Magen står i fyra, glada hörn. Igår åt jag den godaste Paellan någonsin…
Idag serverades jag en underbar Cazpacho och jag suckade djupt av matlycka…
Vi har traskat strandpromenader, kullerstensgator och Sangria. Att ”traska” Sangria var ett nödvändigt ont. Den fick bara inte plats…
En härlig weekend närmar sig sitt slut och vi kryper till kojs med förhoppning om en hyfsat stökfri natt.
En regning dag, Oktober 2017
Det regnar. Länge och mycket. Stora mörka och dramatiska moln.
Jag badade imorse. I havet. Det var jag ensam om att göra- bortsett från en vit boxerhane som studsade runt lite i vattenbrynet.
Nu sitter jag på hotellet och läser min bok( Mästaren och Margarita) och tittar ut på vågorna som slår mot stranden.
Klassisk musik och konst i alla marmorklädda rum och mjuka, sköna soffor.
En natt vid Playan, Oktober 2017
Gårdagen höll vi oss till planerna; Att inte ha några planer!
Vi strosade gatorna fram, fotade vackra hus, lyssnade på lite klassisk musik i en park, delade på en tortilla och blev smårusiga på vinskvätten som slank ner till.
Efter många timmar med promenadskorna återvände vi till lägenheten och njöt av att kunna ta lite siesta.
Senare på kvällen hamnade vi på ett torg i hjärtat av Barca, där vi avnjot en fantastisk middag och forlorade oss i prat och skratt och fina minnen.
En perfekt dag ville vi avsluta vid havet. Och eftersom vi ville vakna upp vid havet också så bestämde vi oss för att lyxa och ta in på hotell – precis bredvid stranden.
Vi ångrar oss inte…
Vi ar har! I Barcelona!, September 2017
Vi kom fram till Barcelona ganska så sent igår kväll och ganska så trötta.
Både jag och Cina längtar efter att få sova, vila, sova, vila och bara strosa runt lite, utan några måsten…
Lalinah -som jag träffade under min dykutbildning pa Honduras-, har en lägenhet mitt i de gamla kvarteren i Barca. Hon gav oss husrum och tog med oss till ”kvarterskrogen” för ett sent kvällssnack; lite tapas!
Vilken vacker stad. Vilken harlig atmosfar! Tank att vi antligen ar har…
Alicante
Det drar ihop sig…September 2016
Imorgon bär det av hem till Sverige…
Enbart för att mellanlanda några dagar och sen ge mig iväg igen…på den stora resan.
Resfebern börjar allt mer smyga sig på. Så mycket jag vill hinna göra innan jag åker – så många jag vill spendera tid med. Men så lite tid kvar.
På lördag ska jag krama min bästis. Länge & hårt. Vi ska dela en flaska rioja och bli sådär härligt fnittriga och glada. Hon kommer som vanligt att blåsa bort mina mörka moln. Jag ska njuta av varje sekund.
På söndag ska jag träffa mamma & pappa. Vi ska fira min födelsedag- eftersom jag kommer befinna mig i Sydamerika den 29e september. Vi ska också kramas hårt och länge…och kanske pratar vi lite om hur de kunde få en så knasig dotter. Mina fina föräldrar som försöker att stötta mig i allt jag tar mig för…
På måndag ska jag träffa min andra bästis. Jag har såklart sparat en mängd kramar till henne.
Vi kanske tar en promenad i den friska höstluften och filosoferar lite. Kanske säger hon något klokt som får mig att tänka och se saker på ett annat sätt. Hon är vännen med guldhjärtat! Vad skulle jag göra utan henne?
Jag packar ner mina nära & kära- mina stöttepelare – i det mentala bagaget, så jag slipper känna mig allt för ensam under min tid i Sydamerika.
Jag hoppas och tror att den här resan- det här äventyret – kommer att få mycket att lossna. Att få miljöombyte och fylla livet med mening igen. Kanske har jag inte bara en livskris att brottas med utan också en existentiell kris.
Jag tror många hamnar där – någon gång i livet. Vi ifrågasätter vår existens och förlorar tron på något som är större än oss själva.
Jag har ifrågasatt mina beslut och min intuition och jag har tappat lite av tilltron till mig själv. Jag vill hitta den igen – och kanske hittar jag den på Inkaleden, på Galapagos eller på en liten vingård i Chile. Jag tror i alla fall att chansen är större att jag hittar den under min långresa än hemma i det svenska ekorrhjulet.
