Sverige

Äntligen en svensk sommar igen, Augusti 2021

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Svensk Påsk i Bild, april 2020

Jag är kvar i Argentina(och här kommer jag nog bli mkt långvarig!)

Så i år blir det en Svensk Påsk  i Bild 

 

 

Det svenska experimentet?, April 2020

Aldrig har väl Sverige varit så i fokus…

(…och jag tänker att nu blandar man kanske inte ihop Sverige och Schweiz längre?)

Jag kan bara betrakta det ”Svenska Experimentet” från mitt lilla hörn i Argentina…

Och när jag får frågor om vad jag anser om Sveriges Strategi säger jag bara att ”tiden får utvisa hur rätt/fel det var…”

Vem sitter på ett facit?

Det handlar ju om så mycket mer än bara ja eller nej till en total nedstängning av samhället.

De länder som varit tidiga med förebyggande åtgärder, smittspårning och skyddsutrustning har kunnat hållas förhållandevis ”öppna”.

Att bara ”stänga ner” utan en effektiv testtagning, smittspårning och en plan för hur man ska kunna öppna upp igen blir såklart inge vidare…det säger sig väl sig….?

 

 

Mot Colombia!, December 2019

Och så var det plötsligt nyårsafton…(igen!)

Dags att dricka skumpa på Arlanda…

….och bege mig till mitt hjärteland; Colombia!

Imorgon är det dags för ett nytt år….

Jag startar det i Bogota…

En stad i rörelse

En stad för nystart

Imorgon skålar jag och J i Chicha!

För framtiden! 

“För jag tror att när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än…” (tillägg mars 2020; Ja, det var ju inte Corona jag syftade på direkt…)

 

Jag behöver mer…, December 2019

För mkt oro, stress och krångel i min hemstad

För mörkt och kallt och grått

Jag behöver mer närvaro och lugn

Jag behöver mer färg

Jag behöver mer värme

Jag behöver mer förståelse

Jag behöver bara….mer än det här…!

 

Järvsö, December 2019

Vill man prompt ha lite snö och kallt runt Jul…då får man åka uppåt i landet..

Ja, så tänkte jag…

Och satte mig på en buss till Lilla och Lugna Järvsö

….bara 4 timmar från Stora och Stressiga Stockholm

Knarrsnö, köldrök, eldade stugor….

…god mat och dryck…tillverkat med kärlek och omsorg

Caféer och små bagerier…

….nybakat bröd på “Järvsö Brödbutik”

Promenader längs Ljusnan…

…solglimtar, värmande soppa och tända ljus

Sköna mornar med en trave böcker…

Men underbart är kort…

En jobbig förkylning/flunsa…och knarrsnö som inom kort blev till blötsnö…

Det gråa förföljer mig…

Grått ute, grått inombords…

Trött, trött, trött…

Längtar redan så förtvivlat mycket efter solen…och skratten….

Snart, snart, snart…

I den där andra världen

….på andra sidan jorden

 

Stadspromenader, December 2019

Jag hänger på Odenplan och går mina slaskiga och blöta gator

Tittar in på Stenugnsbageriet….

Köper några praliner på Chokladfabriken

Tar en kaffe med mamma…

Sitter en stund i Gustaf Adolfs Kyrka(för att den är så fin!)

Träffar Akupunktören Lollo Modig och blir helt förälskad

Försöker tanka på med energi!

Drömmer om framtiden! 2020!

Jag vaknade i natt av att koltrasten sjöng igen…

Precis utanför mitt fönster…

Så jag gick upp, öppnade fönstret och kröp ner i sängen igen. Sen låg jag i säkert en timme och lyssnade på det där bejakande kvittret. Med andra ord: fåglarna vet att det är mörkt och långt till ljuset, men de sjunger för fullt ändå. Det är enda vägen liksom.

Spela för livet….

Vad kan det vara för märklig nattfågel som trotsar allt? En sån måste man ju bara älska!

Må den lyckas snart med att bringa fram ljus och allt gott. Behöver det mer än någonsin….

 

Julkonsert och Lussebullsprovning, December 2019

Jag och Micke köper Lussebullar på Valhallabageriet och Mr Cake…

…och så har vi lussebullsprovning! (Valhallabageriets blev en självklar vinnare)

På kvällen besöker vi Uppsala och går på julkonsert i den vackra domkyrkan

En dag och kväll att minnas länge…

Lugnt, skönt och kravlöst…

 

Ingen vit Jul, December 2019

Tar en promenad runt Brunssviken, äter vegansk julbuffe på Radisson, njuter av några korta ögonblick med SOL …

Då hör jag den. En fågel. En koltrast!

Den sjunger högt och tydligt och det låter precis som när våren är på väg…

Vårsång mitt i kalla december?

Den sjunger som om det vore en skinande morgon i maj….

Förvirrade vårvisor….

Jag går hem och lagar middag till mamma…

Äta, sova, äta, sova, äta, äta….SOVA, ÄTA….

Dag blir till natt…

Jag hör fler koltrastar….

Mitt i vintern. Mitt i natten. Vårfåglar….

Vårfåglar som sjunger vilt

Som om våren och ljuset var på väg fastän allt är mörkt och kallt.

De måste ha kommit fel? (Som jag!)

Kanske hör jag dem från ett parallellt universum? Där det är sommar….

Och Stockholm är ett annat….

 

 

Julens höjdpunkter, December 2019

Vi bakar saffransscones och äter med en stor klick smör…

Vi välsignas med två fina dagar ….med (riktig!) snö…

…och sol

Lycka i vintermörkret…

 

Julstök, December 2019

Ut har man inte lust att gå…gråvädret vägrar ge vika…

Så jag hänger med mamma …

…och julstökar…

Adventsfikar, kollar på en asdålig julkalender, slår in julklappar…

Dricker pepparkakskaffe och läser om en hemlös man och en katt…

 

 

Ett annat land, en annan värld, December 2019

Sverige har blivit ett annat land….

Världen är en annan värld…

Jag är en annan….

Allt är annorlunda, tänker jag, när jag promenerar Råsundavägen i lite för tunna kläder, barfotaskor och nytvättat(och nyfriserat) hår…

Stockholm är så satan regnigt och mörkt och skittrist och dötråkigt…och det äter på mig…

Men så kanske det alltid har varit? Har Sverige alltid ätit såhär på mig?

 

 

Skakad, November 2019

Efter att jag hastigt tagit avsked av Albanien och lämnat en rejäl jordbävning bakom mig….

…är jag nu tillbaka i ett regnigt, mörkt och jävligt kallt Stockholm

Trött, chockad och väldigt skakad

 

Sommarkort, Augusti 2019

Så var den svenska sommaren plötsligt slut…iaf för min del….

Det är dags att återvända till Belgrad…

Väskan är packad..

…full av fina svenska sommarminnen…

…av sommarkort…

 

Fortfarande sommar?, Augusti 2019

Det är fortfarande sommar..

Men ute är det kallt och grått och regnigt…

Jag läser “höst” med Ali Smith …

“Jag är trött på nyheterna. Jag är trött på hur de blåser upp saker som är oviktiga, och tonar ned allting som är verkligt vedervärdiga. Jag är trött på hätskheten. Jag är trött på ilskan. Jag är trött på elakheten. Jag är trött på själviskheten. Jag är trött på att vi inte gör något för att stoppa den. Jag är trött på hur vi uppmuntrar det. Jag är trött på allt våld som finns och jag är trött på det våld som är på väg, som kommer att komma, som inte har hänt än. Jag är trött på lögnare. Jag är trött på skenheliga lögnare. Jag är trött på hur de lögnarna tillåtit det här att hända. Jag är trött på att behöva undra om de gjorde det av dumhet eller gjorde det med vilje. Jag är trött på lögnaktig regeringar. Jag är trött på att människor inte bryr sig om att regeringen ljuger för dem längre. Jag är trött på att de får mig att känna mig rädd. Jag är trött på modlösheten. Jag är trött på modiglösheten…”

 

Fina Sommardagar!, Juli 2019

Jag lyckas fånga några riktigt fina svenska sommardagar….

Långa promenader på Söder…

God mat…

Blommor och bärplock…

Allsång på Skansen, poolhäng med en bästis, vinhäng med en annan bästis, etiopisk middag med en tredje bästis….

En tur till Mariefred…

Härliga cykelturer på Djurgården (med en mindre härlig cykelvurpa..)

