fullt lika stort flöde av resenärer som på ett hostel och jag tänker att risken för vägglöss därför är lite mindre…
Speciellt om man väljer ett nystartat airbnb som inte har hunnit ta emot så många gäster….