Jag har tillbringat ett dygn i ökända Manila…och äventyret i den Filippinska övärlden är över… för denna gång…
Nu väntar nya äventyr…
Jag tillbringar ett dygn i ökända Manila, i väntan på mitt flyg till Bali
Farligt, skitigt och fattigt. Få städer har så dåligt rykte som Filippinernas huvudstad…
Men jag vill ge Manila en chans. Jag vill försöka se staden och hitta själen
Jag hyr en lägenhet nära flygplatsen…
Jag tar en taxi- genom trafikkaoset- till Manilas gamla stadsdelar, tittar på lite gatukonst, ler mot människor jag inte känner, flirtar med livet, dricker ett glas vin på en lummig gård och äter en kalasgod buffé på kvällen.
Ganska snabbt kommer själen faktiskt krypandes…
Den kommer när jag samtalar med taxichaufförer om vardagsliv, den kommer när jag kliver in i små gränder där barn leker och mödrar spelar BINGO på gatan…och den kommer när jag sitter på en lokal restaurang på kvällen och ser en häftig dansuppvisning
Och det är som någon sa; ”Det är ju människor som gör en stad, och i Manila bor nära 15 miljoner.”
Man får ge Manila lite tid bara. Den gömmer sin charm väl och man måste lyfta på locket och se vad som finns under.
Jag tror också att jag gillar när det är lite ruffigt och annorlunda. Jag gillar när jag ser sånt som inte försöker att passa in…när man slipper det där stela, arrangerade och uppbyggda
Manila kör liksom sitt race. Manila är äkta! Det ber inte om att bli älskat och accepterat.
Ta mig som jag är!”, säger Manila
Och det är just vad jag gör…
Camiguin-En sagoo!, Mars 2018
Jag badar i klara och behagligt kalla vattenfall, äter Cassavakex, åker båt och motorcykel…
Jag borrar ner fötterna i svart och varm vulkansand – medan solen sakta sjunker i havet.
Hundar spatserar i havsbrynet och grodorna kväker på de nyvattnade risfälten
Jag tar mig till en kritvit strand med några regnbågsfärgade parasoll. Som hämtat från en resebroschyr!
Men den här paradisstranden är inte bara bildskön- den är full av liv.
Fåglar som svävar över turkosa vågor och sjöborrar och jättemusslor
Det här är en sagoö. Och jag är så glad att jag hamnade just här…
Vad fanns egentligen innan? Mars 2018
”Vad fanns egentligen innan det här?”, undrade jag nyligen.
Det är alltid det där så kallade ”innan” som leder en fram till det man har idag.
Det är en del av livets långa transportsträcka- och äventyr!
For det som var innan var inte nödvändigtvis dåligt. Det var bara annorlunda.
Men jag har svårt att förstå hur mitt liv har kunnat förändrats så dramatiskt.
Jag har svårt att förstå tiden och det märkliga samspelet mellan ödet och slumpen.
Alla dessa människor som jag har mött och som har fört mig dit jag är idag…
När började allting egentligen?
Och hur ser den långa kedjan ut när man granskar den närmare?
Förstår ni lite vad jag menar?
Eller är jag bara helt förlorad i tiden och i livsmysteriet?
Det var Bra, Det ar Bra och det blir Bra, Mars 2018
Jag åker motorcykel runt ön med några fransmän och en chilenare…
Vi vandrar upp på en vulkan- som inte längre SKA vara aktiv!-och beundrar en storlagen utsikt.
Havet är lika turkosglittrande som alltid. Men kanske att det är lite gladare och friare runt den här ön…
Jag får prata lite spanska igen och förflytta mig till en tid som passerat men som alltid kommer leva i mig; Äventyret i Sydamerika!
Vi pratar om framtiden och drömmer om resor vi vill göra.
Jag vill se södra delen av Chile, Argentina och Brasilien. Och jag villa hänga med folk jag lärt känna
Och jag vill dricka massa gott rödvin, äta nystekta Arepas och lyssna på latinomusik
Men innan jag återvänder till Sydamerika vill jag gå pilgrimsleden till Santiago de Compostela…
Jag har pratat om det så länge…Och varför bara prata om det? Varför låta det stanna vid en dröm när man kan göra verklighet av det?