Det känns som ett sommarlov i barndomen…

Med jordgubbar, knarriga golv, nyklippt gräs, vatten mot klippor, grusvägar…och skrapsår…

Jag sitter i vardagsrummet och tittar ut på trädkronorna…lyssnar på Cornelis….

“Somliga säger vi lever I evighet,

Fast döden är det sannaste som dom vet.

Andra säger lyckan finns I ett ögonblick,

Fast dom aldrig hann I fatt de dom fick.

I kärlek och hat, fiende, kamrat,

Glädje och sorg, hydda och borg.

Tar vi ett kort på barnen I sommar tid,

När dom dansar, när vi dansar.

En stund på jorden.

Om du går runt I cirklar, eller rakt dit du vill,

Om du står långt I från eller tätt intill…

Vi spar alla lögner till morgonen efter,

Och reser dom glas som föll under festen….”….

Stockholm!

Juli 2019!

En stund på jorden!

Ett sommarkort…!

 

Svensk SnabbMaj, Maj 2019

Det är Maj!

När jag kommer till Sverige är det vår…nästa dag är det högsommar…

Luften är full av hägg och syren…

Koltrastarna drillar vackert…

Kryddor (och sparris!) på kolonilotten växer och frodas…

Jag hänger i lägenheten på trädgårdsgatan…lyssnar på jazz och lagar mat…

Gör chiapudding på Kefir…

Jag läser…försöker skriva…försöker hitta inspiration och lust…den vill inte infinna sig…

Jag blir fruktansvärt trött…orkar plötsligt ingenting…

Jag känner hur rastlösheten kommer krypandes…

Trött och rastlös! Värsta kombinationen…

Ger mig ut och cyklar lite i sommarvärmen…

Staden är full av folk…och pollen…så jäkla mycket pollen överallt…

Visst är Sommar-Sverige Vackert! Men Stockholm känns för hetsigt och trångt…

Jag har svårt att andas i min hemstad…

Jag stannar bara några dagar…

Sen återvänder jag till Istanbul!

 

Nytt år igen, Januari 2019

En strålande vacker vinterdag i Sverige…

…och en uppfriskande långpromenad i Hagaparken…

Januari! 2019…! Så var det alltså nytt år…igen…

Kylan biter lite i kinderna, solen värmer skönt, fåglarna kvittrar glatt…

Imorgon är det dags för nästa långa resa…

…och den startar med två månader i Indien

En vintermånad i Sverige var ganska lagom…

Jag har fått det jag önskade mig…

Jul…och några dagar med riktig snö

Mycket tid med mamma och pappa…

En hel del yoga…

Många fina promenader runt Brunnsviken…

Dagar med vårkänslor…och skön nostalgi...

En trivsam, liten lägenhet på Råsundavägen…

Lugn och ro…tid att göra ingenting…

…och tid att läsa böcker och titta på lite gamla disneyfilmer

Lagat massor av god mat…

…frossat i grönkål och rotfrukter…

Det har varit en skön vistelse i Sverige…

Jag känner mig färdig! För den här gången

 

Glöggmys i Gamla Stan, December 2018

Tillbaka i Sverige(igen) efter att ha rest runt i Georgien, Armenien och Tunisien…

Det är vinter och kallt och mörkt…men ändå ganska trevlig…

Jag hyr en lägenhet i Stockholm…på en mysig gata i Gamla Stan…

Jag är hemma för att fixa med lite trist pappersarbete…men framförallt är jag hemma för att fira JUL och träffa nära och kära…

Och jag inleder mitt Sverige-besök med lite glöggmys med bästa vännerna…

När jag pysslar på i köket ser jag till min lycka hur snöflingor börjar yra runt utanför fönstret…

Lycka!

Det är snart Jul, jag bor fint i Gamla Stan, jag hör storkyrkans klockor slå och mina bästisar är på ingång…

Vi äter vörtbröd med skinka, älgköttbullar och massa pepparkakor, lussebullar och knäck…

Ja, och så dricker vi såklart lite glögg…

Vilken härlig start på December!

 

Hösten är nog ändå vackrast på Berget, September 2018

Höst på Berget…

2018! Vilken sagolikt vacker sensommar/höst…

Jag fick några sköna dagar på landet innan jag for iväg till Istanbul…

 

Aldrig mer än ett år i taget

Jag lyssnar på småknastriga LP-skivor en tidig sommarmorgon i Sundbyberg…

Jag kladdar lite frånvarande på en gammal tidning, betraktar mina krumelurer…skissar på någon sorts plan för kommande år…

Aldrig längre…

Ett år i taget….

Nu är det Juli…2018…tror jag?

 

Dammiga grusvägar, Juni 2018

Jag knatar dammiga grusvägar i en väldigt het försommar…

Jag känner mig lite lustlös och trög just nu. En dipp. En urladdning efter ett stort äventyr..?

Jag är bara sååååå trött

Jag kanske behöver vara lite grå och tråkig ett tag. Livet kanske behöver vara så periodvis.

Men jag knatar mina grusvägar ändå, läser ”Igelkottens elegans” och drömmer mig tillbaka till Paris samt accepterar de tomrum som dyker upp titt som tätt.

Och ibland lämnar jag lantlivet och beger mig in till stora staden.

Där äter jag vietnamesiskt med mamma, somnar på soffan när Sverige tar guld i hockeyn och fixar med lägenheten som snart är ett minne blott.

Det här är ett avslut på ett långt och stort kapitel i livet. Det ska nog kännas lite…

 

Svensk Vårsol och Jämtländsk luft,  Maj 2018

Sverige kan vara så fantastiskt underbart vackert…

Problemet är att vi oftast inte har tid att se det. Vi har för lite tid att njuta av allt det vackra

Jag är på landet och skålar in att jag äntligen har fått upp en hängmatta i asplunden.

Där kan jag vila. Njuta. Och titta på våren…

 

Från höstlöv till körsbärsblomning, Maj 2018

När jag lämnade Sverige var det höst…röda och gula löv som prasslade under skosulor…

7 månader har förflutit…Nu är det vår…

Ett grågrönt lapptäcke under flygplansvingen…

Skogar och sjöar…

Eftermiddagssol…

Samtal som ska ringas. Papper som ska skrivas på. Beslut som ska fattas. En ny vardag som ska formas fram. En enorm trötthet…

Vitsippor i skogen och rosa körsbärsblommor som singlar till marken i Kungsträdgården…

Allt har förändrats. Allt är detsamma.

Snart är det sommar… Och jag är vilse i tiden och i världen

 

2017

Barcelona-Sverige-Stora Världen… Oktober 2017

Från en enkel och kravlös weekend i Barcelona till ett höstruskigt Sverige till ett 8 månader långt äventyr i främmande länder…

Väskan är packad. Katastroftankarna är nergrävda(näst intill).

Vinet är uppdrucket, födelsedagen är firad och en avskedspizza på Delibruket är avverkad…

Nu väntar Ryssland och en tågresa till Kina och sen…ja, vi får se vart jag hamnar

 

 

32 ar!, September 2017

Det är min födelsedag idag…

I 32 år har jag fått vara med och leka…

Vissa dagar består leken av tjuvnyp och knuffar. Besvikelser, orättvisor, trångsynthet, frustrationer och otydliga regler.

Andra dagar är det lätta steg över blomsterängar och klingande skratt, förståelse, tolerans, värme och gemenskap…

Så är livets lek…

Vi spelar efter olika regler och vi är stor del av livet så upptagna av oss själva och våra känslor att vi inte riktigt kan ta in människor runt omkring…

Vi springer förbi varandra och vi springer ihop och ibland springer vi omkull…

Jag har allt mer börjat kämpa för ett enklare liv. Ett liv utan krångel och dramatik och slöseri med viktig energi…

Jag lägger min energi på människor som spelar efter samma regler som mig – övriga människor försöker jag bara att inte krocka med i livets villervalla.

Hjärnspöken, September 2017
Senaste veckorna har präglats av tidsbrist, krångel, dåligt samvete, oförståelse, ansträngda relationer, onödiga missförstånd och funderingar kring rätt och fel…

Det har handlat om offerkoftor och varma koftor till Nepal…

Det har handlat om folks hjärnspöken…som får allt större spelrum…

Och vet ni vad hjärnspöken gör med oss?

Jo, de drar in oss i negativa spiraler och får oss att lida i tysthet…

De får oss att bygga sanningar som inte finns…

Vet ni hur man gör med hjärnspöken?

Man tänder ljuset så försvinner de!

Man pratar om sina hjärnspöken och man tar dem för vad de faktiskt är; Spöken!

