Jag tror att alla människor behöver rutiner och någon typ av skapande för att må bra…
Vi mår inte bra av att enbart göra ingenting…
Dock är detta med att göra ingenting en definitionsfråga…
Vad är egentligen ingenting?
Att göra ingenting kan faktiskt vara att göra någonting, men i ett annat känslotillstånd..
Att göra ingenting kan vara att promenera med hunden utan att konstant träna och styra sin vän.
Att göra ingenting kan vara att läsa en bra bok i hängmattan
Att göra ingenting kan vara att lyssna på fågelkvitter och titta på havet och känna vinden.
Att göra ingenting kan vara att plocka smultron eller kratta löv
Att göra ingenting kan vara att dricka en stor kopp te
Att göra ingenting handlar mycket om att låta hjärnan vila på ett eller annat sätt. Att vara i nuet. Att slappna av
Att göra ingenting hänger mycket ihop med det som kallas mindfullness.
Att göra ingenting är underskattat, eftersom det oftast är då kreativiteten kommer smygandes
Så ingenting är egentligen inte ingenting. Det är så mycket mer än så…
När jag pratar om att leva ett lugnt liv menar jag inte att vi bara ska sitta och rulla tummarna och vara overksamma dygnet runt.
Jag menar att vi ska göra saker mer medvetet och försöka fylla tiden med sådant som gör oss lyckliga…
Det verkar som att ju mer stress våra liv innehåller desto mer beroende blir vi av rutiner, och desto hårdare klamrar vi oss fast vid dessa…
Vi får svårare och svårare för förändring och plötsligt har en ond cirkel skapats.
Vi behöver förändring men klarar inte av att genomföra den.
Jag skapar också rutiner när jag reser, men jag kan utan större ansträngning ändra på dessa om det krävs….det gör mig mer flexibel än jag var tidigare
Och vi måste våga testa oss fram mer här i livet- gå lite utanför ramarna då och då- hur ska vi annars kunna veta vad som verkligen gör oss lyckliga?
Hur ska vi ha tid för att ta reda på vad som verkligen gör oss lyckliga när vi jäktar runt och schemalägger varje sekund av vårt inrutade liv?
När vi inte har något utrymme för spontanitet så försvinner lätt nyfiken på livet, och därav glädjen. Så tänker jag…
”Pengar gör oss lyckliga!”, sa en av mina vänner nyligen. ”Hur ska man annars kunna leva ett gott liv? Hur ska du annars kunna finansera sådant du vill göra?”
Jag tänkte att problemet idag är att så många människor tror att de kan köpa sig ett känslotillstånd! De försöker köpa lycka, lugn, spänning etc. Men det blir inte äkta…
Pengar kan vara en hjälp på vägen- ett verktyg– men hur många människor blir sedan inte slavar under detta verktyg?
Slavar under lyx och bekvämlighet som de är övertygade om att de behöver för att vara lyckliga(fast de verkar inte vara speciellt lyckliga), och som de sedan omöjligt kan ge avkall på..
Det tycks som att ”fattiga” människor med enkla livsstilar generellt är mer tillfreds med livet…
De verkar mer avslappnande, de skrattar från hjärtat och de upplevs friare…
Kanske för att de slipper oroa sig för att de pengar och den lyx de har samlat på sig plötsligt ska försvinna eller förändras en dag…
Ett stort sparkonto och en hög levnadsstandard verkar inte bota den oro som många går runt och bär på.
Folk berättar för mig hur de oroar sig för allt möjligt, och ofta hänger oron ihop med sådant som pengar inte (direkt) kan förhindra; Farliga epidemier, naturkatastrofer, att bli av med jobbet, att bilen går sönder, att säga fel saker, att framstå som dumma eller okunniga…
Jag är övertygad om att världen är i desperat behov av lyckliga människor som har börjat LEVA…
Lyckliga människor blir till snälla människor.
Och världen skriker efter snälla människor…
Hör ni inte det?