Men nu är jag på Filippinerna, och det ska inte behöva trängas med Santiago De Compostela.
Den annalkande svenska vardagen har mer plats för pilgrimsdrömmar…och för Sydamerikanostalgi
Man ska försöka vara i nuet… men framtidsdrömmar och vackra minnen måste också rymmas någonstans
Jag tror bara att det är viktigt att inte fastna i dåtid eller framtid.
Dåtid och framtid ska vara platser man färdas mellan.
Framförallt ska man inte gå i fällan att tro att det var bättre förut(nostalgifällan!), eller att det ska bli bättre SEN(flykt från nuet)
Det VAR bra, det ÄR bra och det BLIR bra.
För till och med det mörkaste kapitlet i vårt liv rymde ju en hel del fint, vi kanske bara inte såg det…
Men solen gick upp, fåglarna sjöng,barnen skrattade och hjärtat slog i bröstet…även då…
Camiguin- min o! Mars 2018
Jag är på vulkanön Camiguin! Det är mystiskt, stillsamt och så förbannat vackert…
Den här ön är som gjord för mig, och jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att avsluta ett resekapitel på.
Jag bor i ett litet solgult hus med utomhusbadkar och egen solnedgångsstrand.
Det ligger omgivet av risfält- som just nu skördas för fullt- och vulkaner. Bara en av öns vulkaner är sporadiskt aktiv- Hibok-hibok-och jag hoppas att den ska hålla sig lugn under min korta vistelse på ön.
När jag ligger i mitt utomhusbadkar och tittar upp på den lummiga vulkanen Hibok-hibok så tycker jag att den utstrålar det jag känner; Harmoni och ro!
Det känns betryggande…
Sa manga oar, sa lite tid! Mars 2018
Filippinerna! Så många öar(sisadar 7000!) – så lite tid!
Jag valjer ut tre oar: Bantayan, Bohol…och vulkanön Camiguin.
Alla tre öarna har en alldeles speciell charm och jag försöker verkligen att inte springa förbi charmen
Sista dygnet på ön Bohol tillbringar jag i den sömniga strandorten “Anda” för att klura ut en lämplig resväg till Camiguin…
Det var inte helt lätt, men med hjälp av snälla lokalbor kom jag -på en kusins brors motorcykel-till hamnen i pyttelilla staden Jagna…för en 4 timmars lång båttur över till Camiguin
Saved by the pool, Mars 2018
Solen står högt på himlen och steker mina redan ganska röda axlar…Svetten rinner och vägen dammar…
Jag rör mig mot havet, det stora skimrande blå bakom palmlundarna.
Snart snart snart kan jag svalka mig…
Flåsiga hundar i skuggan, smältande glassar i barnhänder…
Havet kommer allt närmare. Vit sand under fötterna…vågskvalp…
När jag äntligen får kasta mig i sköljer en våg av salt och besvikelse över mig….Vattnet är varmt! Typ badkarsvarmt! Typ sådär varmt som man skulle önska sig under en småkylig svensk sommar men verkligen inte en stekhet dag på Filippinerna…
Eftermiddagen tillbringar jag på hotellet- i den svala poolen.
Jag föredrar värme framför kyla alla gånger, men just denna dag skulle jag vilja andas lite svensk vinterluften i några timmar.
Senare smörjer jag in mig med kylbalsam och aloevera -och ger mig ivag pa min motorcykel. Vinden flaktar skont…
Tillsammans med en ny kamrat ser jag solnedgången i en tapasbar på stranden och vi vänder hemåt i den sena natten under en mäktig stjärnhimlen.
Sa fungerar nuet! Mars 2018
Så många gånger jag har tänkt “Det här är resans stora höjdpunkt!”…
Men när man befinner sig i det så kallade nuet så kommer det nya höjdpunkter hela tiden.
Det man upplever för stunden blir alltid höjdpunkten…
Och just nu är såklart Bohol stora höjdpunkten.
Ni förstår kanske varför?