Senaste veckorna har också handlat om det viktiga i att ibland bara kunna ”ge upp” och låta saker sköta sig själv…

Att sluta kämpa så förbannat hela tiden…

Äter upp mig inför Sibirien, September 2017
Jag har laddat upp med varma vinterkläder inför min vistelse i Sibirien…
Och så har jag fikat på cafe sjöstugan…

Framför mig har jag alltså kyla, tuffa vandringar och höga höjder. Låter lagom kul kanske?!

”Se till att du har lite fettreserver att ta av! Du kommer att behöva dessa”…

Det var rådet Tina från Tyskland gav mig. Hon vet vad hon pratar om…

Så jag tog lydigt en extra fettdrypande kanelbulle och slickade mig nöjt om munnen.

Jobba på vikten och lägga på mig något kilo eller två… Inga problem…!

Vännen från Tyskland
Tina är min länk till den andra världen…
Hon är klädskåpet i Narnia…eller kanske faunen som bjuder på te…
Hon är tidsmaskin tillbaka till barndomen…

Jag behövde en helg i hennes sällskap för att hitta tillbaka till det där enkla och kravlösa…

Jag behövde få färdas i tiden en stund…

Resan jag har framför mig innefattar ingen Tina från Tyskland…

Därför var det viktigt att två resesjälar och livsnjutare fick göra Stockholm i helgen som var…

Björnbröder, September 2017
Bästa botemedlet mot stress och oro är att umgås med djur. Oavsett om vi leker med hunden, tittar på ett naturprogram eller besöker ett zoo…

I helgen ägnade jag och Tina en hel dag åt att strosa runt på Skansen. Det var den bästa dagen på mycket mycket länge…

Jag fastnade lite extra vid björnhägnet, där tre bruna bröder roade sig för fullt…

Två av bröderna tumlade runt och skojbrottades, medan den tredje låg och flöt runt i björnpoolen. Då och då inspekterade han sin lilla(stora) björnhand(björnram) och pillade bort lite smuts och rättade till några trasiga nagel(klo?)band. Han plaskade lite, gäspade stort och betraktade lugnt sina betydligt mer energiska bröder.

Och jag är ganska övertygad om att den plaskande björnbrodern sänkte stressnivån rejält hos tvåbenta Skansenbesökare den dagen. Och jag är också ganska övertygad om att vi är många som lätt kommer rekommendera ett besök vid björnhägnet framför en helg på Yasuragi till stressade själar framöver.

Även solen har fläckar

”Några fläckar i lungorna!”, konstaterar läkaren och bestämmer att vi ska boka in en skiktröntgen.

Troligtvis en snäll lunginflammation som i princip har läkt ut av sig själv.

”Är du orolig?”, undrar folk.

”Nej, det är onödigt att oroa sig för saker”, svarar jag.

Just nu mår jag prima igen. Febern är som bortblåst och jag har haft en fantastiskt toppenbra helg…

Finbesök från Tyskland, god mat, några klunkar rödvin, solsken, lugna cykelturer på Stockholms gator, grodhavet och en stilla förväntan…

I helgen har jag levt igen…

Hösten fyllde våra hjärtan
“Vi satt på Rörstrandsgatan…

…igår kväll och drack vin…

…hösten fyllde våra hjärtan”

Sverige du snurrar för fort!, September 2017

Snälla, snälla jorden(snälla snälla Sverige!) du snurrar på tok för fort!

Vilken tur att man i allt kaos har fina kollegor att klamra sig fast vid…

Jag hade trillat av jorden om det inte var för dem…

Cykelkriget

Har ni märkt att det finns en ganska stor skopa hat mot cyklister i samhället?

Ja, det finns ju en stor skopa hat mot det mesta i samhället (vi gillar tydligen att hata?!) men just cyklister är lite extra poppis att hata just nu…

Cyklisterna cyklar för fort, de plingar för lite (eller för mkt), de cyklar över övergångsställen, de kör mot rött etc etc…listan kan göras låååång

Att fotgängare dagligen går och stirrar ner i sina smart(?)lurar och kliver rakt ut i cykelbanan så vi cyklister(ja, jag tillhör den hatade skaran) måste tvärnita och nästan slår oss halvt fördärvade, det har än så länge inte lett till någon hatstorm från cyklisternas sida…Bara att cyklisterna ser lite mer sammanbitna ut och plingar 10 gånger istället för 1. Har vi otur hjälper det inte att plinga 10 gånger eftersom fotgängaren har musik i öronen och kanske letar efter en Pokémon. Jo, sådant pysslar fotgängarna med ibland. (Vuxna fotgängare)

Sen får man höra att cyklisterna är helt galna. Vissa fotgängare drömmer till och med om att få nita en cyklist. Ta med sig bössan och sikta på första bästa som dyker upp…

Jag börjar känna en viss oro över det faktum att jag tillhör en grupp människor i samhället som en del fotgängare/bilister vill skada…

Dags att fly landet kanske?

Cykelkriget närmar sig med stormsteg…

Många av mina vänner och kollegor tillhör ”cyklisthatarna”…

Hur Cykelkriget kommer påverka vår vänskap är för tidigt att svara på…

 

Kan jag få lite kinesiska örter istället?, September 2017
Efter flera veckor av trötthet, feberkänning och huvudvärk besökte jag idag vårdcentralen…

200 kr för att en läkare skulle kolla mig snabbt i halsen och konstatera att jag är rejält svullen…(jo tack, det visste jag nog redan)

En dos med antibiotika och några avsvällande kortisontabletter…och sen tack och hej och nästa patient.

Jag är ganska säker på att han avverkade mig på mindre än fem minuter…

”Men ska du inte ta lite tester eller något?”, undrade jag när han föste mig mot dörren.

Nej, det tänkte han inte göra…

Om några veckor är jag i Mittens Rike…

Kanske har de några magiska örter där som de kan kurera mig med, för läkarvården i Sverige har jag gett upp hoppet om…

Bada en hel vinter?!, September 2017

”Ska du vara borta hela vintern?”, utbrister min kära far när han inser vad som är på gång…

”Vad ska du göra utomlands en hel vinter? Alla dessa månader…vad fyller man tiden med?”, säger han och skakar oförstående på huvudet.

”Jag ska leva strandliv. Bada i havet”, svarar jag.

”Ska du bada en hel vinter? Det kan man väl inte göra så länge…det kan väl inte vara kul i längden?”

Jag orkade inte förklara att jag ska göra mer än att bara bada…

Men imorse när jag drog upp persiennen och tittade ut på det halvdränkta regnruskiga Stockholm tänkte jag på det pappa sagt.

Visst fasiken kan man tillbringa en hel vinter vid havet utan att bli uttråkad…

Så länge solen värmer lite…så länge solen FINNS

Meditationsaktivism

Det spelar inte så stor roll var man gör det eller hur man gör det- det viktiga är ATT man gör det.

Kalla det reflektion, att vara närvarande, bön, meditation eller bara avslappning, men alltihop är samma sak- att koppla bort aktiviteterna i vardagslivet och söka sig in i rummet mellan tankarna.

Jag är ganska övertygad om att världen är i desperat behov av mer meditation. Världen är i desperat behov av att stanna upp…

Hotet i Öst
Om lite drygt en månad befinner jag mig förhoppningsvis i Ryssland!

I St Petersburg väntar Anastasia på mig, redo att visa upp sitt land(en liten del av den iaf..)

Hon frågar vad jag vill göra när jag kommer dit…

Jag svarar att jag vill äta Borsjtj och Blinier och kanske besöka vinterpalatset.

Jag tillägger att jag också vill leta efter Ryssar som kan le, då jag hört att detta inte hör till vanligheterna…

Anastasia skrattar och lovar mig både rysk mat, vinterpalats och leenden…

Hotet i Öst känns inte alls hotfullt…Tvärtom…

Jag tankar energi på Cafe Sjöstugan och tjuvstartar Rysslandskänslan med en rödbetssoppa…

Det är gråväder över Brunnsviken…

Folktomt…

Jag njuter av stillheten…Jag behöver den just nu…Ju färre intryck desto bättre…

För att förbereda mig för alla intryck som väntar kommande månader behöver jag isolera mig lite…Rensa och göra plats där uppe…

Att sprida ut sin lycka
Det kanske är så att man har sin lycka lite utspridd i världen…
Och man börjar med åren att lära sig de platserna och återkommer dit så fort och ofta man kan
En småkylig höstlördag

Tröttheten vill inte ge vika, febern är tillbaka och leker i kroppen…

Jag sov länge…

Blev sittandes med kaffekoppen och glodde ut på en grå morgonhimmel och några löv som frigjorde sig från sitt träd…

Jag hade ingen större lust att göra något storartat av den här dagen…

Men på något sätt blev det ändå ganska storartat…stortartat enkelt…

Denna småkyliga höstlördag struntade jag i feberilande ben, och masade mig in till mina barndomshoods vid Odenplan, för ett besök på stadsbiblioteket…

Där hittade jag boken jag sökte; ”Texter & historier från den stora landsvägen”– med Plura och Eldkvarn.

