De vilade sig i en liten sandgrop högst uppe i skogen. Puh började bli ganska trött på sandgropen och misstänkte den för att förfölja dem, för åt vilket håll de än gick, kom de alltid tillbaka till den, och varje gång de fick syn på den genom dimman, sa Kanin triumferande: -Nu vet jag var vi är, och Puh sa sorgset: -Jag med, och Nasse sa ingenting. Han hade försökt tänka ut något att säga,men det enda han kunde komma på var ”Hjälp! Hjälp!”, och det tyckte han lät fånigt, när han var med Puh och Kanin.
– Jaha, sa Kanin efter en lång tystnad, under vilken ingen tackade honom för den trevliga promenaden, det är väl bäst vi fortsätter, antar jag. Vilken väg ska vi försöka nu?
– Hur skulle det vara, sa Puh, om vi försökte hitta den där gropen, så fort vi inte ser den längre?
– Vad ska det tjäna till?sa Kanin
– Jo, sa Puh, vi försöker ju hela tiden hitta Hem, men vi hittar inte dit, så jag tänkte, att om vi försöker leta efter den här gropen, skulle vi säkert inte hitta den, vilket vore bra, för då kanske vi kunde hitta något som vi INTE letar efter, vilket skulle kunna vara JUST det som vi letar efter, eller hur?
– Det där förstår jag inte vitsen med, sa Kanin.
-Nej, sa Puh ödmjukt, det är ingen vits.
-Om jag gick bort från den här gropen och sedan gick tillbaka till den, skulle jag NATURLIGTVIS hitta den, suckade kanin.
– Jag tänkte att du kanske inte skulle det, sa Puh. Jag bara tänkte…
– Försök, sa Nasse plötsligt till Kanin. Vi väntar på dig här.
Kanin skrattade till för att visa, hur dumt det var, och försvann i dimman. När han hade gått hundra meter vände han och gick tillbaka igen…och när Puh och Nasse hade väntat på honom i tjugo minuter, reste sig Puh.
– Det tänkte jag just, sa Puh. Nu, Nasse, går vi hem.
– Men Puh, ropade Nasse förtjust, hittar du?
-Nej, sa Puh, men det finns tolv honungsburkar i mitt skafferi, och de har ropat på mig i timmar. Jag kunde inte höra dem ordentligt förut, för Kanin bara pratade, men om ingen säger något utom de tolv burkarna, Nasse, så kommer jag att veta, varifrån de ropar. Kom nu.
De traskade iväg. På en lång stund sa Nasse ingenting, för han ville inte avbryta burkarna, men så plötsligt pep han till- ett oo-pip-för nu började han veta var han var- men ännu vågade han inte säga det högt, ifall han inte visste det. Och just när han hade blivit så säker på sin sak, att det gjorde detsamma, om burkarna ropade eller inte, hördes ett rop framför dem, och Christoffer Robin dök upp ur dimman. De var hemma!
För det ligger ju så till att om det vore klyftighet som smällde högst, så skulle Kanin vara Nummer ett istället för den där björnen.
Men så funkar det inte…”
– Tao enligt Puh