Världens godaste glass, världens finaste stränder, världens gulligaste hundar, världens vackraste människor…
Ja, så fungerar nuet!
Spokdjur och Chokladkullar, Mars 2018
Jag är framme på ön Bohol…
Här lånar jag en moppe och vågar mig ut på vägarna.
Jag tar mig till “Chocolate Hills” och jag stiftar bekantskap med Spökdjur.
Det är galet häftigt. Det är overkligt. Det är på riktigt!
Vinden fladdrar i håret, havet glittrar, solen värmer och livet leker…
Bye Bye Bantyan!, Mars 2018
Jag ser en sista soluppgång och dricker en kopp kaffe på uteplatsen…
Jag vinkar adjö till människorna i byn.
Ännu en gång tar jag avsked av nyfunna vänner och ännu en gång packar jag min väska.
Jag lämnar Bantayan för att fara vidare till nästa ö; Bohol
Men Bantayan…alltså…Vilken ö! Vilka människor! Vilka minnen!
Jungfruon, Mars 2018
Jag gör en liten båtutflykt till den närliggande “Virgin Island”, tillsammans med Christina och hennes mor.
Grannarna kör oss dit. I byn har nästan alla en båt, och vi betalar en väldigt liten slant för transporten till ön.
Det kostar mindre än att ta bussen en station i ett slaskigt och kallt vintersverige…
Jungfruön består av vit sand och blåturkosglitttrande vatten.
Vi badar lite, äter salta potatischips och beställt en varsin mangojuice.
Himlen är klarblå och vattnet så klart att man inte vet om man simmar i himlen eller i havet.
Solen gassar. Jag slarvar med solkräm och blir rödmosig i nyllet. Rödmosig men glad, kliver jag några timmar senare upp i båten som för oss tillbaka till byn.
Tillbaka till mitt lilla hus på stranden och palmerna som rasslar i vinden.
Jag smörjer det solröda ansiktet med aloevera från trädgården och somnar sedan i hängmattan…
Jag vaknar senare i den ljumma natten, under en stor stjärnhimmel.
“Lev mig!”, viskar livet från Universums stora och hemlighetsfulla mörker.
“Snälla, bara lev mig!”
Prinsessan Christina
Jag hänger med (Prinsessan!) Christina från byn.
Hon är 5 år, men redan väldigt världsvan. Hon vet hur saker och ting ska fungera och hon undervisar mig mer än gärna.
Genom Christina lär jag känna de andra barnen i byn, jag får följa med henne till skolan som hon snart ska börja i och vi hälsar på hennes husdjur; några getter och en glad gris.
Christina var från början väldigt blyg och betraktade mig länge från sitt hörn…Men som med det mesta här i livet; om man låter saker ha sin gång och inte forcerar och försöker för mycket så kommer saker oftast till oss.
Och så skedde även med Christina…Plötsligt hade jag en liten hand i min. En hand som ledde in mig i ytterligare en ny värld.
Fatta hur många världar det finns i världen! Allt det lilla i det stora och allt det stora i det lilla…
Meningen med livet? Mars 2018
…Att LEVA det!
Ibland regnar det i paradiset, Mars 2018
Ännu en tidig morgon på stranden…Idag är det full aktivitet.
Fiskebåtarna är på väg in med sina fångster, och byns alla hundar har samlats för att se om de kan komma över något…
Jag väntar ivrigt, tillsammans med den stora hundflocken…Försöker se vad som finns i båtarna.
Några räkor får jag inte tag på, de är redan bortlovade, men jag köper en stor (och ful) fisk -som jag ska försöka tillaga på något sätt.
Det mesta blir ju gott med vitlök och svartpeppar, så det ska nog gå att trolla fram en god middag
Efter fiskköp och äggfrukost trampar jag iväg på en rostig cykel med halvtaskig broms(tur att Bantayan är ganska platt), och tar mig till andra sidan ön. Där finner jag en skylt till “Paradise Beach”.
Nyfiken som jag är på denna paradisstrand viker jag in på en liten palmbeklädd stig, cyklar förbi getter och kor och några små stugor
Jag kommer ner till en vacker vit strand med turkost hav. En blygsam skara turister har kommit dit med en badbåt, men det finns gott om plats och vi slipper trängas.