Att tillbringa några timmar på ett biblioteket… i en skön fåtölj…när man är trött och sliten…är nog ganska så RÄTT…

Och att låta tanken vandra iväg in i svunna tiders Stockholm och stora poeters hjärtan är något jag trivs väldigt bra med…

Underbart är kort, Augusti 2017
Jag har sovit, läst, frossat i blåbär, druckit friskt källvatten, lagat mat över öppen eld och lyssnat på Eldkvarn…

Det blev en kortvisit på Berget, men den gjorde underverk för en trött själ…

Min fristad
Landet…

Berget…

Bästa stället…

Min fristad...

En plats att läka på…

Frisk luft, sol, blå berg, forsen och stora skogen…

Japansk hjärnhinneinflammation
Bihåleinflammation samt en liten släng av japansk hjärnhinneinflammation…
Jag mår inge vidare…
Jag tror jag hoppar över vaccinationer nästa gång jag reser ut i stora världen…
Feber, rödvin och indonesiskt käk

Resfebern ställer till det för mig…

Den snor energi och en hel del av glädjen och förväntan…

Jag försöker vänta ut den, för den brukar klinga av tillslut…

Men plötsligt får den sällskap av en höstförkylning…

Och jag börjar kämpa emot…

Stressa & sura…

Inget blir bättre av det…(såklart)

Så jag släpper allt ett tag…

Äter indonesiskt och dricker rödvin på Jakarta i Råsunda, och inväntar min sega förkylning och min jobbiga resfeber…

Älskade Björn, Augusti 2017

Nalle Puh!

“Den knubbiga björnen som lufsar omkring och ställer dumma frågor och hittar på sånger och är med om alla möjliga äventyr, utan att nånsin samla på sig det minsta vetande eller bli av med sin naiva form av lycklighet…

Varför följde vi honom i spåren när vi var yngre? Han är trots allt bara en Björn med Mycket Liten Hjärna…

Men är hjärnan så kolossalt betydelsefull? Är det verkligen den som leder oss dit vi vill gå? Eller är det inte alltför ofta den som skickar oss åt fel håll, då vi följer ekot av vinden i trädtopparna, som vi TROR är verkligt, istället för att lyssna på rösten inom oss, som säger oss i vilken riktning vi ska gå?

Inom oss alla finns det en Uggla, en Kanin, en I-or och en Puh..

Alltför länge har vi valt Ugglans och Kaninens väg. Nu klagar vi likt I-or över följderna. Men om vi är förnuftiga, slår vi in på Puhs väg. Som om det vore långt bortifrån, kallar den på oss med ett barnasinnes röst…”

Barn lär oss vad livet handlar om
Jag har aldrig sett mig själv som överdrivet barnkär…

Inte sådär att jag kikar ner i barnvagnar och gulligullar med folks småknoddar.

Jag är ganska neutral. Barn kan vara lite söta. De kan också vara fruktansvärt jobbiga. De kan skrika så de blir röda i ansiktet. Och de kan charma mig genom att lägga en ministyrhand i min och le från hjärtat.

Men det som får mig att fascineras så av dessa små varelser är att de fortfarande är så äkta och oförstörda.

Det där osynliga pansaret har fortfarande inte bildats. Det där pansaret som bildas under ungdomsåren. Det börjar formas då och fortsätter sedan att förtjockas under hela vårt vuxna liv.

Jag har funderat en del på det där pansaret, som vi alla människor har-mer eller mindre. Dess tillväxtprocess liknar mycket en pärlas. Ju allvarligare dess yta skadas desto starkare blir det hölje som bildas omkring den. Men med tiden visar sig förslitningar i pansaret. På ett eller annat sätt. Som ett klädesplagg vi nöter ut. Vi är livrädda att tappa det…

Men barn…De lever med ett öppet sinne, fritt från förutbestämda regler. De lär oss vad livet handlar om. Eller borde handla om. Och vad vi måste kämpa för att behålla.

Blir så löjligt glad, Augusti 2017
Ibland blir jag bara sådär löjligt glad…

För att jag är omgiven av människor som förgyller mitt liv…

Jag glömmer bort det ibland. Jag springer för fort fram, är någon annanstans i tankarna. Tar saker för givet….

Men sen när allt blir lugnt och tyst…då kommer den; Tacksamheten och värmen i hjärtat.

För alla som gör saker för mig…stort och smått…och blåser bort ensamheten och mörkret…

Drömma vidare, Augusti 2017
Nu är det ganska precis ett år sedan jag träffade Anastasia från Ryssland…

Hon dök upp i mitt liv vid EXAKT rätt tidpunkt. Fast det förstod jag kanske inte då…

Vi gick på en Coldplaykonsert tillsammans. Vi åt jordgubbar med glass vid stallmästaregården. Vi pratade om tillkortakommanden och saker vi skäms över. Saker vi alla måste jobba med för att kunna leva fullt ut…

Anastasia var liksom en del av en lång kedja. Geovanni från Costa Rica likaså. De gav mig en knuff i rätt riktning. De inspirerade och fascinerade mig.

Ett år senare är jag galnare än jag någonsin har tillåtit mig att vara förut. Jag är också lyckligare. Och friare. Jag har aptit och nyfikenhet på livet.

Jag oroar mig fortfarande för saker. Jag ligger sömnlös ibland. Jag blir trött. Lustlös. Tänker och velar lite. Det kanske blir fel. Det kanske blir krångel. Det kanske blir jobbigt…

Men i slutändan: Jag gör. Jag vågar. Jag lever. Jag kör på det som känns rätt och bra just precis NU och jag följer hjärtat.

Det tänker jag fortsätta med…

Mitt löfte; Att alltid vara sann mot mig själv!

Det här med ”förlåt”
Jag tenderar ibland att be om ursäkt för allt mellan himmel och jord. Jag ber sedan om ursäkt för att jag ber om ursäkt.

Det kan lätt gå till överdrift.Jag måste påminna mig själv om att jag kanske inte behöver be om ursäkt för precisalltinghelatiden.

Men jag tycker att det är viktigt att kunna säga förlåt. Speciellt idag när många människor springer förbi varandra och i samhällets allt högre tempo glömmer bort att se och respektera varandra.

Ingen människa är fullkomlig, vi har både brister och begränsningar.

Vi har rätt att ha en egen uppfattning. Vi har också rätt att ha fel ibland.

Framförallt har vi ett ansvar att erkänna när det händer. Att kunna stå upp för sina ”brister” borde vara en av våra mest beundransvärda kvalitéer.

Ibland är det svåraste som finns att säga ”förlåt, jag hade fel”. Oftast är det då det är som allra viktigast.

När någon erkänner ett fel ses det ibland som något skämsigt, någonting vi vill undvika in i det sista. Du ska visa dig stark, ha pondus och vara principfast. Men att försvara ett fel är att fela igen.

Och ett fel kan vara att man glömt sätta sig in i en annan människas situation. Att man är för fyrkantig och vägrar kicka av sig sina allt för trånga skor.

Ja, det är skitsvårt…

Det är svåraste är ju inte att stå upp för våra principer, utan att omvärdera dem. Tänka nytt och tänka större. Bli mer ödmjuk. För det krävs medkänsla och nyfikenhet för andra människor. För det krävs att vi kan släppa på vårt ego.

Istället för att lägga så mycket energi på att inte exponera sig som någon som aldrig har fel måste vi vara starka nog att visa oss svaga. Mänskliga. Då har vi möjlighet att lära, utvecklas och börja ta ansvar…

 

Mitt SverigeJag?
Hemma i Sverige upplever jag mig själv som ganska otålig och rastlös.

Saker ska gå fort och jag känner mig ofta splittrad och jagad…
Lite disträ…På flera mentala platser samtidigt…Långt från nuet.

Det finns mycket som triggar igång min oro på hemmaplan, även om min nyfunna(nygamla) meditation har dämpat den en aning.

Men när jag ger mig ut i världen byter jag skepnad på något sätt.

Jag blir skärpt och vaken men samtidigt väldigt lugn.