Början på slutet och slutet på början, September 2016
Imorse fick jag ett mess från en vän. Han skrev: ”Todo se cierra en circulo y lo comienza tiene su final. En el medio suceden cosas qou nos llenan el alma, nos enaltecen, nos convierten en mejores personas.”
Det betyder ungefär: ”Allting sluts i en cirkel och början når sitt slut. Under tiden händer saker som fyller oss med liv, upphöjer oss och utvecklar oss till bättre personer”
Och jag tänkte på det där idag…
Nu är jag i slutet på början. Men det är också början på slutet.
Finns något väldigt fint i det!
En sandstad, September 2016
Vaknade tidigt och såg till min stora glädje att himlen var full av moln. Hoppades på en svalare dag men det dröjde inte länge förrän solen gassade från en klarblå himmel.
Släpade mig ner till stranden och tog skydd under parasollet. Slumrade en stund, badade och testade min nya undervattenskamera…
Resten av dagen ägnade vi åt att bygga sandslott, eller rättare sagt; en sandstad.
Den fick en kyrka/tempel, en väderkvarn, en åker, två vakttorn och en lada…
Stillhet i rörelse, September 2016
Då känner jag mig hemma, September 2016
Jag tror verkligen inte att jag skulle ha fötts i Sverige. Något blev lite fel. Jag skulle ha fötts i något medelhavsland.
När jag är brun -och solblekt i håret-,när jag får äta färska fikon till frukost(som till skillnad från i Sverige smakar något) och när jag får promenera i strandkanten på natten och titta upp mot stjärnorna- utan att frysa- då känner jag mig hemma.
När jag är med människor som får mig att skratta och som gör mig lycklig- då är jag också hemma.
Hemma behöver inte vara en fast förankrad plats. Hemma kan lika gärna vara en känsla.
Pina Colada i en strandbar, September 2016
Pina colada i en strandbar som badar i kvällssol. ”Hotel California” på spanska. Fiskmåsar som kalasar på badgästernas kvarlämnade lunchrester. Skrivblocket som är fuktigt av saltvatten…
Meningen med livet…just nu, September 2016
Meningen med livet just nu; Bada i det stora blå, gräva ner fötterna i finkornig sand och äta söta, ludna persikor
Under ytan, September 2016
Har ställt klockan tidigt för att kunna gå ner till stranden och se solen stiga upp ur havet.Pirrig och förväntansfull.
Även om det varit mycket depp och mörker senaste tiden så är det faktiskt inte bara sorg som lagrats i min kropp. Jag lagrar fina minnen också, och det gör jag väldigt medvetet…
Ibland behöver jag bara blunda för att jag på riktigt ska kunna uppleva allt det där fina jag samlat på mig genom åren.
Kroppen minns, vi bär hela våra liv med oss.
När vi tror att allt glidit undan, finns det där. Precis under ytan…
Långt bort från telefoner, datorer, stadsbrus, stress och press…, September 2016
Man blir väldigt trött av att göra ingenting. En behaglig trötthet…
De ”små grå” njuter av att slippa känna sig behövda. Långt bort från telefoner, datorer, stadsbrus, stress och press…
Bara ljudet av vågor som slickar stranden. Såhär borde livet vara lite oftare!
Feelgood, September 2016
En flaska vin på stranden under en stor stjärnhimmel. Vågor. Kall sand. Varma vindar. Bara ben.
När jag blir stor…
När jag blir stor ska jag nog bli en sån där resebloggare
En sån där som reser jorden runt, besöker coola platser, äter gott, träffar sköna människor och skriver lite om detta…
När jag blir stor…
Salt, sand och fruktkladd, September 2016
När jag inte badar, solar och äter persikor så sover jag. Jag sover helt galet mycket. Överallt. Hela tiden.
Och sen skriver jag. Massor. Med penna och papper – för det har jag saknat. Att se min kladdiga blyertshandstil gör mig lycklig.
Idag såg jag solen gå upp på min favoritstrand, samtidigt som jag stretchade min stela kropp.
Träffade en man vars hund var rusig av lycka över att få kasta sig i havet och simma. Tänkte att vi har nog en del att lära av våra fyrbenta vänner.
På torsdagar är det marknad. Massor av frukt och grönt…jag bar hem två stora kassar proppfyllda med alla viktiga vitaminer.
Efter en lång dag är jag lite solsvidig, saltig, sandig och fruktkladdig. Och väldigt nöjd…