Stora mörka moln rullar plötsligt in över himlen och det turkosa havet är inte längre så turkost.
Strax därpå kommer regnet. Turisterna packar snabbt ihop sina saker, handdukar skakas ur och badbåten avlägsnar sig
Sen är det bara jag kvar i paradiset. Jag och min rostiga cykel.
Jag lägger in mina saker under en stor sten och konstaterar att jag nu har hela stranden för mig själv. Regnet ser inte ut att vilja avta. Himlen är nattsvart…
Men det åskar inte, vattnet är varmt och mitt paradis behöver inte nödvändigtvis bestå av blå himmel och sol.
Ibland blir det inte som vi har tänkt oss. Ibland blir det annorlunda. Ibland regnar det i Paradiset…
Platser som fortfarande kan viska, Mars 2018
Jag vill ha det lugnt och skönt. Jag vill ha lite filippinsk vardag och platser som fortfarande kan viska något till människor…
Jag vill gå på marknaden och handla frukt och grönt.
Jag vill laga mat i mitt kök på stranden, utan att behöva betala en förmögenhet för havsutsikt.
Vad mer kan jag begara av livet? Mars 2018
Jag skaffar nya tvåbenta och fyrbenta vänner, lär mig laga filippinsk mat hos grannarna och promenerar i tidigt morgonljus på en blåsig strand.
En vänlig man på cykel stannar till och undrar vem jag är och vart jag kommer ifrån. Han är väderbiten och hans ögon glittrar som havet en solig dag.
Han berättar att idag är det ingen ide att jag väntar på någon fisk, båtarna kunde inte ta sig ut igår…
“Men du kan köpa grillad kyckling i byn!”, säger han. “Den bästa kyckling du kan tänka dig! Garanterat fri från hormoner och annat skit”
Jag sätter upp det på dagens att göra-lista: Köpa en garanterat hormonfri kyckling!
Kyckling med Okra kanske? Okra -som också kallas Lady fingers” – köper jag billigt på marknaden och det är sååååå gott att koka och äta med lite olivolja och salt.
Sand under fötterna,salta vindar, hundkompisar, en hammock, bra böcker, god och vällagad mat, människor med havsglitter i ögonen – och så TID att njuta av alltsammans.
Vad mer kan jag begära av livet?
Okammat, vilt och vackert, Mars 2018
Jag är framme på ön Bantayan!
Jag har fått låna ett hus vid havet, som jag hyr av en filippinsk(och väldigt rar) familj. Deras hus är några stenkast bort, tillsammans med ett fåtal andra små hus. Inga resort, inga solstolar och inga krattade stränder. Nej, det här är just sådär okammat och otämjt och charmigt som jag vill ha det…
Det är lite Karibien över den här ön! Lite pura vida! Det gillar jag…
Eftersom jag ville bort från turism och knökfulla stränder har jag också valt att bo lite mer isolerat. Inga restauranger, en bra bit till affärer.
Men jag köper ägg och grönsaker av grannarna och tidigt på morgonen kan jag köpa färsk fisk på stranden, när båtarna lägger till.
Det här innebär att jag för första gången på länge ska laga min egna mat, istället för att släpa mig iväg till en restaurang och peka på en meny
Ikväll är planen att grilla räkor med massa vitlök och göra en stor sallad.
Och att lyssna på havet och läsa min bok.
Vill jag se något utanför min by kan jag alltid låna en cykel och ta mig bort till öns lilla “centrum”
Det här är en ö för mig! Det här är semester…
Cebu- I vantan pa semesterparadis, Mars 2018
Jag är i Cebu och väntar på att äventyret i övärlden ska starta.
Här i staden Cebu City händer inte mycket. Jag degar i lägenheten och dricker te på cafet runt hörnet…
Och så tar jag en taxi till det stora köpcentret för att shoppa lite nya kläder.
Maten är dötrist(friterad och onyttig) och det är långt till fina stränder
Men imorgon väntar strandparadis och barfotaliv igen …