Tålamodet ökar och jag känner en större ödmjukhet. Jag ser saker bättre och jag lyssnar ordentligt.

Jag blir mer av det jag alltid har velat vara.

Kanske att vårt ego minskar när vi kliver ur våra trygghetszoner.

För vi måste ge upp en del av det för att våga kasta oss ut i det okända, och överlämna oss till det som kallas ödet.

Det är som om man börjar skala av sig några lager och kommer närmare något som egot stått ivägen för.

Och jag märker att ju mer av egot jag ger upp desto mer kan jag tillägna mig av livet.

Egot är ju liksom inte den du är. Egot är din självbild, din sociala mask, den roll du spelar. Och det är så lätt att fastna i egot.

 

Släppa kontrollen, Augusti 2017
Vi kan inte planera livet…
Vi pratar framtidsutsikter men egentligen har vi inte en aning…

Jag såg inte min tid i Sydamerika som en tidsstolpe, en period som började och tog slut och sen fortsätta det riktiga livet när jag kom hem.

Nej…Den första resan och det första stora steget ut i det okända förändrade allt. Livet är här och nu och vi kan gå miste om toppen om vi aldrig vågar chansa och oroar oss för att kanske landa på botten.

Jag vet att så länge jag reser så kommer jag sakna, längta och vänta, men om jag hade gått miste om allt jag sett längs med vägen – vad hade jag då haft nu? Hur hade livet sett ut utan alla dessa minnen?

I slutändan är det kanske det livet går ut på; att släppa kontrollen. Det vi har allra allra svårast för.

Men jag tror att om vi släpper kontrollen…då ger vi plats för magin att komma in…

Så mycket tid jag slösat bort genom åren, Juli 2017
Jag har kommit att se tiden med helt nya ögon…

Så mycket tid jag har slösat bort genom åren…

Men kanske var jag tvungen att slösa bort den för att senare kunna förstå dess värde…

En dag kan motsvara en hel livstid…

En dag på Djurgården påminner mig om hur livet ska kännas…

En solig dag med promenader längs skuggiga kanaler, välförtjänt vila i Rosendals slottsträdgård och eftermiddagsrus på rödvin vid Waldermars Udde…

Mamma och pappa Svan som glider fram med sina småttingar. Stolta över vad de åstadkommit här i livet.

Och jag tänker att vi borde bli bättre på det. Att känna stolthet över det fina vi har åstadkommit…

Som en fin dag på Djurgården i gott sällskap…

Spontanmiddag på Indisk restaurang. Hemgång i sen sommarnatt.

Det går fan inte! Jo, det kanske det gör…
Samma sak varenda gång…

Stora planer…Drömmar…Längtan…

Fix och trix och strul och motgång…Oro och lite stress…Klump i magen.

”Det här går fan inte. Varför ska allt vara så krångligt? Varför måste jag VILJA så mycket? Varför måste mina drömmar knacka mig på axeln jämnt och ständigt?”

Och sen plötsligt lättar det och allt faller på plats…

Det gick ju visst det…

När jag vågade glida med ett tag och känna tillit…

När jag slutade tvinga fram lösningar.

Ett steg närmare en ny dröm.

Jag älskar varje litet steg på vägen.

Nya ögon?
Kanske behövde jag en långresa för att kunna komma hem och se Stockholm med nya ögon…

Kanske behövde jag turista en helg -i min egen stad-, med en brasilianare…

Men framförallt behövde jag nog lata dagar i Hagaparken, tidiga mornar på cykeln, gamla kollegor och vännerna…

Just nu är allt ganska OK. Jag är tillfreds med livet. Det är tryggt och stabilt. Skönt inrutat…

Men eftersom jag vet att jag inte kan stanna för länge i snabbsnurrande 8-5 Sverige, är jag mentalt i rörelse mot annat.

Utan att tappa nuet är jag på väg mot nya äventyr. Nya världar.

Man kan vara på flera ställen samtidigt. Just nu går dåtid, nutid och framtid ihop.

Jag drömmer om miljöer utan datorer, telefoner och stress…

Jag drömmer om att bara umgås med naturen…

En dröm om ändlösa vidder…

En dröm om en tystnad som talar andra språk än människan…

Ansvar?

Under min resa mötte jag ett par från USA, som befann sig i Nicaragua på semester. Med sig hade de sin dotter på 4 år.

När jag pratat med dem en stund kom det fram att de drömde om att ge sig ut och resa ett år eller två. Lämna den fullspäckade vardagen hemma och se världen. Leva ett annat liv.

De undrade ”hur gör man?”, ”hur har man råd?”, ”vad händer när man kommer hem igen?”.

Men framförallt ställde de sig frågan ”Är det schysst mot vår dotter att genomföra en sån dramatisk förändring?”.

Skulle det innebära att de var oansvariga föräldrar?

För mig som inte själv har barn kändes lite klurigt att svara på denna fråga. Men jag berättade att jag träffat många par som tagit med sig barn på långresor och barnen har verkat väldigt nöjda och tillfreds. Precis som sina föräldrar.

Jag tror nämligen att vi måste omvärdera det där med ”ansvar” lite.

För mig är det ansvar att se till att vi är så lyckliga det bara går och att vi lever ett liv som passar oss. Först när vi är lyckliga kan vi bli en bra partner, vän, kollega, anställd, arbetsgivare och förälder.

En del av lyckan består såklart i att lära sig vara nöjd med det man har. Men den består också i att vi vågar förverkliga våra drömmar och att vi är sanna mot oss själva.

Jag tror vi är så rädda för att tumma på ”normerna” att vi skapar osäkerhet och otrygghet hos våra barn. De barn jag träffat som har föräldrar som vågat tumma lite på normerna när det krävs, har varit bra mycket mer avslappnade, trygga och glada.

Trött på nyheter
Jag har helt slutat läsa/se nyheterna.

Jag minns att någon en gång sa att bland alla vanor som den moderna människan har är läsningen av dagstidningen den sämsta.

På morgonen, som är den stund på dagen då våra sinnen är mest öppna för nya intryck, blir vi överrösta med all den ondska som världen har åstadkommit dagen innan.

Nej, nyheterna klarar jag mig utan…

Jag har mina böcker och min meditation och mitt morgonkaffe…

Det räcker för mig…

Mina drömmars stad, Juli 2017

Vi har suttit på Per Anders Fågelströms terass och sett ut över ”Mina drömmars stad”.

Med kall öl, blå himmel, vita fjäderlätta moln och en värmande sommarsol.
Stockholm hörde min bön och visade sig från sin allra bästa sida.

Och jag tänker att Stockholm faktiskt har plats för en drömmare. Det är inte alltid kallt och trist…

Och när jag glider in på mina favoritgator på Söder och upptäcker att gatukonsten har hittat dit, då känner jag mig hemma. Och pirrigt förälskad…

Och Brasilien blev nog också lite förälskad i Stockholm. Jag kan inte tänka mig något annat…

För om man blandar gubbröra, älgköttbullar, gamla trähus, gröna parker, raggmunkar, spegelblanka sjöar, nybakade kanelbullar och ångbåtar- då måste man ha ett stenhjärta för att inte falla pladask…

Brasilien kommer till Sverige, Juli 2017
Brasilien möter Sverige i helgen. En bekant från min första långresa är på väg mot Stockholm, och i min frys väntar älgköttbullar och lakritsglass. En dröm om en picknick på solvarma klippor. Kall öl och glittriga vågor.

Jag spänner ögonen i min huvudstad -Nordens Venedig – och väser att ”nu får du fasiken sköta dig! Håll dig blås och regnfri nu för en gångs skull. Ställ upp lite Stockholm!”

Jag tänker att jag nog ofta lägger ribban för högt. Drömmer för mycket. Blir för besviken.

Stockholm är fint…och ganska trevligt ibland…

Men alldeles för opålitligt för en drömmare…

 

Hur ska livet egentligen kännas?

Det är inte lätt att återgå till en svensk vardag. Man känner sig lite som ett UFO, man har glömt hur saker funkar(och inte funkar)…

Som när man måste ägna en halv dag åt att sitta i telefonkö. Eller att välja rätt klänning till en tjusig tillställning. Eller betala fakturor manuellt- för att banken har problem med autogirot.

Jag har glömt. Jag har förträngt. Min hjärna har skapat nya kanaler.

En antydan till panik smyger sig på. Ska det vara såhär? Livet…Ska det kännas såhär?

Jag ringer bästa vännerna och vi spontanbokar in en weekend till Barcelona. På min födelsedag- den 29e september- dricker vi bubbel på Arlanda. Glädjerus!

Allt känns bättre…lite mer som innan…

Ringer en annan bästa vän. Glider runt. Poppar musik. Äter för mycket godis. Pratar om konstigheter. Och resor. Och livspirr. Glor ut över stilla solnedgångsvatten, spexar och försöker fånga det sista av dagen och kvällen…

Hur ska det egentligen kännas?

Längtar tillbaka till Centralamerika, Juli 2017

Jag har redan glömt vägglöss, magsjukor och jobbiga taxichaffisar.

Jag har glömt tryckande värmeböljor, läskiga vågor, blaskigt kaffe, översociala backpackers och mygginvasioner.

Jag kommer ihåg friheten, solblekta hårslingor i havsvindar, musiken, pirret i magen, vit och len sand under bruna fötter, kokosnötter, segel som vajar, mystiska ögon och häftiga livsöden…

Idag vill jag tillbaka. Man blir aldrig desamma efter en lång resa.

Man skapar en ständig längtan efter mer…

Man blir aldrig färdig, Juni 2017

“Har du rest klart nu?”, frågar man mig…

”Rest klart?”, jag tittar upp och känner mig lite störd i mina dagdrömmerier.

”Ja, är du färdig med långresorna? Vad är liksom planen nu?”

Jag svarar; ”Planen är bara att fortsätta göra sådant som gör mig lycklig…”

Och förresten…

Man blir aldrig färdig…

 

Magin i en liten blomma, Juni 2017

Jag var orolig att Sverige skulle kännas grått och trist…

Jag var orolig att magin skulle bli kvar i Karibien…

Men så gick jag förbi en jasminbuske idag och magin var tillbaka..större än någonsin…

Barndomssomrar och bekymmerslöshet…fångat i en enda liten vit blomma!

 

En bra start på min svenska sommar, Juni 2017

Bubbel, goda vänner, solsken, lite kallblåst, pizza på Delibruket…

Om man räknar bort kallblåsten så har jag fått en perfekt start på min svenska sommar…

 

Resemedaljens framsida och baksida, Juni 2017

Ett försök att sammanfatta min 4 månader långa resa i Karibien /Centralamerika…

 

Jag börjar med resemedaljens baksida

  • Vägglöss!
  • Parasitinfektioner & magsjukor (plus en helt vidrig antibiotikakur)
  • Jobbiga värmeböljor i Nicaragua
  • Tröttsamma transporter
Och så resans stora utmaningar
  • Första gången jag skulle rengöra min dykmask under vattnet…
  • Ett dygn med sjösjuka i San Blas!

 

Och resans stora besvikelse var…

  • Belize! Så överskattat! Dyrt, trist och fullt av vägglöss… (Men snorklingen var fantastisk!)

 

Och sist men inte minst…det bästa av allt det BRA

  • Att återse Colombia och Bogota
  • Långa och djupa samtal under stjärnbeströdda karibiska himlar…
  • Kuba och Havannas gamla gator och hus och bilar…
  • Rida barbacka på en vulkanö i Nicaragua
  • Öde stränder och vajande palmer på Majsön (Nicaragua)
  • Vardagslivet i Leon (Nicaragua)
  • Alla häftiga gatumålningar
  • Yukachips!
  • Mötet med vulkanen Fuego(Guatemala)
  • Ostiga puposas (El Salvador/Guatemala)
  • Den vackra och ljusa(och helt vägglusfria) lägenheten i San Cristobal(Mexico)
  • Att simma med vilda delfiner(Honduras)
  • Att glida runt på Kubanska vägar
  • Att dricka varm choklad i Oaxaha (Mexico)
  • Att ta mitt efterlängtade dykcert(Honduras)
  • Mina dager med Geo i San José (Vad gjorde vi egentligen i Costa Rica? Jättemycket! Och absolut ingenting. Så skönt! Och så nyttigt…)
  • Lilla Majsön, San Blas-öarna och Red Frog Beach i Panama!
  • Alla timmar till havs! Känslan av frihet…
  • Gatumaten i Lanquin(Guatemala)
  • El Salvador! (En mulen morgon på stranden…i min hängmatta…Att leka i vågorna med Tina…)
  • En dag i den blå lagunen i Mexikanska Bacalar…
  • Första natten på Majsön… i tunna, lätta och svala lakan…(Nicaragua)
  • Att se hundratusentals fladdermöss i skymningen …i fladdermusgrottan i Lanquin…(Guatemala)
  • Lavafloden i Maysaya (Nicaragua)
  • Att bada i rosalila solnedgångsvatten på Majsön…helt magiskt! (Nicaragua)

Men av alla de länder jag besökt är det Colombia som nått absolut djupast…

Colombia har blivit en del av mig och jag har blivit en del av Colombia…

Mina ögon kommer alltid lysa upp och tindra när jag tänker på min tid där…

Och jag kommer alltid, alltid vilja återvända. Om och om igen…

 

Inför alla stora beslut, Mars 2017

Inför alla stora steg jag tagit…inför alla viktiga beslut jag fattat…har jag alltid känt en stor osäkerhet…

Jag har tvivlat på mig själv…undrat om jag skenat iväg för mycket… om mitt beslut är tillräckligt noga genomtänkt och om det bottnar i en äkta önskan…

Jag har varit rädd att hjärnan spelat mig ett spratt…att jag kanske bara lurat mig själv…att jag agerat allt för mycket på mina känslor…

Men när jag gett efter för känslan(intuitionen?)och drivit igenom mitt beslut…så har jag alltid efteråt känt ett stort lugn efteråt…

Och en stolthet över att jag lyssnade på den där lilla rösten inombords.

När rösten tystnar, då vet jag att jag är på rätt väg igen

 

Snart dags för Barfotaliv, Mars 2017

På väg tillbaka till värmen, glöden och de lyckliga gatorna…

På väg tillbaka till mystiken och skönheten…

Den där andra världen…

Tillbaka till länder där jag är buenos días, buenas tardes och buenas noches med varenda en…

Nu har jag umgåtts lite pliktskyldigt med Sverige ett tag. Det var bitvis riktigt ”trevligt”…

Men nu är det dags att kasta av mig vinterkläderna, sätta färg på vardagen igen och leva barfotaliv i Karibien några månader…

Och magfjärilarna fladdrar helt galet mycket just nu…

Jag känner mig fri, peppad och nervös på en samma gång…

 

Feber, Mars 2017

Det är inte bara resfeber jag brottas med…

Jag har sån där riktig feber med ont i kroppen också…

Den febern botar jag med citron och ingefära…

Den andra febern avtar förhoppningsvis redan när jag kommer upp i luften och får i mig lite bubblig skumpa…

 

Bästa krokarna att fastna på, Mars 2017

Jag misstänkte att jag skulle fastna på resekroken när jag gav mig av till Sydamerika…

Jag är glad att jag fastnade där…

Man kan säga att jag fastnade på kroken som jag själv agnat…en bra krok att fastna på!

Den här gången väljer jag en del av världen som inte direkt erbjuder några (för mig) stora sevärdheter

Galapagos, Matchu Pitchu, Amazonas eller Påskön var under min resa i Sydamerika väldigt stora ”dragplåster”. De var nog anledningen till att jag valde just Sydamerika…

Men jag lär inte direkt bli uttråkad i Centralamerika… där finns en levande indiankultur med flera ruiner från Mayatiden… regnskogar, exotiska djur, vulkaner och isolerade paradisöar…

Det finns en stor värmande sol, vita stränder och turkosa hav…

Det finns nog en hel del sevärdheter där…bara det att jag inte känner till det ännu…

Men jag vet att jag kommer ha vågskvalp och palmbladsrassel…

Jag kommer besöka vackra städer och jag kommer äta mycket god mat.

Jag behöver inte mer än så just nu…

Den här gången vill jag nog ha en ”tråkigare” och enklare resa…lite vardagligare…lite mer sol och bad kanske..?

Att besöka Centralamerika ger mig även en mycket god anledning att återvända till Colombia…

Och den här gången få se norra delen av detta härliga land…

 

Ägd, Mars 2017

Igår såg jag äntligen humorshowen ”Ägd” med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström.

Svidande sanningar om hur vi ser på allt med ”dollartecken” i ögonen, investerar i förhållanden och om hur vi är slavar under den heliga tillväxten- vår tids stora religion.

 

Mellan två världar igen, Mars 2017

Eskalerande resfeber och nikotinavvänjning är inte en vidare värst bra kombination.

Jag går runt i min lilla segbubbla och känner mig allmänt oproduktiv… Och splittrad.

Mellan två världar igen…

 

Tillbaka till Colombia, Mars 2017

Tankarna på drygt 3 månaders soliga äventyr som ligger framför mig…

Jag tar ett glas vin, brottas lite med nikotinmonstret, promenerar runt Råstadsjön(beundrar hägrarna) och städar och packar klart inför måndagens avfärd mot mitt hjärteland; Colombia!

Saknar giftpinnarna!, Mars 2017

Jag saknar cigaretterna…

Jag känner mig lite naken utan dem…

Tom…Ofokuserad…Splittrad…Håglös…Grå…

Det är bara Nikotinmonstret som leker med min hjärna…

Jag vet det! Egentligen VET jag…

Försöker påminna mig själv om varför jag valde att fimpa…

Det finns såklart tusen skäl att sluta röka men mitt främsta skäl var att jag inte ville vara slav under ett nikotinberoende längre…

Jag som så ofta pratar om ”frihet”. Det finns ingen frihet i att vara rökare. ..

 

Några sekunder och allting kan hända, Februari 2017

Några sekunder och allting kan hända…

Att ärkefiender börjar prata eftersom de av slumpen tvingas samman.

Att annars oberättade historier berättas.

Att kärleken vaknar.

Att kärleken dör.

Att stora tankar tänks.

Att livet börjar spira igen… som efter en skogsbrand…

 

Allt man faktiskt kanske har gjort rätt, Februari 2017

Allt man hade kunnat göra. Allt man inte gör. Och allt man kanske gör, fast fel.

Och allt man faktiskt kanske har gjort RÄTT…

2016

Det kommer bli bra. Det bara måste bli bra, September 2016

Och så känns det lite lättare igen. Panikkänslorna klingar av och ger plats för det där förväntansfulla pirret.

När jag sitter på balkongen, känner hur septembersolen värmer, läpjar på en kopp kaffe och läser en av Martina Haags fantastiska böcker – då fylls jag med hopp igen.

Det kommer bli bra. Det bara måste bli bra. 

 

Bakom rädslan finns viljan och längtan att kasta loss, September 2016

Igår var jag glad och förväntansfull. Lugn.

Idag härjar ångesten och oron vilt i mig.

Det är inte något litet resepirr…det här är något helt annat.

Allt mod har lämnat mig…

Jag känner mig liten och rädd. Som den där ynkliga figuren i Mumindalen…knyttet

Världen känns stor och farlig och jag skulle vilja vara fem år igen och krypa upp i mammas knä och gråta. Vem ska rädda knyttet?

Kommer ni ihåg när man var liten och skulle sova över hos en kompis, och först var det väldigt spännande, men när man skulle till att sova så kändes mörkret mycket större och läskigare än hemma. Då kunde man alltid ångra sig. Mamma kunde alltid hämta…om det skulle krisa. Så ser det inte ut nu…

Borta är alla skyddsnät… Nu är det bara jag (Knyttet)

Men jag vill ju göra det här. Innerst inne. Där bakom rädslan finns viljan och längtan att ge mig iväg på den här resan…

Längtan att bara kasta loss

rida ut i stora världeni full galopp

Fyller lungorna med höstluft, September 2016

Jag brukar älska hösten, det är min favoritårstid. Men nu känns dess ankomst väldigt vemodig och det ska bli skönt att fly ifrån den i år.

Men den här dagen har jag inte flytt ifrån, den har jag omfamnat och njutit av.

Brunnsviken, fina vänner och en kajaktur i solskenet…

Födelsedagsfirande med mamma & pappa, god mat och kramkalas…

 

Att våga virvla i vinden…September 2016

”att våga…

…lossna…

…lämna…

…det välkända…

 

att våga…

…förlora…

 

att våga…

…virvla i vinden…

ett tag…

 

…som ett löv…

…en höstklar dag”

 

Slutet på en resa och början på en ny….September 2016

Jag har väldigt blandade känslor inför min långresa…

Ena stunden pirrar det i magen och jag känner hur frihetens vindar blåser mig i ansiktet. I nästa stund känner jag mig nedstämd och vemodig.

Och jag tänker att det nog är vanligt att man känner så inför en så stor förändring…

Jag rör ju om i min livsgryta åter igen- och denna gång riktigt ordentligt.

Resan symboliserar ett avslut på ett stort kapitel i mitt liv…

Det där avslutet som jag jagat efter så länge. En känsla av att jag inte kan gå vidare innan det infinner sig.

Och nu står jag vid avslutet. Så som jag är övertygad om att det måste få se ut.

Slutet på en resa och början på en ny….

Tänka sig att jag kommer befinna mig i Sydamerika om lite mer än 4 veckor…

Jag har inte riktigt förstått att jag ska resa iväg och denna gång för en väldigt lång tid.

Om jag känner mig själv rätt kommer jag att gråta floder på Arlanda och sen en vecka senare vara överlycklig över att vara ute på äventyr…

För samtidigt som det känns lite läskigt att ge sig ut i världen ensam så känns det också otroligt spännande…!

 

 

Den där aprilaftonen vid Brunnsviken…September 2016

Jag minns en kväll vid Brunnsviken- när jag och en vän promenerade till Universitetet.

Hon hade precis kommit hem från Mexico och var brun och fräsch. Jag var blek och vansinnigt trött.

Hon försökte få mig att fokusera framåt och lägga energin på ”rätt saker”.

Men vem kan säga vad som är ”rätt saker”? Där och då var det allt som betydde något…

Känslor är svåra och de ställer sig ibland i vägen för livet.

Jag minns att jag sa; ”Om det här inte slutar bra så kommer jag dra iväg…”

(Vår syn på vad ett bra slut innebar skiljde sig såklart markant åt.)

”Dra iväg? Vart då?! Nya jobbet då? Och dina vänner?” utbrast hon.

Jag visste där och då att livet skulle  förändras. Jag visste också att jag skulle få väldigt svårt att hantera det.

Och jag visste att allting runtomkring – så som jobb, vänner och familj- inte skulle kunna hålla mig kvar.

Nu- flera månader senare- står jag här med en uppsägning från ett jobb som jag trivdes väldigt bra på, en uthyrning av en lägenhet som varit min trygga punkt och en familj som är väldigt oroliga för min kommande resa.

Men jag behöver den här resan…

Och jag visste det redan då- den där kyliga aprilaftonen.

 

När hösten kommer flyr jag över haven, Augusti 2016

Jag lyssnar inte längre…

Inget värt nåt, som inte inger hopp

Jag rusar inte längre erat lopp

Jag står kvar, ser ingen plats för mig i mönstret

Jag gömmer mig

Jag värjer mig

När hösten kommer flyr jag över haven

Där ingen vet, där ingen kommer in

Men sommarn dör och min rastlöshet är min

Och tiden går

Månad, år”

 

En kanonkula i bröstet, Augusti 2016

“Man tror att man ska dö. Man är så ledsen att man tror att man ska dö…

Så länge du är arg & ledsen är det som att det rullar runt en svart kanonkula i bröstet på dig.

Det enda som händer är att du urholkar dig själv.

Man måste komma vidare, men det är ju inte helt lätt. Det tar ju tid…

Men så en dag börjar du skratta och bli lite glad igen…”

 

Sorgen är lömsk, Augusti 2016

Det har nu gått ungefär 4 månader sen allt rasade totalt…

Vissa dagar känns det som om jag står kvar och trampar på samma ruta- men folk i min omgivning påminner mig hela tiden om hur långt jag har kommit.

Jag skrattar allt oftare, jag har en framtidstro igen och jag har börjat att acceptera att livet inte blev som jag hade tänkt.

Men sorgen är lömsk…

När man minst anar bubblar den upp och sliter och drar i själen…

 

Det fina finns där, Augusti 2016

När det mörka och tunga genomsyrar tillvaron, dagen, tanken, livet…

Då är det lätt att övertyga sig själv att de lyckliga ögonblicken i livet för alltid är förbrukade, borta. Att det inte längre finns utrymme för att känna glädje och lycka…

Men jag försöker påminna mig själv om att det fina i livet faktiskt finns där…samtidigt som vi sörjer och är ledsna…

 

En sann vän…Augusti 2016

Är som jordgubbar, sommarkvällar, stjärnhimlen, solen och lugnet i hjärtat…

 

En ren tråd, Augusti 2016

Jag har länge väntat på en ren tråd att hänga upp mina tankar på…

Idag infann den sig…

Under ett träd, under en blå Stockholmshimmel på Fjällgatan.

 

Små stunder av lycka, Juli 2016

När jag cyklade hem från jobbet kände jag lukten av smultronjasmin…sommar & barndomsminnen…

Något hände i mig. En lyckosträng sattes i vibration…

Det blev plötsligt lite lättare att andas…

Små stunder av lycka- så värda att vänta på!

 

Drömmer mig bort till främmande världar, Juli 2016

Häromdagen satt jag och bläddrade i en resetidning och fastnade i en krönika…

”Du reser för att utforska världen – och dig själv. Resan förändrar människan. Du börjar tänka i nya banor. Du får nya perspektiv. Du får fler referenser till hur livet kan levas på andra sätt än ditt.

Ett möte med en människa fick dig att se annorlunda på en politisk konflikt. Ett restaurangbesök fick dig att börja laga en ny maträtt. En promenad i en botanisk trädgård fick dig att plantera nya buskar i din trädgård. En safari bland utrotningshotade djur fick dig att gå med i Naturskyddsföreningen.

En månad på resa kan i din kropp och din själ kännas som ett helt år. För dina vänner som stannade hemma verkar tiden däremot ha stått still. Resa är ren magi. Att resa är intensifierat liv. Resandet ger ett förhöjt antal intryck per minut. Det är hemligheten bakom resans magiska förmåga att förändra dig.

När du upplevt det främmande blir du bättre på att jaga bort demonerna som göder fördomarna. Men framför allt: du inser att världen trots alla skavanker är ganska vacker.”

Och samtidigt som jag läser krönikan drömmer jag mig bort till främmande världar långt bort från Sverige…

 

Bränna broar…Juni 2016

Att bränna broar eller låta dem rosta långsamt- vad är värst?

 

Sommaren skaver och sliter, Juni 2016

Jag kommer nog aldrig bli sams med den här sommaren…

Den skaver och sliter och trycker och tynger.

Det är som om någon slitit ut massa sidor i min ”livsbok” och jag vet inte hur jag ska komma in i texten igen.

Jag brottas med förlustkänslor, svek och livströtthet.

Mitt i allt detta bestämde jag mig för att slita ut fler sidor i ”livsboken” och helt enkelt bara skriva ett nytt kapitel -ett kapitel som jag kan fylla med något som ger mig glädje igen…

Nu storstädar jag i mitt liv och tar en lång paus från allt….

 

 

Ibland är jag så rädd att misslyckas att jag inte ens försöker…, Juni 2016

Visst är det viktigt att lära sig vara nöjd med det man har…

Men ännu viktigare kanske det är att ibland inse att man ibland inte ska vara nöjd med det man har…

Ibland är jag så rädd att misslyckas att jag inte ens försöker.

Men vad gör vi när vi inte försöker?

…Vi misslyckas!

 

Vad gör jag med min korta stund på jorden?, Juni 2016

Att samla pengar och prylar och grejer…att vara så rädd för ensamheten och tystnaden att man aldrig i lugn och ro hinner tänka efter…

Vad gör jag egentligen med min korta stund på jorden?

Myggbett och rosenbuskar, Juni 2016

Precis ätit middag med en barndomsvän, som råkade befinna sig i Stockholm.

Det var många, många år sedan vi sågs och de starkaste minnen jag har av ”oss” är förknippade med somrar på deras landställe…

Myggbett, rosenbuskarna utanför mormors hus, Vänern där vi badade oss skrynkliga som russin…

Minnen från en tid som känns så avlägsen men ändå så nära

 

Minns du vad du drömde som liten?, Juni 2016

Minns du vad du drömde som liten innan samhället sa åt oss hur vi skulle leva vårt liv?

 

Än finns soluppgångarna, Juni 2016

”Människor kommer ingenstans…

Och människor försvinner…

Men jag lovar…

Att jag står fast vid drömmarna…

Än finns soluppgångarna…

Och fisken i strömmarna…”

 

Delar av mig har dött, Maj 2016

Senaste halvåret har slitit på mig. Jag anade att jag skulle hamna här, men jag kunde aldrig föreställa mig hur tungt det skulle bli…

Delar av mig har dött och jag saknar och sörjer dessa.

Men på något sätt är det som en nära-döden-upplevelse, där jag allt mer börjar uppskatta och fokusera på det som inte är dött. Det gör att jag börjar leva mer och mer som om jag inte har något att förlora.

De vanligaste hindren för utveckling och förändring är ju att vi gör som vi ”alltid” har gjort. Det är också vanligt att man håller sig tillbaka med hjälp av livslögner och ursäkter.

Men när allt rasar så ser man världen på ett annat sätt. 

Jag har rasat många gånger i mitt liv – men varje fall har gjort att jag lär känna mig själv bättre. Och när man känner sig själv och vet vad man vill så kan man leva fullt ut.

Ibland måste vi påminna oss själva om att våra dagar är räknade. Det kan ta slut imorgon…

Vi vet aldrig hur länge vi får vara med- och jag lever hellre ett år fullt ut än en hel livstid med fotbojor och rädslor.

 

Lyckan var en varm hästmule…Maj, 2016

Igår knackade lyckan åter på min dörr…

Lyckan var en varm hästmule, solsken, ett hav av vitsippor och galopp över en äng.

Lyckan var två fina vänner som tog hand om mig, när jag själv inte riktigt orkade…

Lyckan var en liten fladdrande låga i mörkret som envist viskade; “det kommer att lätta, det kommer bli bättre”

För nog är det som Hellström sjunger; ”Man måste dö några gånger innan man kan leva”

 

Ibland blir jag bara så TRÖTT, Maj 2016

Vissa dagar drömmer jag om att kliva av helt…sälja allt jag äger och har och flytta till vår sommarstuga, uppe i de jämtländska skogarna…

Göra mig helt skuldfri. Skriva böcker. Vara ifred. Elda lite i en spis. Köpa en get och odla lite grönsaker. Lära mig tillverka barkbröd…typ…

Det är dagar och veckor när jag tillbringar oräkneligt antal timmar i telefon. Timmar med min bank. Timmar med olika system som har effektiviserats till absurdum men som vi håller på att tappa greppet om totalt. Timmar av frustration och trötthet.

”Jag blir så TRÖTT!”, suckade en kund häromdagen när han hamnat i kläm mellan olika aktörer på marknaden.

Och jag förstod honom bättre än han kanske anade…

För verkar det inte som om det så kallade “systemet” får allt större kontroll över oss människor?

Folk blir allt mer stressade och frustrerade…

Vi vill bara ha system som är lite enklare att förstå…

För ju mer vi försökt effektivisera desto krångligare verkar saker ha blivit

Och ibland blir man bara så TRÖTT…

 

Mitt i skogen…, April 2016

“Mitt i skogen finns en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

På den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande…”

– Tomas Tranströmer

 

Tomheten väger mest, April 2016

Visst är det märkligt att bland det tyngsta en människa kan bära på så är det tomheten som väger mest?

 

Den gamla goda tiden, Januari 2016?

Ja, så säger man ju ofta…

Fast var den tiden verkligen så himla god? 

Det går kanske egentligen inte svara på…

Man minns saker som mycket bättre (eller mycket sämre) än de egentligen var…

Men jag tror att den tiden…och alla de människor som den tiden inkluderade… var en viktig bit…en viktig transportsträcka…

…den var nödvändig för att jag skulle ta mig dit där jag är idag…

 

En höst vid Brunnsviken

Vilken höst! Så vackert…

 

Vänner!

Vi äter gott i Gamla Stan…husmanskost…lyxig blodpudding med äpple och fläsk…

På vägen ut börjar det att regna…och vi klämmer ihop oss under mitt paraply…

Och jag tänker att det är just sådana saker vi minns…

Två vänner och ett paraply…

 

En fin kväll på Delibruket

Pizza, fint sällskap och många skratt…

 

Stockholmskväll

 

 

Gotland, Augusti 2015?

Gotland ligger mig väldigt varmt om hjärtat…

…och jag har gjort många besök på denna härliga ö…

Här har jag bland annat cyklat, vandrat, campat, bott gott på Krakas Krog, ätit mitt livs godaste pizza(på en gammal ombyggd bensinstation), myst runt i Visby…

Jag trivs väldigt bra på Gotland! 

2 pizzor efter en lång vandring!

Skumpa på Krakas!

Frukost på Krakas!

Födelsedagsfirande

Grövelsjö

*uppdateras*

Roslagsleden

Berget

Min fristad…

Mitt berg…

Mitt landställe…

Mitt Jämtland…

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar